Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?

April 4, 2017 § 16 Comments

vågskål

Vad är att stå upp för sig själv? Att trycka ner andra? Bara hävda sitt och inte lyssna? Kanske inte vilja höra?

Felet ligger helt utanför en själv?

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Är han helt omedveten om hur sårande och kränkande en massa påståenden om hur hon är är? 😦 Oerhört sårande? Väldigt “hurtful”!

Vad förväntar han sig vinna på att såra henne stup i kvarten? På att vara irriterad dagligen på än det ena än det andra?

Skålen med fel och brister är i botten gällande henne? Goda sidor, omtanke, bry sig om, de bra sidorna är lätta som fjun och förmår inte väga upp allt det negativa ett enda dugg? Den senare skålen flyger upp i luften, ja, lättar till och med!?

Man skulle lätt kunna bli totalt knäckt över alla påpekanden under årens lopp av alla de negativa, dåliga, baksluga egenskaper hon har och hon skulle helt kunna förlora tron på sig själv. Som om hon är världens mest självsäkra redan och behöver tas ner på jorden! 😦

Hade hon varit 30-40 år yngre hade hon kanske verkligen varit helt knäckt? 😦

Så här håller hon INTE på med honom! Och hon håller inga långa “rants”! Om hon skulle försöka skulle det inte lyckas, men han får gå på och minsta försök att bryta in är som att hälla mer bensin på elden. 😦

Hon tvingas, med verbalt och känslomässigt våld, att stå (men helst ska hon sitta) och lyssna och oavvänt titta honom i ögonen!

Han har sagt att hon använder honom som “punchbag”… Men det är ju HAN som använder henne för att avreagera sig över allt!

Han klagar på henne i stort sett är det nånting, större eller mindre, varje dag? Det går inte en enda dag utan att det är något som är fel och inte bra, främst med henne! Och han anklagar henne för att vilja göra illa. Vem är det som gör illa vem?

Vad fick de tidigare kvinnorna höra? De hade också en massa irriterande egenskaper?

Varifrån kommer allt detta missnöje och all denna otillfredsställdhet från? Finns det NÅN som skulle kunna tillfredsställa den och bli så perfekt att det inte finns något att bli irriterad på? 😦

Är denna något HAN egentligen borde ta itu med?

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Precis, det är så det är här också! Men han tvingar henne (med verbalt och känslomässigt våld) att stå kvar och lyssna och höra hur dum och fel hon är!

Dvs det ÄR mindre sannolik att en kvinna går till aggressionshandlingar! OM hon gör det är för att hon så till den grad blivit provocerad? 😦

VILL han framställa kvinnor som riktigt djävliga, så framstår hans mamma inte fullt så djävlig? 😦 Och omedvetet försöker han trigga kvinnorna han har och har haft allra närmast att visa alla dåliga drag han kan? Förr eller senare har detta skett? I början har det varit lugnare, men så småningom har irritation och vrede växt?

Omedvetet triggar han igång detta allt han kan? Och han har ju uppenbarligen lyckats med det: Hans första fru fick ett vredesutbrott ur det blå när de campade i New Mexico. Hans andra fru slängde saker efter honom och tillbringade en halv dag på andra våningen i huset etc …

Hon har träffat båda dessa kvinnor, så… Gillar den senare.

Är det en otillfredsställelse inom honom det handlar om? Behov som aldrig fyllts? Behov som inte går att fylla längre? Däremot finns det vuxna behov som han mycket väl skulle kunna fylla och därmed få ett rikt och kanske rentav fantastiskt liv? Dessa möjligheter dödar han självdestruktivt? Risken är att han kommer att dö vrålarg? 😦

Advertisements

§ 16 Responses to Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?

  • k says:

    Han talar om hur HON är (och det är INTE i positiva termer han framställer henne nånsin), men hur är han själv? 😦

    Vadå, kärleksfullt överseende?

    Är hon SÅ dålig? Är nån människa SÅ dålig som han framstället henne? 😦

  • k says:

    Hon får inte vara den ivriga!!! Vem är det som ska anpassa sig efter vem? Får hon vara den hon är? Vem är det som trycker ner vem?

    • k says:

      Om han har “grave doubts that it’s going to succeed” då tycker jag inte han ska prova!!! Oerhört sårande att antyda att hon är så omöjlig att ha att göra med så det är riskabelt att ta upp saker med henne! “Hurtful”, ja!!! Inte snällt, nej! Det är nästan lite elakt!!!

      Ungefär som att framställa det (för vem? Sig själv? En osynlig omvärld?) att han har det oerhört svårt och hemskt med henne!!! Är ett offer! (offer för alla omöjliga kvinnor han levt med och fångats av – mot sin vilja!??)

      Men vem är det som gör det svårt och hemskt och omöjligt??? 😦 Genom hela attityden att hon är så omöjlig!? Det är ju han som gör det själv!!!??? Av nån slags barnslig prestige eller för att visa var skåpet ska stå!!!??? Eller för vad? För att “assert” sig själv? För annars blir han utslagen, utnyttjad och sidsteppad!

      Skulle hon bete sig så med eleverna i jobbet: ha den utgångsattityden så skulle hon riskera få det negativa bemötande som hon säger att hon är rädd att få!?? Snarare än att få ett positivt och lyssnande öra!

      Jo, han skulle behöva gå i terapi!

      “Att du fixat i snickarbod och med veden och i uthus utan att fråga mig om varje detalj, so what???”

      försökte hon få fram när han anklagade henne för att bestämma och dominera: ha bestämt om trädgården t.ex.

      “Och jag känner mig som en slav här!!!”

      sa han också.

      “Jag diskar och lagar mat och får nu sätta upp ditt växthus!!!”
      “Vad?”

      svarade hon.

      “Jag har inget emot att laga min egen mat och det vore helt okej att låta växthuset vara kvar i sina lådor! Jag har ingen lust att vara tacksam för det (eller något annat) resten av livet!!! (Då får hellre växthuset vara omonterat!)”

      försökte hon klämma fram med, innan han avbröt henne igen! 😉 Apropå att avbryta! Obs! ironin!

      Och det är sant; hon skulle inte ha något emot att laga mat till sig själv alls (i lugn och ro)! Bestämma vad hon vill äta och när! Och han skulle kunna få fixa sin mat, välja den som passar honom och äta den när det passar honom, istället för en massa tjafs! 😦 Och växthuset är inte bara hennes, utan bådas!!! Och han sa ja åt att skaffa det! Liksom han godkände de inköp av frön som hon föreslog!

      • k says:

        VAR har han fått de erfarenheterna att det troligen är utsiktslöst att ta upp saker? Så att han applicerar dessa svårigheter på henne (och kanske alla tidigare kvinnor)?

        Och har man DEN utgångspunkten riskerar man inte att farhågor besannade? Vilka vill bli betraktade som omöjliga??? Skapar det en positiv grund för att ta upp saker? Eller en sämre grund, där man riskerar att inte lösa det man vill lösa?

  • k says:

    Att konstruktivt hävda sig, är det:

    “Att ständigt tala om för den andra parten hur hemsk och dålig hon är! Hur fel hon gör, hur fel hon uttrycker sig, beter sig?

    Och hur är han själv?

    Vad skulle han tycka om han blev bemött så?

    Har han inget ansvar för sitt liv själv? Att göra det och relationer bra?

    Det är ju inte HON som angriper, det är inte så kvinnor gör vanligtvis! Utan det är han som visar aggressivitet, som reagerar med aggressivitet på alltifrån smått till större!!! Ungefär som om han måste ta till storsläggan!!!??? Står verkligen hans reaktioner i proportion till hennes egenskaper??? ÄR hon så dålig att det krävs såna reaktioner??? Att man måste sätta in grövsta artilleriet? Och verkligen gå till angrepp rejält? Vad???

    Och när offret reagerar på våldet, på de känslomässiga våldtäkterna så är det fel på offret!!! Vad???

    Häpet konstaterande: Han är ju DUM! Rent och skärt DUM. Kanske rentav lite elak! Vad??? VAD har hon gjort för att förtjäna detta???

    Han behandlar ju henne som om hon är en riktigt, riktigt dålig människa. Det är ju faktiskt misshandel han ägnar sig åt!!!??

    Lägger skulden helt utanför sig själv! Självrannsakan, vadå?

    Ja, misshandel är vad det är! Våld!!!

    Självhävdandet är det Levant kallar destruktivt berättigande??? Han anser sig tydligen ha rätt och anledning, dvs vara berättigad och nödgad att så gott som dagligen sätta gräns!? 😦

    Ja, ungefär som om hon är hemsk människa! Inte bryr sig om nån annan!!!

    ‘Du köpte gummistövlar åt honom, av omtanke!’

    Ja, för att han skulle kunna klafsa runt i lera och jord, jobba ute utan att förstöra lågskor och bli blöt och smutsig! Och för att han själv inte kommer till skott!

    Jo, nog finns det många anledningar för henne att reagera på honom och hans egenskaper, men hon gnäller inte över detta…

    Och det är inte för att hon är perfekt!

    Som om hon helt saknar alla kvaliteter!!! Är det konstigt om hon blir ledsen??? Och riskerar att börja fundera över hur hon är! Ta till sig det negativa! Men så här håller hon inte på med honom: och trycker ner!!!!

    Vem ska kaste första stenen? Om jag verkligen ansåg mig så fullkomlig och perfekt, då möjligen… 😦 “

    • k says:

      Hon vaknade mitt i natten med jätteont i magen…

      Ska man behöva gå på helspänn hemma över när nästa oväder ska komma??? Vad???

      • k says:

        Han har fastnat i behovet att bevisa att han har rätt??? 😦 Och det måste ske till vilket pris som helst!??? Om han så förintar henne på kuppen? Kör deras relation helt i botten ohjälpligt??? Att hålla på sin rätt, även om hon inte behandlat som om han inte har den rätten utan visat bry sig om, omtanke, försökt göra livet så bra som möjligt utan stora åthävor (inga åthävor alls), är viktigare än allt annat??? 😦 Om han så står helt ensam och isolerad till slut, så… Så himla sorgligt!

    • k says:

      Som pedagog har man fått lära sig att försöka utgå från det positiva, från förmågor, inte det negativa eller brister. Men ibland måste man ta itu med negativa saker och brister: men hur angriper man dem för att nå ett positivt resultat? Inte genom att måla den andra i väldigt negativa färger dock!!! Inte genom att måla den i BARA negativa färger! 😦 Man försöker bygga på det bra och positiva som finns. Sen kanske man inte lyckas, men det är en annan sak. 😦

  • k says:

    Så himla tråkigt! Han är så negativ och otillfredsställd, så han tar ner dem som står närmast!? Inte kul att höra för nån!

    Det som gjorde att förra frun reagerade som hon gjorde?

    Han får en inte att blomma! 😦 Snarare krymper man mer eller mindre.

    Han överför sin negativitet! Och bemöter stort som smått på ett aggressivt sätt, med aggressivitet! Och med negativa förväntningar som är oerhört sårande, med tanke på allt bry-sig-om, omtanke, alla ansträngningar att han ska få det bra, ha ett bra liv, rentav kanske ha det bättre än han nånsin haft tidigare. Ja, då blir man ledsen och känner sig oerhört sårad. 😦

  • k says:

    Det är mycket negativitet, irritation, pessimism – blir väldigt tungt! Dra ner en och det är svårt att aldrig reagera! 😦 Det är aldrig ett glatt:

    “Ja, det gör vi!!!”

  • k says:

    Hon blir arg och trött och less över allt missnöjd, gnällande och svävande över allt! 😦 Om en penna är ovässad och behöver vässas, han måste leta i en hylla (som är hans helt egna och som han själv borde ha koll på!!!), när han ska skriva på notpapper vid pianot och har valt en för tjock, dock hård, bok, och svär över det utan att titta efter ett tunnare häfte så notpappret får plats osv osv osv. Det där ständiga, lågintensiva… Man får inte säga något eller reagera, men han kan säga sanningar åt en annan!

    Skulle man svara:

    “Men för fan, ta en annan, tunnare bok istället för att gnälla!!!”

    Han vill att en annan ska sänka sig till hans gnällnivå??? 😦 Han vill dra ner andra???

    Första frun sa: Din otillfredsställelse och ditt missnöje gjorde att jag lämnade dig!

    Ja, det är nedtryckande att höra.

    Tror andra frun också var trött på allt gnäll? När han kom hem från jobbet och hon stod och diskade frågade hon något syrligt (och lite dumt kan hon tycka). Hon minns inte exakt vad, men något om hans humör?

  • k says:

    Att hålla på och hacka på henne – varför? Vad ska det tjäna till? Vad kan det leda till för negativa effekter?

    Bidrar det till en bättre relation? Bättre stämning? Bättre kommunikation? Respektfull, bra kommunikation? Eller dess motsats? Så hur bra är detta sätt att kommunicera?

    Vad vill han egentligen åstadkomma med att kritisera hur hon pratar osv? Och är han själv perfekt på de punkter där han kritiserar henne?

    Säger hon “Hmmm…” för att visa att hon lyssnar då blir han arg och menar att hon avbryter honom eller egentligen inte lyssnar ärligt eller något sånt. Och är hon tyst då är inte det bra heller!!!

    Tala om dubbelbestraffning!

  • k says:

    ö

    “Jag tänkte ta kontroll över mitt liv nu! Ärlighet, gränssättning gentemot mitt ex, sätta mål, styra ekonomin och förverkliga drömmar. Leva som jag vill! Nu är det så att min självbild och min kraft inte är riktigt där än, jag är sårad av alla strider och behöver bygga upp min ryggrad igen.”

    Fler är visst i denna sits:

    “….följer pga är i samma sits och tycker det är så sjukt jobbigt. Så, du/vi är inte ensamma”

    Samt

    “Ett tips som hjälpt mig är att gå med i ekonomigrupper här på fb m endast kvinnor elr ickemän. Superpeppande o väldigt hjälpsamma. Finns massa kunskap som folk delar med sig av ❤️

    Utöver det gå med i hobbygrupper och annat som intresserar dig och möta nya människor via dessa grupper 🙂

    Just det, brukar tipsa om att läsa “det kallas kärlek” avhandling av carin holmberg. Den ger en många nya perspektiv på hur en prioriterar sig själv och andra(främst män).”

    “Ös kärlek och beröm över dig själv. Försök få syn på när du inte följer din känsla eller det du vill och försakar dina egna behov . Stå på dig! Vet att det är svårt, jobbar själv med det Men tillsammans är vi starka!!! Önskar oss den kraft vi behöver. Vi bygger kraften ju mer vi står på oss och lyssnar inåt.”

    ” Ett litet steg i taget, fokusera på det grundläggande först, är mitt tips. Jag har ägnat det senaste året åt att bygga upp mig själv efter att ha blivit mosad, och känner nu att jag är på rätt väg, men det tog alltså ett år att nå hit och jag är långtifrån i mål ännu.

    Det viktigaste jag gjorde var att avsluta relationer, både sådana som var rent skadliga för mig och sådana där jag kände att jag inte kunde ge tillräckligt just nu för att kunna fokusera på mig själv. Efter det blev mitt liv lugnare och jag fick både tid och energi att titta inåt och fundera på vad som är viktigt för mig, och vad jag behöver för att må bra och ha det liv jag vill.”

    “Vilken stor och värdig process du går in i! Det här är något som jag tycker att jag jobbar med hela tiden, men jag delar med mig av några slutsatser som jag dragit.

    Börja säg “Jag vill…” till dig själv och till andra.

    Välj bort människor och situationer som inte ger dig något. Du behöver inte rättfärdiga de besluten för någon annan.

    Acceptera bakslag. Att vara ledsen, ha ångest, må dåligt, känna sig maktlös är känslor. De definierar inte vem du är, det är något du befinner dig i just nu.
    Lyssna mycket på musik som ger dig kraft.”

    “Det här kommer kanske låta flummigt men en kväll så såg jag på filmen The Holiday med Kate Winslet och Cameron Diaz i huvudrollerna. En högst medioker Hollywoodproduktion till film och klarar knappt bechadel-testet. I den så sitter den Kate Winslet och äter middag med en äldre gubbe som är hennes granne. Hon är ledsen och smått krossad efter att ha offrat sig länge för en man hon är olyckligt kär i.

    Äldre gubben: Kate, in the movies we have leading ladies and we have the best friend. You, I can tell, are a leading lady, but for some reason you are behaving like the best friend.

    Kate: You’re so right. You’re supposed to be the leading lady of your own life, for god’s sake!

    Det tänker jag på ibland. Det är mitt liv, i mitt liv är det jag som ska huvudrollen. Det hjälper mig att inse att jag är viktig och vad jag vill är av betydelse.”

    “Jag är ju skådespelartränad så jag tänker mycket utifrån den egna kroppen och det egna fysiska relationsmönstret till saker och ting.

    Så jag skulle säga: Utmana dig själv när du får chansen för din egen skull! Typ våga säga obekväma saker, våga utmana dina “vanemönster” av vem du är i relationer osv, våga prova kräva saker, våga “spela rollen” att du redan är den du vill vara – hur pratar den personen som du vill vara?

    Hur rak är hon i ryggen? Vad lägger hon fokus på (alltså rent fysiskt: vad väljer vi att TITTA på med våra ögon?

    Tittar vi mer på ex. vår pojkvän än han tittar på oss? Prova att rent mekaniskt fästa blick och uppmärksamhet vid andra saker).

    Våga ta chanser, ju mer du gör det, ju mer mark och uttrycksrum vinner du i dig själv!!!! Jag ser det som kampen mot det internaliserade förtrycket 🙂 <3"

    “Börja smått! Det kan vara så otroligt små grejer som en ändå har prioriterat ner. Min första grej var att någon på jobbet bad mig “kan du göra (insert obetalt arbete, typ plocka undan efter någon jävla snubbe som inte fattar att hans äckliga kaffekopp inte försvinner av sig själv)” och så sa jag NEJ.

    Sen grät jag på toaletten i en kvart, men jag hade iallafall gjort det! Satt mig själv först! 😀

    Kärlek till dig! <3"

    “En liten knasig sak jag gjort som fått mig få lite bättre självkänsla. Min 6åring gick alltid och sa att han var snygg, så jag började göra samma hemma. Säger till ungarna att de ha en skitsnygg morsa. Och att de är snygga för att jag är så snygg. De garvar.

    Det knäppa är att jag efter ett tag skrev att jag är snygg på min tinder profil och skäms inte. Jag har nu sagt det så ofta att det är sant. :)”

    “Jag skrev ner saker mitt framtida jag skulle tacka mig för att jag gjort. Mitt fokus va också på att se om mitt eget hus mer än andras. Ibland lyckas jag faktiskt med saker på den listan😃

    Små steg framåt. You go!!❤”

    Carin Holmbergs hemsida.

    • k says:

      Bloggning om Carin Holmbergs avhandling:

      “Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.

      Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.

      I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ‘lilla extra’ i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln.

      Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.

      Termen ‘känslomässigt arbete’ faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera.

      Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt).

      Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ‘är sådan’ och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det.

      Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på.

      Detta är alltså det känslomässiga arbetet i en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.

      En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad.

      Detta gör att hon ‘förstår’ när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare.

      Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.”

  • […] kommentar, till “Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? …, vilken refererar till avhandlingen ovan (se bild “Det kallas […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt? at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: