Vad är kärlek?

April 18, 2017 § 2 Comments

ö

Från kommentar, till “Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?”, vilken refererar till avhandlingen ovan (se bild “Det kallas kärlek”):

“Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Så att komma och klaga på avsaknad av sån från henne är troligen väldigt orättvist!

“I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ‘lilla extra’ i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln.”

Stämmer i många fall!?

“Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare.”

Tycker man om nån är man intresserad av denne!?

“Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen.”

Dvs att man bryr sig om?

Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.”

Stämmer här också! Han ger henne knappt nån bekräftelse alls, för nånting! Varken omtanke, bry sig om, inte heller när det gäller större eller mindre prestationer. Missunnar han henne eller tycker han helt enkelt inte att hon är ett dugg duktig, smart etc?

“Termen ‘känslomässigt arbete’ faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera.

Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt).

Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ‘är sådan’ och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det.

Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på.

Detta är alltså det känslomässiga arbetet i en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.”

Hur visar han att han tycker om och bryr sig? Ser hon inte dessa ansträngningar? Eller existerar de helt enkelt inte? Som om han inte tror hon behöver detta!?

“En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad.”

Risk att hon internaliserar att hon kanske förtjänar den behandling han ger henne? Kanske är hon så irriterande osv som han ger uttryck för?

“Detta gör att hon ‘förstår’ när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare.

Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.”

Han förstår kanske inte heller hennes behov av ensamhet? Att hon har lika stort behov som han. Fast vet han inte vilka hans egentliga behov är eller är riktigt klar över vad han vill, så får han svårt att förstå andra? Inte minst den han lever närmast?

Ja, gyllene regeln, vadå? Han är väldigt känslig själv. Vad tror han? Att andra tål allt som han inte tål?

Hur vore det om de båda reagerade som han gör? Skulle han gilla den tillvaron? Med irritation och gnäll även från sambon dagarna i ända, förutom hans eget missnöje och egna otillfredsställelse, med livet, henne och, i botten, sig själv?

Hur vore det om han levde med en som dagligen skapade olust och stress och höga kortisolnivåer, genom sitt missnöje och sin irritation?

Hur vore det om hon också var sån, i samma grad som han själv är? Hur vore det om båda höll på som han gör? MÅSTE man uttrycka allt? Är det tvunget, verkligen???

BÅDA har ansvar för att samspelet flyter på apropå bloggning ovan om Carin Holmbergs avhandling.

Och om man har olika känslomässiga behov i en relation, så kanske det kan bero på att den ena parten får detta fyllt i högre grad, men den andra i mindre eller kanske inte ens nån grad!

Den som får dem fyllda (oftast mannen) inser kanske inte det, utan tar det för givet och tror att han fyllt sina behov själv och sköter “all the paddling”, medan han menar att hon inte rör ett finger!! Undra på att man blir matt!!??

Vadå, bry sig om den andra verkligen? Kanske vet han inte vad bry sig om ens är?

Men här kanske den gyllene regeln också gäller: att behandla den andra som man själv vill bli behandlad, även vad gäller omtanke och omsorg?

Advertisements

§ 2 Responses to Vad är kärlek?

  • k says:

    Behov av att rikta vreden mot nån/nånting! Ge igen, mot nån som inte gjort något, som bara reagerat på hans missnöje och otillfredsställelse! Som visat en massa omtanke och omsorg snarare!

    God vän:

    “Ja, det är stora problem med män med låg självkänsla! Det blir så mycket som krockar!”
    “Men han själv då? Kan han förstå dom här sakerna? Ibland kan man förstå även om det tar tid att ändra sig.”

    Jag tror förståelsen saknas också! 😦

    Se “Är våldsam extremism mest en dröm om manlig dominans?”:

    “Tänk om det inte i första hand är en fråga om ideologi, utan istället om makt – och längtan tillbaka till en tid när män var respekterade och fick bestämma det mesta?

    Om varken en lastbil på Drottninggatan eller vit makt-miljöer som vill hämnas främst handlar om våldsam extremism, utan maskulin nostalgi?

    Det är åtminstone en delförklaring enligt Mehrdad Darvishpour, forskare vid Mälardalens högskola./…/

    – Jag tror att det mer handlar om män som förlorat makt, och försöker ta tillbaka den. Jag tror också att enda sättet att på sikt få bukt med problemet, är att de blir mer integrerade i samhället och att klyftorna minskar. På kort sikt behövs säkert större polisiära insatser, men det här handlar om djupare frågor än lag och ordning./…/

    Han intervjuade 56 familjer och fann en del slående resultat, som att kvinnorna inte ville flytta tillbaka till Iran –  medan männen ville det.

    – Förklaringen var att kvinnorna hade gjort en klassresa uppåt i Sverige. De hade skaffat egen försörjning, fått en ny frihet och plats i samhället som de inte hade haft tidigare, säger Mehrdad Darvishpour.

    För männen var det tvärt om.

    – De hade gjort en klassresa nedåt. De hade fått sämre jobb än i Iran, kvinnorna hade fått större makt medan männen förlorat de privilegier de hade i hemlandet. Inte ens deras barn lydde dem längre. De hade inte heller förmått anpassa sig eller omskapa sin manlighet till något nytt. Därför längtade de tillbaka till Iran, till det som varit.

    Med andra ord: En slags nostalgisk maskulinitet som sträcker sig efter enkla lösningar.”

    Och för kanske 20 år sen fick han höra att han nog skulle tjäna på assertiveness training, något som var nytt och på modet då? Nu har denna slags träning modifierats? Och det krävs nog mer än så!?

    “…men de cirka 300 personer som lämnat Sverige för IS är ju främst unga?

    – Det är den brännande frågan, hur kan dessa unga människor som vuxit upp i ett av världens mest jämställda och demokratiska länder ansluta sig till IS? Jag är övertygad om att det i grund och botten även för dem handlar om makt, att få auktoritet och självkänsla, säger Mehrdad Darvishpour.

    – Många andra generationens invandrare känner att de inte har någon att identifiera sig med. De känner sig varken hemma i familjen eller samhället. Det blir en slags dubbel marginalisering.

    Så vad är svaret? 

    Mehrdad Darvishpour tror varken på assimilering eller mångkultur.

    – Frankrike har satsat på assimilering, men är idag ett av Europas med segregerade länder och har stora problem med våldsbejakande islamism. Sverige har satsat på den mångkulturella modellen, där alla olikheter ska ses om en resurs. Det har uppenbarligen inte heller lyckats, säger han.

    – Jag tycker att frågan handlar om något helt annat, nämligen om samhället har inkluderande eller exkluderande attityder och policy. Vi borde sluta tjafsa om kulturella likheter och olikheter, och istället fokusera på att att alla blir lika behandlade och känner sig delaktiga i samhället./…/

    …samtidigt kan jag känna mig lite orolig. Det är mycket i världen som går åt ett annat håll just nu, det blir mer polarisering och klyftorna i samhället ökar istället för att minska.

    Så du är pessimist?

    – Både och. Det som ger mig hopp är att majoriteten står emot rasister och fundamentalister. Vad vi behöver är politiker som törs satsa på rättvisa och inkludering. Får vi det är jag hoppfull.

    Och om det misslyckas?

    – I en situation där klyftorna i samhället ökar ännu mer står vi inför enorma risker.”

    Mansrollen har också och/eller håller på att ändras och det är svårt att hantera för många män? Både yngre och äldre?

    Och vilka får klä skott för detta?

    Se vidare “Susan Faludi: ‘Det känns som om vi är på väg in i mörkret’”:

    “Susan Faludi ser stora likheter mellan högerpopulisterna i USA och Ungern. ‘Högern i Ungern låter ofta som sydstatsnostalgikerna här. De sörjer en livsstil som har försvunnit. Det är ett slags självömkande martyrskap, som jag tror är väldigt farligt’, säger hon.”

    “Den amerikanska journalisten Susan Faludi har skrivit en bok om sin far, som genomgick en könskorrigering. I detta öde möts judiskhet, machoideal och vår tids fascism i USA och Ungern. DN:s Martin Gelin möter Faludi hemma i Maine, för ett samtal om identitet och de amerikanska männens vrede./…/

    Själv var hon bedrövad, snarare än överraskad. Det finns få personer i det här landet som förberett sig för en president som Donald Trump under en längre period än just Susan Faludi.

    I tre decennier har hon skrivit böcker som skildrar de reaktionära impulser som alltid tycks lura bakom hörnet när det sker liberala framsteg i USA. Under hela sitt yrkesliv har hon skrivit om de faktorer som mobiliserade Trumps väljare.

    Hon är en av USA:s mest berömda feministiska författare, men har ägnat större delen av sin karriär åt tålmodiga intervjuer med antifeminister.

    I tre böcker och otaliga reportage och essäer har hon skildrat konservativa män som längtar tillbaka till 1950-talets familjedynamik, republikaner som lagstiftar mot kvinnors lika löner, collegekillar som skryter om sexuella övergrepp.

    Under presidentvalet förra året vällde hela världens samlade presskår fram över USA i ett ivrigt försök att förstå sig på Den Arga Vita Mannen. Faludi hade redan ägnat tre böcker åt denna man: ‘Backlash‘, ‘Ställd’ och ‘Den amerikanska mardrömmen

    Hennes nya bok, ‘Mörkrummet’ är mer personlig. Det är en berättelse om hennes pappa, som växte upp som István i Ungern, blev Steven när han flyttade till USA och till sist, efter en relativt billig könsoperation i Thailand på ålderns höst, tog namnet Stéfanie.

    Allt började med ett mejl för 13 år sedan. Hon hade knappt hört något från honom på 25 år då det damp ner ett meddelande där han skrev: ‘Kära Susan. Jag har intressanta nyheter. Jag har kommit fram till att jag är trött på att imitera en aggressiv machoman som jag aldrig har varit på insidan.’

    Det blev början på en tolv år lång resa, en jakt på identitet, som skildras i boken./…/

    Pappan framstår under större delen av boken som våldsam och obehaglig. Under uppväxten levde Susan och mamman i ständig skräck för hans vredesutbrott. När mamman, som lämnat en relativt framgångsrik karriär som tidningsförläggare, förklarar att hon blivit erbjuden ett halvtidsjobb på en lokaltidning reser sig pappan upp från köksbordet, häver ner middagsservisen på golvet och vrålar ‘Nej! Inget jobb!’

    Efter en plågsam skilsmässa hälsar han på, trots besöksförbud, och bryter sig in i huset med ett baseballträ för att misshandla mammas nya kille.”

    Farliga arga män i olika åldrar:

    “Efter könskorrigeringen flyttade Stéfanie tillbaka till uppväxtens Ungern. Under flera år gjorde Susan Faludi regelbundna resor till Budapest för att hälsa på. Det var en tid som sammanföll med högerpopulismens framfart i Ungern. Faludi kunde på nära håll följa hur regeringspartiet Fidesz förvandlades från ett liberalt mittenparti till ett auktoritärt parti på högerkanten.

    Samtidigt växte det högerextrema Jobbik, där flera medlemmar öppet kallade sig nazister.

    På Budapests avenyer såg hon högerextrema medborgargarden tåga fram. Antisemitiska trakasserier blev en del av vardagen.

    En Raoul Wallenberg-staty kläddes med blodiga grisfötter. En pride-parad bombarderades av ruttna grönsaker, ballonger fyllda med avföring och högerextremister som vrålade ”Skicka bögarna ner i floden! Och sen judarna!”

    För Faludi fanns det under resorna till Budapest en viss lättnad i vetskapen om att hon alltid kunde flyga hem till USA, där Obama var president och där landet tycktes röra sig sakta men säkert mot mer tolerans och öppenhet.

    I stället gjorde USA sällskap med Ungern som det land där den auktoritära högerpopulismen varit allra mest framgångsrik. Donald Trump och Ungerns premiärminister Viktor Orbán har nu blivit den reaktionära nyhögerns globala ledare, på varsin sida Atlanten. Faludi ser tydliga paralleller mellan dessa två politiska rörelser.

    – Det handlar så mycket om identitet och tillhörighet. En undersökning av Jobbiks anhängare visade att den främsta orsaken de nämnde för att stödja Jobbik var ‘sökandet efter en identitet’.

    Jag besökte själv Budapest för tre år sedan, för ett reportage om en konferens arrangerad av amerikanska högerextremister. Där berättade de amerikanska högerextremisterna att de avundades sina europeiska vänner, som levde i länder ‘där det var mer accepterat med nationalism’, som de uttryckte det.

    Många av de yngre besökarna på konferensen var aktiva i det europeiska nätverk av unga högernationalister som kallar sig Generation Identity. Det var vita män som kände sig bestulna på sin identitet som vita män.

    När Donald Trumps valkampanj tog fart, sommaren 2015, var det slående hur mycket hans retorik påminde om dessa europeiska röster. Trump hade knappast studerat europeiska ungdomspartier, men han hade en instinkt för hur de här värderingarna fått genomslag även i USA./…/

    Enligt Faludi bär högerpopulisterna i såväl USA som Ungern på samma nostalgiska idé om ett storslaget land som förändrats av krafter bortom deras kontroll. I Ungerns fall hänvisar man gärna till Trianonfördraget efter första världskriget, då landet förlorade mer än hälften av sin landyta och befolkning.

    I USA finns en långvarig längtan tillbaka till tiden före inbördeskriget, inte bara i sydstaterna utan bland vita amerikaner i hela landet. Historikern Garry Wills har sagt att USA:s moderna politik bör betraktas som ‘Söderns revansch för inbördeskriget’.

    – En parallell mellan USA och Ungern som ofta slagit mig är den här nostalgin. Högern i Ungern låter ofta som sydstatsnostalgikerna här. De sörjer ett land som har gått förlorat, en livsstil som har försvunnit.

    Det är ett slags självömkande martyrskap, som jag tror är väldigt farligt. Sen finns det andra paralleller som är mer uppenbara. Båda länderna har präglats av en otyglad kapitalism, där folk som tillverkar saker inte längre upplever att de har något värde.

    Det har blivit väldigt svårt för en man från arbetarklassen att leva med något slags värdighet. Båda länderna har gjort kraftiga nedskärningar i välfärdsprogram, skolor och sociala skyddsnät.

    I den nya boken citerar Faludi den ungerska nationalsången ‘Himnusz’, vars djupa pessimism kunde vara hämtad från ett kampanjtal av Trump: ‘Detta folk har lidit, i det förflutna och i framtiden’.

    – Historien upprepar sig aldrig exakt likadant. Folk blir manipulerade med andra metoder i dag. Varken Trump eller Orbán kommer att ha uniformerade massmöten. Men de får redan samma effekt på sociala medier, de driver upp samma entusiasm där.

    Enligt Faludi stirrar vi oss blinda på Orbán och Trump som personer, när det i själva verket är deras anhängare som är intressanta. Det folkliga stödet för deras idéer bottnar i en långvarig känslan av att ‘deras’ land håller på att tas ifrån dem. För Faludi är det här välbekant.

    År 1999, under kulmen av det konservativa motståndet mot Bill och Hillary Clinton, gav Faludi ut ‘Ställd’, en reportagebok om USA:s arga vita män. I dag framstår boken som den mest nyanserade skildring som gjorts av de väljare som två decennier senare skulle göra Trump till president.

    ‘Ställd’ var en av mina egna inspirationskällor när jag tillbringade tre år med att göra research om det konservativa USA, för min bok ‘Den amerikanska högern’.

    När jag läser om ‘Ställd’ under den här vintern känns det som att läsa om Trumps valkampanj.

    – Jo, det finns gott om paralleller mellan männen jag träffade i ‘Ställd’ och Trumps väljare. De pratar om att beväpna sig. De säger att vita män håller på att förlora alla sina rättigheter. De ser på Hillary Clinton som en korrupt mördare.

    Den stora skillnaden är att då fanns det ingen manipulativ ledare som Trump som kunde utnyttja det.

    I en essä för tidningen The Baffler förra året återvände Faludi till en av männen hon träffade i ‘Ställd’, Mike McNulty i Colorado. Han ägnade deras möte åt att övningsskjuta sin pistol mot en måltavla med en bild på Hillary Clinton.

    ‘I 20 år har Arga Vita Män väntat på någon att leda dem. Donald Trump är bara det senaste exemplet på en rad plutokrater och mediepersonligheter som imiterar generaler och arbetarklasshjältar, attackerar invandrare och pratar om vapenrättigheter.

    Under hela den här perioden har Hillary Clinton förblivit Mörkrets Prinsessa för dessa män. Hon blir källan till den vita mannens samtliga problem och besvikelser’, skrev Faludi.

    – Jag såg en undersökning nyligen som visade att 65 procent av republikanerna tycker att USA har blivit för ‘mjukt och feminint’. De upplever det som att USA försöker bestraffa dem, för att de är män.

    Så mycket av den vrede som kommer ur klassklyftor här kodas om till kvinnohat.

    Vi har ju en myt i USA att klass inte existerar, så i stället tar män ut sin ilska på andra grupper. Republikanerna har, sedan Reagan, skyllt alla vita mäns problem på kvinnor och minoriteter, snarare än på till exempel avindustrialiseringen eller republikanernas egen ekonomiska politik.

    De har upprepat samma budskap sedan 1980-talet. Nu har det slagit rot.

    Så vad är lösningen?

    – På lång sikt tror jag att den enda effektiva sättet att ta itu med det här är att skapa bättre utbildningssystem, ett starkare socialt skyddsnät och bättre arbetstillfällen för alla dessa så kallade arga vita män, så att de kan göra något mer meningsfullt med sina liv än att häva ur sig hat på internet.

    I Faludis första bok ‘Backlash’ skildras den konservativa motreaktionen som följde 1960- och 70-talets framsteg för kvinnors rättigheter. Under Hillary Clintons valkampanj såg hon en liknande backlash mot feminismen ta form i USA.

    Hon nämner en undersökning från Harvard som visade att Clinton utsattes för mer negativ nyhetsrapportering än någon annan presidentkandidat har gjort sedan man började mäta sådant.

    – Folk sade ‘Åh, jag tycker bara inte om henne’. Det pratades om att det var något diffust med Hillary som gjorde henne omöjlig att gilla.

    Men den här idén om att hon var korrupt och ruvade på mörka hemligheter, det är en myt som spridits om varje kvinna som har sådana ambitioner. Det finns fortfarande ingen annan arketyp för kvinnor med makt än häxor.

    När män ställer upp i presidentval så framställer de sig som trygga familjefäder som kan beskydda oss.

    För starka kvinnor finns det ingen sådan bild att utgå ifrån. När du skriver Hillary Clintons namn på Google är alla förslag som kommer upp fruktansvärda nidbilder av henne. Det finns en utbredd rädsla för att ge kvinnor mer makt.

    Efter valet har vissa i den amerikanska vänstern sagt att demokraterna borde släppa ‘identitetspolitiken’. Faludi ser det som fel väg att gå, i en tid då till och med republikanerna omfamnar en identitetspolitik för vita män. Men hon tycker att debatten om rättvisefrågor i medier och på universitet bör breddas till att prata mer om klass.

    – På universiteten skryter man om mångfalden bland studenterna, men man har precis samma andel fattiga studenter som för 50 år sedan, några ynka procent. Det är inte riktig mångfald.

    Vi har pratat så mycket om intersektionalitet de senaste decennierna, vilket ska betyda att vi pratar mer om hur kön och ras och klass samverkar.

    Men klass har liksom försvunnit från samtalet här.

    I stället har vi fått all den här ‘Lean in’-feminismen om att satsa på dig själv, individualism och självförverkligande.

    Valvakan hemma hos Susan Faludi i november slutade med att hennes väninnas 14-åriga dotter Kristiana fick en panikattack. Hon kollapsade gråtande på golvet i Faludis vardagsrum, klädd i sin ‘I’m with her’-tröja. När hennes mamma försökte trösta henne svarade dottern: ‘Jag önskar att jag vore gammal. Jag måste växa upp med det här. Ni har åtminstone redan haft ett liv. Det här kommer att bli mitt liv’.

    Hur går man vidare efter en sådan natt?

    – Tungt drickande, skämtar Faludi, innan hon blir mer allvarlig.

    – Det känns som en väldigt mörk tid, kanske för att vi befinner oss mitt i den. Jag minns att jag var mycket upprörd när Reagan blev omvald 1984. Men jag har svårt att se det här som ett led i den vanliga utvecklingen, där vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka.

    Det här känns som att vi är på väg in i mörkret.

    När vi lägger till klimatkrisen så handlar det om att vi är på väg att utplånas. Vi har helt enkelt inte tid. Vissa i vänstern säger att det måste bli sämre innan det blir bättre. Det har jag aldrig trott på. Jag tror att när saker blir sämre så blir folk livrädda och går och gömmer sig. Men jag hoppas att jag har fel.

    Hon sätter visst hopp till journalistyrket. Den seriösa journalistiken i dag utmanas visserligen som aldrig förr, dels av ekonomiska faktorer, men även av ett kaotiskt informationslandskap där folk stänger in sig i ideologiska bubblor, påpekar hon.

    Samtidigt kommer det så gott som varje vecka tunga avslöjanden om Trumps administration, som trots allt sätter sin prägel på den amerikanska folkopinionen. Ingen annan president har haft så låga förtroendesiffror så här tidigt i sin första mandatperiod.

    – Vad har vi för alternativ som journalister, annat än att fortsätta? För mig är det på ett märkligt sätt lugnande att påminnas om historien och hur vi överlevde mörka tider.

    Min främsta förhoppning är att Trump är en så uppenbar bedragare, så inkompetent och okontrollerad att han till slut kollapsar, att republikanerna själva inser att de har skapat ett monster som måste stoppas.

    Det är ett område där journalistiken är väldigt viktig och effektiv. Ju mer som avslöjas om honom desto större är chansen att han faller till slut.”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Vad är kärlek? at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: