När jag reagerar så är det JAG som är dum…

March 19, 2017 § 4 Comments

a

“‘Sluta skicka sms!’

sa han.

‘No problems! Let’s have a deal: you stop telling me how I am, and I stop sending you text-messages!?’

skulle jag med rätta kunna svara!? Han ‘får’ tala om hur jag är, men jag får inte reagera på detta? Värt att påpeka är att jag inte talar om hur han är! Försöker aktivt undvika det! För jag tror inte det leder till något konstruktivt. 😦  

Han har ‘rätt’ att kräva, men jag borde också ha rätt att ställa krav: sluta prata om hur jag är (dessutom: hur ‘är’ du själv???)!

Ganska ‘fair’, är det inte???

Han:

‘Jag tänker inte läsa ditt fucking message!’

Men jag ska lyssna på hans ‘rants’ om hur jag är, hur jag låter, det jag säger och gör, i all oändlighet??? Helst sätta mig och lyssna! Definitivt inte göra minsta ansats till att gå, för att jag blir så ledsen och arg och inte får en syl i vädret! 

Och det balanseras aldrig av att jag gjort något positivt och bra eller är en bra och älskansvärd människa! 😦 

Jo, om jag fått lära mig tidigt att jag inte är värd vad som helst, så hade jag kunnat stå upp bättre mot alla anklagelser, allt missnöje och allt klagande!? 😦 Nu fick jag nog inte det riktigt, men det kunde ha varit ÄNNU värre och då kanske mitt liv hade varit betydligt annorlunda? Jag fick tillräckligt med modererande upplevelser för att inte ha ännu värre problem än jag har – och för att fungera socialt, så att jag har goda relationer med en massa människor och funkar hyfsat i sociala sammanhang!? Lite blyg kanske? 😦 

Jag är bra, men inte perfekt, men förtjänar inte detta!

Jag må inte vara perfekt, men jag försöker göra det mysigt omkring oss, trivsamt, bekvämt, fint, laga god mat, hitta på trevliga, mysiga saker…

Men jag reagerar!

Se tidigare postning ‘Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

Advertisements

§ 4 Responses to När jag reagerar så är det JAG som är dum…

  • k says:

    “Lika stor rätt som han har att säga Nej, lika stor rätt borde jag ha!?

    Eller?

    KAN han verkligen kräva att jag ska sitta ner och lyssna, när han själv säger ‘Jag vill inte ha några sms! Jag kommer inte att läsa ditt fucking message!’? Om inte han vill lyssna eller höra, kan han tvinga mig? Jag ska sätta mig ner och bara ta emot! Och höra samma gamla vanliga visa igen! Sitta där och lyssna, inte med en min visa hur jag reagerar? Tvingas att se honom i ögonen också!

    Skulle han inte vilja titta mig i ögonen ‘so what?’ Och så är det med ganska många andra saker!

    Han står inte ut, men jag får stå ut! Att jag inte reagerar betyder inte att han inte gör tålamodsprövande eller irriterande saker.

    ‘Levant skriver på s 80-82 i kapitlet ‘Dynamiken i vrede och aggression’:

    ‘När jag håller föredrag på temat män, vrede och aggression börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt som män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka andra känslor./…/

    Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig i förmågan att uttrycka andra känslor, så leder män med stor marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

    Det är inte klart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Det man vet är dock att när de känner vrede så är det mer sannolikt att kvinnor reagerar med att gråta eller att försöka undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker den genom en aggressionshandling./…/

    Frodis, Maccaulys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, och deras empati med målet för ilskan, dem från att agera på sina aggressiva impulser.’

    Dvs det är inte klart om kvinnor UPPLEVER vrede i lika hög grad som män. Däremot är det klart konstaterat att män i mycket högre grad UTTRYCKER den i aggressionshandlingar. Kvinnor reagerar på andra sätt när de blir arga.’

    Har han rätt att kritisera och kräva, men jag får inte visa minsta antydan till kritik eller missnöje???

    HAN ger sig rätten att säga, men förvägrar mig den rätten! Han förtjänar den rätten, men inte jag? Det är väldigt synd om honom, men inte ett enda dugg synd om mig? Han lever med en som är jättesvår, men själv är han jättelätt att leva med? Eller vad? Det är bara synd om honom? Ansvaret för relationen tar inte jag, bara han?

    Det är väldigt konstigt alltihop: han har rättigheter som jag inte har! Jag verkar inte ha många rättigheter gentemot honom?

    Han kan avbryta mig – och gör det, men jag får inte avbryta honom, gör jag det tar han till fysiska medel om det är nödvändigt!”

    • k says:

      Ja, kvinnors medkänsla med föremålet hämmar dem från att uttrycka det de verkligen känner! Men blir de provocerade (i synnerhet under längre tid och dagligdags) så kan också de explodera!

      Till skillnad från män, som uttrycker en massa andra känslor med vredesutbrott och som har en mycket snävare repertoar av känslouttryck! Ganska torftigt!? 😦

  • k says:

    Ensam mamma röker:

    “I kärleksrelationen är kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få förhållandet att fungera. Hon sätter sig aktivt in i hans huve, tolkar, försöker förstå och rodda ihop. Hon blir ett slags emotional-manager för noll kronor.”

    Helt självklart! Lika självklart som luften vi andas!

    “…men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för och väntar på att han ska börja bry sig om saker. Att han ska bli en jävla lagspelare.

    Men hur säger man till någon att: ”jag vill att du ska vilja göra det här för mig eller för oss?”. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig.

    Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten.

    För hon älskar honom verkligen, och han är ju faktiskt inte elak. Men att vara nice, är inte detsamma som att inte vara medvetet onice.”

    Nej, för hon kan ju inte göra honom sårad och ledsen! Förlåt, förlåt!

    Han tar bara sin självklara rätt! HON har väl ingen rätt? Och har inga behov? Orkar allt och blir aldrig sårad eller ledsen!? Hon behöver höra en del sanningar!? För sitt eget bästa! Det behöver inte han!? Inga män?

    “För honom blir upplevelsen att det hennes känslor som är problemet. Det faktum att flickvännen är ”sur” (ledsen) är det jobbiga, inte det som orsakat hennes feelings.

    Om hon då bara kunde tänka sig att lägga ner det, så skulle de inte ha några problem/…/

    Männen kommer in i mötet för att låta sig älskas, snarare än att ge kärlek. Att genom kvinnan kunna älska sig själv (!!!)./…/

    Som väntat bestod mycket av kritiken jag fick efter inlägget i att kvinnor minsann har ett val, att ingen tvingar oss. Att det är lätt att stanna kvar och lipa, när hon minsann bara borde gå om det inte passar.

    Men hur kan problemet med mäns bristande sociala och emotionella ansvarstagande vara att kvinnor tar det? /…/

    Ändå är idén om att det är kvinnan som runs shit värd att titta på. Den återkommer ständigt.

    ”Hemma hos oss är det minsann hon som bestämmer allting, det är hon som kör med mig”. Höhö. ”Mommy is the boss”. ”Queen of the castle”.

    Vi har hört det många gånger, vi har läst det i seriestrippar och på kylskåpsmagneter. Det är lätt att köpa att det är så det ligger till.

    Men det är den självklara, underförstådda mansdominansen som gör att vi ens kan med att skämta på det sättet [och mannen måste ju få dominera, annars blir han ledsen sårad och känner sig omanlig!?].”

    Precis! Och det måste vi ju undvika! Men att kvinnan blir sårad och ledsen? Existerar det i sinnevärlden?

    “Någon gång läste jag någon som vände på det, en kvinna som skrattar och säger typ: ”Hemma hos oss är det han som bestämmer allting, det är han som orders me around”.

    Vi skulle sätta skrattet i halsen allihop. Men det faktum att en kvinna bestämmer allt framstår som så fullständigt ofarligt att vi garvar obekymrat.

    Det är helt enkelt, för den stora majoriteten, inte sant.

    Men dominansen, makten, är inte alltid så lätt att få syn på. Förmodligen var det lättare för tidigare generationers kvinnor att se den, idag, i den antifeministiska ”inte-alla-män”-eran tar den sig (ofta) subtilare uttryck.

    Men hon har för helvete inte makt, när hon tvingar, kräver och bråkar sig till det som borde vara självskrivet. När det hon kämpar för, är kärlek och respekt.

    En lista på ursäkterna blir snabbt en bibel. Vi har alla hört dem.

    Av våra partners och av hela jävla manssamhället.

    Dåligt självförtroende, Taskig barndom, stressigt jobb, alkohol, brist på manliga (!) förebilder, svårt att uttrycka sig, brist på genuspedagogik i (den kvinnodominerade) förskolan, testosteron, sårad stolthet, osv osv, goes on forvever.

    Konstigt nog gäller inte dessa ursäkter för kvinnor, trots att vi är fostrade i samma värld.”

    Nej då finns inga ursäkter!

    “Det emotionella ansvaret ger oss inget utrymme att skylla på något alls, för ballar vi ur och skiter i så dör relationen.”

    Så himla sant! Det känslomässiga ansvaret ligger på kvinnan! Att hon OCKSÅ har behov, känslomässigt, är helt otänkbart!?

    “Tar vi ansvaret så har vi valt fel och har oss själva att skylla. Sjunker båten så drunkar de båda. ”Mommy is the boss”, och om mommy loggar ut så crashar systemet./…/

    Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. KVINNOR KAN INTE BARA GÖRA SOM DE VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Let´s deal with it.

    Alla vår handlingar är naturligtvis inte medvetna, analyserade, politiska aktioner. Alla loverboys går såklart inte runt med en evil plan of power and dominance i huvet.

    Det tål att poängteras igen, ingen hävdar att alla snubbar, eller alla kvinnor gör det här medvetet at all times.

    Ändå vet vi någonstans om det, för vad menas annars med talesättet: ”bakom varje framgångsrik man står en (kärleksknegande) kvinna”.

    Att leva och fostras som man (respektive kvinna) i ett manssamhälle föder och göder vissa handlingsmönster och förståelser.

    När män tar systemet förgivet blir det faktum att han har en kvinnlig, kärleksknegande partner ett uttryck för hans egna briljans och förträfflighet snarare än ett utslag av att systemet konsekvent ger män fördelar, exempelvis kvinnors kärlek och omsorg.

    Men handlingsmönster och strukturer kan brytas. Det kommer dock inte att hända av sig själv.

    Med jämna mellanrum står det typ ”Sverige jämställt år XXXX” på löpsedlarna. Så och så många år kvar. Blaskan har då gjort nån form av beräkning på den ”hastighet” som könsförhållandena förändrats hittils och räknat ut när det är klart.

    Man behöver inte ha nån fancy examen för att fatta att det är ett utslag av total lobotomi. Ändå är det inte en helt ovanlig beskrivning av sakernas tillstånd. När maktojämlikhet diskuteras så beskrivs framstegen just som ”utveckling”.

    Som att ingen egentligen behöver göra något annat än köpa popcorn, lägga fötterna på bordet och vänta på patriarkatets död.

    Precis som den (o)fria marknadens framfart talas det om jämställdhetsmål som en del av evolutionen. Bakom naturkulissen finns såklart hård politisk kamp, förhandlingar, kompromisser, segrar och nederlag. Blod, svett och tårar.

    Vem fan går på att samhället bara kan gå framåt? Ingenting kommer att gå framåt, och mycket kommer att gå bakåt, om vi inte ständigt vaktar det vi vunnit, och synar det som håller oss tillbaka.

    Så kära shunos, bara ta å lär er den här skiten omgående. Ni lider i högre grad av psykisk ohälsa, ni tar livet av er, ni slår och har ihjäl varandra.

    Ni måste göra något, ta ner fötterna och ge henne dina popcorn. Vi skulle alla helt enkelt ha så mycket större möjligheter att må bra om ni aktivt utvecklade era emotionella skills. “

    Om Lars Jalmert.

  • k says:

    “Vem är det som är besvärlig att samarbeta med? Vadå, diskutera?

    Är det antingen/eller? Och är det förbjudet för mig att tycka och ha idéer och önskningar? Vad?

    Kan han älska? Har han älskat? Älskar han? Handlar allt (alla relationer, inte minst s.k. kärleks-) om krig och maktkamp? Är detta en kärleksrelation eller ett krig? Där det gäller att hävda sig till vilket pris som helst?

    Gäller det att vinna och hävda sig och kämpa om makten i en kärleksrelation? ÄR detta en kärleksrelation alls? Och inte något helt annat? En affärsrelation? En relation där det gäller att mäta sina krafter och absolut inte slappna av och ha kul och skratta och njuta och känna lust och glädje i? Och där det viktigaste är att hävda sig och absolut inte på minsta sätt ‘ge efter’? För det är ett antingen/eller, där det gäller att vara på sin vakt och på helspänn hela tiden, så den andra inte tar över (vilket hon förväntas ha som högsta mål) inget annat?

    Jo, det är sant:

    ‘Ändå är idén om att det är kvinnan som runs shit värd att titta på. Den återkommer ständigt.

    ‘Hemma hos oss är det minsann hon som bestämmer allting, det är hon som kör med mig’. Höhö. ‘Mommy is the boss’. ‘Queen of the castle’.

    Vi har hört det många gånger, vi har läst det i seriestrippar och på kylskåpsmagneter. Det är lätt att köpa att det är så det ligger till.

    Men det är den självklara, underförstådda mansdominansen som gör att vi ens kan med att skämta på det sättet.’

    Vi skämtar inte på samma sätt (eller alls?) om mannen som vill bestämma!? Och han får absolut inte såras, men det får hon? Man får skoja med att ‘kvinnan bestämmer’, men inte att ‘mannen bestämmer’!

    Som ensam mamma röker skriver:

    ‘ För att inte tala om kneget när paret har gemensamma barn. Många är de syskonskaror som växt upp med mamma och ‘pappa’ som fungerar som nån förvuxen variant på storebror med privilegier (‘barnasinnet kvar’) [inte som den vuxne han är och borde vara]. Hur många är inte de faderskap byggda på att han ”hjälper till (jättemycket) hemma” eller ”passar” sina barn (jätteofta)?’

    Dock har vi inga barn. Undrar hur det hade varit? 😦

    Nej, om han inte har något att leva för kan han väl lika gott röka ihjäl sig! Hur kul är det att leva med en som klagar, anklagar och är missnöjd hela tiden för en annan?

    Jag har ingen lust att kriga resten av livet, om allting! Vad vi ska göra, hur vi ska göra, när vi ska göra saker, när vi ska äta när vi är ute och reser och är hemma, om vi ska promenera till restaurangen nästgårds eller ta bilen, vad vi ska göra när vi är ute och reser eller är hemma, om vi ska gå ut och gå ihop, ta en cykeltur ihop, var vi ska promenera/cykla, vilka filmer vi ska se på, vad vi ska äta, vilka vi ska hälsa på och inte hälsa på! Vad är det för liv? 😦 “

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading När jag reagerar så är det JAG som är dum… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: