Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Advertisements

§ 10 Responses to Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

  • k says:

    Den här boken publicerades runt 1999. Dvs för 18 år sen! Men är fortfarande relevant!

  • k says:

    aaaa.JPG

    Pollack s 342:

    “Pojkars erfarenheter av våld börjar väldigt tidigt, forskning visar att vid två års ålder blir pojkar skadade fyra gånger så ofta som flickor. Föräldrar förväntar sig helt enkelt att deras pojkar behöver mer plåster och får besöka akuten oftare än flickor.

    Besynnerligt nog verkar pojkar själva ha en mer bekymmerslös attityd angående skador. En kanadensisk studie visar att pojkar tenderar att lägga skulden för skador på otur snarare än på korrigerbara förhållanden, såna som deras eget beteende.

    De är offer för omständigheter (och kan alltså inte göra mycket åt dessa).

    “Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

    När en man skär sig när han rakar, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite tenderar hon att klandra sig själv.”

    Eller så är pojken/mannen offer för föremål som djävlas och inte fungerar. 😦 Mannen klandrar andra och yttre saker och förhållanden, medan kvinnan tenderar att klandra sig själv. Dvs för att lösa ett problem så försöker mannen ändra den andra och kvinnan tenderar att söka problemet i sig själv?

    Antyder hon att han är gnällig över nästan allt blir han rosenrasande! HAN har inget med saken att göra!? Felet ligger utanför honom själv!?

    Minsta tecken på sårbarhet och icke-allom-kunnighet förnekas i ett vredesutbrott, i irritation på en annan eller förhållanden. Och så blir en annan föremål för irritation och vrede, dvs för våld!?

    HAN får vara som han är, men inte hon! HAN får reagera, men det får inte hon!

    Depression uttrycks i vrede? Som går ut över andra och som han borde ta itu med, både för sin egen som för dem han lever med!

    Det är väldigt tungt att han är så negativ jämt! Lusten försvinner totalt att måsta höra om saker som kan “go wrong”. 😦 Ja, naturligtvis kan de, men… Det är tungt att höra det hela tiden och liksom alltid ha den utgångspunkten. 😦 Alltid irriterad när något ska göras.

    Det är aldrig med en positiv attityd som saker angrips. Väldigt tungt och oerhört tröttande! Hon vill bara somna och helst försvinna och lägga ner alla projekt eller inte vara närvarande vid dess genomförande.

    Det stämmer i artikeln ovan: att hon trivs med att göra saker med sin mamma och att de har roligt mest hela tiden, till skillnad från när hon och sambon ska göra något. Då blir det ofta väldigt tungt och olustigt! 😦

    Ja, han utsätter henne för våld!? Istället för att lugnt och sansat ta upp saker och reflektera över sig själv och sin egen del i det som händer och visa att han är öppen för att ändra sig och rannsaka sig.

    Kvinnor tenderar att klandra sig själva och tyvärr sker det nog i detta fall också. Vilket innebär att hon inte sagt ifrån på skarpen och utan tvekan:

    “Nähä, det där handlar inte om mig! Nix!”

    Och så blir det liksom okej att han fortsätter på denna bana och i och med att hon inte visar stopp och belägg, så blir det som om hon tacknämligt tar på sig skulden, utan att inse att den kanske faktiskt inte är hennes!!!

    • k says:

      Han är stålmannen, som inte tar skada av nånting! Och är cool och röker – det skadar väl inte HONOM! Jo, mansrollen kortar liv på diverse olika sätt skriver Pollack. 😦

      Hon har också rört sig allt mindre, samt ätit mindre och mindre grönsaker. Nedtyngd och med allt mindre ork att med glatt mod ta itu och göra! 😦 Hon ska OCKSÅ tas ner helt och totalt? 😦 Vadå, bry sig om henne? HAN tänker minsann inte backa: om hon går till jobbet gråtfärdig gång på gång rör honom inte i ryggen??? Att de dyrbara helgerna förstörs med tjafs inte heller??? Det är inte hans fel att det blir tjafs, utan hennes! Att de förstörs och hon inte får nån återhämtning knappt SKITER han fullkomligt i? Går hon på knäna skiter han i helt och totalt???

      Varför fortsätter hon att leva med en sån man??? Som ju faktiskt utövar våld varje dag!

  • k says:

    Och, ja, det här föreläsandet för henne är mansplaining! Han behandlar henne som om hon är DUM! Som om hon inte begriper! Hon får däremot inte visa att hon kan eller vet! Helst ska hon fint smyga med det!!!??? Vadå, ömsesidig respekt?

    Rökning är verkligen självdestruktiv! Han skadar mest sig själv. Kanske irreversibelt! 😦 Hur kommer han att känna den dag han kippar efter luft??? 😦 Har syrgas och inte orkar kanske nånting och VERKLIGEN är beroende av en annan? 😦

    • k says:

      Enormt dåligt självförtroende? Men varifrån kommer det? Vems fel? Blir det bättre om man trycker ner den som står en närmast riktigt långt ner i skorna? Känner man sig nöjd med sig själv då? Känner man sig mer tillfredsställd och bättre då?

  • k says:

    “Ja, han utövar faktiskt våld varje dag! Och hon ska inte reagera över det! Inte bli arg och ledsen, utan bara ta det, som en stålkvinna!?

    Felet ligger ensidigt hos henne?

    Och hon förtjänar inte bättre ett endaste litet dugg?

    Nöjet att göra saker tar han effektivt bort!

    Vadå, vara rädd om eller ha kärleksfullt överseende?

    Självdestruktiviteten tar sig också uttryck i att han förstör de relationer han har närmast! Fast det förnekar han: ‘Varför skulle jag vilja förstöra för mig?’

    Nej, varför? Han borde börja fundera över varför han faktiskt gör det??? 😦

    Han ska ha en perfekt individ, som inte har några egna behov?

    Så arg och irriterad hela tiden och jag ska förstå honom, men att jag har motsvarande rätt att bli förstådd?

    Han har rätt, men inte hon?”

  • k says:


    Kanske borde rubriken till denna bloggning ha varit: “Våld: misshandla eller bli misshandlad”?

    Intervju med Thordis Elva och Tom Stranger:

    “Jag vill börja med att fråga om brevet du skrev till Tom, hur kom du fram till att du ville kontakta honom?

    – Jag hade inte planerat det. Jag hade levt i nio år med konsekvenserna av att bli kränkt sexuellt av min första pojkvän.”

    Misshandlad eller kränkt, utsatt för våld! Vad rättfärdigar något sånt? De vill sätta ljuset på förövaren!

    “Jag kunde inte stanna upp och tänka efter, jag blev en effektiv högproducerande person. Jag hade också diverse destruktiva sätt att försöka dämpa min smärta och ilska. Ilska var också ett viktigt led i min process.

    Jag vill inte att folk ska ha en bild av att jag är någon som gick från våld till försoning utan ansträngning, så var det definitivt inte. Det fanns ilska och hat också och det var väldigt tunga bördor för mig att bära. En period var det stärkande, att hitta min ilska och min röst, men det tog mycket energi./…/

    …jag hade precis haft ett stort gräl, smällt igen dörren och satt mig ner på ett kafé. Jag tog fram min anteckningsbok och ut kom den här detaljerade redogörelsen över vad Tom hade utsatt mig för.

    I ljuset av det faktum att jag inte skulle få juridisk rättvisa, så betydde den här konfrontationen väldigt mycket för mig. Jag anmälde honom inte.

    Jag hade så många missuppfattningar om hur våldtäkt går till så jag kunde inte sätta det som hänt i rätt kontext.”

    Jag tror det är detsamma med all form av misshandel och kränkningar, kanske dagliga såna!

    “När jag väl kunde det hade de fysiska skadorna läkt och han hade flyttat från landet. 70 procent av våldtäktsanmälningarna lades vid den tiden ner, fall som var mycket starkare än mitt.

    – Jag hade ingen anledning att tro att jag skulle få juridisk rättvisa. Det här var mitt alternativ.

    Det var viktigt för mig att placera skulden där den hörde hemma.”

    Ja, inte ta skulden på sig själv! Placera den där den hör hemma!

    “– Det hade gått nio år. Först var det en chock att se Thordis namn i inboxen. Jag minns att jag läste genom kronologin som Thordis skrivit om den kvällen och jag kände en förskräckelse och en stor tyngd i att känna igen mig själv. Minnen jag skjutit undan en lång tid kom tillbaka. Händelserna från den kvällen var detaljerat återberättade, vad jag hade utsatt Thordis för och vad jag var kapabel till. Det var inte lätt, men det gick inte att förneka. Jag hade gjort det hon skrev. Jag svarade inte direkt, men ganska snart efteråt.

    Toms svar var ett skriftligt erkännande, något Thordis inte väntat sig. Därefter följde en åttaårig brevväxling med hundratals brev med svåra frågor, svar, ånger, ilska och sorg.

    Hur kändes det att han tog på sig det han gjort?

    – Jag tror att alla som blivit utsatta för våld känner en lättnad när deras smärta erkänns. Det måste inte vara av förövaren. Det kan vara av en nära vän, en terapeut eller en familjemedlem. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det inte var befriande att han tog ansvar för sina handlingar och tog på sig skulden, för den skulden hade jag felaktigt burit i så många år.

    – Jag vill understryka att överlevare inte på något sätt är beroende av sina förövare för att gå vidare. Inte alls. Inget i vår berättelse är en formel eller ett recept för någon annan. Det vi hoppas är att den ska verka belysande och skapa diskussioner.

    När var första gången du betecknade det som hade hänt som våldtäkt?”

    Sätta namn på det! Viktigt! Det är våld, misshandel, rejält kränkande!

    “– Det var en krypande insikt, berättar Thordis Elva.

    – Jag ville inte ta till mig det här under en period. Det var smärtsamt att erkänna för mig själv att första gången jag gav någon mitt hjärta så slutade det i ett övergrepp. Jag ville behålla min tillit till folk. Att släppa det var en svår process. Det tog något år eller två att inse.”

    Den som man tror älskar en beter sig så här mot mig! 😦 Man vill inte tro det! 😦

    “– Jag växte inte upp i ett vakuum, fortsätter Tom. Visst fanns maskulinitetsnormer som påverkade, i den media jag konsumerade, den musik jag lyssnade på, men jag vill mycket hellre att diskussionen handlar om de val förövare gör. Jag gjorde ett val.

    Orden kring sexuellt våld är väldigt stigmatiserande, våldtäkt, våldtäktsman och våldtäktsoffer. Det gör att många har svårt att identifiera såväl brottet som förövare. Man tänker att han kan väl ändå inte vara en våldtäktsman, han är ju schyst. Alla känner en kvinna som blivit utsatt, men ingen känner en man som utsatt någon.

    – Det gör vi visst. Statistiskt sett gör vi alla det, säger Thordis.

    Men hur ska man komma runt det stigmat, och kunna prata om det här som de vanligt förekommande händelser de är, utan att förminska allvaret i brottet?

    – Ord spelar roll, säger Thordis.

    – I en tidigare bok om sexuellt våld dissekerade jag terminologin vi använder. Vi har på Island ett väldigt försvagande ord för offer, det liknar det svenska och betyder också offergåva. Det får en att tänka på ett lamm på ett altare som ska offras. På engelskan används också överlevare, som betonar att en person genomlevt något och överlevt det. Och på förövarsidan finns ord som våldtäktsman, som tenderar att definiera hela personen, men så finns också förövare av våldtäkt, som fokuserar mer på handlingen och beteende än på personens karaktär. Vi måste fördöma beteendet och handlingen för att kunna komma åt det.

    – Jag brukar prata om ”monstermyten”, demoniseringen av förövare, som faktiskt skadar överlevarna på flera sätt. Det kan vara svårare att bli trodd om personen är respekterad och omtyckt i samhället och inte passar in i monstermyten. Jag tror också att personer som Tom, som har begått sexuella våldshandlingar, är mindre benägna att betrakta det för vad det är, om vi har den här uppfattningen om att det bara är monster som begår dessa brott.”

  • k says:

    Hur vore det om hon konstant kritiserade honom? Om hon konstant uttryckte irritation över honom? Hur vore det för honom? Hur skulle han ta det? Bli arg och starta långa “rants”??? Jo, han kan vara rätt långrandig! 😦 Man måste ha både tid och tålamod… 😦 I rika mått!

    Dock vill hon inte vara dum och säga det, knappt ens tänka eller skriva det… 😦

    Han är inte ett dugg irriterande till skillnad mot henne, apropå att kasta första stenen? Inte tillnärmelsevis så irriterande som hon är???

    Hon är ovanligt irriterande? Långt mer än majoriteten människor?

    Bedrövligt att han ska hålla på och kriga om allt!!! Anse att han måste kriga om allt!!??? 😦 Bedrövligt! Vadå, fred och frid??? 😦 No wonder det är krig i världen! Och vilka startar dessa? Vilka har startat dessa genom historien?

  • k says:

    Vad är att “stå upp för sig själv” ?

    Att trycka ner den andra parten allt man kan? Vägra lyssna? Inte vilja höra?

    Handlar det inte OCKSÅ om att respektfullt lyssna???

    Att såra så djupt är verkligen allt annat än kärleksfullt!

    Och vad är det för relation där man måste hävda sig hela tiden? En riktig skitrelation, som man gott kan vara utan!!!

    Vadå kärleksfullt överseende? 😈

    Vi har problem! Helt klart! Som tär och gör väldigt mycket väldigt olustigt! 😦

    En iscensättning av det han varit med om!? Som flera har blivit offer för! Det han har varit med om har multipelt skadat och orsakat en massa ledsnad och enorm olust, glädjedödande!

    Misshandel, ja!!! Inte minst verbal och känslomässig, jo!! 😈

    Sårande påståenden och förgivettaganden som gör att det blir supersvårt att ta nånting!!!! För han reagerar med ilska liksom på förhand! Djävla gubbe!!! Så lugn diskussion eller prat är jättesvårt att ha!!! Bara dagligt prat är svårt.

    Han säger att han är “stuck” med henne, och det är tydligen något helt förfärligt, och det måste tydligen inkräktar ytterst noga!!!??? Tack så jättemycket! Oerhört sårande! Men hon är ju “stuck” med honom också!

    Hur kom det sig att hans tidigare längre förhållanden spruckit???

    Ja, misshandel är det, dvs utövande av våld!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: