Finns det en massa andra sätt att reagera på än med irritation och vrede?

March 5, 2017 § 12 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Sätt som vore mer konstruktiva? 😦 Som skulle leda till bättre utkomster? Där båda parter växer?

Se till exempel den tidigare bloggpostningen “Känslor finns där för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron – eller om vrede, ansvarstagande och omsorg…” 

Hur är den tänkt ska reagera som ständigt blir utsatt för irritation och vrede?

Jo, man kanske reagerar så – till att börja med, men sen kanske den som reagerar måste stanna till och fundera hur han/hon fortsätter en diskussion som leder till en förändring? Att BARA anklaga leder knappast till något positivt! Den som bara blir anklagad triggas snarare att sätta alla taggar ut!

Se tidigare postningar:

Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Advertisements

§ 12 Responses to Finns det en massa andra sätt att reagera på än med irritation och vrede?

  • k says:

    Ensam mamma röker skriver:

    “För honom blir upplevelsen att det är hennes känslor som är problemet. Det faktum att flickvännen är ‘sur’ (ledsen) är det jobbiga, inte det som orsakat hennes feelings.”

    Precis så är det! Hans känslor är inte problemet! Varken för honom eller omgivningen?

    “Männen kommer in i mötet för att låta sig älskas, snarare än att ge kärlek. Att genom kvinnan kunna älska sig själv (!!!).”

    Hon får svårt att hålla ögonen öppna. De vill bara falla ihop! Ögonen går i kors!

    Vadå, hennes behov och känslor?

    Han:

    “Jag läste om ny forskning nu som säger att pojkar föds annorlunda än flickor.”

    Ursäkt om män är “jerks”? Dvs de är som de är? Och det får man bara acceptera!?

    Men har hon rätt att vara som hon är? Ivrig? Det är jättesvårt att acceptera? Är det inte lite konstigt detta?

    Blir hon så här vrålsömnig med alla? Om inte; med vilka?

    Är kvinnor inte värda lika mycket hänsyn och respekt som män? Är det mer tillåtet att trampa kvinnor på tårna, men inte män? Män har så svaga och känsliga egon och bör lyftas, kvinnor starka och robusta och bör tas ner?

    Han behöver inte vara respektfull? Allra helst inte om de har eller har haft en batalj? Men hon ska vara det? Tänka på hans känslor! Hennes känslor behöver ingen tänka på!?

    Bådas känslor borde tänkas på!???

      • k says:

        Han bryr sig inte om hur hon känner? Det är sanningen? Är det kärlek? Varför lever de ihop?

    • k says:

      Problemet är att hon är sur (ledsen och arg), inte det som orsakat hennes känslor, nej!

      Det är HON som är problemet! Helt och hållet! Hennes känslor är ett problem! Ett stort problem!

      Han klagar och är missnöjd och anser sig ha rätt till det! Anser han att det inte finns någon anledning för henne att göra detsamma? “Den som kaste första stenen…”

      Att hon inte håller på som han betyder kanske inte att det inte finns något att klaga på hos honom, utan hon vet att hon har sina brister! Och inte minst för att hon inte vill göra ledsen.

      J sa något för länge sen något i stil med:

      “Vad bra! Nu har Y nån som kan ‘cheer him up’!”

      Hon är ganska rejält trött på att “tänka på allt”, på jobbet och hemma! Men han blir jättearg när hon “missar” saker!

      Att hon ska leva sig in i honom och hans situation och tänka på honom är självklart, men är hon värd något motsvarande? Existerar den tanke överhuvudtaget i hans tankevärld?

      Lever han sig in i hennes situation? Har han gjort det? Hur har det tagit sig uttryck?

      Anser (“inser” om man är lite snäll) han inte att han har ansvar inte minst för sig själv? Han är ju vuxen!

      Om hennes tålamod brister är helt obegripligt? Han ser ju på nära håll hur lite hon har för sig? Hur lite hon tar ansvar? Hur lite hon fixar? Både hemma och på jobbet! (hemma kanske han inte vill se?) Märker han hur lite hon klagar över detta?

      Missnöjd, klagande och anklagande (och talande om hur hon är): är det konstigt att hon blir arg – och ledsen?

      Vad har han själv gjort och gör? 😦 Är det inte dags att vara lite snäll??? Hur är han???

      Hon förtjänar inte att ha det bra? Få njuta av livet? Vara glad?

      Vadå, vara rädd om varandra? Bryr han sig?

    • k says:

      17098556_10154911092020731_9080225497327715931_n

      Men ingen, varken man eller kvinna, är gjorda helt av stål. bara för att man upplever är nån är stark betyder det inte att man får bete sig mot den annorlunda än den som upplevs som svag.

      Jag tror dock vi fortfarande har en tendens att vara rädda för att såra och göra män ledsna. Mindre att såra och göra kvinnor ledsna? 😦

      Vi har alla en mängd känslor och borde ha! Dock har vi i olika grad tillgång till dem. Kvinnor har generellt mer tillgång till sina känsloliv än män. Till nackdel för män och kvaliteten i deras liv och relationer.

      Dock kan det vara svårt för kvinnor att göra något åt det. Männen bör själva ta itu med detta.

      Vreden är kanske berättigad i ljuset av tidigare upplevelser, men den riktas mot föremål som inte hade något med dessa tidiga upplevelser att göra.

      Vreden står inte i proportion till den “förseelse” föremålet för vreden har gjort.

      Vreden borde riktas nån annanstans?

  • k says:

    Björn Skifs i Skavlan – nervös? Jättenervös och obekväm av nån anledning? Norska skådisen Linn Skåber kom som andra gäst och började med att lovorda Skifs!!! Hon såg att han behövde det?

    Är det kvinnors uppgift här på jorden? Behöver inte både män och kvinnor uppskattning och uppbackning? Bli lovordade så som Skåber gjorde?

  • k says:

    Vadå bidra till trevnad? Ha några positiva förväntningar? Inte mest negativa som det verkar.

    Vadå, nyfiken och intresserad av den andra? Vad ser han i henne? Vad ser de i varandra? Vad får de ut av det hela?

    Apropå den gyllene regeln: Det inte så artigt att demonstrativt gå åt sidan, stelna till när nån kommer osv. Hur skulle han känna om människor betedde sig så när han kommer? 😦

    Ja,

    “…det är hennes känslor som är problemet. Det faktum att [hon] är ‘sur’ (ledsen) är det jobbiga, inte det som orsakat hennes feelings.”

    Vadå, ömsesidig omsorg? Eller om man kräver något kanske man borde ge det man kräver också?

    När de varit ute och rest har han varit sur och motvillig väldigt ofta! Varför? Har det varit att han helst skulle vilja sitta stilla och det är ett väldigt planerande hela tiden för att få sig en “shot” av en cigarett? Är cigaretten för en vuxen man som nappen för ett litet barn: en tröst? 😦 Sorgligt! Allra helst som cigaretten skadar fysiska hälsan. Dessutom så inverkar den negativt på relationer.

    Sorgligt: här har de gått i fem dagar som om de är fiender. 😦 Dagar då hon skulle behöva återhämtning! Det är så gott som alltid något under helger och lov, då just återhämtning och energipåfyllning skulle behövas! Tid när de skulle kunna ha det trevligt och mysigt och njutbart. 😦 Nu när de har ett mysigt lantställe också…

    Livet är så kort, så… Det är så mycket skit i världen, så… Men, jo, det är mycket som är fint och viktigt och värdefullt också… 😦

    Nej, det är INTE hon som startar dessa bataljer! 😦

    Vadå, om hennes ledighet blir förstörd? Om resor blir otrivsamma? Om konserter blir otrivsamma?

    • k says:

      “Jag har inget liv!”

      har han sagt. 😦 Verkligen inte kul att höra! Det de har är inte värt något? Och vad har han gjort själv och vad gör han? Han är ju vuxen!

      Hon har försökt allt hon kan…

      Vad är det som gör honom så seg? 😦

      Från början sa hon att deras olika personlighetstyper kunde bli ett problem: hon snabb och handlingskraftig, han seg… Detta förnekade han med eftertryck! 😦 Då blir det ju svårt att hantera!

  • k says:

    “‘Positive thinking’ has turned happiness into a duty and a burden, says a Danish psychologist”:

    “Everyone wants you to be happy: Self-help books dish out advice on how to stop worrying, boost happiness, and banish negative thoughts; bosses want to see smiling enthusiasm in the workplace; and the only way to respond to ‘how are you?’ is with a joyful ‘great!’ But according to Svend Brinkmann, a psychology professor at Denmark’s Aalborg University, the culture of positivity has a dark side.

    Happiness is simply not the appropriate response to many situations in life, says Brinkmann, whose Danish bestseller Stand Firm: Resisting the Self-Improvement Craze is published in English by international publisher Polity this month. Even worse, faking it can leave us emotionally stunted.

    ‘I believe our thoughts and emotions should mirror the world. When something bad happens, we should be allowed to have negative thoughts and feelings about it because that’s how we understand the world,’ he says.

    ‘Life is wonderful from time to time, but it’s also tragic. People die in our lives, we lose them, if we have only been accustomed to being allowed to have positive thoughts, then these realities can strike us even more intensely when they happen—and they will happen.’

    There’s nothing wrong with those who have a naturally sunny disposition or who enjoy the odd self-help book, says Brinkmann. The problem is when happiness becomes a requisite. In the workplace, for example, where performance reviews often insist on focusing on positive growth rather than genuine difficulties, demanding displays of happiness is ‘almost totalitarian.’ Brinkmann likens insistence on employee happiness to ‘thought control.’

    In the US, mandatory happiness became the subject of an official workplace ruling against T-Mobile in May 2016, where the National Labor Review Board determined that employers cannot force employees to be consistently cheery. All the same, many companies spend huge sums of money trying to ensure employee happiness, and not out of altruism.

    ‘When you engage with people and you work in teams, then these personality traits become much more important. That’s why we put much more emphasis on them, because we want to exploit humans and their emotional lives,’ says Brinkmann. ‘I think this is a dark side of positivity. Our feelings tend to become commodities and that means we’re very easily alienated from our feelings.’

    Mandatory happiness isn’t simply a concern in the workplace. While it makes sense to give a ritualistic ‘good, thanks’ when someone asks how you are in passing, there’s a risk that our positive public faces are increasingly dominating social spheres. After all, while a witty, vivacious atmosphere can be enjoyable, polite positivity shouldn’t prohibit discussion of traumas and crises with close friends.

    Tied up in the pressure to be happy is, of course, the self-help craze. Self-help books that purport to teach people how to find happiness could encourage a harmful perspective on emotions, says Brinkmann. The underlying idea that anyone can make herself feel happy implies that unhappy people are to blame for their own misfortune.

    Ultimately, negative emotions play an important and healthy role in how we understand and react to the world. Guilt and shame are essential to a sense of morality. Anger is a legitimate response to injustice. Sadness helps us process tragedy. And happiness is great too. Just not all the time.

    Och vi behöver ett brett spektrum av känslor för att orientera oss bra i världen!

  • k says:

    Fler reflektioner: Det är kvinnan som ska anpassa sig och inte såra?

    Förlåta, vadå? Det förtjänar hon inte? Har hon gjort något så oförlåtligt?

    Och vadå föregå med gott exempel?

    Hon får höra att hon borde be om ursäkt. Han har aldrig anledning att be om ursäkt? Hon är på alla sätt mycket sämre än han? 😦

    All omsorg och allt bry sig om och engagemang från hennes sida räknas inte? Eller var detta inbillning från hennes sida? Det är inte så att hon kräver en massa tacksamhet… Egentligen ingen tacksamhet, men kanske en glad man?

    “Var är den gröna lövkorgen?”

    frågade hon när de “poked around” i trädgårdsskjulet för att fundera var växthusets delar skulle kunna förvaras innan de kan sätta upp det. Hon var på väg på en promenad med stavar, men kollade in skjulet hon också.

    “Varför frågar du det?”

    undrade han uppfordrande. Det lät som om han förväntade sig ett utbrott från henne och en anklagelse att han slarvat bort den eller något.

    “Nej, jag bara undrade!”

    svarade hon. Det är som att vandra på minerad jord? Man får vakta sin tunga? Jo, de skulle behöva en riktigt bra parterapeut, men hittills har de inte lyckats hitta denna. 😦 Deras kommunikation skulle tveklöst kunna förbättras!

    Och om nu han och den där manliga terapeuten var så “erfarna” i jämförelse med henne, att handskas med nära relationer, så skulle de kunnat hjälpt henne, den okunniga stackaren!? 😦 Hmmm, den där terapeuten satte sig på höga hästar? Grrrrrrrr!!!

  • k says:

    Sur och irriterad när hon ringer vid lunchtid! Han låg och sov. Var uppe länge igårkväll och/eller tidigt uppe i morse. Vadå, tala om varför han var irriterad! Irriterad varför? Om hon tror hon gjort något skiter väl han i?

    “FUCK!!!”

    sa han med rejält eftertryck när de råkade prata i munnen på varandra i telefon. Han skiter fullkomligt i hur hon reagerar på detta? Skiter totalt i hur man kan uppfatta detta? För hon förtjänar inte något annat! Det är exakt så hemsk hon är? Bryr sig inte! Gör inte ett enda dugg! Rullar tummar och är allmänt otrevlig och svår att ha att göra med? Så att man blir irriterad och svär åt henne är berättigat, utan minsta tvekan!?

    Ja, “Finns det en massa andra sätt att reagera på än med irritation och vrede?” Betydligt fler nyanser vad gäller reaktioner? Fler sätt att relatera till andra?

    När hon sa att hon vill spara mjölkförpackningarna för att plantera om tomatplantor i dem undrade han varför hon inte frågat honom om hur hon skulle ta hand om plantorna!

    “Jag har ju odlat tomater i många år!”

    Ungefär som om hon inte har en enda liten susning själv? 😦 Och signalerar att han inte är beredd att lyssna på henne eller diskutera det med henne. Hur menar han? Ska hon vänta till han tar initiativ? Ska hon fråga honom? Eller vad????

    Hon skrev senare på jobbet:

    “Jag trodde inte du var intresserad av de här tomatplantorna! Men jag har inget emot om du tar över arbetet med dem. Eller vi kanske skulle strunta i att hålla på med dem!? Jag är så trött, så ju mindre arbete dess bättre!”

    Och vidare:

    “I lost all drive to go to work, but of course I’m here. Not in a good mood at all! Nothing is fun. I was so happy about the greenhouse and thinking about the garden, but have gradually felt less and less happy about the whole thing!

    The nice place we have feels less and less as a place to enjoy in!

    It’s not fun to play there. I feel as I should disappear!”

    Om hon blir ledsen skiter han i fullkomligt! Hon är inte värd något annat!? Inte värd ett ruttet lingon? Inte värd att vara snäll mot? Det finns inget man kan ha överseende med när det gäller henne! Hon ska inte tro att hon är något? Inte tro att hon är värd att ha det bra, vara glad och lycklig?

    HAN har all rätt att vara sur och irriterad OCH visa och uttrycka det, men om hon mister tålamodet, då får han ett utbrott! Vadå, gyllene regel? Dvs

    “Hur skulle du reagera om jag [exempel på hur han låter, det han säger, hur han beter sig]?”

    Och tänk om han skulle vara snäll fast hon inte förtjänar det!!! Tänk om han hade överseende med henne (för överseende behövs i rika mått!!!??? Vadå, “den som kaste första stenen”?). För det förtjänar hon egentligen inte ett enda litet dugg, som den människa hon är!!!??? Så om han var snäll skulle det visa att han står högt över henne!!! Han är ingen som klagar och gnäller! 😦 Han står ut!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: