Att kollidera med patriarkatet: vad handlar reaktion i det blå, eller explosion som kommer till synes från ingenstans, om?

April 21, 2017 § 6 Comments

1381bad460afb971a49229897eb485d2f30b3cec.jpeg

Levant skriver att män visar aggression utan att ha blivit provocerade, medan kvinnor behöver bli provocerade innan de reagerar aggressivt. Dvs kvinnans reaktion kommer inte utan provokation, inte ur det blå alltså.

Vilka rollmodeller har vi växt upp med? De modeller vi haft kan också trigga uppror: om pojken haft en eftergiven, stoisk far, så försöker mannen hävda sig som vuxen, överdrivet? En mamma med obegripliga utbrott i det blå påverkar ens kvinnosyn och -relationer.

Hon, som dotter, borde ha fått lära sig bättre än hon fick om hon är värd att bli anklagad och aggressivt behandlad. Hon borde ha fått lära sig när hon kan avvisa det:

“Det där handlar inte om mig!”

Eller att lyssna på berättigad kritik. Och avgöra vad som är berättigat och inte! Inte minst vad som inte är berättigat.

Hon tenderar att ta åt sig. Göra ett så kallat rollövertagande? Se tidigare bloggning “Vad är kärlek?”:

“…en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Han skjuter allt ifrån dig:

“Jag har inte gjort något!”

En reaktion som hade varit högst berättigad hos den lille pojken mot sin mamma för länge sen. Idag blir den reaktionen ett problem! Nu har han makt att avfärda allt. Han slipper all rannsakan eller avgörande om vad som inte handlar om honom och vad som gör det.

Ett av exemplen på att han inte förstår. Som om det inte kopplar? 😦 Och – det blir svårt att lära sig.

Varken man eller kvinna måste svälja sånt som inte är sant, men att bara avfärda är inte bra för nån relation och dess utveckling och i slutänden fortlevnad.

Susan Faludis pappa verkar inte fatta varför hans äktenskap med Susans mamma slutade i skilsmässa. Ett fenomen som inte är ovanligt?

“Hulu’s adaptation of Margaret Atwood’s novel lays bare the horrors of collusion with the patriarchy”:

“Like the Kingdom of God, the Republic of Gilead is both now and not yet. Margaret Atwood’s 1985 novel The Handmaid’s Tale conjures a theocratic dystopia—a version of the United States taken over by fundamentalist Christians after a terrorist attack on Washington.

Women are now divided into rigid classes determined by an idiosyncratic interpretation of the Bible. Atwood’s protagonist, Offred, is a Handmaid—a fallen woman who is forced to bear children for righteous couples—and the book follows her sufferings under the Gilead regime. Atwood paints in garish strokes intended to shock: This new society calls homosexuality ‘gender treachery’ and forbids women to read, own property, or choose their own clothing.

Since the novel’s publication three decades ago, Gilead has existed as a paper nightmare that gains or loses dimension based on the state of our national politics. Of course, we don’t divide women into classes of Marthas, Handmaids, Econowives, and Wives; we call them ‘the help,’ ‘surrogates,’ the working class, and the one percent.

America has never forced fertile women to bear children for infertile ones, but Trump’s pussy-grabbing presidency has given cover to the sort of blatant misogyny many thought consigned to the past.

‘In Trump’s America, The Handmaid’s Tale matters more than ever,’ The Verge declared the day after Trump’s election. In February, the book overtook George Orwell’s 1984 on the Amazon best-seller list. Texas is Gilead and Indiana is Gilead and now that Mike Pence is our vice president, the entire country will look more like Gilead, too.

America is rich in Serena Joys. One need look no further for her contemporary counterparts than Michelle Duggar and her daughters; or Paula White, the televangelist who allegedly led Donald Trump to Christ; or his aide Kellyanne Conway, who defends him as a ‘great boss’ to women.

The character Atwood invented is an amalgam of Phyllis Schlafly and Tammy Faye Bakker with a dash of Aimee Semple McPherson. The spectacle of the female fundamentalist celebrity is not recent, and she is not an anomaly. Her existence is proof of American fundamentalism’s durability, and a reminder that it could not thrive without the enthusiastic backing of women.

When Atwood wrote her novel, Schlafly had already established herself as one of America’s most visible and influential conservative women by leading a successful campaign against the Equal Rights Amendment. A committed Catholic, Schlafly hurled herself against feminism’s second wave with all the conviction of the activists she loathed. ‘The women’s libbers don’t understand that most women want to be wife, mother, and homemaker—and are happy in that role,’ she asserted in 1972.

But like her fictional doppelgänger, Schlafly was no homemaker. She traveled the country; she appeared on television; she influenced policy. The world she wanted to build could not coexist with the world that allowed her career. These contradictions did not, however, trouble Schlafly’s supporters. She defeated [omintetgjorde] the ERA by mobilizing them; her mostly female volunteer brigades harried [ansatte] legislators into rejecting the bill.”

Läs hela artikeln i länken.

“Read our full conversation with George Lakoff on ‘your brain on Trump'” kan man läsa vilka katastrofala effekter uppfostran kan leda till även på högre nivå, inte bara på nära relationsnivå:

“In a recent episode of Make Me Smart, Kai Ryssdal and Molly Wood interviewed George Lakoff, emeritus professor of cognitive science and linguistics at the University of California, Berkeley.

In 1996, he wrote an influential book called ‘Moral Politics,’ which describes the science behind how liberals and conservatives think. Lakoff shares his analysis of President Trump’s linguistic style and the effect it can have on your brain. An edited version of their conversation is below./…/

Lakoff: I study the mind, the brain and language. Most thought is unconscious, about 98 percent. And we have found ways of studying unconscious thought in all kinds of ways over the last 40 years. And that’s what I do. I study mostly unconscious thought and its contribution to conscious thought.

Wood: And its contribution to, kind of, politics and society too, which seems extremely relevant as it happens right now.

Lakoff: That’s right. I’ve been doing that since 1996.

Kai Ryssdal: So, and this time around, you predicted — although we should say you are no fan of Donald Trump — you predicted that he would win based on what he was saying.

Lakoff: Based on what he was saying, how he was saying it, and how he very cleverly managed to manipulate other people’s brains to his advantage as a super salesman, which he’s been doing for 50 years. And he instinctively knows exactly how to do that. He knows what to say, and those tweets that he gives are entirely strategic. There are four types. Each of them fits a strategy, you know, and he has an advantage when other people think that he’s just crazy or stupid.

Ryssdal: So let’s play some tape actually, we have tape of the president. This is not long after the election.

Trump audio: When I was young, we were always winning things in this country. We’d win with trade, we’d win with wars….

Ryssdal: He said it so much, I can almost repeat the next line. “There’s going to be so much winning, you’re gonna be sick and tired of winning.”

Lakoff: Right exactly. Yep.

Ryssdal: And he knew what he was doing.

Lakoff: Boy, did he know what he was doing. He knew perfectly well what he was doing. First of all, there are in this country about 35 percent of Americans who have what I call a strict father morality. That is, they understand that they, in their households or whatever, they believe that father knows best, that their father is the authority, that what he says is right. That if children don’t obey him, they have to be given tough love and punished until they do, and that this gives rise to a view that you have to be disciplined. That is not to do what feels good.

You’ve heard of feel-good liberalism? That means they don’t have a strict-enough father. The main thing is that this is a natural thing that this is how the world should be how it is. And if you look at history, you will see that the strict fathers win. And you can take a look at who wins, and they win because they’re right. That morality and authority go together, that the strict father knows right from wrong. So that if you want to see who’s better than who, you look at who beat who. And so you have religion won out, you have God above man and you have, we have conquered nature, you have man above nature. We can take anything we want for our use. You have the strong above the weak. We need a strong army, and so on. You have the rich above the poor, who deserve it, because they’re disciplined. The employers above employees, because they’re richer. The adults above children in 21 states. Teachers and coaches can beat children with sticks if they don’t just obey them and if they ever talk back. You have Western culture above non-Western culture. We won out. You have America above other countries, men above women, whites above non-whites, Christians above non-Christians, straights above gays. That hierarchy follows from one idea, not a bunch of different ideas. It’s strict father morality as applied to all aspects of life.

That is what Trump not only believes, he hacks and he assumes is correct. And he knows that about 35 percent of the country — the 35 percent who still support him — that, you know, who also believe this, even if they’re poor. And it doesn’t matter, this just a matter of material resources. The main thing is that if that is your worldview and that’s your morality, that defines who you are as a person. It’s self-definition, and people don’t vote against their self-definition. Not only that, it doesn’t matter if Trump lies to them, and they know he’s lying, because there’s a higher truth, which is strict father morality itself, which has consequences and that they are truer than any lies. And that if you deny that, if you accept the lies as more important, you’re denying your self-identity. That is why there are alternative facts.

Ryssdal: OK, well yeah, but here’s … oh, my goodness, so many questions.

Wood: I know. I have 10 to 100 questions as follow ups.

Ryssdal: So here comes just one. All this pointing out of lies and alternative facts and all of this that the media is doing. Spinning our wheels to no effect, is that what you’re saying?

Lakoff: To no effect with the 35 percent.

Wood: Well and it almost — some of your research seems to argue not only to no effect but to counter effect.

Lakoff: Yes.”

Läs vidare i länken!

George Lakoffs blogg.

Se “Att förstå Trump”:

“In the 1900’s, as part of my research in the cognitive and brain sciences, I undertook to answer a question in my field: How do the various policy positions of conservatives and progressives hang together? Take conservatism: What does being against abortion have to do with being for owning guns?

What does owning guns have to do with denying the reality of global warming? How does being anti-government fit with wanting a stronger military? How can you be pro-life and for the death penalty? Progressives have the opposite views. How do their views hang together?

The answer came from a realization that we tend to understand the nation metaphorically in family terms: We have founding fathers. We send our sons and daughters to war. We have homeland security.

The conservative and progressive worldviews dividing our country can most readily be understood in terms of moral worldviews that are encapsulated in two very different common forms of family life: The Nurturant Parent family (progressive) and the Strict Father family (conservative).

What do social issues and the politics have to do with the family? We are first governed in our families, and so we grow up understanding governing institutions in terms of the governing systems of families.

In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.

Many conservative spouses accept this worldview, uphold the father’s authority, and are strict in those realms of family life that they are in charge of. When his children disobey, it is his moral duty to punish them painfully enough so that, to avoid punishment, they will obey him (do what is right) and not just do what feels good.

Through physical discipline they are supposed to become disciplined, internally strong, and able to prosper in the external world. What if they don’t prosper? That means they are not disciplined, and therefore cannot be moral, and so deserve their poverty.

This reasoning shows up in conservative politics in which the poor are seen as lazy and undeserving, and the rich as deserving their wealth. Responsibility is thus taken to be personal responsibility not social responsibility. What you become is only up to you; society has nothing to do with it. You are responsible for yourself, not for others — who are responsible for themselves.

Winning and Insulting

As the legendary Green Bay Packers coach, Vince Lombardi, said,

‘Winning isn’t everything. It’s the only thing.’ In a world governed by personal responsibility and discipline, those who win deserve to win. Why does Donald Trump publicly insult other candidates and political leaders mercilessly? Quite simply, because he knows he can win an onstage TV insult game.

In strict conservative eyes, that makes him a formidable winning candidate who deserves to be a winning candidate. Electoral competition is seen as a battle. Insults that stick are seen as victories — deserved victories.

Consider Trump’s statement that John McCain is not a war hero. The reasoning: McCain got shot down. Heroes are winners. They defeat big bad guys. They don’t get shot down. People who get shot down, beaten up, and stuck in a cage are losers, not winners.

The Moral Hierarchy

The strict father logic extends further. The basic idea is that authority is justified by morality (the strict father version), and that, in a well-ordered world, there should be (and traditionally has been) a moral hierarchy in which those who have traditionally dominated should dominate.

The hierarchy is: God above Man, Man above Nature, The Disciplined (Strong) above the Undisciplined (Weak), The Rich above the Poor, Employers above Employees, Adults above Children, Western culture above other cultures, America above other countries. The hierarchy extends to: Men above women, Whites above Nonwhites, Christians above nonChristians, Straights above Gays.

We see these tendencies in most of the Republican presidential candidates, as well as in Trump, and on the whole, conservative policies flow from the strict father worldview and this hierarchy

Family-based moral worldviews run deep. Since people want to see themselves as doing right not wrong, moral worldviews tend to be part of self-definition — who you most deeply are. And thus your moral worldview defines for you what the world should be like. When it isn’t that way, one can become frustrated and angry.

There is a certain amount of wiggle room in the strict father worldview and there are important variations. A major split is among (1) white Evangelical Christians, (2) laissez-fair free market conservatives, and (3) pragmatic conservatives who are not bound by evangelical beliefs.”

Advertisements

§ 6 Responses to Att kollidera med patriarkatet: vad handlar reaktion i det blå, eller explosion som kommer till synes från ingenstans, om?

  • k says:

    Behov av att rikta vreden mot nån/nånting! Ge igen, mot nån som inte gjort något, som bara reagerat på hans missnöje och otillfredsställelse! Som visat en massa omtanke och omsorg snarare!

    God vän:

    ”Ja, det är stora problem med män med låg självkänsla! Det blir så mycket som krockar!”
    ”Men han själv då? Kan han förstå dom här sakerna? Ibland kan man förstå även om det tar tid att ändra sig.”

    Jag tror förståelsen saknas också! 😦

    Se ”Är våldsam extremism mest en dröm om manlig dominans?”:

    ”Tänk om det inte i första hand är en fråga om ideologi, utan istället om makt – och längtan tillbaka till en tid när män var respekterade och fick bestämma det mesta?

    Om varken en lastbil på Drottninggatan eller vit makt-miljöer som vill hämnas främst handlar om våldsam extremism, utan maskulin nostalgi?

    Det är åtminstone en delförklaring enligt Mehrdad Darvishpour, forskare vid Mälardalens högskola./…/

    – Jag tror att det mer handlar om män som förlorat makt, och försöker ta tillbaka den. Jag tror också att enda sättet att på sikt få bukt med problemet, är att de blir mer integrerade i samhället och att klyftorna minskar. På kort sikt behövs säkert större polisiära insatser, men det här handlar om djupare frågor än lag och ordning./…/

    Han intervjuade 56 familjer och fann en del slående resultat, som att kvinnorna inte ville flytta tillbaka till Iran –  medan männen ville det.

    – Förklaringen var att kvinnorna hade gjort en klassresa uppåt i Sverige. De hade skaffat egen försörjning, fått en ny frihet och plats i samhället som de inte hade haft tidigare, säger Mehrdad Darvishpour.

    För männen var det tvärt om.

    – De hade gjort en klassresa nedåt. De hade fått sämre jobb än i Iran, kvinnorna hade fått större makt medan männen förlorat de privilegier de hade i hemlandet. Inte ens deras barn lydde dem längre. De hade inte heller förmått anpassa sig eller omskapa sin manlighet till något nytt. Därför längtade de tillbaka till Iran, till det som varit.

    Med andra ord: En slags nostalgisk maskulinitet som sträcker sig efter enkla lösningar.”

    Och för kanske 20 år sen fick han höra att han nog skulle tjäna på assertiveness training, något som var nytt och på modet då? Nu har denna slags träning modifierats? Och det krävs nog mer än så!?

    – Jag tycker att frågan handlar om något helt annat, nämligen om samhället har inkluderande eller exkluderande attityder och policy. Vi borde sluta tjafsa om kulturella likheter och olikheter, och istället fokusera på att att alla blir lika behandlade och känner sig delaktiga i samhället./…/

    …samtidigt kan jag känna mig lite orolig. Det är mycket i världen som går åt ett annat håll just nu, det blir mer polarisering och klyftorna i samhället ökar istället för att minska.

    Så du är pessimist?

    – Både och. Det som ger mig hopp är att majoriteten står emot rasister och fundamentalister. Vad vi behöver är politiker som törs satsa på rättvisa och inkludering. Får vi det är jag hoppfull.

    Och om det misslyckas?

    – I en situation där klyftorna i samhället ökar ännu mer står vi inför enorma risker.”

    Och det påverkar också mans- och kvinnorollerna. Polarisering där också.

    Mansrollen har också och/eller håller på att ändras och det är svårt att hantera för många män? Både yngre och äldre? Blir en backlash där, mot mer auktoritära reaktionsmönster?

    Och vilka får klä skott för detta?

    Se vidare ”Susan Faludi: ‘Det känns som om vi är på väg in i mörkret’”:

    ”Susan Faludi ser stora likheter mellan högerpopulisterna i USA och Ungern. ‘Högern i Ungern låter ofta som sydstatsnostalgikerna här. De sörjer en livsstil som har försvunnit. Det är ett slags självömkande martyrskap, som jag tror är väldigt farligt’, säger hon.”

    ”Den amerikanska journalisten Susan Faludi har skrivit en bok om sin far, som genomgick en könskorrigering. I detta öde möts judiskhet, machoideal och vår tids fascism i USA och Ungern. DN:s Martin Gelin möter Faludi hemma i Maine, för ett samtal om identitet och de amerikanska männens vrede./…/

    Själv var hon bedrövad, snarare än överraskad. Det finns få personer i det här landet som förberett sig för en president som Donald Trump under en längre period än just Susan Faludi.

    I tre decennier har hon skrivit böcker som skildrar de reaktionära impulser som alltid tycks lura bakom hörnet när det sker liberala framsteg i USA. Under hela sitt yrkesliv har hon skrivit om de faktorer som mobiliserade Trumps väljare.

    Hon är en av USA:s mest berömda feministiska författare, men har ägnat större delen av sin karriär åt tålmodiga intervjuer med antifeminister.

    I tre böcker och otaliga reportage och essäer har hon skildrat konservativa män som längtar tillbaka till 1950-talets familjedynamik, republikaner som lagstiftar mot kvinnors lika löner, collegekillar som skryter om sexuella övergrepp.

    Under presidentvalet förra året vällde hela världens samlade presskår fram över USA i ett ivrigt försök att förstå sig på Den Arga Vita Mannen. Faludi hade redan ägnat tre böcker åt denna man: ‘Backlash‘, ‘Ställd’ och ‘Den amerikanska mardrömmen

    Hennes nya bok, ‘Mörkrummet’ är mer personlig. Det är en berättelse om hennes pappa, som växte upp som István i Ungern, blev Steven när han flyttade till USA och till sist, efter en relativt billig könsoperation i Thailand på ålderns höst, tog namnet Stéfanie.

    Allt började med ett mejl för 13 år sedan. Hon hade knappt hört något från honom på 25 år då det damp ner ett meddelande där han skrev: ‘Kära Susan. Jag har intressanta nyheter. Jag har kommit fram till att jag är trött på att imitera en aggressiv machoman som jag aldrig har varit på insidan.’

    Det blev början på en tolv år lång resa, en jakt på identitet, som skildras i boken./…/

    Pappan framstår under större delen av boken som våldsam och obehaglig. Under uppväxten levde Susan och mamman i ständig skräck för hans vredesutbrott. När mamman, som lämnat en relativt framgångsrik karriär som tidningsförläggare, förklarar att hon blivit erbjuden ett halvtidsjobb på en lokaltidning reser sig pappan upp från köksbordet, häver ner middagsservisen på golvet och vrålar ‘Nej! Inget jobb!’

    Efter en plågsam skilsmässa hälsar han på, trots besöksförbud, och bryter sig in i huset med ett baseballträ för att misshandla mammas nya kille.”

    Farliga arga män i olika åldrar:

    ”Efter könskorrigeringen flyttade Stéfanie tillbaka till uppväxtens Ungern. Under flera år gjorde Susan Faludi regelbundna resor till Budapest för att hälsa på. Det var en tid som sammanföll med högerpopulismens framfart i Ungern. Faludi kunde på nära håll följa hur regeringspartiet Fidesz förvandlades från ett liberalt mittenparti till ett auktoritärt parti på högerkanten.

    Samtidigt växte det högerextrema Jobbik, där flera medlemmar öppet kallade sig nazister.

    På Budapests avenyer såg hon högerextrema medborgargarden tåga fram. Antisemitiska trakasserier blev en del av vardagen.

    En Raoul Wallenberg-staty kläddes med blodiga grisfötter. En pride-parad bombarderades av ruttna grönsaker, ballonger fyllda med avföring och högerextremister som vrålade ”Skicka bögarna ner i floden! Och sen judarna!”

    För Faludi fanns det under resorna till Budapest en viss lättnad i vetskapen om att hon alltid kunde flyga hem till USA, där Obama var president och där landet tycktes röra sig sakta men säkert mot mer tolerans och öppenhet.

    I stället gjorde USA sällskap med Ungern som det land där den auktoritära högerpopulismen varit allra mest framgångsrik. Donald Trump och Ungerns premiärminister Viktor Orbán har nu blivit den reaktionära nyhögerns globala ledare, på varsin sida Atlanten. Faludi ser tydliga paralleller mellan dessa två politiska rörelser.

    – Det handlar så mycket om identitet och tillhörighet. En undersökning av Jobbiks anhängare visade att den främsta orsaken de nämnde för att stödja Jobbik var ‘sökandet efter en identitet’.

    Jag besökte själv Budapest för tre år sedan, för ett reportage om en konferens arrangerad av amerikanska högerextremister. Där berättade de amerikanska högerextremisterna att de avundades sina europeiska vänner, som levde i länder ‘där det var mer accepterat med nationalism’, som de uttryckte det.

    Många av de yngre besökarna på konferensen var aktiva i det europeiska nätverk av unga högernationalister som kallar sig Generation Identity. Det var vita män som kände sig bestulna på sin identitet som vita män.

    När Donald Trumps valkampanj tog fart, sommaren 2015, var det slående hur mycket hans retorik påminde om dessa europeiska röster. Trump hade knappast studerat europeiska ungdomspartier, men han hade en instinkt för hur de här värderingarna fått genomslag även i USA./…/

    Enligt Faludi bär högerpopulisterna i såväl USA som Ungern på samma nostalgiska idé om ett storslaget land som förändrats av krafter bortom deras kontroll. I Ungerns fall hänvisar man gärna till Trianonfördraget efter första världskriget, då landet förlorade mer än hälften av sin landyta och befolkning.

    I USA finns en långvarig längtan tillbaka till tiden före inbördeskriget, inte bara i sydstaterna utan bland vita amerikaner i hela landet. Historikern Garry Wills har sagt att USA:s moderna politik bör betraktas som ‘Söderns revansch för inbördeskriget’.

    – En parallell mellan USA och Ungern som ofta slagit mig är den här nostalgin. Högern i Ungern låter ofta som sydstatsnostalgikerna här. De sörjer ett land som har gått förlorat, en livsstil som har försvunnit.

    Det är ett slags självömkande martyrskap, som jag tror är väldigt farligt. Sen finns det andra paralleller som är mer uppenbara. Båda länderna har präglats av en otyglad kapitalism, där folk som tillverkar saker inte längre upplever att de har något värde.

    Det har blivit väldigt svårt för en man från arbetarklassen att leva med något slags värdighet. Båda länderna har gjort kraftiga nedskärningar i välfärdsprogram, skolor och sociala skyddsnät.

    I den nya boken citerar Faludi den ungerska nationalsången ‘Himnusz’, vars djupa pessimism kunde vara hämtad från ett kampanjtal av Trump: ‘Detta folk har lidit, i det förflutna och i framtiden’.

    – Historien upprepar sig aldrig exakt likadant. Folk blir manipulerade med andra metoder i dag. Varken Trump eller Orbán kommer att ha uniformerade massmöten. Men de får redan samma effekt på sociala medier, de driver upp samma entusiasm där.

    Enligt Faludi stirrar vi oss blinda på Orbán och Trump som personer, när det i själva verket är deras anhängare som är intressanta. Det folkliga stödet för deras idéer bottnar i en långvarig känslan av att ‘deras’ land håller på att tas ifrån dem. För Faludi är det här välbekant.

    År 1999, under kulmen av det konservativa motståndet mot Bill och Hillary Clinton, gav Faludi ut ‘Ställd’, en reportagebok om USA:s arga vita män. I dag framstår boken som den mest nyanserade skildring som gjorts av de väljare som två decennier senare skulle göra Trump till president.

    ‘Ställd’ var en av mina egna inspirationskällor när jag tillbringade tre år med att göra research om det konservativa USA, för min bok ‘Den amerikanska högern’.

    När jag läser om ‘Ställd’ under den här vintern känns det som att läsa om Trumps valkampanj.

    – Jo, det finns gott om paralleller mellan männen jag träffade i ‘Ställd’ och Trumps väljare. De pratar om att beväpna sig. De säger att vita män håller på att förlora alla sina rättigheter. De ser på Hillary Clinton som en korrupt mördare.

    Den stora skillnaden är att då fanns det ingen manipulativ ledare som Trump som kunde utnyttja det.

    I en essä för tidningen The Baffler förra året återvände Faludi till en av männen hon träffade i ‘Ställd’, Mike McNulty i Colorado. Han ägnade deras möte åt att övningsskjuta sin pistol mot en måltavla med en bild på Hillary Clinton.

    ‘I 20 år har Arga Vita Män väntat på någon att leda dem. Donald Trump är bara det senaste exemplet på en rad plutokrater och mediepersonligheter som imiterar generaler och arbetarklasshjältar, attackerar invandrare och pratar om vapenrättigheter.

    Under hela den här perioden har Hillary Clinton förblivit Mörkrets Prinsessa för dessa män. Hon blir källan till den vita mannens samtliga problem och besvikelser’, skrev Faludi.

    – Jag såg en undersökning nyligen som visade att 65 procent av republikanerna tycker att USA har blivit för ‘mjukt och feminint’. De upplever det som att USA försöker bestraffa dem, för att de är män.

    Så mycket av den vrede som kommer ur klassklyftor här kodas om till kvinnohat.

    Vi har ju en myt i USA att klass inte existerar, så i stället tar män ut sin ilska på andra grupper. Republikanerna har, sedan Reagan, skyllt alla vita mäns problem på kvinnor och minoriteter, snarare än på till exempel avindustrialiseringen eller republikanernas egen ekonomiska politik.

    De har upprepat samma budskap sedan 1980-talet. Nu har det slagit rot.

    Så vad är lösningen?

    – På lång sikt tror jag att den enda effektiva sättet att ta itu med det här är att skapa bättre utbildningssystem, ett starkare socialt skyddsnät och bättre arbetstillfällen för alla dessa så kallade arga vita män, så att de kan göra något mer meningsfullt med sina liv än att häva ur sig hat på internet.

    I Faludis första bok ‘Backlash’ skildras den konservativa motreaktionen som följde 1960- och 70-talets framsteg för kvinnors rättigheter. Under Hillary Clintons valkampanj såg hon en liknande backlash mot feminismen ta form i USA.

    Hon nämner en undersökning från Harvard som visade att Clinton utsattes för mer negativ nyhetsrapportering än någon annan presidentkandidat har gjort sedan man började mäta sådant.

    – Folk sade ‘Åh, jag tycker bara inte om henne’. Det pratades om att det var något diffust med Hillary som gjorde henne omöjlig att gilla.

    Men den här idén om att hon var korrupt och ruvade på mörka hemligheter, det är en myt som spridits om varje kvinna som har sådana ambitioner. Det finns fortfarande ingen annan arketyp för kvinnor med makt än häxor.

    När män ställer upp i presidentval så framställer de sig som trygga familjefäder som kan beskydda oss.

    För starka kvinnor finns det ingen sådan bild att utgå ifrån. När du skriver Hillary Clintons namn på Google är alla förslag som kommer upp fruktansvärda nidbilder av henne. Det finns en utbredd rädsla för att ge kvinnor mer makt.

    Efter valet har vissa i den amerikanska vänstern sagt att demokraterna borde släppa ‘identitetspolitiken’. Faludi ser det som fel väg att gå, i en tid då till och med republikanerna omfamnar en identitetspolitik för vita män. Men hon tycker att debatten om rättvisefrågor i medier och på universitet bör breddas till att prata mer om klass.

    – På universiteten skryter man om mångfalden bland studenterna, men man har precis samma andel fattiga studenter som för 50 år sedan, några ynka procent. Det är inte riktig mångfald.

    Vi har pratat så mycket om intersektionalitet de senaste decennierna, vilket ska betyda att vi pratar mer om hur kön och ras och klass samverkar.

    Men klass har liksom försvunnit från samtalet här.

    I stället har vi fått all den här ‘Lean in’-feminismen om att satsa på dig själv, individualism och självförverkligande.

    Valvakan hemma hos Susan Faludi i november slutade med att hennes väninnas 14-åriga dotter Kristiana fick en panikattack. Hon kollapsade gråtande på golvet i Faludis vardagsrum, klädd i sin ‘I’m with her’-tröja. När hennes mamma försökte trösta henne svarade dottern: ‘Jag önskar att jag vore gammal. Jag måste växa upp med det här. Ni har åtminstone redan haft ett liv. Det här kommer att bli mitt liv’.

    Hur går man vidare efter en sådan natt?

    – Tungt drickande, skämtar Faludi, innan hon blir mer allvarlig.

    – Det känns som en väldigt mörk tid, kanske för att vi befinner oss mitt i den. Jag minns att jag var mycket upprörd när Reagan blev omvald 1984. Men jag har svårt att se det här som ett led i den vanliga utvecklingen, där vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka.

    Det här känns som att vi är på väg in i mörkret.

    När vi lägger till klimatkrisen så handlar det om att vi är på väg att utplånas. Vi har helt enkelt inte tid. Vissa i vänstern säger att det måste bli sämre innan det blir bättre. Det har jag aldrig trott på. Jag tror att när saker blir sämre så blir folk livrädda och går och gömmer sig. Men jag hoppas att jag har fel.

    Hon sätter visst hopp till journalistyrket. Den seriösa journalistiken i dag utmanas visserligen som aldrig förr, dels av ekonomiska faktorer, men även av ett kaotiskt informationslandskap där folk stänger in sig i ideologiska bubblor, påpekar hon.

    Samtidigt kommer det så gott som varje vecka tunga avslöjanden om Trumps administration, som trots allt sätter sin prägel på den amerikanska folkopinionen. Ingen annan president har haft så låga förtroendesiffror så här tidigt i sin första mandatperiod.

    – Vad har vi för alternativ som journalister, annat än att fortsätta? För mig är det på ett märkligt sätt lugnande att påminnas om historien och hur vi överlevde mörka tider.

    Min främsta förhoppning är att Trump är en så uppenbar bedragare, så inkompetent och okontrollerad att han till slut kollapsar, att republikanerna själva inser att de har skapat ett monster som måste stoppas.

    Det är ett område där journalistiken är väldigt viktig och effektiv. Ju mer som avslöjas om honom desto större är chansen att han faller till slut.”

  • k says:

    Maktlösheten måste tas ut nånstans? Och då är en relativt ofarlig kvinna en bra “target”! Där kan man hävda sig och sätta sig på och trycka ner om hon på minsta sätt visar tuffhet, styrka eller liknande! Långsamt mala ner hennes självförtroende! 😦

  • k says:

    Hon ska tänka på allt!!!?? Om de missar eller glömmer något blir han jättearg!!! Och börjar gå på! Vill skylla på henne! Hon jobbar heltid och har en hel del att tänka på, eller? Han går hemma hela dagarna!!!

    Om de båda jobbat heltid, ja, då hade de båda måst tänka till!!??? Men nu gäller det inte hur hon har det, utan bara hur han har det!!!???

    Vadå, omtänksamt tänka på att inte belasta mig i onödan??? Vadå, bry sig om henne? Men hon ska tänka på och bry sig!!! Som om hon inte gör det??? Obs sarkasmen!!!

    En jäkla egoist och osmidig, att leva med!!!

    Omtänksamhet från hans sida skulle generera än mer omtänksamhet från hennes sida? Nu märker han inte ens hennes omtänksamhet eller bry-sig-om!!!??? 😦 Så hon har inte mycket för att hon anstränger sig, just för att hon bryr sig!

    Vad vill han egentligen? Vet han det?

  • k says:

    “Mmmm,”

    sa hon för att visa att hon lyssnade och förstod så långt.

    Han blev arg:

    “Du vet inte vad jag tänkte säga än!!!”

    Om man vill framlägga något kanske man borde undvika att reagera så? Utan tålmodigt fortsätta förklara!

    Tänk om hon skulle reagera så mot en elev eller förälder, hur skulle de reagera? I alla fall efter ett antal såna händelser. Antingen bli arg eller känna sig dum, bli mer eller mindre nertryckt?

    Säger hon inte något är inte det heller bra! Hon ska visa att hon är med och lyssnar.

    “Tänk om du kunde säga ‘You have a ponit there'”

    dvs att han har rätt angående sina ilskeutbrott!!! Har han själv medgett något liknande i motsatt riktning? Han har, återigen rätt att reagera! OCH anledning! Hon har ingen rätt och inte heller nån anledning! Han behöver inte hålla tillbaka! HAN får se ut och låta, men det får inte hon. Han är jättekänslig själv, men…

    Han behöver inte hålla tillbaka något!?

    Vadå, samarbeta om det kräver tålamod?

    Han är ovillig att ha överseende? Med alla hennes “flaws” är det ju fullt förståeligt!? Snabb, snabbtänkt, fixande, förtänksam! Han anser att det inte finns minsta anledning att vara överseende med henne? Inte med nånting?

    Jo, det finns gränser för överseendet! Visst! Inte minst om nån är elak och då kan det finnas anledning att ta upp detta.

    Rör det inte honom i ryggen om han knäcker hennes självförtroende? Sakta undergräver det och får henne att börja tvivla på sig själv och kanske tro att andras eventuella dåliga behandling är berättigad? Hon försöker att inte knäcka honom…

    Han måste få ut sin frustration i utbrott? Det måste man förstå?

    Ibland undrar hon om han halvt medvetet triggar igång en reaktion så han får bli arg (får anledning att bli arg)?

    Och är

    “‘Det var en ja- eller nejfråga!’ ‘Du vet inte vad jag tänkte säga!'”

    maktdemonstrationer?? Hon ska bara svälja dessa? Gör hon inte det är fighten igång! Och det var hon som startade den!!!

    Att han skulle ha anledning att reflektera över sitt beteende eller hur han låter, vadå? Det behöver han inte? För han är ju mannen i huset! Och hon bara kvinnan! Att kvinnan inte har behov av att dominera eller vill ansvara för allt föresvävar honom inte?

    Och apropå de så kallade ja- och nejfrågorna: själv svarar han inte alltid bara med ett ja eller nej, utan brer ut sig ganska länge och omständligt!

    • k says:

      T:

      “Jag upplever inte dig som omöjlig! Om man säger ‘Nej, jag tycker inte vi ska göra så!’ så är det inte så att du måste trumfa igenom det du vill! Jag upplever dig inte som omöjlig!”

      Men genom sitt beteende kan man göra den mest omtänksamma omöjlig! Behandlar man denna som omöjlig så blir hon omöjlig, för hon får inga andra chanser? Han stänger möjligheterna att visa omsorg och omtanke? Gör han det för att omtanken och omsorgen känns livsfarlig? Det är tryggare att vara i ständigt krig med den man lever med? Det är liksom mer riskfritt? 😦

      Hon kanske skulle säga:

      “Jaha, ska jag nu straffas flera dagar!? (med undvikande, att prata minsta möjliga med osv)”

      Ja, vadå kärleksfullt överseende? Och vadå vara intresserad av den andra parten? Positivt intresserad?

      Är man på dåligt humör har man (visst) ansvar för det!? Har inte rätt att bara låta det gå ut över andra.

      Så himla tråkigt alltihop!

      Hon får inte bara sondera terrängen och fråga om Y1 och Y2 möjligen kan tänkas hjälpa till – med ett ganska tungt arbete. Istället kämpar han på ensam! Ber inte om hjälp. 😦

      Och det är ju inte bara han som får en massa att göra: det läggs ju inte BARA på honom allt! Det kunde ju också vara en avlastning för henne, om de fick hjälp med ett arbete som blev långt jobbigare och tyngre än de föreställt sig… 😦

      Tänk om båda riskerar att förlora på detta!?

      Hon önskar nästan att de INTE gett sig in i detta alls! Men hade de kunnat slappna av även om de inte haft detta enorma arbete?

      Har inte båda ansvar för den goda stämningen? Att båda anstränger sig för den? Och om han skulle få väldigt lite i utbyte för såna dylika ansträngningar, då fanns det anledning att reda ut det???

      Ansvaret ligger väl på honom också? Är hon verkligen så hemsk och svår och besvärlig? Och är han själv så mycket bättre? Hans dåliga självförtroende går ut över henne (och andra), men jag tror jag kan säga att hennes dåliga självförtroende går inte ut över andra! I alla fall inte i kritik, anklagelser, missnöje och otillfredsställelse över hur den andre är dagligen!?

      Den här kritiken, anklagelserna, missnöjet och otillfredsställelsen skapar ingen grund för gott, positivt samliv eller ömsesidigt positiva förväntningar, utan tvärtom!!! Tvärtom! Han förstör för sig själv snarare! Självdestruktivt! Njuter han av att göra det nån stans? Förstöra liv och samliv för sig själv och den han lever med och förmodas tycka om och bry sig om!

      Varför håller han på så här och har hållit på så här hela tiden? VARFÖR? För att få en god relation till stånd? Och har den varit dålig? Så dålig? ÄR hon så dålig och svår och hemsk och bedrövlig och omöjlig? Hon har ansträngt sig väldigt, med glädje och omtanke och omsorg!!! Men det duger inte? Hon är inte perfekt? Ser han det kanske inte ens? I så fall är det ju tragiskt! Här hade han en människa som verkligen brydde sig om!

      Han skapar den sortens nära relationer i sitt liv? Självdestruktivt och destruktivt! Med “självdestruktivt berättigande”! Som om liv och samliv handlar om “assertiveness training” intill döden? Det är det man lever för? Att hävda sig och bevisa att man har rätt? Att mangla över den andra med sina bevis och sina långa haranger? Det är livsluften som man måste andas? Man måste hela tiden stenhårt bevaka sina gränser?

      Är det kärlek? Tveksamt… 😦 Om det inte är kärlek, vad är det då?

      • k says:

        “Måste du klura ut honom???”

        undrade A uppfordrande.

        Nej, måste hon? En lite befriande tanke.

        Försöker han klura ut henne eller leva sig in i hennes situation? Men han tvekar inte att kräva det av henne! Hur vore det om han visade inlevelse i hennes situation och liv? Skulle han få tusenfalt igen? Samt få uppleva ömsesidig inlevelse?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Att kollidera med patriarkatet: vad handlar reaktion i det blå, eller explosion som kommer till synes från ingenstans, om? at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: