Han blir arg…

March 1, 2017 § 11 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

… på henne för det han själv borde ta ansvar för! Och borde ha tid att göra själv. Det kunde hon säga åt honom äntligen? Men hon är rädd för att såra* – samt rädd för att få ett ilskeutbrott som svar.

Hon jobbar heltid och han går hemma. Han borde kunna ta itu med saker kontinuerligt, t.ex. lugnt frågat och antecknat när det gäller utgifter, kvitton osv. Något han inte gör, utan blir arg på HENNE och anklagar henne för det hon enligt hans mening försummat och som han själv borde kunna ta ansvar för att ta reda på och anteckna, när hon ger honom information och uppgifter. Samla informationen nånstans, så han hittar den när han behöver den (t.ex. när de ska betala gemensamma räkningar).

Han kan inte lägga allt ansvar på henne för allt och avsäga sig allt ansvar själv! Och ovanpå allt anklaga henne för att inte hon gör saker till hans belåtenhet! Hon håller inte på så med honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar på saker han gör, hur han gör saker och saker han inte gör.

Levant skriver:

“Frodis, Maccauleys och Thomes teori: *kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, samt deras empati med föremålet, dem från att ge utlopp för ilskan från [de] aggressiva impulser [som de också kan ha].”

Ja, det stämmer? Men till vilket pris håller hon tillbaka och håller tillbaka?

“Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva och andra om de agerade på sina aggressiva impulser.

Och vad lär sig män? Att inte känna empati med en motståndare eller fiende, ‘that’s for sure’”

Han har sagt flera gånger:

“Jag är inte din fiende!”

Men är det inte så han reagerar mot henne; som om hon är en fiende?

Levant skriver vidare:

“…och sannerligen inte att känna sig skyldiga, ängsliga, eller känna så många andra känslor.”

Nej, det verkar sannerligen vara sant: han verkar varken ha medkänsla eller empati med henne och hennes situation (vadå, att hon jobbar och jobbar heltid?) ELLER känna sig det minsta skyldig eller så många andra känslor (hon är skyldig att göra, men anser han att han är skyldig till något), utom vrede (han har rätt och anledning att bli arg. Har det slagit honom att hon kanske också har anledning att bli arg och kanske också lika stor “rätt” att bli arg?)!

Hon har varit den som tänkt ut lösningar på ditten och datten och han blir arg på henne när hon inte gör “allt”! Hon ska tänka ut all “logistik”! Han verkar ha svårt att tänka logiskt?

Om det är nån som borde tappa tålamodet så är det HON?

Ett av många exempel på det som hon måste handskas med ligger bredvid datorn där hon nu sitter och skriver, nämligen kallelse till bilbesiktning. Jo, bilen är hennes, men båda nyttjar den. Detta är bara ett av en mängd exempel. Myndighetskontakter bland en mängd andra saker ligger t.ex. på hennes bord.

För att det ska funka smidigt och inte bli en massa tjafs så är det enklare att hon gör en massa saker också känner hon, men är det så hälsosamt i längden för henne? Riskerar hon inte att bli allvarligt utmattad?

Flera verkar anse att de har anledning och rätt att tillrättavisa henne, inklusive han. Han kan få vatten på sin kvarn, har också fått det: Hon är en bedrövlig och stor skit!? 😦 Själva är de väldigt bra och gör allt rätt och bryr sig, till skillnad mot henne. “Den som kaste första stenen…”

Advertisements

§ 11 Responses to Han blir arg…

  • k says:

    “Vad skulle du säga om jag sa så där till dig???”

    Ja, hur skulle han reagera?

    Hon håller inte på med såna långa utläggningar om hur han är, att han aldrig ber om ursäkt eller säger “jag är ledsen”… Men han håller halvtimmeslånga utläggningar och ger inte henne en chans att säga något. Hur skulle han reagera om han blev utsatt för detta? Skulle inte han bli vansinnigt arg? Och anklaga henne för att inte låta honom säga sin syn på det hela – skulle han inte bli vansinnigt arg över det?

    Om han hade upplevt detta ett antal gånger: att hon startade långa anklagelser med hög röst och skrikandes hur skulle han då reagera?

    HAN anser att han har all rätt att reagera! Och han anser att hon inte har nån anledning alls att reagera.

    “Det måste vara något fel på dig!”

    säger han.

    “Jag tror att du är psykotisk!”

    sa han också.

    Hur skulle han reagera om hon sa detta till honom? Och vad ska man svara på det? Antingen:

    “Nähä, det är jag inte alls!”

    Och det skulle han kunna ta som om det är han som är galen!? Och det måste ju, gud förbjude, undvikas!

    Eller:

    “Ja, det tror jag också! Jag är psykotisk!”

    Fast då blir han arg över det och får ett utbrott att hon är sarkastisk! Så, ja, vad ska hon svara? Är hon tyst så är inte DET heller bra!

    När hon försökte säga att detta är väl knappast sättet att få en lugn diskussion – där man kommer till ömsesidig förståelse eller lösning av ett problem, det vill han inte lyssna på. Så han har ingen anledning att bidra till ett lugn och sansat samtalsklimat? Hans reaktioner är “justified”, men hennes är aldrig nånsin det!? HON ska inse att hans reaktioner är “justified” och han anser att hans ALLTID är det!? Hon har all anledning att säga att hon har fel och be om ursäkt, han verkar inte anse att han nånsin har anledning till detta?

    Kvinnor reagerar generellt bara när de blir provocerade skriver Levant. Män däremot behöver inte provoceras. Viktigt för henne att vara medveten om!

    Levant skriver:

    “Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva och andra om de agerade på sina aggressiva impulser.”

    Jo, hon kan bli rejält irriterad, men ställer sig inte och skriker om hon inte blir rejält provocerad! Viktigt att påminna sig!

    Och Levant skriver vidare:

    “Och vad lär sig män? Att inte känna empati med en motståndare eller fiende, ‘that’s for sure’”

    Ja, det är sant! Är det inte det han demonstrerar???

    Han har dessutom sagt flera gånger:

    “Jag är inte din fiende!”

    Men är det inte så han reagerar mot henne; som om hon är en fiende? Så det är egentligen en projektion från hans sida?

    “…och sannerligen inte att känna sig skyldiga, ängsliga, eller känna så många andra känslor.”

    skriver Levant om män. Men vrede är en tillåten känsla och den har hon verkligen fått uppleva. Hade hon varit 30-40 år yngre hade hon förmodligen varit ett psykiskt vrak vid det här laget? Verkligen trott att hon var så galen och dålig och hemsk som han påstår! Och trott att han har anledning att bli så vansinnigt arg som han blir.

    Idag är hon rätt annorlunda, men ingen går helt opåverkad av att höra det han vräker ur sig! Psykolog sa:

    “Du kunde säga ‘När du säger så där blir jag ledsen!'”

    Han skrek också nu att hon borde söka hjälp! Det är ganska ironiskt och väldigt sorgligt, men den som sökt hjälp är hon. HAN har aldrig gjort det! Utom i parterapi ett par perioder, som “inte gav något.” Och förmodligen gav de inget! Det är nog sant! Kanske skulle de gett mer idag? Terapimetoder har utvecklats och utvecklas?

    Och apropå det, så frågade han, nästan insinuant, om anledningen att hon sökte hjälp första gången.

    “Jo, jag var några år över 30 och hade börjat vakna ängslig och kände att så här ska man inte behöva känna, så jag tog kontakt med psykiatrin och fick knappt ett halvt år senare tid hos en kurator och psykoterapeut.”

    Dvs det var inte ett psykiskt sammanbrott som gjorde att hon sökte hjälp. Att hon INTE skulle ha kommit till några insikter under många år i terapi låter konstigt. 😦

    Så skulle hon aldrig drömma om att uttrycka sig! Att antyda att nån är tokig e.d.

    Levant menar dessutom att detta bland andra saker gör mäns liv “miserable”. Och troligen påverkar det deras sociala liv. Kvinnor generellt har lättare för allt det som har med sociala interaktioner att göra. Och detta är anledningen att Levant har skrivit flera böcker etc om manspsykologi!

    • k says:

      “Men du har två spruckna äktenskap bakom dig!!! Hur kommer det sig? Och varför fick din senaste fru såna ilskeutbrott så hon slängde grejer efter dig? Var HON också ett galet fruntimmer? (Och hur kom det sig att första frun fick ett utbrott helt i det blå? Han har nämligen berättat om det vid några tillfällen: de var uppe i bergen hos en bekant och skulle tälta där och första frun fick ett utbrott vars anledning han än idag inte fattar! 😦 )”

      Hon tycker sig förstå dessa kvinnors reaktioner efter de erfarenheter hon själv har. Och i synnerhet senaste fruns, som hon träffat flera gånger och har en uppfattning om som en som inte får vredesutbrott rakt ut i det blå.

      Jo, kvinnor måste bli provocerade för att ta fram vrede och aggression! Deras “natur” är inte att vara aggressiv! Generellt sett är kvinnor socialiserade att tänka på andra och hur de känner, att förstå osv. Men visst, det finns undantag som bekräftar regeln.

      Levant skriver att män däremot inte behöver bli provocerade för att bli arga… 😦 Generellt. Det finns säkert undantag och alla grader av detta också. Men han menar att dessa drag beror på hur pojkar socialiseras. Dvs de måste inte bli så!

      • k says:

        Vadå, såra och göra ledsen? Han har problem – med ilska!!!

        Såna utbrott som hans mot henne förtjänar ganska grova förseelser för dem som blir föremål för dem!!!??? De står inte i proportion till det hon gjort, sagt, uttryckt, något en skara vittnen nog skulle bekräfta. 😉 Skulle hon kunna hävda, med samma resonemang som han har.

        Ja, ungefär som han rättfärdigar sin vrede ungefär som följer:

        “Min high school-klass skulle reagera likadant som jag om de blev behandlade av dig på detta sätt!”

        De skulle tycka att min reaktion var berättigad eller något i den stilen har han sagt åtskilliga gånger.

        Hon anser det inte mödan värt att säga att hon inte tror det riktigt. Folk kan bli sura på varandra, men att stå och skälla och reagera som han gör händer ytterst sällan, om knappt alls.

        Och OM så sker så handlar det om personen som blir våldsamt arg, så som han blir!

        Och i ljuset av tidigare erfarenheter kan dylika vredesutbrott vara helt förståeliga och motiverade. Dvs det handlar egentligen inte om det som händer nu. Nej, i detta fall tror jag inte det gör det! För hon är INTE så omöjlig och besvärlig och hemsk! Eller ÄR hon? 😦

        Såna här utbrott förtjänar bara den som VERKLIGEN gjort eller sagt något riktigt dumt! Och inte ens då är de särdeles effektiva?

        Hans reaktioner saknar proportion till verkliga händelser! 😦 Och är inte särdeles rättvisa hela?

        Nej, hon ställer sig INTE och skäller och går an så här som han gör (och det är inga kortvariga utbrott heller, utan han går på och går på och går på)! INTE ENS om hon blivit verkligt dåligt behandlad! Men blir hon riktigt provocerad så reagerar hon till slut!

        När han sätter igång är han helt oresonabel? Och det har ett par kvinnor, åtminstone, erfarit!?

        Hon har försökt säga åt honom:

        “Pusha mig inte!”

        Och det är värt att påminna om:

        “Måste du klura ut honom???”

        ifrågasatte A. Förståelsen borde vara ömsesidig! Med följande lugnt prat! Ovanpå allt annat ska hon lägga enorm energi och tid på att “förstå” honom!? Kanske är det så att man i första vändan borde försöka förstå sig själv? För att därmed kunna hantera relationer – på ett konstruktivt sätt och enligt vad de förtjänar mer.

        Det finns inga perfekta människor. Det verkar dock som om han anser att han inte har någon del i det som händer? Det handlar inte om honom alls. Bara om den andra parten! Vem ser vem som fiende?

        Jag tror att han iscensätter händelser från tidigt i livet. Jag tror att han beter sig som mamman gjorde och/eller ser framförallt kvinnorna han lever med som inkarnationer av hans mamma och förväntar sig samma reaktioner från dem som från mamman en gång i tiden och på något vis lyckas han (dock omedvetet?) provocera just liknande reaktioner hos kvinnorna? Kanske känns det också på något perverterat sätt tryggt för honom? Om saker blir för bra är hotfullt och det måste man “förstöra”? 😦

        Sorgligt! Hela hans liv blir kantat av konflikter och dåliga relationer? Han själv förlorar ju enormt på detta?

        Jo, jag tror att det inte var kul att vara son till inte minst den mamman, men kanske kan bilden modereras något: kanske lät de inte honom bara bo där i lagerlokal i dryga 6 år utan att “ingripa”. Han var så (självdestruktivt) tjurig, så han avsade sig all hjälp!

        Men, jo, inte minst hans mamma saknade känsla för gränser? Och man kan undra vad hon i sin tur varit med om?

        Och det är inte så att hon i denna hon-han-relation inte har något i ryggsäcken, men jag tror har inte lika tung ryggsäck som han och har dessutom i högre grad bearbetat detta och utvecklats och mognat som person, dock utan att vara fullkomlig eller perfekt! Och hon kan förmodligen utvecklas och mogna ytterligare! Förhoppningsvis gör hon det! 😦

      • k says:

        fb_img_1486663363597

        Han har svårt att ursäkta eller förlåta om hon blir irriterad och inte kan dölja denna. Såna reaktioner är HELT oförlåtliga för honom! Det finns inget som ursäktar dem! Och det verkar som om hon har begått ett riktigt, rejält övergrepp om hon ens känner dem eller låter sig undslippa sig något som kan tolkas i den riktningen!

        Han saknar inte “förmåga” att låta irriterad själv och håller inte tillbaka irritationen heller (hon försöker hålla den tillbaka eller går undan), men hon sätter inte igång världens vredesutbrott mot honom för det.

        HAN ger sig själv rätten att reagera och känna, men ger inte henne den rätten! Hans reaktioner är dessutom berättigade. Det är ALDRIG hennes! Hon har ALDRIG anledning att bli arg, ledsen eller irriterad! Punkt slut!

        Sätter igång världens vredesutbrott gör däremot han! Han blir VÅLDSAMT arg och startar en LÅNG utläggning; om hur hon är och ser ut och hur hon gör saker – felaktigt!

        Hon håller inte på så och OM hon skulle försöka skulle han inte tillåta henne att göra det! Han skulle avbryta henne omedelbart!

        Så vadå demonstrera makt??? Och demonstrera vem som bestämmer? Något som han OCKSÅ anklagar henne för!

        Han har rätt att tillrättavisa henne! Andra anser visst också att de har “rätt” att göra det! Men hur skulle de reagera om hon behandlade dem på samma sätt?

      • k says:

        Artikeln “Be worried about boys, especially baby boys” är väldigt intressant med avseende på det ovan. Där kan man bland annat läsa:

        “We often hear that boys need to be toughened up so as not to be sissies. Parent toughness toward babies is celebrated as ‘not spoiling the baby.’ Wrong! These ideas are based on a misunderstanding of how babies develop. Instead, babies rely on tender, responsive care to grow well—with self-control, social skills and concern for others.

        A review of empirical research just came out by Allan N. Schore, called ‘All our sons: The developmental neurobiology and neuroendocrinology of boys at risk.’

        This thorough review shows why we should be worried about how we treat boys early in their lives. Here are a few highlights:

        Why does early life experience influence boys significantly more than girls?

        Boys mature slower physically, socially and linguistically.
        Stress-regulating brain circuitries mature slower in boys prenatally, perinatally and postnatally.
        Boys are affected more negatively by early environmental stress, inside and outside the womb, than are girls. Girls have more built-in mechanisms that foster resiliency against stress.
        How are boys affected more than girls?

        Boys are more vulnerable to maternal stress and depression in the womb, birth trauma (e.g., separation from mother), and unresponsive caregiving (caregiving that leaves them in distress). These comprise attachment trauma and significantly impact right brain hemisphere development—which develops more rapidly in early life than the left brain hemisphere. The right hemisphere normally establishes self-regulatory brain circuitry related to self control and sociality.
        Normal term newborn boys react differently to neonatal behavior assessment, showing higher cortisol levels (a mobilizing hormone indicating stress) afterward than girls.
        At six months, boys show more frustration than girls do. At 12 months boys show a greater reaction to negative stimuli.
        Schore cites the research of Tronick, who concluded that “Boys . . . are more demanding social partners, have more difficult times regulating their affective states, and may need more of their mothers support to help them regulate affect. This increased demandingness would affect the infant boys’ interactive partner” (p. 4).
        What can we conclude from the data?

        Boys are more vulnerable to neuropsychiatric disorders that appear developmentally (girls more vulnerable to disorders that appear later). These include autism, early onset schizophrenia, ADHD, and conduct disorders. These have been increasing in recent decades (interestingly, as more babies have been put into daycare settings, nearly all of which provide inadequate care for babies).

        Schore states, “in light of the male infant’s slower brain maturation, the secure mother’s attachment-regulating function as a sensitively responsive, interactive affect regulator of his immature right brain in the first year is essential to optimal male socioemotional development.” (p. 14)

        “In total, the preceding pages of this work suggest that differences between the sexes in brain wiring patterns that account for gender differences in social and emotional functions are established at the very beginning of life; that the developmental programming of these differences is more than genetically coded, but epigenetically shaped by the early social and physical environment; and that the adult male and female brains represent an adaptive complementarity for optimal human function.” (p. 26)

        What does inappropriate care look like in the first years of life?

        “In marked contrast to this growth-facilitating attachment scenario, in a relational growth-inhibiting postnatal environment, less than optimal maternal sensitivity, responsiveness, and regulation are associated with insecure attachments. In the most detrimental growth-inhibiting relational context of maltreatment and attachment trauma (abuse and/or neglect), the primary caregiver of an insecure disorganized–disoriented infant induces traumatic states of enduring negative affect in the child (A.N. Schore, 2001b, 2003b). As a result, dysregulated allostatic processes produce excessive wear and tear on the developing brain, severe apoptotic parcellation of subcortical–cortical stress circuits, and long-term detrimental health consequences (McEwen & Gianaros, 2011). Relational trauma in early critical periods of brain development thus imprints a permanent physiological reactivity of the right brain, alters the corticolimbic connectivity into the HPA, and generates a susceptibility to later disorders of affect regulation expressed in a deficit in coping with future socioemotional stressors. Earlier, I described that slow-maturing male brains are particularly vulnerable to this most dysregulated attachment typology, which is expressed in severe deficits in social and emotional functions.” (p. 13)

        What does appropriate care look like in the brain?

        “In an optimal developmental scenario, the evolutionary attachment mechanism, maturing during a period of right-brain growth, thus allows epigenetic factors in the social environment to impact genomic and hormonal mechanisms at both the subcortical and then cortical brain levels. By the end of the first year and into the second, higher centers in the right orbitofrontal and ventromedial cortices begin to forge mutual synaptic connections with the lower subcortical centers, including the arousal systems in the midbrain and brain stem and the HPA axis, thereby allowing for more complex strategies of affect regulation, especially during moments of interpersonal stress. That said, as I noted in 1994, the right orbitofrontal cortex, the attachment control system, functionally matures according to different timetables in females and males, and thus, differentiation and growth stabilizes earlier in females than in males (A.N. Schore, 1994). In either case, optimal attachment scenarios allow for the development of a right-lateralized system of efficient activation and feedback inhibition of the HPA axis and autonomic arousal, essential components for optimal coping abilities.” (p. 13)

        NOTE: Here is a recent article explaining attachment.

        Practical implications for parents, professionals and policy makers:

        1. Realize that boys need more, not less, care than girls.

        2. Review all hospital birth practices. The Baby-Friendly Hospital Initiative is a start but not enough. According to a recent review of the research, there is lot of epigenetic and other effects going on at birth.

        Separation of mom and baby at birth is harmful for all babies but Schore points out how much more harm it does to boys:

        “Exposing newborn male . . . to separation stress causes an acute strong increase of cortisol and can therefore be regarded as a severe stressor” (Kunzler, Braun, & Bock, 2015, p. 862). Repeated separation results in hyperactive behavior, and “changes . . . prefrontal-limbic pathways, i.e. regions that are dysfunctional in a variety of mental disorders” (p. 862).

        3. Provide responsive care. Mothers, fathers and other caregivers should avoid any extensive distress in the child—“enduring negative affect.” Instead of the normalized harsh treatment of males (“to make them men”) by letting them cry as babies and then telling them not to cry as boys, by withholding affection and other practices to “toughen them up,” young boys should be treated in the opposite way: with tenderness and respect for their needs for cuddling and kindness.

        Note that preterm boys are less able to spontaneously interact with caregivers and so need particularly sensitive care as their neurobiological development proceeds.

        4. Provide paid parental leave. For parents to provide responsive care, they need the time, focus and energy. This means a move to paid maternal and paternal leave for at least a year, the time when babies are most vulnerable. Sweden has other family-friendly policies that make it easier for parents to be responsive.

        5. One other thing I did not address that Schore does is the effects of environmental toxins. Young boys are more negatively affected by environmental toxins that also disrupt the brain’s right hemisphere development (e.g., plastics like BpA, bis-phenol-A). Schore agrees with Lamphear’s (2015) proposal that the ongoing “rise in developmental disabilities is associated with environmental toxins on the developing brain.” This suggests we should be much more cautious about putting toxic chemicals into our air, soil and water. That is a topic for another blog post.

        Conclusion

        Of course, we should not just worry about boys but take action for all babies. We need to provide nurturing care for all children. All children expect and need, for proper development, the evolved nest, a baseline for early care which provides the nurturing, stress-reducing care that fosters optimal brain development. My lab studies the Evolved Nest and finds it related to all the positive child outcomes we have studied.

        Next post: Why Worry About Undercared for Males? Messed up Morals!

        NOTE: Readers have raised questions about circumcision. The USA dataset reviewed by Dr. Schore did not include information about circumcision, so there is no way to know whether some of the findings might be due to the trauma of circumcision, which is still widespread in the USA. Read more about the psychological effects of circumcision here.

        Narrated powerpoint on Evolved Nest

        Interviews about the Evolved Nest

        Creating Sustainable Humans With Conscious Parenting (Darcia Narvaez with Kindred Media) (about 45 minutes; transcript there too)

        ParentingConnections podcast (Darcia Narvaez, under an hour)

        Primal Parenting (Darcia Narvaez at Born To Breastfeed) (less than an hour)

        Evolved Parenting (Darcia Narvaez with Pinky McKay) (1 hour, audio only)

        Additional Information

        Allan N. Schore’s website”

        Kanske försöker att översätta detta senare!

      • k says:

        Om Levant i “Ronald Levant: Boys Don’t Cry – Boundaries of Gender: The psychologist on the evolution of maleness and the sociocultural forces that have long stifled men and fathers”:

        “Last September, Emma Watson, actress and UN Women Goodwill Ambassador, went before the UN General Assembly and called on men to participate more wholeheartedly in the fight for gender equality. ❤

        ‘I’ve seen my father’s role as a parent being valued less by society,’ she said. ‘I’ve seen young men suffering from mental illness, unable to ask for help for fear it would make them less of a man…. I’ve seen men made fragile and insecure by a distorted sense of what constitutes male success.’ ❤

        These are familiar problems for University of Akron psychology professor Ronald Levant, who, in a career spanning almost forty years, has become a foremost authority on masculinity and its discontents.

        Driven by his own struggles as a son and as a father, Levant set out early on to research the roots of the male psyche and understand what seemed to be afflicting him and fellow baby-boomer men."

        “Aversion to Therapy: Why Won’t Men Get Help?”:

        “Twenty years ago, Bob Smith’s wife questioned his commitment as a father. She demanded he see a psychiatrist. Smith (not his real name) grudgingly obliged. He went. Once.

        “The idea of paying some guy $300 an hour to massage your issues,” says Smith, a Los Angeles-area attorney in his early 60s, “is ridiculous.”

        In fact, the psychiatrist Smith talked to found plenty of issues to massage. His 45-minute assessment suggested that Smith was toting a veritable luggage store full of psychological baggage that needed unpacking. He recommended twice-weekly counseling sessions.

        Smith was having none of it. Like millions of other American men, he simply couldn’t see paying good money for spilling his guts.

        Fast-forward a couple of decades. Last year, Smith was diagnosed with a particularly virulent strain of prostate cancer that required immediate surgery, then radiation treatment. Still, he was disinclined to consider confiding in a professional all that he was enduring emotionally.

        “I’m pissing in my pants and I can’t ejaculate and I want to talk to somebody else about that?” the Harvard Law School grad explains. “It’s a misapprehension that talking with a psychiatrist or a psychologist is going to move the ball forward. Some things … are what they are. The sooner you deal with them objectively, the better off you are.”

        Smith is convinced. But increasingly, studies show that men like him who equate seeking assistance with weakness, or the appearance of not being able to handle their own problems, experience more soured relationships with their significant others, higher rates of debilitating illnesses, and earlier death.

        The cathartic benefits of reaching out for help are hardly a secret. As scientists have come to better understand the inner workings of the brain, they have documented the potentially catastrophic consequences for individuals, particularly men, who go it alone when confronted by profound emotional challenges. Some men have started to take heed. Yet they remain a small minority. In 1998, about 1.47 of every 100 men in the United States sought outpatient help for depression; by 2007 it was 2.12 men per 100, according to a study sponsored by the federal Agency for Healthcare Research and Quality.

        Have You Heard the One About the Guy with Prostate Cancer?

        Should therapists be turning to football and jokes to reach a wider audience of men in need?

        Often, that help has come in the form of “magic bullet” pharmaceuticals instead of traditional “talk therapy.” In 1998, the study shows, 56.2 percent of men who chose treatment for depression did so by sitting down and discussing their issues with a therapist. By 2007, only 42.5 percent of men interested in treatment chose therapy. Meanwhile, those who popped prescription pills in an attempt to tackle their emotional issues increased from 68.8 percent in 1998 to 73.3 percent in 2007.

        While clinicians and academicians may haggle over the pros and cons of treatment approaches — many advocate a combination of psychotherapy and pharmaceuticals — there is no denying the toxic consequences of untreated depression at its most feared extreme.

        Distraught men are dying by their own hand in ever-greater numbers.
        Suicide overtook blood poisoning to become the 10th leading cause of death in the U.S. in 2009. Meanwhile, calls to the National Suicide Prevention Lifeline have continued to escalate every year since 2008, the beginning of the so-called Great Recession. That year, calls to the help line soared a staggering 36 percent.

        Men account for nearly 8-in-10 suicides in the U.S. today, even though women are diagnosed more often with depression and make far more suicide attempts. Such numbers are hardly exclusive to U.S. males. Men perish by their own hand in greater frequency in virtually every other corner of the globe. Nowhere, in fact, do female suicides appear to outnumber those of males. Researchers the world over have struggled to explain why. More than a few believe that socialization, not biology, lies at the root of the deadly disparity.”

    • k says:

      “Why Worry About Undercared for Males? Messed up Morals! – Should we be worried that misdeveloped males run the world?”:

      “What happened? It looks like when they were babies they were smart enough as a baby to “go into their heads” when needs were not met, as a defense against trauma (Winnicott, 1965). Like those with avoidant attachment, they took an intellectual route to social development. At the same time the development of their emotional intelligence was thwarted, all during sensitive periods of brain development.

      QUICK REVIEW OF ATTACHMENT HERE.

      Both Sheldon and Francis show how a person can learn rules from explicit instruction that don’t match up with implicit (subconscious) understandings of the world. While such a person may comply with others’ moral values when necessary, he has not internalized the values—does not internally believe, understand or know them. So then, what kinds of morality are Sheldon and Francis exhibiting? Morality based in enhanced survival systems.

      All of us are born with survival systems to keep us alive. They include the emotion systems located in the extrapyramidal action nervous system: fear, anger, panic/grief, and basic lust—all well mapped in mammalian brains and integrated with the stress response (Panksepp, 1998).

      When toxic stress takes place in early childhood, the survival systems are kept active, undermining capacities for sociality which are otherwise scheduled to develop at that time (Narvaez, 2014). Survival systems kick in under stress and promote such things as territoriality, imitation, deception, struggles for power, maintenance of routine and following precedent (MacLean, 1990).

      When survival systems take over the mind, they change perception of what seems good in the moment. If they trump other values and guide behavior, we can call them a self-protectionist ethic (Narvaez, 2008, 2014, 2016). Self-protectionism becomes apparent as a mindset when individuals hold themselves apart from others, unable to relationally attune as an equal to others, just what we see in Sheldon and Francis.

      Sheldon displays social withdrawal enhanced by intellect, what I call detached imagination. Detached imagination represents emotionally-detached intellectualism that does not attend to responsibility towards others, and plans without a sense of long term consequences on the web of life. Our studies have found detached imagination related to personal distress and social distrust (Narvaez, Thiel, Kurth & Renfus, 2016).

      Recent real-life examples of this mindset include the bankers and mortgage brokers who caused the 2008 USA financial crash (illustrated in The Big Short by Michael Lewis). More everyday examples are found in our fictional characters like Homer Simpson who regularly causes disasters for others by not thinking through possible consequences of his actions.

      Francis Underwood displays social opposition enhanced by intellect, a vicious imagination. Vicious imagination (inflamed by social opposition) represents planful control or harm of others. Our studies found it strongly related to insecure attachment and trait aggression (Narvaez, Thiel et al., 2016).

      We can note other examples. Crake in the novel, Oryx and Crake, by Margaret Atwood, exemplifies viciousness as he secretly develops both a new life form to inhabit the earth while at the same time a way to kill off humanity with a pill containing a virus with a delayed effect. But less extreme cases are found in everyday life with characters like George Costanza as he seeks to take revenge on those who he thinks slighted him.

      These types of protectionist ethics indicate a hierarchical mindset (dominance or submission) to which survival systems are oriented to promote self-safety. When the stress response is active, blood flow shifts towards mobilization for safety and away from capacities for openness. The shift can occur by situation and can happen so quickly that it is not apparent to the individual (Narvaez, 2014).

      Someone can shift into aggression under particular circumstances, as when George Costanza pushed everyone at a daycare out of the way to escape when he thought there was a fire in the building. Individuals can dispositionally favor aggressing or withdrawing, or shift between them opportunistically like George does.

      In my lab we have shown that individuals whose childhoods were more inconsistent with the evolved nest are more likely to have protectionist ethics and behaviors (Narvaez, Thiel et al., 2016; Narvaez, Wang, & Cheng, 2016). Those with protectionist ethics were more distrustful, less prosocial and had lower integrity scores.

      BUT

      But you might argue that it is normal for mothers to be unresponsive and foster the types of disorders the data show are more common in boys (autism, conduct disorder, schizophrenia, ADHD). To believe this is contrary to billions of years of evolution where disordered individuals just don’t make it—a poorly developed individual is not going to have descendants over the long term that can outcompete the well developed rivals. And this view is contrary to human evolution according to Darwin. We take these things up in the next post.

      Conclusion

      We now face a world full of males who have been undercared for. Look around at the leadership in fields like business or politics and you can see many self-centered males (perhaps more or less extreme than Sheldon or Francis). Sociologist Charles Derber contends that to get ahead in the USA you have to be sociopathic.

      People with self-protectionist ethics represent a danger to the rest of us because they lack the evolved “moral sense,” which we discuss in the next post.”

    • k says:

      “Jag önskar att du söker hjälp!”

      sa han till henne. Hon tappade hakan. Hur menar han: för sina psykiska problem? För att hantera honom? Eller vad?

      Hörde han vad han sa? Vem är det som skulle behöva söka hjälp här? 😦

      “Jag tror han har en personlighetsstörning!”

      sa psykologen hon pratade med i somras fem gånger. Ja, är det så? Han är inte benägen alls att söka hjälp. Framförallt inte för psykiskt välmående, men ganska obenägen även för fysiskt välmående. Hon har tolkat det som att han inte vill få höra att rökningen är skadlig. Själv säger han att han är lite hypokondrisk, vilket nog i viss mån stämmer, så självinsikt saknas inte totalt?

  • k says:

    Ska det handlas, planeras mat o.d. så gör hon det utan gnäll eller tjafs. Det behövs ganska mycket innan hon blir irriterad.

    Ringer hon när hon är borta och han ensam hemma, så ringer hon inte av omtänksamhet, utan för att kontrollera honom!

    När hon nu kom hem passerade hon affären. Hon sa att det vore gott med te när hon kom hem. Det teet fick hon göra själv!

    Att göra som han gjorde när de hade besök av några vänner från USA (ett gift par) var INTE snällt! Han pratade henne i munnen väldigt demonstrativt och uppenbarligen för att få henne tyst! Hon skulle inte få vara med i samtalet!

    Förtjänade hon det? I så fall för vad?

    Hon hade en hektiskt jobbperiod, men funderade mitt i allt ut mat, var och handlade och förberedde mat i pauser, medan han och deras bekanta turistade.

    Han var rent och skärt DUM!

    Och, vadå, samverka? Något han anklagar henne för att inte göra!

    Är det så att hon inte har gjort sig förtjänt av samverkan? För hon är så utomjordiskt dålig och bedrövlig? Det är HON som ska “samarbeta” med honom? Han behöver inte samarbeta med henne? Han har rätt till det och är värd det, hon har inte rätt till sån och – framförallt – är inte värd det?

    Hon är kapitalt omöjlig och inte värd ett ruttet lingon? Gör hon nånsin rätt eller visar några goda kvaliteter? Dem hon till äventyrs har väger inte på långa vägar upp det dåliga, bedrövliga och hemska hon visar och är?

    I typisk kvinnlig stil så försöker hon så gott hon kan odla kontakter de har med vänner i USA och med delar av hans familj, inte minst hans sons familj. Har köpt presenter i form av kläder och böcker m.m. inte minst till hans barnbarn. Och varit jätteglad över att kunna göra det! Och hon har betalat det helt och hållet (utom på allra sista tiden). men inte påpekat det eller ifrågasatt det.

    Han har en dator som hon köpt, som är två år nyare än den hon själv har. Hon har köpt kläder till honom, av omsorg och bry sig om. och av glädje. Och inte för att få en massa tack! Men … Och hon har köpt hem munkar, semlor, fikabröd etc.

    Är det konstigt om hon har blivit ledsen och arg??? Och blivit sårad över det han vräkt ur sig i vredesutbrott! Riktiga, rejäla vredesutbrott, där han ryckt tidning och tandborste ur hennes händer och slängt dem ifrån sig och hindrat henne från att ta!

    “Om kärlekskneget, västvärldens wifeys och om vi måste göra slut nu”:

    “Klassikern: ”Bakom varje framgångsrik man står en (vad det nu var, mindre lyckad hur som helst) kvinna”. Uttjatat och simpelt. Men vi börjar där. Vad menade de egentligen?

    En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag.

    Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans.

    Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i.

    Det är kärlek.

    Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.

    Vi har länge diskuterat det obetalda hemarbetet som kvinnor utför. Ni vet, diska, städa, ta hand om barn, tvätta bla, bla. Men nu kommer finally disskusionen om KÄRLEKSKNEGET. När vi tittar på de nära tvåsamma relationerna mellan män och kvinnor gör det ont. Det är lätt att se att chefen och du inte sitter i samma båt liksom. Men hur hade det vart om du faktiskt älskade honom, levde ihop med honom, hade köpt den där jävla båten för era gemensamma pengar? Not so easy wifey. Och guys, hur känns det att fatta att du är chefen?

    Om du läser den här texten som att alla äkta män, boyfriends och kärlekspojkar är medvetet keffa så kommer du inte att fatta. Men om du läser den som att det finns en ojämlik fördelning av aktiv kärlek i tvåsamma relationer så ringer det nog en klockjävel.

    Det som gör det så svårt är att det är så nära. Ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet är man alltid ensam. Samtidigt organiserar sig kvinnor hela tiden för att ventilera och diskutera strategi. Det som kallas tjejsnack, gossip, girltalk, tjatter osvosv.
    Ni vet när man träffar en tjejpolare (sjukt ord) och frågar: ”Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?”/…/

    3. Och som sagt, I kärleksrelationen
    Kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få relationen att fungera. Att aktivt sätta sig in i hans hövve, tolka, förstå och rodda. Hon är ett slags emotional-manager för noll kronor. Se inledningen på det här inlägget. Till detta kommer alla som har gemensamma barn. I många familjer finns mamma, pappa aka storebror med barnasinnet kvar samt kidsen. Se här män som ”hjälper till hemma” eller som ”passar” sina barn./…/

    Alltså mamman blir ofta satt i en känslomässig gisslansituation där hon upprätthåller pappans relation till barnen. (se ex till barnen: ”Pappa älskar dig jättemycket, men han måste jobba”. Till pappan: ”Kom ihåg att ringa för [insert shorty] fyller år på lördag” etc tec). Antingen roddar hon hans relation till barnen, eller så krossar ”hon” barnens hjärtan. Se framtida blogginlägg för den här avancerade skiten [och i detta fall så tar hon ansvar för hans relation med sonen och hans familj, en son som hon inte är mamma till ens!].

    Oavsett om du är en man eller en pöjk, en snubbe, en shuno eller kanske en av alla ”sköna dudes” (eventuellt tröttsammaste kategorin i världen), bara ta å fråga dig: Vad gör jag, varje dag, för att göra livet lättare för min partner? Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour.

    För jag kan inte leverera en paketlösning på problemet. Jag är också torsk på snubbar trots deras tillkortakommanden. Men steg ett är att identifiera och förstå problemet.”

  • k says:

    Stress både på jobbet och hemma! Om det åtminstone vore lugnt hemma. Inte att man går i ständig spänning när nästa utbrott ska komma! 😦

    Vadå, om hon skulle bli fysiskt sjuk? Det skiter väl han i bara han får hävda sig!

    Och vem är det som krigar här? Hon vill ha lugn och ro och definitivt INTE en massa bråk! Hon vinner inte ett jota på detta, men det verkar han inte inse! Som om hon VILL att det ska vara bråk jämt!???

    Efter en hel dag på bara frukost (en clementin, en banan och en cola under dans lopp bara) så lagade han kvällsmat och bjöd in henne. Istället för att tjafsa om mat: vad de skulle äta, när och vem som skulle laga. så struntade hon helt i mat till lunch. Men det var inte kul! Hon behöver mat med inte alltför långa intervall! 😦

    Det blev rester efter kvällsmaten, så som det oftast blir. Hon vill inte att varm mat ställs in i kylskåpet, så hon täckte över maten och tog ut den. Då muttrade han något! För han tycker man kan ställa in den i kylskåpet, varm!

    Om hon vill göra sig det besväret att ta maten ut i kylan och sen ta in den igen – what’s the problem?

    “Säker mat hemma”:

    “Undvik att ställa in varm mat direkt i kylskåpet eftersom de andra varorna runt omkring kan bli varma.”

    “Förvaring av tillagad mat i det egna köket”:

    “Mindre mängder mat kan du ställa in direkt i kylen. Större mängder än en till två portioner bör först svalna innan kylförvaring. Om du ställer in stora mängder varm mat i kylskåpet höjs temperaturen i hela kylen, vilket förkortar hållbarheten på alla kylvaror som finns där.

    För att nedkylningen av större mängder mat ska gå så fort som möjligt är det bra att dela upp maten i mindre portioner. Maten kan sedan kylas i ett kallt vattenbad eller väl täckt utomhus om det är kallt.”

  • […] tidigare bloggningar om aggressivitet här, här och här. Se också tidigare bloggningar under kategorin Ronald […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: