Mer om kommunikation…

March 16, 2017 § 14 Comments

Istället för att tala om hur den andra är, kritisera och klaga på den andra, dvs istället för att använda du-budskap, skulle det vara betydligt mer konstruktivt att diskutera idéer hur de kan lösa saker. Komma med förslag hur de kan utveckla saker. Konkret och konstruktivt!

Istället för att hacka på den andra, aggressivt, och trigga en försvarsposition!

Som om hon (och båda) är vuxna personer man kan tala med utan att behöva tala om hur den andra är. Istället för hur hon är diskutera konkreta saker. Som om inte hon skulle kunna ha en massa anledning att tala om hur han är? Uttrycka irritation och tålamod som är på bristningsgränsen?

“Du berättar inte!”

sa han. Hon blev helt matt! Säger hon något så blir han arg och sätter igång en evighetslång utläggning och hon får inte en syl i vädret! Är hon tyst anklagas hon för det! Och när hon försöker skriva så säger han att han inte kommer att läsa hennes “fucking message”!

“Återkoppling”:

“För att återkopplingen ska kunna tas emot på ett bra sätt behöver du använda jag -budskap.”

Annars försätter man den andra i försvarsställning och den andra personen lyssnar sämre eller inte alls.

“VAD ÄR JAG-BUDSKAP?

Med Jag-budskap avses oftast Konfronterande Jag-budskap. Det är ett kraftfullt redskap för att framföra kritik till någon. Ett Jag-budskap medför ofta att den andre lyssnar, till skillnad från så kallade Du-budskap, vilka tenderar att försätta den andre i försvarsställning.

NÄR ANVÄNDER MAN JAG-BUDSKAP?

Ett Konfronterande Jag-budskap används när någon beter sig på ett sätt som orsakar mig problem.

HUR GÅR DET TILL?

Ett Konfronterande Jag-budskap har tre komponenter:

  • En icke-skuldbeläggande beskrivning av den andres Beteende. Det ska vara faktamässigt, utan värderingar, tex “När du inte ringde igår…” istället för “När du struntade i att ringa igår…”
  • Den konkreta, påtagliga Effekten som beteendet har på mig. Detta är svaret på frågan “Varför är detta ett problem för mig?” Kan jag inte svara på den frågan blir det svårt att övertyga den andre om att ändra sig.
  • Mina Känslor kring dessa effekter (arg, ledsen, frustrerad osv). Denna komponent är mycket viktig, men kan samtidigt kännas ovan för många, jämfört med de två övriga.

VARFÖR ÄR DET VIKTIGT ATT UTTRYCKA SINA KÄNSLOR I ETT JAG-BUDSKAP?

  • Utan känslorna blir jag-budskapet endast kall logik.
  • När du uttrycker dina känslor så visar du vad det betyder för dig.
  • När du verbalt uttrycker de känslor du känner, så är du konsekvent med vad du signalerar icke-verbalt. “Jag är inte arg”, går tex inte så bra ihop med en uppenbart arg uppsyn.
  • På samma sätt ska känslorna heller inte förstärkas på ett konstlat sätt. Det går inte ihop med de icke-verbala signalerna, utan riskerar istället att uppfattas manipulativt, ungefär “Den som är argast vinner”.
  • Var försiktig med “falska” känslor, tex “Jag känner att du inte bryr dig om mig”, betyder egentligen “Jag tror att du inte bryr dig om mig”. En ledstjärna är att om man kan säga “att” efter “känner”, så uttrycker man inte en riktig känsla.

VAD VINNER MAN PÅ ATT ANVÄNDA JAG-BUDSKAP?

När jag har ett problem med en annan vill jag lösa det. Då vill jag att den andre lyssnar på mig. Där är jag-budskapet ett överlägset redskap. Det är förvisso inget trollspö, och även ett skickligt formulerat jag-budskap kan ge defensiva responser, men sannolikheten för framgång är mycket större än om man exempelvis använder sig av du-budskap.

INSPIRATION

Advertisements

§ 14 Responses to Mer om kommunikation…

  • k says:

    “Missnöjet och klagandet, över hur jag är och det jag gör, håller på att ta ner mig. Naturligtvis är det svårt att inte reagera [när man dagligdags blir kritiserad och irriterad på].

    Det känns som om du har en verkligt negativ syn rörande mig. Hur jag är. En massa är uppenbarligen fel med mig: det är budskapet jag dagligen får.

    Det är inte avkopplande med de dagliga konflikterna! Att jag inte svarar på rätt sätt [ska du tala om för mig eller bestämma vad jag ska svara??? Hur kort eller långt? Vadå ‘frihet’??? Gäller inte ‘friheten’ mig?].

    Istället för att bli kritiserad och klagad på skulle jag hellre vilja höra idéer om hur vi ska lösa saker. Höra konstruktiva förslag på hur vi kan förbättra/utveckla saker! Som om jag är en vuxen människa som man kan prata med, utan behov att tala om för mig hur jag är!

    Och om du tycker att det är hopplöst att handskas med mig ser jag ingen mening med att fortsätta denna relation!”

    Han borde hellre komma med konstruktiva förslag! Och i och med det också visa omsorg om henne! Därmed visa att han bryr sig och vill att saker ska fungera och vara bra! Inte bara för hans egen skull, utan också för hennes!

    Kanske skulle han fundera över vad han vill först och sen kommunicera det? VET han vad han VILL egentligen?

    Hon blir kritiserad för att hon inte hjälpt honom med svenskan! Vad vet folk för det första? Och hur långt sträcker sig hennes ansvar? För en annan vuxen människa? Har inte denne ett ansvar själv också? Och vad har hon gjort? Samt han gjort? Vad vet folk om detta?

    “När du håller på så där blir jag ledsen!”

    (Skiter han i det?????) Och faktiskt också arg, för hon har hållit tillbaka irritation och tålamod som tänjts! Och hon har, fast det verkar han inte ha märkt eller anse, verkligen ansträngt sig för att han ska ha det så bra som möjligt, få uppleva saker. Men hon har blivit konstant klagad på och kritiserad, ganska rejält och ganska ofta återkommande! Inte konstigt att hon blir ledsen – och arg!

    “Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig.”

    Skrev hans första fru i en kommentar på socialt medium för drygt ett år sen (något som han berättade). Så redan då var det så? För 40 år sen drygt? Denna sida har tydligen inte ändrats!? Seg och depressiv. Negativ, missnöjd och otillfredsställd med allt, jo! 😦

    Hans andra fru slängde saker efter honom och hennes reaktioner upplever han kom helt ur det blå! Första fruns vredesutbrott när de tältade i New Mexico förstår han än idag inte heller!

    De upplevelser hans tredje kvinna, från längre förhållande, har gör att hon kan förstå att världens vrede och aggression triggades i dessa kvinnor! Hon har själv upplevt denna!

    Men det är kvinnorna det är fel på! En viss sorts kvinnor som han fallit för, menar han. Det kan väl i och för sig stämma, men…

    Tar han ut det han upplevde tidigt i livet på kvinnorna han levt med? Får de känna på hur det var då? Var det så här hans mamma höll på, som han nu behandlar dem och ser dem? I så fall var det ganska hemskt det han upplevde! 😦

  • k says:

    Vad är viktigt? Att säga vad man tycker om allt, med risk för att såra och göra ledsen?

    Som vuxen, med ett ansvar för sig och sitt, försöka åtgärda det man inte är nöjd med istället. Och om man inte kan det eller saken inte är så stor inte klaga över det! För ens egen skull också?

    Inte trappa upp en konflikt eller försätta den andra i försvarsställning istället för att gå på det man tycker är ett ett problem.

    Tränad att strida för sin sak? Alternativt ge efter? Inte att man kan komma fram till en lösning ihop. Där båda är nöjda och relationen kanske rentav fördjupas!? Tilliten till varandra, att den andra vill ens väl, växer.

    Att kommunicera utan försvar. Kanske inte fullt ut möjligt…

    Kärlek mellan två vuxna är inte perfekt eller förbehållslös. Däremot är det förbehållslös kärlek ett litet barn behöver.

    Nån skrev något i stil med:

    “Vad ska man med kommunikationskoncept när man på grund av sin barndom har noll [eller liten] kontakt med sina känslor, viljor eller behov?”

    Tja, vad gör man då som sammanlevande?

    Att tala om hur den andra är är ingen lösning. Det vore bättre att man försökte lösa det problem man anser behöver förändras. Genom ett givande och tagande och en vilja att lösa det! Att hacka på den andra är inte en särdeles bra metod. Den kommer bara att leda till problem och i värsta fall trappa upp konflikter.

  • k says:

    “I vanlig ordning fick han ett utbrott i början av helgen efter en arbetsvecka med heltidsjobb! Skrek och slängde sen igen dörren! Vadå, om jag behöver ta igen mig när jag är ledig! Inte gå på spänning över nästa irriterade aggressiva utbrott!

    ‘Ja, då diskar jag väl då,’ sa han när de ätit kvällsmat. Är det det vi ska börja båda: ‘Nu har JAG gjort det! Och nu har jag gjort det! Titta nu!’

    Tänk om jag hade gjort det när jag var i USA och lagade mat, städade och fixade! Jag gjorde det av omsorg! För att jag ville att han skulle ha det bra! Få god mat när han kom från jobbet! Jag håller inte på och säger ‘Titta vad jag har gjort!’ Jätteglad om jag kan göra något bra!

    Och hur vore det om vi båda höll på och klagade och gnällde på varandra på allt dagligdags! Hur vore det? Skulle han känna sig mer hemma och tryggare i en sån miljö?

    Jo, det finns diverse saker som jag blir otroligt irriterad på, men jag håller dem tillbaka! Så när han klagar på mig blir jag rejält arg! Jag försöker att inte trycka ner – och så trycker han ner mig!!! Då blir jag topp tunnor, rasande arg! Framhärdar han dessutom… (Inte snällt av honom, nej! Han kunde försöka lugnt resonera fram en lösning istället för att hacka och klaga!!!)

    Ja, tänk om jag skulle göra det jag också! Vilket jag kanske skulle!!??

    Och, jo, jag blir vansinnigt trött när han börjar en irriterad, arg, mästrande utläggning! Ögonen vill bara trilla ihop och jag vill lägga mig ner på en soffa och blunda!

    Jo, jag blir jättetrött att bara en sån enkel sak som att välja en film att se tillsammans ska vara så krånglig! Den tar flera timmar och det tar tid innan den kommer igång också, till att börja med. Till slut har jag tappat lusten att titta.

    Och det som är extra tröttande är att jag ska låtsas intresserad och engagerad! Jag har försökt få honom att göra valet, medan jag gör något annat, roligare och konstruktivare! Men då blir han arg!

    Och så började han en utläggning om att bibliotek sagt nej till att köpa in Tino Sanandajis senaste bok. DET var ju bedrövligt och diskriminerande! Att jag har en delvis annan syn på detta (samt har en rejält negativ syn på Sanandaji) får jag inte fram, för han är inte intresserad av att lyssna på vad jag har för uppfattning, kanske avvikande!

    Jag har läst om denna ‘affär’. men har inte klara minnen av vad exakt, för jag läser så mycket och har så mycket annat på gång, inte minst mitt heltidsjobb.

    Dock kan jag inte låta bli att undra vad det är för några som hotar biblioteksfolk och som ringer rikssamtal för att få ett visst bibliotek att köpa Sanandajis bok! Och vad säger det om boken? Jag hoppas att historien visar att de som sa nej till boken faktiskt hade en poäng!

    Jag och väldigt många med mig skulle inte bete oss så! Vi kanske skulle tipsa vårt bibliotek, men inte sätta igång och hota dess personal om de förklarade varför de inte köper in denna bok.

    Något mysko är det både med dem som som hotat samt med boken kan jag inte låta bli att undra.

    Jo, jag kanske skulle säga som jag känner: ‘Jag blir jättetrött över krånglet! Jag orkar det inte och därför går jag!

    Slår mig nu också om hur känsligt det är om man säger vissa saker om hans egenheter, men han kunde inte begripa hur sårande han uttryckte sig för att jag en gång luktade illa i munnen. Sättet han sa det var oerhört klumpigt! Och det värsta var att han inte förstod reaktionen och följaktligen inte ansåg sig ha nån som helst anledning att förlåt! Apropå hans anklagelser att jag aldrig sagt förlåt!

    Jo, jag säger ‘Nejmen oj, jag menade inte så!’

    Med detta inte sagt att jag tror att jag är perfekt eller gör allt rätt!!! Men jag verkar inte vara värd värst mycket kärleksfullt överseende, för att det finns en massa kvaliteter som väger upp annat!? Det vore ju en sak om en annan var direkt elak! Medvetet var dum! 😦 “

    • k says:

      “Så sitter jag och ugglar häruppe! Vill inte gå ner! Han möter mig inte med ett vänligt ‘Hej!’, utan ligger där i kökssoffan med datorn på köksbordet och sneglar på mig, hur jag ser ut och vad jag gör!

      Så ugglar vi på var sitt håll! 😦

      Det är så himla sorgligt!”

  • k says:

    “Lärde jag mig i terapi * att inte kritisera och klaga på andra såvida jag inte var säker på att jag inte själv led av det jag är kritisk mot?

    Det har gjort att jag fått ta emot enorm aggression och enorma utbrott om hur hemsk jag är? Samt lite mildare tillrättavisningar!

    Om jag ansåg att jag var felfri själv, då…

    För att få nån annan att ändra sig måste man själv visa att man är öppen för att ifrågasätta och ändra sig själv!? Annars blir det svårt! Öppen för att lyssna (och att höra)!**

    Fast självrannsakan kan också gå lite för långt? Ibland kanske man bör slå näven i bordet???

    Jo, jag tror det finns något självdestruktivt och sadomasochistiskt i honom? Njuter han av att ha det miserabelt och av att fightas? Är det hotfullt och farligt att ha det bra och fridfullt? Att vara glad och positiv och energisk? Att vilja och att uttrycka sin vilja?

    Han skulle nog egentligen behöva prata med nån *** och om vi kunde hitta en bra parterapeut vore kanske bra för oss båda…

    * Tre olika terapeuter under dryga 10 år, har inte gett några resultat? 😦
    ** Och vill man inte höra, så kanske man inte talar om hur andra är eller kritiserar dem med arga utbrott? 😦
    *** parterapi i 1-2 omgångar, ingen enskild terapi. Parterapin gav tydligen inget. 😦 “

    • k says:

      “‘Du har aldrig sagt ‘You have a point there!” har han sagt upprepade gånger.

      ‘Men, vänta nu, det har inte du heller gjort!’ tänker jag. Skulle jag säga det säger han att jag ‘deflect’ mitt egna på honom! Tänk om man kunde lösa saker bara genom att tala om för andra hur de ska vara, säga osv!!!

      ‘You never apologize!’

      ‘För det första är det inte riktigt sant! (Och dessutom: ska jag be om ursäkt för att du är dum???) Har du bett om ursäkt själv, uppriktigt och ärligt?’

      Är det bara dig det är synd om? Synd om dig som lever med en sån som jag är?

      ‘Jag gav upp allt för att flytta hit!’ har han sagt flera gånger.

      ‘Men hur menar du nu? Att det betyder att du får bete dig hur som helst? Och jag har OCKSÅ gett upp saker! Tagit en risk! Och offrat!’

      Omsorg om andra, vadå?

      Självrannsakan är dock långt borta? 😦

      Han förstår inte hur det kan ha blivit så här! 😦 Så här var det inte de första åren!

      ‘Vet inte!’ svarade jag.”

  • k says:

    “‘You would benefit from assertiveness training!’ sa parterapeuten då på 80-talet.

    Är det bara män som behöver träna sig att hävda sig??? Och kan det finnas avigsidor med denna träning? Och om man nu behöver sån träning, undrar om inte kvinnor skulle behöva den minst lika mycket? Och kanske mer? 😦

    ‘Don’t you just love assertive women?’

    Denna teknik har mycket riktigt kritiserats:

    ‘Assertiveness may be practiced in an unbalanced way, especially by those new to the process: ‘[One] problem with the concept of assertiveness is that it is both complex and situation-specific. … Behaviors that are assertive in one circumstance may not be so in another’.

    More particularly, while ‘unassertiveness courts one set of problems, over-assertiveness creates another.’

    Assertiveness manuals recognize that ‘many people, when trying out assertive behaviour for the first time, find that they go too far and become aggressive.’

    In the late 1970s and early 1980s, in the heyday of assertiveness training, some so-called assertiveness training techniques were distorted and ‘people were told to do some pretty obnoxious things in the name of assertiveness. Like blankly repeating some request over and over until you got your way’.

    Divorced from respect for the rights of others, so-called assertiveness techniques could be psychological tools that might be readily abused:

    The line between repeatedly demanding with sanctions (‘broken record’) versus coercive nagging, emotional blackmail, or bullying, could be a fine one, and the caricature of assertiveness training as ‘training in how to get your own way … or how to become as aggressive as the next person’ was perpetuated.’

    Vidare står det angående ‘kommunikation’:

    ‘Assertive communication involves respect for the boundaries of oneself and others.’

    • k says:

      “Hur vore det om jag spände ögonen i dig och beordrade dig: ‘Titta på mig!!!!!!!’ Hur skulle du reagera?

      Så säger man inte ens till ett barn!

      Och om jag inte gör det, kan jag ha goda skäl till det?

      ‘Sluta skicka sms till mig’ sa han.

      ‘Japp, det ska jag sluta med!’

      Han säger sig vilja höra, men han vill inte höra! 😦 Han går an och går an och går an och tvingar en att lyssna, men en annan får inte en syl i vädret. Mina ögon vill falla ihop! Och ilskan börjar koka! Japp, jag orkar inte titta på honom!!! Sant! Han ger sig rätten att tala om hur jag är, men han ger inte mig minsta chans att säga något! Nu får jag inte skriva heller (men han läste lnappt det heller, sååå).

      Terapeuten i somras: ‘Ska du fortsätta leva med denna man?’ Hans svåger sa: ‘Y is a fool!’

      Försöker man tala om blir han rosenrasande för att man avbryter och när jag då frågar försiktigt (vet inte hur jag ska fråga för att inte trigga ett utbrott) om han är färdig, så blir han arg över det! Vrålarg!

      Skriva får jag inte heller! ‘jag kommer inte att läsa ditt fucking message!’ Men han tvingar en annan att lyssna på långa rants! Och verkar vara i total avsaknad av självrannsakan!?

      Han ger sig rätten att kritisera och klaga, men minsta lilla aning av kritik riktad mot honom själv kan han inte ta! Och om han nu har svårt för det (och det är väl mänskligt), så kunde han tänka på hur han beter sig mot andra? Inte minst i det avseendet!

      Om han själv har svårt för det, vad ger honom rätten att utsätta andra för det?

      ‘Grus i maskineriet’ pratade han om idag, men märker han inte själv att han själv bidrar till detta??? 😦 Sorgligt!”

  • k says:

    Mörkummet-300x446.jpg

    Hur åstadkommer man förändring?

    Och hur åstadkommer man den inte?

    “När du startar en kommunikation så så försätter du den andra parten i en defensiv position!

    Hur är jag ‘supposed to react’ när du öppnar en kommunikation med hur jag är eller med att högt tänka ‘Det är nog ingen idé att jag tar upp detta…’?

    Falla dig om halsen och säga: ‘Jo, jo, säg! Säg!’

    Till slut försökte jag äntligen säga detta. Jag är uppfostrad att tänka på andra, inte såra eller vara dum. 😦 Om det gick fram är jag dock inte säker på. Men även jag inser svagt, svagt att nån gräns får det väl vara??? 

    Var det så här hans mamma utnyttjade sin maktposition mot sin son? Varifrån ko hennes tur att demonstrera makt i sin tur? 😦

    Om ens pratpartner har den negativa utgångspunkten HUR förväntas man reagera? När ett prat startas med att såra och göra ledsen? Är det ett bra sätt att öppna upp för prat och i slutänden komma dit man vill? 

    Riskerar man inte snarare att fastna i den andras egenskaper och INTE komma vidare kanske ett dugg? Och återkommande hamna i samma position: ‘Du är…, Du gör…, Du gör inte…’ 😦 (något hon också skulle kunna göra, om hon ‘ville’, men som kvinna är hon uppfostrad att inte såra eller göra ledsen!? Och detta gör henne extra arg??? HAN hackar på henne, men hon håller tillbaka och vill inte trycka ner… 😦 )

    Och, ja, är tillvaron så hemsk och hon så bedrövlig? Om den är och hon är det: VARFÖR stannar han? 

    ‘Så här var det inte i början!’ sa han.

    Nej, men efter ett antal såna upplevelser så byggs vreden upp, i synnerhet som man gjort allt för att han ska ha det bra: äta gott, bo så bekvämt som möjligt, uppleva saker, vara varm…

    När man köpt (dyr) dator för att  hans gamla var urseg (gammal och hon tröttnade på gnället över den), köpt presenter till hans barnbarn och son med familj (av glädje att kunna göra det och för att ‘promota’ hans relation med sonen, med vilken han själv inte tar kontakt, utan förväntar sig att han ska ta kontakt), initierat och betalat resor i landet med avstickare in i grannländerna samt i USA. 

    Hon har inte gjort detta för att vara dum eller för att få en massa tack…

    Och vad har han gjort? Som kunde rättfärdiga missnöje och kritik? Och hur mycket bättre är han än hon? Beter han sig bättre mot henne än hon mot honom??? Har han rätt att vara besviken och har ingen anledning att ändra sig, men hon bara positiv och öppen för att förändras? 

    När han anmärker på hur hon är och uttrycker sig, på det hon säger och hur hon säger och startar med utgångspunkten att det är tveksamt om det är nån idé att alls ta upp vad han har på hjärtat med henne, hur förväntas hon reagera? Falla honom om halsen av tacksamhet? Är det ett bra sätt att komma nån vart?

    Hur svår är hon? (Hon kan gärna få börja tvivla på sig själv??? 😦 Efter 40 år då hon jobbat med barn och ungdomar, kolleger, föräldrar så är hon så misslyckad i sociala relationer, som han utmålar henne i deras relation? 😦 ) 

    Och om han rannsakar sig själv: hur perfekt är han själv? 

    Det är så sorgligt alltihop, när man också betänker hur det är i världen: nu hur familjen Trump offentligt gör bort sig gång på gång bland annat.

    Ja, hur åstadkommer man förändring? Om den väg man försökt är föga framgångsrik, kan det vara så att den just ÄR mindre framgångsrik. Och det inte är den andra parten som är felet, hela tiden? 

    Borde man fundera varför denna metod inte lyckas och rannsaka sig själv? Är jag så himla bra själv? Så att jag kan hacka och klaga och kritisera allt hon gör, hur hon är osv? 

    Det klassiska: man kan inte göra om andra, bara sig själv! 

    Och kommer ingen ändring till stånd kan man gå. Nå, dock inte lätt i detta fall, men det betyder inte att man får göra andra partens liv till ett helvete! 

    Och hon vill inte såra eller göra ledsen, men hur kommer det sig att två tidigare längre relationer kraschade? Något hon tänkt, men inte sagt till honom (jag är osäker på om jag sagt det och kanske det inte gick in i så fall)!?

    Varifrån kom dessa kvinnors utbrott? Från det blå? VAR det så? Kan det vara så att de provocerats så till den grad att de till slut exploderade, möjligen över relativt liten sak? Kan det? 

    Betedde han sig så mot dem som han mot henne kan hon mycket väl förstå maktlösheten de kände och den enorma frustrationen! 😦 ‘Han är ju helt stängd! Lyssnar inte! Logiken är noll! Är det BARA mig det är fel på?’

    Nej, kommer man nån vart med att påpeka den andres alla ‘flaws’? Att gtala om den andras alla ‘flaws’ är inte det som att försöka skaffa sig hållhakar på den andra och faktiskt få den att dansa efter ens pipa??? Ett behov att demonstrera makt (total makt)?

    För hur bemöter man ‘Du är.., du gör…, du säger…, du gör inte…, du borde göra, jag har aldrig hört dig… (själv är jag bra i alla dessa avseenden!)’?

    ‘Nej, så är jag inte!’ eller ‘Jo, så är jag! Ursäkta, ursäkta, jag ska genast ändra mig!’

    Och som angripen inte ställa några krav att aggressorn ska ändra dig, ömsesidigt!? Anser han att det är hon enbart som behöver ändra på sig? Han har ingen anledning alls? Problemet ligger hos henne och hur hon är, han är bara ett offer? Hon är inget offer och har inget att klaga på?

    Att tala om alla hennes negativa egenskaper är inte det som att försöka styra henne? Ett försök att skaffa makt? Att ‘ge efter’ vore att bli en svag ingenting?

    Är alltihop en iscensättning av hur han hade det med framförallt sin mamma? Så här var det för honom och nu ska andra få känna på det och han ska inte vika sig för nån, för det är ett antingen/eller? Antingen har du ELLER så har jag makt! ‘Nu ska jag låta dig få känna på hur det var! Maktlös, utsatt för fullständigt oförklarliga och ologiska utbrott och anklagelser!’

    All ilska måste ut!??? Och då måste man hitta syndabockar? Och hitta alla anledningar man kan att få lufta all vrede och aggression man har lagrat inombords?

    Det sorgliga är att det löser inte upp det ursprungliga problemet! SAMT det skapar nya problem, inte minst med nära relationer! Problem som har resulterat i två skilsmässor och åtminstone en kvinna som haft fullt sjå att ‘recover’? Kanske märkt för livet?

    Jag tror att han skulle behöva terapi. Både för sin egen, kanske inte minst sin egen, men också dem som står honom ‘nära’!

    Att jag hanterar detta så dåligt beror på de erfarenheter jag har tidigt? Med en arg pappa, som grundlöst anklagade omgivningen? Avreagerade sig på andra, oskyldiga!

    Har beställt Susan Faludis senaste bok ‘Mörkrummet’ om en far som var en ‘ond översittare.’

    Se intervju nyligen med Faludi:

    ‘Du har tillbringat många år med den här boken. Tvivlade du under projektets gång om det var rätt att skriva, att berätta din pappas historia för dina läsare?

    – Jag var inte alls säker på att jag skulle känna mig bekväm med det och, än viktigare, att min pappa skulle vara bekväm med vad jag skrev. Och jag ville inte bara skriva något slags helgonbiografi eller något polerat, samtidigt så ville jag inte såra min pappa.’

    Inte såra den en som betett sig som en ond översittare! 😦 VARFÖR skulle hon skydda honom? VARFÖR?

    • k says:

      Faludi om sin bok:

      “Sommaren 2004 började jag utforska en person jag inte kände särskilt väl: min pappa. Projektet tog avstamp i bitterhet, i vreden hos en dotter vars förälder hade försvunnit från hennes liv.

      Jag var på jakt efter en ful fisk, en slug slingrare som hade smitit från så många saker – ansvar, kärlek, skuld, ånger.

      Jag förberedde ett åtal, samlade bevis inför en rättegång. Men någonstans på vägen omvandlades åklagaren till vittne.”

      För att kunna förlåta måste aggressorn/förövaren uppriktigt be om förlåtelse! Dvs komma till insikt om vilka underliggande krafter som driver honom och vem/vilka som i själva verket är upphov till dem!

    • k says:

      Nej, inte konstigt om hon till slut inte har lust att lyssna det minsta??? Att hon bara vill gå och lägga sig och vila? Att ögonen vill falla ihop av utmattning?

      Nej, är det konstigt?

      Det “konstiga” är att hon själv inte verkar ha insett (och tydliggjort?) att hennes reaktioner inte beror på ovilja att lyssna eller samverka? Utan på att hon blir aggressivt attackerad och anklagad?

      Och som sagt: MÅSTE man tala om vad man tycker om allt? Vad är viktigt och vad är oviktigt?

      Om han behandlar henne som en ond, dålig, där inget väger upp och där han verkar totalt blind (och ha mist minnesförmågan helt) över all omsorg, hur är det tänkt att hon ska reagera? Är han SÅ skadad så han inte märker när andra verkligen bryr sig och gör “allt” för en? 😦

      • k says:

        “Han talar om hur jag ska vara!

        Jag skulle kunna tala om hur jag tycker han skulle vara, men gör inte det! 😦

        ‘Du har varit hemma hela dagen, men varför har du inte…?’

        skulle jag kunna fråga.

        ‘Jag ska kolla över min budget för att se vad jag har råd med rörande pengar till YY:s tripp här!’

        ‘Bra!’

        Sen tar det stopp! 😦 Jag skulle kunna säga:

        ‘Har du kollat över din ekonomi?’

        Jag har erbjudit mig att bidra med 10 000 kr för att de ska kunna komma hit, men sen tar det stopp och alltihop blir så krångligt! 😦 Som om han tror att HAN måste tänka ut och fixa allt åt två vuxna personer, om också den ena är hans son (som är 30 år och har två barn och fru!)

        Jag blir så vansinnigt trött och t..o.m. jag har svårt med tålamodet! 😦 Jag som hört från både elever och föräldrar att jag har ett enormt tålamod! Kanske är det väldigt uttänjt? Och nu blir det än mer satt på prov! 😦

        Och så får jag höra att jag inte hjälpt honom med svenskan! T.o.m. från andra!

        Men när jag tagit ansvar för en väldig massa annat, så… Och han är väl en vuxen människa, som har ett ansvar själv för sitt?

        Jag framstår som ohjälpsam och ogin! 😦

        ‘Ta er i häcken! Jag har tagit ansvar i stort sett i allt! Så att behöva höra att jag inte hjälpt till, inte bryr mig, inte försökt… gör mig både ledsen och till slut otroligt arg! Och mitt tålamod tänjs än mer!

        Vad har HAN överseende med? Har jag inte överseende med nåt och har aldrig haft??? Vad vet ni? Och han själv ser inte detta ett enda dugg. har sagt flera gånger att HAN skött ‘all the paddling’ och att han har ansträngt sig!

        Vad svarar man på det? 😦 Jag blir både matt och stum! Jag har inte fixat alla flyg- och tågbiljetter, bokat en massa hotellrum, stugor, ordnat så han har körkort (samt betalat för det= 7000 kr), mitt i jobbvecka kört till Migrationsverket i Västerås (vilket för mig var självklart och inget jag behöver ha en massa tack för, men jag vill däremot inte höra att jag inte försökt och att jag gör allt fel, säger fel, är fel! Är det minsta jag kan begära??? 😦 ).

        Få höra dagligdags hur dum jag är… Hur borde jag vara funtad för att inte reagera? Och bygga upp alltmer vrede? Kan nån förklara det för mig? 😦

        ‘Skrik inte!!’ sa han när jag höll på och skulle börja sätta om blommor och informerade honom om att det INTE fanns blomjord ute i trädgårdsskjulet, som jag hoppats (det fanns en massa andra säckar med jord där, men inte blomjord. Han fattade inte vad jag sa och sa irriterat att han inte begrep vad jag sa. Jag blev vråltrött: hur många gånger har jag inte försökt förklara och det verkar inte gå in ett enda dugg?

        Man kan undra om faktum att det inte verkar koppla däruppe beror på stress eller om det är demens på gång? 😦

        När vi var på banken i augusti så visade sig den här sidan att inte förstå, vilket var skönt för mig, för det är inte bara mig han har svårt att förstå! Jag förstod vad bankmannen sa. Skönt att en annan fick se det! Och uppleva det!

        Och det är ju himla sorgligt om jag jobbat ett helt yrkesliv och har svårt att pedagogiskt förklara! 😦

        Mitt tålamod är tänjt till bristningsgränsen och jag har försökt förklara att jag har en väldig massa annat (heltidsjobb med allt vad det innebär idag), så att han kanske är lite varsammare, men han verkar sakna förmåga att sätta sig in i hur det är för andra (mig)!

        Jag kan uppleva att han tar mer hänsyn till andra där det inte är riktigt påkallat! I sammanhang där den andra personen är vuxen och klarar sig själv (eller borde klara sig själv?).

        Hänsynen och inlevelseförmågan kan både bli överdriven samt helt verka saknas! 😦

        Och är det mitt ansvar att klura ut honom, som A sa?

        Har han försökt klura ut mig? Borde inte det vara ömsesidigt?

        Fast den som kan klura ut en själv är en själv!? Och den man borde klura ut är sig själv snarare? För att bättre hantera relationer och människor: inse vad som handlar om en själv och vad som inte handlar om en själv, utan den andra! jag kan troligen bli bättre på detta! För att i ett tidigare stadium säga ‘Nej! Hit men inte längre!!!'”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Mer om kommunikation… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: