Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Han lever i en krigszon…

March 22, 2017 § 3 Comments

b.JPG

…där det möjligen är stillestånd ibland, men aldrig, aldrig fred! Man måste HELA tiden, oavbrutet, vara på sin vakt och vara beredd att slå tillbaka mot attacker (som kommer totalt oväntat och från bakhåll liksom)! Han lever där alla är potentiella fiender? Man kan aldrig riktigt lita på NÅN.

Hur är det för den som lever i detta? Att bli sedd på det sättet?

“Jag blir rädd för dig!”

säger han när hon kommer och vill ge honom en kram sen de haft en batalj. 😦 Tala om att kyla av den andra!? 😦 Att bli betraktad som en som inte är pålitlig, en möjlig galning!? Allt hon visat och gjort är bara ljug? Ett spel för gallerierna? För att invagga i lugn och ro och DÅ sticka till, riktigt rejält? Som om han har att göra med en psykopat!? (Var hans mamma närmast som en psykopat?)

Det är ju inte riktigt klokt!!! Ja, han lever i ett krig ständigt; man kan inte lita på NÅN!? Man måste hela tiden vara på sin vakt och bevaka sin position/sina positioner! Extremt noga! Annars vet man aldrig var det barkar!?

ALLT är en kamp! Från den allra minsta saken!

Han skulle verkligen behöva hjälp! 😦 Ta itu med sitt!

Han satte igång att leta och lägga ut naturstenar att kliva på på gräsmattan, nu när det börjar bli blött och lerigt. Hon gick ut för att ta en promenad innan hon startade dagen.

Hon sa:

“Jag tror jag såg en flat sten i stenmuren!”

De gick dit och tittade. Då lade hon till:

“Jag skulle vilja rensa här (mellan stenmur och vägrenen, där nån som håller efter vägen har kapat sly och mindre träd)! Kanske nu till helgen! I alla fall innan det börjar växa gräs!”

Hon fortsatte:

“Var har du tänkt odla potatis?”

Tror inte hon fick något svar på det.

“Vad tror du om här?”

frågade hon.

“Nej, tänkte hon omedelbart, VARFÖR tog jag över huvudtaget upp ämnet??? DUmma mig!!!!)”

Han såg ut att omedelbart stelna till, på sin vakt!

Allt hennes mod rann undan. Dessutom ville hon verkligen hinna gå på en promenad och inte starta en lång utläggning eller trigga en lång och seg försvarsreaktion från honom. 😦

Han trodde det var för mörkt i det hörnet av tomten, inte soligt tillräckligt.

“Ja, det är möjligt! Det kanske inte är något bra ställe!! Nej!”

svarade hon.Men han kom inte med något eget förslag riktigt!!!

De flyttade sig på tomten och han sa att när han odlat potatis så hade han odlat och så mätte han på tomten, över hela gräsmattan på framsidan.

Till slut undrade han vilka hennes planer var för tomten.

“Vad?” svarade hon. “Jag har inte några planer! Har inte hunnit tänka så mycket!”

Och så plötsligt beordrade han henne att komma fram till honom för att visa henne något. Då rann sinnet på henne!

“Nää, jag tycker inte detta är kul!”

och så tog hon sina stavar och gick på sin promenad. All lust och all glädje försvunnen. Den soliga morgonen förstörd. Hon kan inte komma med idéer eller förslag. De röstas alltid ner!

När hon börjat gå började hon undra:

“Men hur menade du? Har DU tänkt ut var du vill anlägga ditt potatisland? Har DU några planer? Och men vänta nu, varför berättar du inte dessa? Och hade du tänkt anlägga potatisland över hela gräsmattan på framsidan av huset?

Är det så att du går och håller dina idéer och planer för dig och tror att jag går och håller mina idéer och planer för mig själv? Eller?

Vad vill DU och vilka tankar har DU?

‘Spit them out!'”

Vadå, bolla fram och tillbaka? Om vi skulle göra så? Nej, varför inte så istället?

Har han inte fått lära sig det alls??? Inte ett enda dugg? Nej, allt handlar om att kämpa för minsta lilla sak? Det är krig och kriget gäller ALLT!? Precis ALLT!?

Han vill inte lyssna, men vill heller inte tala om om han har idéer eller tankar och initiativtagandet är näst intill obefintligt!

“Jag skulle vilja visa dig mitt sätt att odla potatis!”

Hon har fått höra om det och, dum som hon är, velat tala om, ivrigt, att hon tror hon vet vad han talar om, att hon provat på detta sätt att odla under de år hon hade en odlingslott för många år sen. Han vill inte höra!

När det gäller de där stenarna försökte hon föreslå att de börjar att lägga ut dem från husets brotrapp och sen ser hur det ser ut och bygger på efterhand. Det ville han INTE höra på! Vadå, bolla fram och tillbaka?

“Det kommer att bli en ‘mess’!”

har han sagt. Hon har försökt säga:

“Ja, det kan jag begripa (och det får man stå ut med)!”

Men det är som han inte förstår att hon förstår!!! Kopplar det inte? Eller vad handlar det om? 😦 Var det så att han startade projekt och sen låg de i träda i alla evighet och till slut blev omgivningen väldigt trött att inget hände? De flesta står ut, men inte under hur lång period som helst!? Och hans projekt har haft en tendens att liksom stanna av? Kan det vara så?

a.JPG

Är det en kärleksrelation…

March 20, 2017 § 3 Comments

a

…eller ett krig???

Vad ÄR “kärlek”?

Innan jag säger hur den andre är försöker jag fråga mig hur är jag själv? Jag vill inte kasta sten i glashus? En strategi jag har sen jag gick i många år av terapi, tror jag.

“Måste du klura ut honom?”

undrade A. Dvs hitta ursäkter för hur han beter sig, förstå honom!?  Men sker detta i motsatt riktning? För henne behövs inga ursäkter och ingen förståelse för hennes situation eller att hon är som hon är? Behövs inte det? Det är inga fel på honom, men hon är en djävul?

Han kan inte rå för hur han är, men det kan hon, eller? Han kräver uttryckligen förståelse och inlevelse, men hur är det med den i andra riktningen, ömsesidigt? Vänta nu, hur var det nu med den gyllene regeln?

Och vadå ömsesidig hänsyn? Både hon och han borde få plats med allt vad det innebär, där ingen måste ta mer ansvar eller hänsyn?

Vi borde kräva och förvänta oss minst lika mycket hyfs av män som av kvinnor, av pojkar som av flickor!

Jag fick höra om nya rön att pojkar och flickor faktiskt är olika. Kunde inte låta bli att undra (men det kom inte omedelbart) om det var en ursäkt för att män är “jerks”? Vilket också ger dem rätten av vara “jerks”?

Jo, just det: är det ett rättfärdigande (ursäkt) för hur män är? Ett sätt att fint skyffla ansvaret på kvinnan? Kvinnans ansvar att förstå och tänka på stämningen? Så om det är grus i maskineriet så är det enbart hennes fel och ansvar, inte hans? För han är som han är och hon valde honom som han är!

När hon försöker säga att hon inte tror hon kan ändra sin personlighet så börjar han säga emot henne. 😦 Men vänta nu, du har sagt att hon valde honom, med allt vad det innebär, men hon ska ändra sig!?

Är det ett krig? En krigszon? Är det en kärleksrelation eller ett krig? Man måste ständigt vara på sin vakt? ALDRIG slappna av? När man kommer in i köket känna av om det är krig eller fred!?

Hmmm, hur var det nu med det där “Jag är inte din fiende!”? Vem ser vem som fiende och motpart i ett krig? Och som en som måste bekämpas från stort till smått?

Är han så hjärntvättad med detta från tidigast i livet med sin mamma (och pappa)? Att relationen mellan familjemedlemmarna var som den mellan krigförande? Där mamman hade all makt? Och nu tar han det med in i sina äktenskap och relationer med kvinnor? Där kvinnan måste bekämpas ner till…?

Han talar om hur hon borde lägga fram saker, säga. Tänk om hon skulle göra detsamma, hur vore det? Hur vore det om vi båda höll på och talade om för den andra? Blir det nån tid över till något annat? Och borde det vara annat vi riktar vår energi på? Sånt som rör vårt liv? Rikta energin mot det?

Är det ett krig, där det är livsfarligt att lägga ner vapnen? 😦

När jag reagerar så är det JAG som är dum…

March 19, 2017 § 4 Comments

a

“‘Sluta skicka sms!’

sa han.

‘No problems! Let’s have a deal: you stop telling me how I am, and I stop sending you text-messages!?’

skulle jag med rätta kunna svara!? Han ‘får’ tala om hur jag är, men jag får inte reagera på detta? Värt att påpeka är att jag inte talar om hur han är! Försöker aktivt undvika det! För jag tror inte det leder till något konstruktivt. 😦  

Han har ‘rätt’ att kräva, men jag borde också ha rätt att ställa krav: sluta prata om hur jag är (dessutom: hur ‘är’ du själv???)!

Ganska ‘fair’, är det inte???

Han:

‘Jag tänker inte läsa ditt fucking message!’

Men jag ska lyssna på hans ‘rants’ om hur jag är, hur jag låter, det jag säger och gör, i all oändlighet??? Helst sätta mig och lyssna! Definitivt inte göra minsta ansats till att gå, för att jag blir så ledsen och arg och inte får en syl i vädret! 

Och det balanseras aldrig av att jag gjort något positivt och bra eller är en bra och älskansvärd människa! 😦 

Jo, om jag fått lära mig tidigt att jag inte är värd vad som helst, så hade jag kunnat stå upp bättre mot alla anklagelser, allt missnöje och allt klagande!? 😦 Nu fick jag nog inte det riktigt, men det kunde ha varit ÄNNU värre och då kanske mitt liv hade varit betydligt annorlunda? Jag fick tillräckligt med modererande upplevelser för att inte ha ännu värre problem än jag har – och för att fungera socialt, så att jag har goda relationer med en massa människor och funkar hyfsat i sociala sammanhang!? Lite blyg kanske? 😦 

Jag är bra, men inte perfekt, men förtjänar inte detta!

Jag må inte vara perfekt, men jag försöker göra det mysigt omkring oss, trivsamt, bekvämt, fint, laga god mat, hitta på trevliga, mysiga saker…

Men jag reagerar!

Se tidigare postning ‘Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

Mer om kommunikation…

March 16, 2017 § 14 Comments

Istället för att tala om hur den andra är, kritisera och klaga på den andra, dvs istället för att använda du-budskap, skulle det vara betydligt mer konstruktivt att diskutera idéer hur de kan lösa saker. Komma med förslag hur de kan utveckla saker. Konkret och konstruktivt!

Istället för att hacka på den andra, aggressivt, och trigga en försvarsposition!

Som om hon (och båda) är vuxna personer man kan tala med utan att behöva tala om hur den andra är. Istället för hur hon är diskutera konkreta saker. Som om inte hon skulle kunna ha en massa anledning att tala om hur han är? Uttrycka irritation och tålamod som är på bristningsgränsen?

“Du berättar inte!”

sa han. Hon blev helt matt! Säger hon något så blir han arg och sätter igång en evighetslång utläggning och hon får inte en syl i vädret! Är hon tyst anklagas hon för det! Och när hon försöker skriva så säger han att han inte kommer att läsa hennes “fucking message”!

“Återkoppling”:

“För att återkopplingen ska kunna tas emot på ett bra sätt behöver du använda jag -budskap.”

Annars försätter man den andra i försvarsställning och den andra personen lyssnar sämre eller inte alls.

“VAD ÄR JAG-BUDSKAP?

Med Jag-budskap avses oftast Konfronterande Jag-budskap. Det är ett kraftfullt redskap för att framföra kritik till någon. Ett Jag-budskap medför ofta att den andre lyssnar, till skillnad från så kallade Du-budskap, vilka tenderar att försätta den andre i försvarsställning.

NÄR ANVÄNDER MAN JAG-BUDSKAP?

Ett Konfronterande Jag-budskap används när någon beter sig på ett sätt som orsakar mig problem.

HUR GÅR DET TILL?

Ett Konfronterande Jag-budskap har tre komponenter:

  • En icke-skuldbeläggande beskrivning av den andres Beteende. Det ska vara faktamässigt, utan värderingar, tex “När du inte ringde igår…” istället för “När du struntade i att ringa igår…”
  • Den konkreta, påtagliga Effekten som beteendet har på mig. Detta är svaret på frågan “Varför är detta ett problem för mig?” Kan jag inte svara på den frågan blir det svårt att övertyga den andre om att ändra sig.
  • Mina Känslor kring dessa effekter (arg, ledsen, frustrerad osv). Denna komponent är mycket viktig, men kan samtidigt kännas ovan för många, jämfört med de två övriga.

VARFÖR ÄR DET VIKTIGT ATT UTTRYCKA SINA KÄNSLOR I ETT JAG-BUDSKAP?

  • Utan känslorna blir jag-budskapet endast kall logik.
  • När du uttrycker dina känslor så visar du vad det betyder för dig.
  • När du verbalt uttrycker de känslor du känner, så är du konsekvent med vad du signalerar icke-verbalt. “Jag är inte arg”, går tex inte så bra ihop med en uppenbart arg uppsyn.
  • På samma sätt ska känslorna heller inte förstärkas på ett konstlat sätt. Det går inte ihop med de icke-verbala signalerna, utan riskerar istället att uppfattas manipulativt, ungefär “Den som är argast vinner”.
  • Var försiktig med “falska” känslor, tex “Jag känner att du inte bryr dig om mig”, betyder egentligen “Jag tror att du inte bryr dig om mig”. En ledstjärna är att om man kan säga “att” efter “känner”, så uttrycker man inte en riktig känsla.

VAD VINNER MAN PÅ ATT ANVÄNDA JAG-BUDSKAP?

När jag har ett problem med en annan vill jag lösa det. Då vill jag att den andre lyssnar på mig. Där är jag-budskapet ett överlägset redskap. Det är förvisso inget trollspö, och även ett skickligt formulerat jag-budskap kan ge defensiva responser, men sannolikheten för framgång är mycket större än om man exempelvis använder sig av du-budskap.

INSPIRATION

Dubbel bestraffning…

March 12, 2017 § Leave a comment

9789198156508_200x_harskartekniker-identifiera-hantera-och-forebygga_haftad

Om han själv var bättre än hon, då… Men om han vore det skulle han inte bete sig som han gör och inte minst inte vara så vara aggressiv?

Reagerar han i proportion till hennes “förseelser”? Skulle han reagera som han gör om hon verkligen var så dålig och oomtänksam som han framställer henne? Då skulle t.o.m. han ha lämnat henne (om hon var den hemska figur som han framställer henne som) 😦 ?

Man löser knappast saker med att ensidigt attackera! Utan självrannsakan eller självreflektion.

Säger hon något som svar på anklagelserna så vänder hon tillbaka sitt egna på honom. Håller hon med honom för att få slut på allt skällande så är hon sarkastisk! Säger hon inget så ägnar hon sig åt “silent treatment.” Och försöker hon i skrift uttrycka sig vrålar han att han inte tänker läsa hennes “fucking” meddelande!

Ovanpå allt detta så hävdar han att en stor vittnarskara skulle förstå honom helt och fullt!

Är detta att lyssna från hans sida? Är det något han inte vill höra, medvetet eller omedvetet? Och då går han på så här, så man inte får en syl i vädret???

Och det är hennes fel om han glömt saker när de åker till stan, för hon stressar honom! Att han kunde packa i god tid slår honom inte? Att hon blir stressad av att han inte är färdig när de sagt att de ska åka slår honom inte? Att hon har tider att passa är helt ovidkommande? Och det existerar inte i hans sinnevärld att han kan ha koll på klockan? Så hon slipper påminna och få en irriterad eller arg reaktion som svar!?

hon får inte andas om att all relationsstress nog bidragit till bruten handled och bruten höft! Allvarliga anklagelser, men hon är fullt övertygad om att det har påverkat!

Hon ska lyssna på honom även i andras ögon… Men tänk om de vetat…

Dock undrade A om det verkligen är hennes uppgift att klura ut honom!!!??

17098556_10154911092020731_9080225497327715931_n

Om dubbel bestraffning:

“Dubbel bestraffning handlar om att vad du än gör så blir det fel, helt enkelt en omöjlig ekvation. Damn if you do and damn if you don´t! Oftast används tekniken mot grupper som vi har fördomar mot. Det kan handla om att du anses framfusig när du är spontan eller osäker när du är eftertänksam eller att du förväntas arbeta över på jobbet och samtidigt ha tid att hämta barnen tidigt på förskolan.

Motstrategi
Som motstrategi till denna härskarteknik kan du dels fundera över och bestämma vad som är viktigt för dig och vad du prioriterar just nu.
Det andra ledet är att göra dina prioriteringar tydliga för andra.
Det handlar om att bryta mönstret och göra klart att du inte kan vara överallt och göra allt samtidigt!

Bekräftarteknik

Som bekräftarteknik nämns dubbel belöning, det vill säga att utgå från att alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar.

Om våra kollegor, vår familj och våra vänner känner till våra prioriteringar och våra förutsättningar är det svårare att ha inställningen att vad vi än gör så är det fel.

På så vis finns det mindre grogrund för att utöva dubbel bestraffning som härskarteknik.”

Finns det en massa andra sätt att reagera på än med irritation och vrede?

March 5, 2017 § 12 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Sätt som vore mer konstruktiva? 😦 Som skulle leda till bättre utkomster? Där båda parter växer?

Se till exempel den tidigare bloggpostningen “Känslor finns där för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron – eller om vrede, ansvarstagande och omsorg…” 

Hur är den tänkt ska reagera som ständigt blir utsatt för irritation och vrede?

Jo, man kanske reagerar så – till att börja med, men sen kanske den som reagerar måste stanna till och fundera hur han/hon fortsätter en diskussion som leder till en förändring? Att BARA anklaga leder knappast till något positivt! Den som bara blir anklagad triggas snarare att sätta alla taggar ut!

Se tidigare postningar:

Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Where Am I?

You are currently viewing the archives for March, 2017 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....