“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking’ meddelande!” eller har du tänk på att om du säger så så kan folk bli ledsna? Har du tänkt på att det du säger kan vara sårande? Hur reagerar du om nån säger så till dig? Om nån hackar och klagar, på dig och väldigt mycket annat…

January 29, 2017 § 8 Comments

“Jag blir väldigt ledsen när jag så gott som dagligdags verkar irritera och när jag också i negativa termer får höra hur jag är, och väldigt ledsen att jag mest verkar orsaka daglig irritation och missnöje. När jag sen dessutom sällan eller aldrig får höra att jag är bra eller gör något bra, är snäll och omtänksam (kan inte påminna mig att jag hört något sånt, men jag kan ju ha glömt). Dvs det negativa balanseras knappt alls av något positivt! Är jag i sån avsaknad av något positivt eller som är värt att tycka om? Vilket naturligtvis kan vara fallet!

Har ingen aning hur jag ska förhålla mig, blir både arg och ledsen – och förmodligen ganska negativ.

Att ofta få höra hur jag är riskerar också att underminera den eventuella självkänsla jag har. Och gör mig snarare mindre positivt stämd till den som kritiserar, vilket spiller av sig på annat. Färgar ens upplevelse av saker. Blir svårare att njuta och ha kul och glädjas fritt och med fullt hjärta.

När jag nu var på promenad slog det mig: “Jag UNDRAR vad Y anser att han behöver (och som han inte får)?”

JAG behöver återhämtning när jag är hemma och ledig, inte vara ständigt beredd på att hamna i en position där jag måste försvara mig och hur jag är. Eller bli kritiserad och irriterad på. Jag behöver positiv energi för att orka med mitt liv, på jobbet, privat, när jag är ledig, om vi är ute och reser, när vi har bjudit hem folk, när vi ska göra något, när vi ska åka och handla eller what ever.”

Han sa, ursinnig:

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking message’!!!”

Han kom och skällde och skrek och ryckte tidning ur händerna på henne och slängde iväg den.

Står reaktionerna i proportion till hur hon är? Finns det rim och reson i dem? Vad ska hon svara? Hur hon än svarar så svarar hon förmodligen fel. Svarar hon emot eller håller med så är inget av det bra! Hur förväntas hon reagera? Börja gråta? Känns det tryggt om hon börjar skälla tillbaka?

Hon funderar om reaktionerna kommer på faktum att föremålet för skällandet är människa? Föremålet för utbrottet är faktiskt en levande människa, som känner, har känslor? Och som inte är en kall, död docka? Och det är svårt att tåla?

Och vore hon en kall, död docka så skulle DET också orsaka vredesutbrott?

Så helst skulle den andra parten bli osynlig, gå upp i rök, försvinna från jordens rund?

Ja, han blir ju arg på föremål och företeelser också, dvs det är inte bara människor som orsakar den. Som om alla dessa fenomen är där för att djävlas? Eller han behöver något att avreagera sig på?

Han klagar, kritiserar och är irriterad på en massa. Det gör henne ledsen, hon dras med i nedstämdhet – och hon blir arg!

Och så anklagar han henne för känslomässig misshandel… 😦 Vem är det som låter sitt dåliga humör, missnöje och ilska gå ut?

Han signalerar:

“Du duger inte! Du är fel, inte god nog!”

ÄR det verkligen det han vill att hon ska förstå?

Att “framställa” sig som så god…

January 24, 2017 § 3 Comments

“Du försöker framställa dig som så god!”

sa han. Vad skulle han svara om nån sa något liknande till honom? Vad skulle hon svara på det? Och hur ska hon då “framställa” sig? Som en riktig skit, eller vad?

Vadå om hon blir ledsen eller om det är sårande att han säger så? Men det är vad hon är värd att få höra om sig själv?

Är inte detta att vara dum, nästan lite elak? Kunde det räknas in under känslomässig misshandel? Kan det vara ett tecken på att det tenderar finnas känslomässig misshandel i den här relationen?

“Hur tror du att det känns att få höra något sånt? Är det vad du anser att jag är värd? Hur ska jag ‘framställa’ mig som istället? Hur skulle du reagera om du fick höra något liknande om dig? Vad gör detta för min självkänsla? Behöver den få sig en knäck?”

Var det så här han uppfostrades att kommunicera*? Med viss möda kan hon ifrågasätta detta. Vad säger det?

*Kan man skylla sitt dåliga beteende mot oskyldiga på andra? “You Would Do The Same Thing If An Old Witch Had Your Father’s Soul Trapped In A Lantern” Would you? Should you? Arg

Hjärnan funkar bättre…

January 9, 2017 § Leave a comment

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna

…av fysisk aktivitet. Ens problemlösningsförmåga blir bättre, dvs man blir mindre stressad av saker och följaktligen mindre arg. Man får lättare att koncentrera sig, blir alltså mindre lätt störd. Och eftersom man är mindre stressad så förstår man bättre.

Hela hjärnan funkar bättre. Och om man inte rört på sig särskilt mycket hittills på ett långt tag, så är målet att så småningom få upp pulsen till ca 150 slag/minut. Kondition är nämligen ett strå vassare än styrka när det gäller att få hjärnan att funka bra.

Har man dessutom ord för känslor så mår man själv-  och omgivningen bättre. Man blir mer inkännande, medkännande och empatisk. Och mindre frustrerad, för man kan uttrycka sig bättre.

Det stämmer nog att har man inte fått känna med sig själv, utan måst stänga av känslor, så har man svårare att känna med andra. Troligen bidrar detta också till stress och vredesutbrott, ilska och irritation och ett ojämnt humör, vilket påverkar omgivningen och därmed också en själv. Och den lätt arga utsätts för än mer stress därför att omgivningen reagerar (med rätta!). Det blir en ond cirkel.

Jo, göra upp med socialisering som inverkar negativt på ens liv och på dem man lever med (vilket gäller både män och kvinnor, dock tenderar kvinnor att i högre grad söka hjälp) finns det all anledning till. Underlättar troligen också ett på alla sätt sundare liv och gör troligen ens liv mycket bättre.

Fysisk inaktivitet och rökning är troligen ingen hälsokur för hjärnan och dess funktion eller för psykiskt välbefinnande i det långa loppet. 😦

Män och avsaknad av ord för känslor…

January 5, 2017 § 2 Comments

100161_13037288_o_1

Han försöker hitta något så han får avreagera sig och så att han får “bevis” på att hon är omöjlig. För helst ska hon inte reagera! Reagerar hon med min eller tonfall så är det hon som startat bråket!

“Det är naturligt att fråga varför man tycker att grovmald svartpeppar smakar bättre!”

påstod han, när hon sa att hon tycker grovmald smakar bättre!

Hon blev helt blank i huvudet!

“Ja, det smakar bättre (helt enkelt och jag kan inte förklara varför eller hur! Som om det spelade nån roll varför eller som om det fanns något icke uttalat i hennes påstående!? Grov- eller finmald svartpeppar skit samma!! Det är inte ens ett lyxproblem! De är inte jätteunga och med stigande ålder skulle de kunna råka ut för allvarlig sjukdom t.ex.! Hålla på och tjafsa om varför fin- eller grovmald peppar smakar bättre!)!”

Vadå, vara rädd om dem och det man har, samt glad åt det? Tänk om de rätt som det är skulle stå där, med en sjuk partner!

Hur vore det om hon satte ner foten:

“Nu är det slut på daltandet jag sysslat med! Nu får du ta hand om saker och dig själv! Jag är inte din mamma, har aldrig varit och kommer aldrig att bli!”

Hon skulle ha lust att lägga till en osande svärramsa:

“Nu djävlar i helvete!!!!”

och dra på med ännu fler och mer osande svärord.

När hon säger vad hon tycker då ska hon bestämma! Jamen, hur blir det då? Blir det inte han som bestämmer istället? Eller bestämmer nån annan?

Vadå, att båda skulle kunna bestämma ihop? Uteslutet? För det har han inte vant sig vid? Inte upplevt nånsin? Och han har levt med två kvinnor och haft enstaka annat förhållande över en viss tid.

Ska hon INTE säga något?

HAN får en massa, men han tillåter inte henne motsvarande saker!

Och har han inget bättre att komma med än t.ex.:

“Nu satte du upp en spegel framför dig igen!”

Som om det skulle lösa något! 😦 Vadå diskutera sakfrågan istället för hur den andra ser ut, låter osv? Ja, han kunde säga hur han känner! Vilket brukar kallas jag-budskap!?

“Jag blir ledsen/valfri känsla, när…”

Men haken är att han saknar de orden?  De existerar inte i hans vokabulär eller ens sinnevärld? Inte i hans känslovärld heller? Och dessutom är man väl ingen “sissy” (=feminin typ; vekling, morsgris, mes)? Nej, att förknippas med något som är kvinnligt är … ja, helt otänkbart! Och män som dras till andra män är äckliga!?

Han har rätt att reagera.

Se Mäns känsla av destruktivt berättigande… och Mer om mäns känsla av destruktivt berättigande…

dsc_0002

dsc_0003

Mannen är beroende av kvinnan, men har svårt att tåla henne! Men är han beroende så beror det troligen mer på honom än henne! Troligen vill hon ha en relation som mellan två jämlikar, i alla fall när hon börjar komma upp i åren och på allvar värdesätta “annat i livet”!?

Ronald Levant skriver på s 248, fritt översatt och tolkat:

“… män skulle framförallt behöva lära sig känslomässig empati, känslomässig självmedvetenhet [vore väldigt bra för de flesta män] och känslomässig uttrycksfullhet.”

Med dessa förmågor skulle de få mycket bättre relationer, med kvinnor, andra män, sina barn m.fl. Och få mycket rikare liv och må bättre på alla sätt.

“Att utveckla dessa förmågor skulle hjälpa till att balansera mäns känslomässiga liv, så att sårbarhetskänslor, utpysta genom kanalen vrede, eller vårdande känslor, uttryckta i kanalen sex, blir reducerade.”

“Hjälpta av dessa känslor/[nya] förmågor behöver män [också] göra det viktiga känslomässiga arbete, som kommer att göra dem förmögna att komma tillrätta med [den alltför tidiga] förlusten av mamma, den frånvarande pappan och rädslan att skämmas för att inte vara tillräckligt manliga.”

Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem…” I kapitlet “Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem” kan man läsa på s 78-79

“Det är svårt att veta vad du känner om du inte kan namnge [dvs i ord uttrycka] det du känner – om du inte kan hitta eller uttala de ord som fångar och uttrycker den känsla som ger sig till känna som en psykologisk signal [i kroppen, dvs en kroppsförnimmelse, mer eller mindre stark; kan yttra sig i rygg- eller huvudont bl.a.].

Att namnge en känsla hjälper till att klargöra denna. Ju fler ord för känslor desto bättre kommer du att vara på att identifiera och verbalisera dina känslor – att ge uttryck för dem istället för att stänga dem inne [i depression eller agera ut dem i utbrott eller t.o.m. våld]

Här är några ord med vilka du kan börja skapa ditt egna ordförråd:

övergiven

road

arg

irriterad

ängslig

orolig

skamsen

generad/blyg

bitter

lycklig

deppig/melankolisk

uttråkad

tyngd

lugn

kapabel/kunnig

lurad

glad

barnslig

stridslysten

förvirrad

föraktfull/hånfull

tävlingslysten

ångerfull

förkrossad

omintetgjord

förtjust

åtråvärd

förtvivlad/desperat

förminskad

missnöjd

utom sig

störd/upprörd

ivrig

extatisk

retlig/otålig

tom

förhäxad/förtrollad

avundsjuk

förbittrad/förargad

upphetsad/uppjagad

utmattad

sprudlande/översvallande

rädd

utled

förvirrad/nervös

dum/löjlig

övergiven

förskräckt

frustrerad

rasande

glad

dyster

bedrövad

skyldig

lycklig

hjälplös

lidande av hemlängtan

hoppfull

sårad

okunnig/ovetande

tyngd

imponerad

likgiltig

förblindad

ursinnig

osäker

inspirerad

bortkommen/osäker

isolerad

avundsjuk

skakis

glad/glättig

skärrad

utelämnad

ensam

låg

vansinnig

melankolisk

eländig

illamående

nervös

stött/förnärmad/förolämpad

grinig/sur

våldsam/ursinnig

överväldigad

pinad/plågad

panikslagen

förföljd/trakasserad

vettskrämd/förstenad/lamslagen av skräck

tillfredsställd

pressad

stolt

förkastad

befriad

motvillig/obenägen/ovillig

ångerfull

rastlös

ledsen

skrämd

skärrad/på helspänn

dum

sorgsen/bedrövad

ondskefull/illvillig/elak

öm

spänd

omintetgjord

fångad

upprörd/orolig/bekymrad

olustig/illa till mods

instabil

uppbragt/upprörd/bringad ur fattningen

sårbar

varsam/försiktig/vaksam

uttröttad/missmodig/kraftlös/tam

längtansfull/längtande/trånande

orolig/ängslig/bekymrad”

Förteckningen är anpassad av Levant från Men and Feelings – Understanding the Male Experience” eller “Män och känslor- att förstå mannens upplevelse” av David J Kundtz

Se vidare Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

 

För manliga collegestudenter att genomgå ‘kritisk självreflektion’ av maskulinitet…

January 4, 2017 § 8 Comments

man-shutterstock-370x242

Intressant! “Male college students to undergo ‘critical self-reflection’ of masculinity” eller “För manliga collegestudenter att genomgå ‘kritisk självreflektion’ av maskulinitet”:

“Målet är att skapa en känsla av säkerhet i sårbarhet…”

Så bra!

“The University of Wisconsin-Madison is currently taking applications for its ‘Men’s Project,’ a six-week program that aims to counter the alleged harmful effects of society’s masculinity paradigms and pressures and empower participants to promote ‘gender equity-‘”

Eller

“Universitetet i Madison, Wisconson, tar nu emot anmälningar för dess mansprojekt, ett sex veckors program som syftar till att motverka de påstått skadliga effekterna av samhällets maskulinitetsparadigm [hur samhället ser på män och hur riktiga män ska vara] samt effekterna av pressen på män, samt för att göra det möjligt för deltagare att främja ‘könsjämlikhet.'”

Vidare

‘Men’s Project creates a space for critical self-reflection and dialogue about what it means to be a man and how masculinity impacts us and those around us,’ organizers state in promoting the effort.”

Eller

“‘Mansprojektet skapar ett utrymme för kritisk självreflektion och dialog över vad det betyder att vara man och hur maskulinitet påverkar oss och dem runt omkring oss,’ förklarar de som organiserar projektet för att marknadsföra ansträngningen.”

Och slutligen, Malena Ernman skriver om något delvis annat:

“Väldigt intressant att det återigen bekräftas att näthatarna i själva verket är ett väldigt, väldigt litet fåtal människor – med väldigt många olika konton och alias.

Här redovisas ett exempel där 96 olika proffshatare i ett enda inlägg stod för 196 013 kommentarer!!! Det är 2000 kommentarer per proffshatare. Tragiska personer kan man tycka…? Men de här personerna är inga som vi behöver tycka synd om – de har lyckats med det de har företagit sig; nämligen att ändra på hela samhället.

I USA har de satt en rasistisk klimatförnekare i Vita Huset.

Det är upp till oss att sätta stopp för eländet.

#jagärhär

Och länkar till detta (från oktober 2015 redan)!

Uppdatering 5/1:

dsc_0002

Det verkar som om medveten kommer både här och där! 🙂

DSC_0003.JPG

De skriver om “Känslomässig kris”!

DSC_0004.JPG

Rökning och hur den påverkar hjärnans funktion…

January 3, 2017 § 4 Comments

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna.jpg

“Kan du inte följa med ut på en promenad? Jag skulle vilja visa dig mina promenadvägar här!”

Nej, det vill han inte! Absolut inte! Han vill varken gå ut och gå eller cykla med henne längre. Ingen ska tala om för honom vad han ska gör! Nix! Minsta lilla tendens i den riktningen ska stävjas! 😦

Fundering efter att ha läst boken Hjärnstark och googlande om rökning och minne (demens) efter denna läsning (hon har googlat på detta förr):

“Inaktivitet och rökning påverkar hjärnans funktion. Blodgenomströmningen försämras av båda dessa saker. Vilket gör att hjärnan inte fungerar som den skulle kunna.”

Vilken effekt får dessa två saker sammantaget? Risk att man blir mindre glad (nedstämd, “jag är deprimerad” brukar han säga), mer stressad, lättare orolig, mindre kreativ och koncentrerad, för att hjärnan fungerar sämre. OCH hela kroppen fungerar sämre. Och det i sig gör att man blir nedstämd, stressad, orolig.

Om man inte funkar som man vill så blir man lättare stressad, ja, och den här stressen tar sig uttryck i ilskeutbrott och ett behov av att avreagera sig. Och det späder på stressen, för att den som råkar ut för dessa utbrott reagerar och blir ledsen och arg. Och stressen ökar ytterligare av detta!

En rejält ond cirkel! 😦

Man blir sämre på problemlösning (ens logiska tänkande fungerar sämre, man kan ha svårt att förstå och stressad av det, vilket i sig gör det svårare att förstå), det blir svårare att se klart och se lösningar på problem (vilket i sig stressar), kreativiteten blir sämre (problemlösningsförmågan och detta stressar också! För kopplingarna i hjärnan fungerar sämre av bristen på fysisk aktivitet) och eftersom man får svårare att koncentrera sig, så blir man lättare störd. Det sistnämnda blir jobbigt för den som blir störd samt för den som “stör” (och som försöker leva ett normalt liv och har behov själv av att göra saker, som kan vara svåra att göra helt ljudlösa).

Allt sammantaget gör att det blir problem i ens nära relationer och man kan bli ganska svår att leva med. 😦

Att då gå ut och röka löser inte några problem alls, snarare håller dem vid liv, späder på och troligen förvärrar dem, om inte omedelbart så på sikt.

Och man äventyrar hälsan på andra sätt: lungorna utvecklar emfysem, KOL eller i värsta fall lungcancer eller allt detta, andra organ påverkas också, direkt och som följdsjukdomar till lungproblemen.

I artikeln “Midlife vascular risk factor exposure accelerates structural brain aging and cognitive decline” kan man läsa:

“Midlife diabetes and smoking were associated with a more rapid increase in temporal horn volume, a surrogate marker of accelerated hippocampal atrophy (p = 0.017 and p = 0.008, respectively).

Midlife smoking also predicted a more marked decrease in total brain volume (p = 0.025) and increased risk of extensive change in WMHV (odds ratio = 1.58 [95%confidence interval 1.07–2.33], p = 0.021)./…/

Midlife hypertension, diabetes, smoking, and obesity were associated with an increased rate of progression of vascular brain injury, global and hippocampal atrophy, and decline in executive function a decade later.”

Ja, det finns kopplingar mellan rökning och demens. 😦 Se här och här.

Om man slutar röka och börjar röra på sig, med promenader och cykelturer kanske man kan motverka den rökning man ägnat sig åt!?

Och för att få bäst effekt av fysisk aktivitet så bör man få upp pulsen, till ca 150 slag/minut, men promenader duger bra. Särskilt om man får upp värmen, dvs inte bara strosar runt. Strosa kan man göra vid andra tillfällen.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for January, 2017 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....