Mänskliga rättigheter…

April 27, 2017 § 4 Comments

Det är verkligen mycket att göra i världen! 😦

Jag tänker också på det som händer i Syrien och flyktingar därifrån i stor skala, samt alla båtflyktingar på Medelhavet etc. Hur är det med engagemanget i det?

Det borde tas krafttag mot ALLT detta. Och varifrån kommer övergrepp av alla slag mot grupper, kön osv? Vad bottnar det i?

George Lakoff skriver redan 26 juli 2016 i “Understanding Trump- Who supports Trump and why”:

“The answer requires a bit of background.

In the 1900’s, as part of my research in the cognitive and brain sciences, I undertook to answer a question in my field: How do the various policy positions of conservatives and progressives hang together?

Take conservatism: What does being against abortion have to do with being for owning guns? What does owning guns have to do with denying the reality of global warming? How does being anti-government fit with wanting a stronger military? How can you be pro-life and for the death penalty?

Progressives have the opposite views. How do their views hang together?

The answer came from a realization that we tend to understand the nation metaphorically in family terms: We have founding fathers. We send our sons and daughters to war. We have homeland security.

The conservative and progressive worldviews dividing our country can most readily be understood in terms of moral worldviews that are encapsulated in two very different common forms of family life: The Nurturant Parent family (progressive) and the Strict Father family (conservative).

What do social issues and the politics have to do with the family? We are first governed in our families, and so we grow up understanding governing institutions in terms of the governing systems of families.”

Har vi växt upp med auktoritär uppfostran? I vilken grad? Men både söner och döttrar har också gjort upp med sån uppfostran!

In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.

Many conservative spouses accept this worldview, uphold the father’s authority, and are strict in those realms of family life that they are in charge of. When his children disobey, it is his moral duty to punish them painfully enough so that, to avoid punishment, they will obey him (do what is right) and not just do what feels good.

Through physical discipline they are supposed to become disciplined, internally strong, and able to prosper in the external world.

What if they don’t prosper? That means they are not disciplined, and therefore cannot be moral, and so deserve their poverty. This reasoning shows up in conservative politics in which the poor are seen as lazy and undeserving, and the rich as deserving their wealth.

Responsibility is thus taken to be personal responsibility not social responsibility. What you become is only up to you; society has nothing to do with it. You are responsible for yourself, not for others — who are responsible for themselves.

Winning and Insulting

As the legendary Green Bay Packers coach, Vince Lombardi, said,

‘Winning isn’t everything. It’s the only thing.’ In a world governed by personal responsibility and discipline, those who win deserve to win.

Why does Donald Trump publicly insult other candidates and political leaders mercilessly? Quite simply, because he knows he can win an onstage TV insult game.

In strict conservative eyes, that makes him a formidable winning candidate who deserves to be a winning candidate. Electoral competition is seen as a battle. Insults that stick are seen as victories — deserved victories.”

Män som är oerhört upprörda över fallet med den arabiska kvinnan, men vadå kvinnor i allmänhet och kvinnan man lever med i synnerhet? Hur beter sig mannen ifråga där? 😦 Inte som den auktoritäre, eller?

Vilken kvinnosyn har han?

Han och yngre man är på krigsstigen mot feminismen… Vad för kvinnosyn har de? Vad för manssyn? Vad för samhällssyn? Vad för människosyn?

Är de mer vidsynta än alla dem de har omkring sig? Är de mer tillåtande, än dem de har omkring sig, rörande annan syn än de själva har? Är de de har omkring sig mindre tillåtande mot andra och deras syn på världen än de själva är?

Hur tolerant är han? Hur toleranta är de? Hur behandlar de kvinnor/na omkring sig? Respekt- och hänsynsfullt? Lyssnande? Utan att avbryta? 😉

Det finns verkligen anledning att ifrågasätta mansrollen!!!??? Genom historien så är det ju MÄN som satt igång de flesta krig, som begått och fortfarande begår majoriteten av alla brott som begås osv! Och, ja, fler män begår självmord!

ÄR män och kvinnor verkligen så olika av naturen?

Se tidigare postningar angående “Levant and the socialization of men” samt “William S Pollack on depression in men and therapy for men.”

Om han/de verkligen var måna om kvinnor så skulle de bete sig ganska mycket annorlunda i verkliga livet!? 😦 Inte minst mot dem de har närmast! Tveklöst! Så vadå, vara kvinnors försvarare?

Han var så upprörd angående Dina Ali Lasloom och trodde att hon redan nu är mördad. 😦 Men jag kan inte låta bli att för mig själv tänka, ganska rejält ironiskt: hur är det egentligen med hans inställning till “det svaga könet”? Och undra var engagemanget är för de tusentals, ja, miljontals andra som lever i diktaturer runt om i världen? I “diktaturer” inom familjens ram också!? Och hur god representant är han själv rörande hur han behandlar kvinnor, inte minst den han lever med?

Så jag kan inte engagera mig ett enda dugg, tyvärr, angående denna Dina! Har lust att säga, ganska argt, att “Jag hoppas hon är död!!!” 😦 Nej, naturligtvis är det bedrövligt att det är som det är och hur kvinnor har det i Saudiarabien troligen. Men jag tror även där finns andra röster: som påstår, med emfas, att kvinnans situation inte alls är så dålig som påstås! Att det finns saker i den kulturen som snarare gynnar kvinnor! 😦

Allt är relativt och flytande??? 😦 Det finns inga sanningar? Allt är lika riktigt och lika fel? Det finns inga grundläggande sanningar eller en grundläggande moral och etik, som går över alla nations- och könsgränser!!!???

Som att visa respekt och hänsyn, liksom ett litet barns grundläggande behov är lika över hela jordklotet, tror jag! Och små barn har samma grundläggande behov, vare sig de är födda som flickor eller pojkar! Det är för att dessa inte blir fyllda i olika grad eller kanske knappt alls som vi får alla de problem vi har!

Och återigen; jag är väl påläst (kolla hela väggen med böcker i min lägenhet!!!), samt jag har gått i terapi i dryga tio år hos flera olika terapeuter! Att jag inte skulle ha lärt mig något eller ha några insikter är ju bara – skitsnack! Kom inte och tala om vad jag borde se för att bredda min “world view”! Jag skulle kunna kontra med detsamma! Ju! Och ge en lång lista med tips på böcker, artiklar, personer osv osv osv.

Man kan ju bara kolla in mina bloggar… Med det sagt så är det ju en massa jag inte känner till eller vet!

Deras bristande respekt är rättfärdigad i deras ögon!!! För kvinnor är som de är! Men de kanske inte är så mycket bättre själva än dem som misshandlat denna Dina? Dina hade ju trots allt kraften att ta sig till Indonesien! Var kom denna kraft ifrån i en kultur som trycker ner kvinnor?

Innan ni börjar slå er för bröstet kan ni ju granska er själva!!!

Och det är HON som ska hålla kontakt och ringa honom! Att han själv skulle kunna höra av sig är helt otänkbart, dvs hålla kontakten med henne och ringa? Den tanken har inte slagit honom?

Ologiskt, inkonsekvent! 😦 Var är logiken?

“Jag är så trött i armen av att hålla upp telefonen!”

sa han för att han inte ville höra vad hon hade att säga vidare! Själv blir han rasande om hon inte sätter sig ner och sitter still och lyssnar på honom! Ser han inte detta? Märker han det inte själv? Vad???

“In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.”

Man får inte säga emot honom eller ifrågasätta nånting det minsta!

Men att mannen beter sig så här betyder inte nödvändigtvis att hans egen far varit så här??? Han kan ha haft en oförutsägbar och dominant mamma som format detta beteende hos sonen? Och, ja, han fastnar för kvinnor som han vågar behandla auktoritärt?

Så tror jag att det är i detta fall!

Det stämmer verkligen att Könsroller som skadar hälften av samhällets medlemmar skadar den andra hälften också… och skadar barn i familjer med föräldrar som formats av dessa könsroller.

“Nu studerar allt fler psykologer så kallad ‘toxic masculinity’, alltså ‘giftig manlighet’. Inte för att demonisera män, utan för att förstå hur beteenden som uppmuntras hos män är skadliga för alla inblandade.”

🙂

“Men det finns förbättringspotential. Bilden av vad som är manligt har förändrats genom historien. Alltså kan dagens män också ändra sig.

– Bara för att du alltid har betett dig på ett visst sätt behöver det inte betyda att du inte har något val, säger Y. Joel Wong vid Indiana University, en av den nya studiens författare, till Popular Science.”

🙂

Se “APA Handbook of Men and Masculinities”:

“The handbook is divided into four sections.

  • The first section addresses historical, conceptual, and methodological issues. Readers will be exposed to a wide range of theoretical perspectives on men and masculinities (e.g., biological, evolutionary, social norms, gender role conflict, social constructionist, and feminist) as well as methodological (quantitative and qualitative) approaches to studying men and masculinities.
  • The second section examines specific populations of men with a strong focus on developmental, cultural, and sexual orientation diversity.
  • The third section focuses on specific topics relevant to men’s lives, such as careers, education, sexism, violence, and emotions.
  • The fourth and final section addresses several application domains, including men’s helping seeking patterns, physical health, mental health, and experience of psychotherapy.

Each chapter investigates future directions, along with unresolved issues or emerging concerns.”

Advertisements

Att kollidera med patriarkatet: vad handlar reaktion i det blå, eller explosion som kommer till synes från ingenstans, om?

April 21, 2017 § 6 Comments

1381bad460afb971a49229897eb485d2f30b3cec.jpeg

Levant skriver att män visar aggression utan att ha blivit provocerade, medan kvinnor behöver bli provocerade innan de reagerar aggressivt. Dvs kvinnans reaktion kommer inte utan provokation, inte ur det blå alltså.

Vilka rollmodeller har vi växt upp med? De modeller vi haft kan också trigga uppror: om pojken haft en eftergiven, stoisk far, så försöker mannen hävda sig som vuxen, överdrivet? En mamma med obegripliga utbrott i det blå påverkar ens kvinnosyn och -relationer.

Hon, som dotter, borde ha fått lära sig bättre än hon fick om hon är värd att bli anklagad och aggressivt behandlad. Hon borde ha fått lära sig när hon kan avvisa det:

“Det där handlar inte om mig!”

Eller att lyssna på berättigad kritik. Och avgöra vad som är berättigat och inte! Inte minst vad som inte är berättigat.

Hon tenderar att ta åt sig. Göra ett så kallat rollövertagande? Se tidigare bloggning “Vad är kärlek?”:

“…en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Han skjuter allt ifrån dig:

“Jag har inte gjort något!”

En reaktion som hade varit högst berättigad hos den lille pojken mot sin mamma för länge sen. Idag blir den reaktionen ett problem! Nu har han makt att avfärda allt. Han slipper all rannsakan eller avgörande om vad som inte handlar om honom och vad som gör det.

Ett av exemplen på att han inte förstår. Som om det inte kopplar? 😦 Och – det blir svårt att lära sig.

Varken man eller kvinna måste svälja sånt som inte är sant, men att bara avfärda är inte bra för nån relation och dess utveckling och i slutänden fortlevnad.

Susan Faludis pappa verkar inte fatta varför hans äktenskap med Susans mamma slutade i skilsmässa. Ett fenomen som inte är ovanligt?

“Hulu’s adaptation of Margaret Atwood’s novel lays bare the horrors of collusion with the patriarchy”:

“Like the Kingdom of God, the Republic of Gilead is both now and not yet. Margaret Atwood’s 1985 novel The Handmaid’s Tale conjures a theocratic dystopia—a version of the United States taken over by fundamentalist Christians after a terrorist attack on Washington.

Women are now divided into rigid classes determined by an idiosyncratic interpretation of the Bible. Atwood’s protagonist, Offred, is a Handmaid—a fallen woman who is forced to bear children for righteous couples—and the book follows her sufferings under the Gilead regime. Atwood paints in garish strokes intended to shock: This new society calls homosexuality ‘gender treachery’ and forbids women to read, own property, or choose their own clothing.

Since the novel’s publication three decades ago, Gilead has existed as a paper nightmare that gains or loses dimension based on the state of our national politics. Of course, we don’t divide women into classes of Marthas, Handmaids, Econowives, and Wives; we call them ‘the help,’ ‘surrogates,’ the working class, and the one percent.

America has never forced fertile women to bear children for infertile ones, but Trump’s pussy-grabbing presidency has given cover to the sort of blatant misogyny many thought consigned to the past.

‘In Trump’s America, The Handmaid’s Tale matters more than ever,’ The Verge declared the day after Trump’s election. In February, the book overtook George Orwell’s 1984 on the Amazon best-seller list. Texas is Gilead and Indiana is Gilead and now that Mike Pence is our vice president, the entire country will look more like Gilead, too.

America is rich in Serena Joys. One need look no further for her contemporary counterparts than Michelle Duggar and her daughters; or Paula White, the televangelist who allegedly led Donald Trump to Christ; or his aide Kellyanne Conway, who defends him as a ‘great boss’ to women.

The character Atwood invented is an amalgam of Phyllis Schlafly and Tammy Faye Bakker with a dash of Aimee Semple McPherson. The spectacle of the female fundamentalist celebrity is not recent, and she is not an anomaly. Her existence is proof of American fundamentalism’s durability, and a reminder that it could not thrive without the enthusiastic backing of women.

When Atwood wrote her novel, Schlafly had already established herself as one of America’s most visible and influential conservative women by leading a successful campaign against the Equal Rights Amendment. A committed Catholic, Schlafly hurled herself against feminism’s second wave with all the conviction of the activists she loathed. ‘The women’s libbers don’t understand that most women want to be wife, mother, and homemaker—and are happy in that role,’ she asserted in 1972.

But like her fictional doppelgänger, Schlafly was no homemaker. She traveled the country; she appeared on television; she influenced policy. The world she wanted to build could not coexist with the world that allowed her career. These contradictions did not, however, trouble Schlafly’s supporters. She defeated [omintetgjorde] the ERA by mobilizing them; her mostly female volunteer brigades harried [ansatte] legislators into rejecting the bill.”

Läs hela artikeln i länken.

“Read our full conversation with George Lakoff on ‘your brain on Trump'” kan man läsa vilka katastrofala effekter uppfostran kan leda till även på högre nivå, inte bara på nära relationsnivå:

“In a recent episode of Make Me Smart, Kai Ryssdal and Molly Wood interviewed George Lakoff, emeritus professor of cognitive science and linguistics at the University of California, Berkeley.

In 1996, he wrote an influential book called ‘Moral Politics,’ which describes the science behind how liberals and conservatives think. Lakoff shares his analysis of President Trump’s linguistic style and the effect it can have on your brain. An edited version of their conversation is below./…/

Lakoff: I study the mind, the brain and language. Most thought is unconscious, about 98 percent. And we have found ways of studying unconscious thought in all kinds of ways over the last 40 years. And that’s what I do. I study mostly unconscious thought and its contribution to conscious thought.

Wood: And its contribution to, kind of, politics and society too, which seems extremely relevant as it happens right now.

Lakoff: That’s right. I’ve been doing that since 1996.

Kai Ryssdal: So, and this time around, you predicted — although we should say you are no fan of Donald Trump — you predicted that he would win based on what he was saying.

Lakoff: Based on what he was saying, how he was saying it, and how he very cleverly managed to manipulate other people’s brains to his advantage as a super salesman, which he’s been doing for 50 years. And he instinctively knows exactly how to do that. He knows what to say, and those tweets that he gives are entirely strategic. There are four types. Each of them fits a strategy, you know, and he has an advantage when other people think that he’s just crazy or stupid.

Ryssdal: So let’s play some tape actually, we have tape of the president. This is not long after the election.

Trump audio: When I was young, we were always winning things in this country. We’d win with trade, we’d win with wars….

Ryssdal: He said it so much, I can almost repeat the next line. “There’s going to be so much winning, you’re gonna be sick and tired of winning.”

Lakoff: Right exactly. Yep.

Ryssdal: And he knew what he was doing.

Lakoff: Boy, did he know what he was doing. He knew perfectly well what he was doing. First of all, there are in this country about 35 percent of Americans who have what I call a strict father morality. That is, they understand that they, in their households or whatever, they believe that father knows best, that their father is the authority, that what he says is right. That if children don’t obey him, they have to be given tough love and punished until they do, and that this gives rise to a view that you have to be disciplined. That is not to do what feels good.

You’ve heard of feel-good liberalism? That means they don’t have a strict-enough father. The main thing is that this is a natural thing that this is how the world should be how it is. And if you look at history, you will see that the strict fathers win. And you can take a look at who wins, and they win because they’re right. That morality and authority go together, that the strict father knows right from wrong. So that if you want to see who’s better than who, you look at who beat who. And so you have religion won out, you have God above man and you have, we have conquered nature, you have man above nature. We can take anything we want for our use. You have the strong above the weak. We need a strong army, and so on. You have the rich above the poor, who deserve it, because they’re disciplined. The employers above employees, because they’re richer. The adults above children in 21 states. Teachers and coaches can beat children with sticks if they don’t just obey them and if they ever talk back. You have Western culture above non-Western culture. We won out. You have America above other countries, men above women, whites above non-whites, Christians above non-Christians, straights above gays. That hierarchy follows from one idea, not a bunch of different ideas. It’s strict father morality as applied to all aspects of life.

That is what Trump not only believes, he hacks and he assumes is correct. And he knows that about 35 percent of the country — the 35 percent who still support him — that, you know, who also believe this, even if they’re poor. And it doesn’t matter, this just a matter of material resources. The main thing is that if that is your worldview and that’s your morality, that defines who you are as a person. It’s self-definition, and people don’t vote against their self-definition. Not only that, it doesn’t matter if Trump lies to them, and they know he’s lying, because there’s a higher truth, which is strict father morality itself, which has consequences and that they are truer than any lies. And that if you deny that, if you accept the lies as more important, you’re denying your self-identity. That is why there are alternative facts.

Ryssdal: OK, well yeah, but here’s … oh, my goodness, so many questions.

Wood: I know. I have 10 to 100 questions as follow ups.

Ryssdal: So here comes just one. All this pointing out of lies and alternative facts and all of this that the media is doing. Spinning our wheels to no effect, is that what you’re saying?

Lakoff: To no effect with the 35 percent.

Wood: Well and it almost — some of your research seems to argue not only to no effect but to counter effect.

Lakoff: Yes.”

Läs vidare i länken!

George Lakoffs blogg.

Se “Att förstå Trump”:

“In the 1900’s, as part of my research in the cognitive and brain sciences, I undertook to answer a question in my field: How do the various policy positions of conservatives and progressives hang together? Take conservatism: What does being against abortion have to do with being for owning guns?

What does owning guns have to do with denying the reality of global warming? How does being anti-government fit with wanting a stronger military? How can you be pro-life and for the death penalty? Progressives have the opposite views. How do their views hang together?

The answer came from a realization that we tend to understand the nation metaphorically in family terms: We have founding fathers. We send our sons and daughters to war. We have homeland security.

The conservative and progressive worldviews dividing our country can most readily be understood in terms of moral worldviews that are encapsulated in two very different common forms of family life: The Nurturant Parent family (progressive) and the Strict Father family (conservative).

What do social issues and the politics have to do with the family? We are first governed in our families, and so we grow up understanding governing institutions in terms of the governing systems of families.

In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.

Many conservative spouses accept this worldview, uphold the father’s authority, and are strict in those realms of family life that they are in charge of. When his children disobey, it is his moral duty to punish them painfully enough so that, to avoid punishment, they will obey him (do what is right) and not just do what feels good.

Through physical discipline they are supposed to become disciplined, internally strong, and able to prosper in the external world. What if they don’t prosper? That means they are not disciplined, and therefore cannot be moral, and so deserve their poverty.

This reasoning shows up in conservative politics in which the poor are seen as lazy and undeserving, and the rich as deserving their wealth. Responsibility is thus taken to be personal responsibility not social responsibility. What you become is only up to you; society has nothing to do with it. You are responsible for yourself, not for others — who are responsible for themselves.

Winning and Insulting

As the legendary Green Bay Packers coach, Vince Lombardi, said,

‘Winning isn’t everything. It’s the only thing.’ In a world governed by personal responsibility and discipline, those who win deserve to win. Why does Donald Trump publicly insult other candidates and political leaders mercilessly? Quite simply, because he knows he can win an onstage TV insult game.

In strict conservative eyes, that makes him a formidable winning candidate who deserves to be a winning candidate. Electoral competition is seen as a battle. Insults that stick are seen as victories — deserved victories.

Consider Trump’s statement that John McCain is not a war hero. The reasoning: McCain got shot down. Heroes are winners. They defeat big bad guys. They don’t get shot down. People who get shot down, beaten up, and stuck in a cage are losers, not winners.

The Moral Hierarchy

The strict father logic extends further. The basic idea is that authority is justified by morality (the strict father version), and that, in a well-ordered world, there should be (and traditionally has been) a moral hierarchy in which those who have traditionally dominated should dominate.

The hierarchy is: God above Man, Man above Nature, The Disciplined (Strong) above the Undisciplined (Weak), The Rich above the Poor, Employers above Employees, Adults above Children, Western culture above other cultures, America above other countries. The hierarchy extends to: Men above women, Whites above Nonwhites, Christians above nonChristians, Straights above Gays.

We see these tendencies in most of the Republican presidential candidates, as well as in Trump, and on the whole, conservative policies flow from the strict father worldview and this hierarchy

Family-based moral worldviews run deep. Since people want to see themselves as doing right not wrong, moral worldviews tend to be part of self-definition — who you most deeply are. And thus your moral worldview defines for you what the world should be like. When it isn’t that way, one can become frustrated and angry.

There is a certain amount of wiggle room in the strict father worldview and there are important variations. A major split is among (1) white Evangelical Christians, (2) laissez-fair free market conservatives, and (3) pragmatic conservatives who are not bound by evangelical beliefs.”

Aggressivitet…

April 20, 2017 § 2 Comments

Han har en tendens att säga saker aggressivt och efter ett antal såna upplevelser är risken att detta sätt “turn people off”! 😦 Han “får” låta anklagande och uttrycka irritation, men det får inte hon!? Han har anledning, men det har aldrig hon?

Levant menar att män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor behöver provoceras (och kanske provoceras rejält och under längre tid) innan de agerar aggressivt! För kvinnorna har lärt sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva. Skuldkänslor och empati med offret hindrar dem också från att uttrycka aggression (något han menar att de män som agerar aggressivt utan provokation i olika grad saknar, men kan lära sig igen!?).

Han är väldigt känslig själv för anklagande ton och irritation, men det verkar inte existera i hans sinnevärld att andra kan reagera på honom och hur han uttrycker sig (tonfall och sätt)?

Han tycker att hon borde förstå honom bättre, men finns denna förståelse i motsatt riktning?

När han handskas med människor gör han det som om de ska vara krångliga och motvalls och inflexibla och hållande hårt på sin rätt och att de absolut måste slutföra något som de eventuellt startat! Han verkar inte förvänta sig att folk faktiskt kan avsluta eller göra en paus i det de gör för att göra något annat!

Därför att han själv är så otroligt inflexibel och seg och trög!??? 😦 Själv signalerar han inte samarbetsvilja eller öppenhet för resonemang! Möjligen med dem han inte känner så väl…

Otroligt tungrott blir allt!

Och om de glömt något på ena boendestället eller missat att köpa något eller har köpt matvara de redan har så är det som om en stor katastrof inträffat eller väntar! Att man inte får missa något tror jag snarare gör att man missar, men detta är kanske vad han vill åstadkomma: så han får utlopp för aggression och också få andra att stå med hundhuvudet, om det lyckas!? 😦

Vadå, tro gott om andra och ha positiv förväntan eller lite överseende attityd? Helst ska de vara perfekta!? Men är han det själv? Kanske därför han gör allt för att andra (särskilt den han lever med) ska framstå som mindre perfekta och besvärliga; kanske så han får framstå som ett offer eller martyr?

När de satt i bilen in till stan tänkte hon på detta att ha stenkoll på matvaror, toapapper o.d., så de framförallt inte köper extra och naturligtvis är det inte kul om de saknar toapapper.

Men hon hade på tungan att säga att det egentligen är värre att de har matvaror (som t.ex. tomater) som ligger i kylskåpet och förstörs därför att de glömmer eller inte tänker på att använda dem, än att de glömmer att köpa en matvara.

Vanligtvis kan man alltid sno ihop mat av sånt som redan finns, så det handlar ju inte om en katastrof vanligtvis, men i hans värld verkar det göra det??? Varifrån kommer detta?

Vad är kärlek?

April 18, 2017 § 2 Comments

ö

Från kommentar, till “Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?”, vilken refererar till avhandlingen ovan (se bild “Det kallas kärlek”):

“Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Så att komma och klaga på avsaknad av sån från henne är troligen väldigt orättvist!

“I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ‘lilla extra’ i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln.”

Stämmer i många fall!?

“Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare.”

Tycker man om nån är man intresserad av denne!?

“Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen.”

Dvs att man bryr sig om?

Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.”

Stämmer här också! Han ger henne knappt nån bekräftelse alls, för nånting! Varken omtanke, bry sig om, inte heller när det gäller större eller mindre prestationer. Missunnar han henne eller tycker han helt enkelt inte att hon är ett dugg duktig, smart etc?

“Termen ‘känslomässigt arbete’ faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera.

Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt).

Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ‘är sådan’ och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det.

Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på.

Detta är alltså det känslomässiga arbetet i en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.”

Hur visar han att han tycker om och bryr sig? Ser hon inte dessa ansträngningar? Eller existerar de helt enkelt inte? Som om han inte tror hon behöver detta!?

“En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad.”

Risk att hon internaliserar att hon kanske förtjänar den behandling han ger henne? Kanske är hon så irriterande osv som han ger uttryck för?

“Detta gör att hon ‘förstår’ när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare.

Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.”

Han förstår kanske inte heller hennes behov av ensamhet? Att hon har lika stort behov som han. Fast vet han inte vilka hans egentliga behov är eller är riktigt klar över vad han vill, så får han svårt att förstå andra? Inte minst den han lever närmast?

Ja, gyllene regeln, vadå? Han är väldigt känslig själv. Vad tror han? Att andra tål allt som han inte tål?

Hur vore det om de båda reagerade som han gör? Skulle han gilla den tillvaron? Med irritation och gnäll även från sambon dagarna i ända, förutom hans eget missnöje och egna otillfredsställelse, med livet, henne och, i botten, sig själv?

Hur vore det om han levde med en som dagligen skapade olust och stress och höga kortisolnivåer, genom sitt missnöje och sin irritation?

Hur vore det om hon också var sån, i samma grad som han själv är? Hur vore det om båda höll på som han gör? MÅSTE man uttrycka allt? Är det tvunget, verkligen???

BÅDA har ansvar för att samspelet flyter på apropå bloggning ovan om Carin Holmbergs avhandling.

Och om man har olika känslomässiga behov i en relation, så kanske det kan bero på att den ena parten får detta fyllt i högre grad, men den andra i mindre eller kanske inte ens nån grad!

Den som får dem fyllda (oftast mannen) inser kanske inte det, utan tar det för givet och tror att han fyllt sina behov själv och sköter “all the paddling”, medan han menar att hon inte rör ett finger!! Undra på att man blir matt!!??

Vadå, bry sig om den andra verkligen? Kanske vet han inte vad bry sig om ens är?

Men här kanske den gyllene regeln också gäller: att behandla den andra som man själv vill bli behandlad, även vad gäller omtanke och omsorg?

Projektion…

April 7, 2017 § Leave a comment

“‘Hillary Clinton is trigger happy and very unstable’, he said in September.
(It takes one to know one?)”

Ojämlikhet över en viss gräns triggar “protektionism” mellan människor? Man börjar bevaka sina egna intressen allt mer, för att skydda sig när skyddsnäten försämras.

Mer om vrede…

April 6, 2017 § Leave a comment

Jo, jag är nog lite arg och tålamodet och överseendet med andra allt mindre och mindre med åren? Inte minst med vuxna människor!!!?

Nånting hos vissa som gör mig negativ eller defensiv? Vad handlar det om? Personkemi som inte stämmer? Något min radar tycker sig fånga upp om en annan, något subtilt som gör att jag reagerar!?

Kommentarer och sätt, väldigt subtilt, som jag reagerar på?

Vad handlar det om undrar jag? Ligger det något i mina känslor och reaktioner?

“Jag har fått svaret att det vore roligare att spara ihop till en utlandsresa längre fram – hade också varit på XX och var inte jätteentusiastisk.”

Dumt svarat kändes det från den person som skrev detta! Hon hade inte behövt skriva så, kändes det! Ogint av nån anledning. Dessutom hade det med utlandsresa ju redan diskuterats och dess höga kostnader, vilket skulle kräva en massa engagemang från en grupp som dittills inte visat mycket engagemang för att fixa och dra in pengar. Hade hon missat denna diskussion??? Väldigt segt allt!

Och jag tycker nog att ungdomarna är jävligt bortskämda.

Dessutom tror jag andra med stor behållning varit i XX och jag tror fortfarande att det kunde ha varit trevligt att åka dit!

Att jag nu “får en helg att ägna åt trädgården” betyder inte att jag tänker ägna den åt trädgården eller att trädgården behöver ägnas åt!

Okollegialt! Men jag funderar också vad som ligger bakom: är det en utmattning som denna person lidit av och tydligen fortfarande har problem med om det blir stressigt? Är det nån slags avtrubbning i hjärnan, där hon inte återhämtat sig? Att hjärnan inte riktigt funkar som den ska? Kognitivt? Samt att känslolivet också är på något vis avtrubbat?

Och det är ju förstås en förmildrande och förklarande faktor!

Allt argare med åldern? En hälsosam ilska? Jag tror det! Hoppas det!

Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?

April 4, 2017 § 16 Comments

vågskål

Vad är att stå upp för sig själv? Att trycka ner andra? Bara hävda sitt och inte lyssna? Kanske inte vilja höra?

Felet ligger helt utanför en själv?

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Är han helt omedveten om hur sårande och kränkande en massa påståenden om hur hon är är? 😦 Oerhört sårande? Väldigt “hurtful”!

Vad förväntar han sig vinna på att såra henne stup i kvarten? På att vara irriterad dagligen på än det ena än det andra?

Skålen med fel och brister är i botten gällande henne? Goda sidor, omtanke, bry sig om, de bra sidorna är lätta som fjun och förmår inte väga upp allt det negativa ett enda dugg? Den senare skålen flyger upp i luften, ja, lättar till och med!?

Man skulle lätt kunna bli totalt knäckt över alla påpekanden under årens lopp av alla de negativa, dåliga, baksluga egenskaper hon har och hon skulle helt kunna förlora tron på sig själv. Som om hon är världens mest självsäkra redan och behöver tas ner på jorden! 😦

Hade hon varit 30-40 år yngre hade hon kanske verkligen varit helt knäckt? 😦

Så här håller hon INTE på med honom! Och hon håller inga långa “rants”! Om hon skulle försöka skulle det inte lyckas, men han får gå på och minsta försök att bryta in är som att hälla mer bensin på elden. 😦

Hon tvingas, med verbalt och känslomässigt våld, att stå (men helst ska hon sitta) och lyssna och oavvänt titta honom i ögonen!

Han har sagt att hon använder honom som “punchbag”… Men det är ju HAN som använder henne för att avreagera sig över allt!

Han klagar på henne i stort sett är det nånting, större eller mindre, varje dag? Det går inte en enda dag utan att det är något som är fel och inte bra, främst med henne! Och han anklagar henne för att vilja göra illa. Vem är det som gör illa vem?

Vad fick de tidigare kvinnorna höra? De hade också en massa irriterande egenskaper?

Varifrån kommer allt detta missnöje och all denna otillfredsställdhet från? Finns det NÅN som skulle kunna tillfredsställa den och bli så perfekt att det inte finns något att bli irriterad på? 😦

Är denna något HAN egentligen borde ta itu med?

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Precis, det är så det är här också! Men han tvingar henne (med verbalt och känslomässigt våld) att stå kvar och lyssna och höra hur dum och fel hon är!

Dvs det ÄR mindre sannolik att en kvinna går till aggressionshandlingar! OM hon gör det är för att hon så till den grad blivit provocerad? 😦

VILL han framställa kvinnor som riktigt djävliga, så framstår hans mamma inte fullt så djävlig? 😦 Och omedvetet försöker han trigga kvinnorna han har och har haft allra närmast att visa alla dåliga drag han kan? Förr eller senare har detta skett? I början har det varit lugnare, men så småningom har irritation och vrede växt?

Omedvetet triggar han igång detta allt han kan? Och han har ju uppenbarligen lyckats med det: Hans första fru fick ett vredesutbrott ur det blå när de campade i New Mexico. Hans andra fru slängde saker efter honom och tillbringade en halv dag på andra våningen i huset etc …

Hon har träffat båda dessa kvinnor, så… Gillar den senare.

Är det en otillfredsställelse inom honom det handlar om? Behov som aldrig fyllts? Behov som inte går att fylla längre? Däremot finns det vuxna behov som han mycket väl skulle kunna fylla och därmed få ett rikt och kanske rentav fantastiskt liv? Dessa möjligheter dödar han självdestruktivt? Risken är att han kommer att dö vrålarg? 😦

Where Am I?

You are currently viewing the archives for April, 2017 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....