Normgivande manlig alexitymi…

December 1, 2016 § 18 Comments

31ua3-m92GL._SX313_BO1,204,203,200_

Ronald Levant skriver i kapitlet “Att desperat söka språk: att förstå, bestämma och behandla normgivande manlig alexitymi” s 35:

“Alexitymi betyder bokstavligen oförmågan att sätta ord på känslor. Termen har grekiska rötter: A (utan) – lexus (ord) – thymos (känslor) eller utan ord för känslor.”

s. 36-37:

“… alexitymi finns också i milda till måttliga former. Dessa former är väldigt vanliga och vitt spridda bland män och jag kallar detta tillstånd ‘normgivande manlig alexitymi’.”

Män och människor i deras omgivning kan hävda att:

“Jamen, han kan VISST uttrycka hur han känner!”

Men dessa män kan fortfarande ha problem att prata om hur de verkligen känner, inte minst när det handlar om mer sårbara saker. Något kvinnor i allmänhet har mycket lättare för och följaktligen kan hantera saker generellt bättre än män.

Men Levant & Co hävdar att detta beror på hur pojkar och flickor socialiseras tidigt i livet och senare i kamratgäng och samhället. Och att dessa skillnader inte har med medfödda könsskillnader att göra, utan är inlärda till allra största delen. Och detta bekräftas av det Pollack mött hos unga pojkar (se hans bok “Real Boy’s Voices” eller “Riktiga pojkars röster”).

Levant skriver vidare:

“Som en följd av den manliga rollsocialiseringenprövningen så växer pojkar upp till män som är genuint omedvetna om sina känslor och ibland också för sina kroppsliga sinnesförnimmelser./…/

När man ber män att redogöra för sina känslor och när de är oförmögna att identifiera dem omedelbart, så tenderar de att förlita sig på sina kognitiva förmågor för att logiskt dra slutsatsen om vad de borde känna från förhållandena. /…/ …de kan inte /…/ helt enkelt rikta sina känslor inåt, känna känslan och låta den verbala beskrivningen komma upp i medvetandet.”

Jag känner igen detta: han svarar med en intellektuell utläggning och väldigt ofta med en metafor och hon tänker i känslomässiga termer, reagerar känslomässigt. Jo, han reagerar, men framförallt (kanske nästan enbart?) med ilska.

Och då blir jag-budskap svåra att förmedla slår mig? För jag-budskap involverar hur jag känner och reagerar!? Och därför har många män svårt att prata i såna termer? De tenderar att ge du-budskap: Du gör! Du är! Och med såna så riskerar man att inte komma nån vart eller att inte göra den andra parten öppen och lyssnarvillig!?

Ungefär som Levant beskriver det när han fortsätter som följer:

“Jag frågade en gång en pappa ‘Vad kände du, Don, när din son inte kom till avtalat möte för att titta på hockeymatch?’ Dons svar: ‘Han skulle inte ha gjort det!’ ‘Nej Don,’ sa jag, ‘Jag frågade inte vad du tyckte att han skulle ha gjort! Jag frågade vad du kände!’ Dons svar: ‘Åh, låt mig tänka… Jag tror jag kände, jag måste ha känt mig … upprörd.’

Till skillnad, fråga en kvinna vad hon kände när hennes dotter inte dök upp till en eftermiddag med shopping tillsammans i shoppingcentret och lyssna på när hon skalar av lager efter lager av sina känslor: ‘Först blev jag arg. Sen orolig, därför att jag inte visste vad som hänt henne. Sen blev jag verkligen besviken, för jag såg verkligen fram emot att tillbringa denna tid med henne innan hon börjar på college.’

Denna vitt spridda oförmåga bland män att identifiera känslor och sätta ord på dem har enorma konsekvenser. Det blockerar män som lider av detta från att använda de mest effektiva sätten att handskas med livets stress och trauman – nämligen att identifiera , tänka på. och diskutera ens känslomässiga reaktioner på stressfaktorer eller trauman med en vän, med familj eller en terapeut.

Följaktligen så gör det män mottagliga för att handskas med stress på sätt som gör vissa former av patologi mer sannolik, såna som missbruk, våldsamt beteende, tvångsmässig sexualitet, stressrelaterad sjuklighet och för tidig död.

Det gör det också mindre sannolikt att såna män får någon behållning av psykoterapi så som den traditionellt praktiseras.”

😦

s. 37:

“Jag hoppas att jag kan engagera läsaren i att fundera över idén att denna aspekt av maskulinitet inte tjänar män i dagens värld.”

Vi borde försöka uppfostra pojkar annorlunda, inte minst för deras egen skull! Och detta har bland annat William Pollack intresserat sig för och pratat med pojkar, som fortfarande är så oskadade att de har ett känslospråk och för villiga öron kan tala om hur de känner, vilka behov de har. Och de visar sig vara väldigt lika flickor!

“Normgivande manlig alexitymi, liksom de allvarligare formerna, kommer av trauma – i detta fall den manliga rollsocialiseringsprocessen, ett trauma som är så normgivande att vi inte alls tänker på det som ett trauma.”

Men det tjänar varken männen själva eller deras relationer – eller världen- väl. 😦 Männen mår inte gott själva och deras omgivning mår inte heller gott.

Kan man sätta ord på känslor så mår man mycket bättre. Och det gäller alla människor.

§ 18 Responses to Normgivande manlig alexitymi…

k says:

December 1, 2016 at 7:01 pm

Levant skriver i “The Male Gender Role Paradigm” s 37-38 att detta paradigm …

“… inte tar för givet att maskulinitet och feminitet är samma sak som, inte heller är nödvändig för, att vara manlig eller kvinnlig, var för sig.”

Dvs man kan vara manlig utan att vara maskulin och kvinnlig utan att vara kvinnlig enligt de mönster som råder för tillfället eller i det samhället. Detta kanske går att bevisa genom exempel ur olika samhällen och kulturer samt historiskt (i den grad som man kan göra det)!

“Snarare ser den dessa definitioner av kön som historiskt relativa och socialt konstruerade.

Vidare föreslår the Strain Paradigm att, i den utsträckning som föräldrar, lärare och kamrater skriver under på en särskild könsrollsideologi, som finns kvar i ett samhälle eller historisk tidsålder, så kommer barn att socialiseras i enlighet med denna.”

Vare sig den passar eller inte, känns bekväm eller inte, gör våld på den enskilda individen eller inte. 😦

Levant et al (1992) identifierade sju traditionella maskulina normer:
Att undvika allt feminint

Begränsad känslosamhet

Tuffhet och aggression

Självständighet [ibland gränsande till självtillräcklighet: ‘jag behöver ingen annan! Klarar mig själv helt och hållet!’ Får svårt med närhet! Men se artikeln “Ensam har aldrig varit stark, ensam var död”]

Prestationer och status

Ickerelationella attityder rörande sexualitet [vadå, känslor?]

Rädsla och hat mot homosexuella.
Något som stämmer med aktuell forskning 20 år efter Levant m.fl publicerade denna bok!

“Forskargruppen har börjat med att identifiera elva beteenden som anses vara ‘traditionellt manliga’:

1. Behov av att vinna
2. Behov av emotionell kontroll
3. Risktagande
4. Våldsamhet
5. Dominans
6. Sexuell promiskuitet eller playboy-beteende
7. Att vilja vara oberoende och bara lita på sig själv
8. Att sätta arbete framför allt
9. Behov av att ha makt över kvinnor
10. Förakt mot homosexualitet och
11. Strävan efter status.”

Levant skriver vidare s 38, något som är väldigt intressant:

“Traditionell maskulin ideologi passar bättre under hårda sociala förhållanden, vilka inträffade i det här landet [USA] från perioden då landet industrialiserades, genom den stora depressionen och de två världskrigen.

Under såna förhållanden så är det sannolikt att vissa manliga drag, såna som tuffhet, självtillit och avsaknad av medvetenhet om känslor, är mer användbara.”

Jag tror ju inte att de ens i såna förhållanden är bra för nån…

“The Strain Paradigm föreslår också att könsroller inte passar individuella personligheter särskilt väl, vilket resulterar i könsrollspress/ansträngning.

Av de olika typerna av könsrollsansträngning som har beskrivits så är den mest relevanta i detta sammanhang traumapressen, uppfattningen att de processer som krävs för att utveckla denna roll är traumatiska.”

Dvs man gör våld på de pojkar som ska tvingas in i en roll som begränsar dem och inte är bra för dem eller deras framtida relationer. 😦 Pojkarna får inte vara som de är, inte ha de känslor eller behov som de har. Kanske mycket mer lika flickors än vi tror! Rentav helt lika i grunden?

Reply
k says:

December 3, 2016 at 11:22 am

I “Svårigheter att identifiera egna emotioner ger också otrygg anknytning – Hög grad av alexitymi kan ge sämre förmåga till kognitiv empati” läste jag:

“Alexitymi är en dysfunktion i det psykiska fungerandet som kännetecknas av problem med att mentalt representera och finna ord för sina känslor. I populationer bestående av personer med psykosomatiska och psykiatriska diagnoser är alexitymi överrepresenterat.

Brister i identifikation och verbalisering av kroppsliga affektiva responser antas medverka till dysfunktionell affektreglering.”

Och de här personerna får svårigheter i sina relationer med andra i olika grad, men inte minst svårigheter med sig själva.

“Att kunna identifiera sina egna emotioner antas även vara centralt för att förstå andras känslor (empati) och förmågan att skapa nära relationer till andra.

I den refererade studien undersöktes alexitymi i relation till empatisk förmåga, till anknytningsmönster och till ansiktsimitation.

Resultaten visade att personer med högre grad av alexitymi hade svagare imitativa responser i den ansiktsmuskulatur som uttrycker negativa emotioner. De visade sämre förmåga till inlevelse (empati) och hade otryggare anknytning än personer med lägre grad av alexitymi.

De kliniska implikationerna av resultaten diskuteras utifrån en mentaliseringsbaserad terapeutisk modell.

o En person med alexitymi kännetecknas av problem med att mentalt representera och finna ord för sina känslor. Denna artikel sammanfattar en studie om alexitymi, som publicerats i Neuropsychoanalysis [1]. Med utgångspunkt i studieresultaten diskuteras alexitymi som en komponent i bristande mentaliseringsförmåga. Resultaten kopplas dessutom till en mentaliseringsbaserad modell för behandling av psykisk ohälsa.
Både personer med alexitymi och patienter med psykosomatiska och psykiatriska diagnoser lider ofta av en hög nivå av emotionell stress [2, 3].

Medveten mental representation av fysiologiska och somatiska affektiva responser och förmågan att kunna verbalisera dessa anses som en central komponent i adaptiv affektreglering [3]. Dysfunktionell affektreglering antas bidra till utveckling av olika psykiatriska och psykosomatiska symtom [4].”

Saknar förmåga att lugnt prata om saker? Blir lätt irriterad och arg och stressad och det påverkar både personen själv och dennes omgivning. Den andra parten reagerar tillbaka och det är svårt att hitta en gemensam lösning?

“Alexitymi är inte en diagnos enligt den amerikanska psykiatriklassifikationen DSM-IV eller den internationella sjukdomsklassifikationen ICD-10, men alexitymi är överrepresenterat hos patienter med psykisk ohälsa. I en icke-klinisk population varierar förekomsten av självskattad alexitymi mellan 5 och 17 procent [5], medan exempelvis prevalensen av alexitymi är 37 procent hos patienter med irriterade tarmens syndrom. Patienter med psykiatriska diagnoser såsom anorexia nervosa och depression lider oftare av alexitymi än personer i icke-kliniska populationer [6].

Alexitymi, empati och personliga relationer

Personer med alexitymi kan antas ha svårt för att uppleva empati. Den s k simuleringsteorin om inlevelseförmågans ursprung utgår från att en persons upplevelse av sina egna emotionella responser är utgångspunkten för att kunna leva sig in i andra människors känslor.

Våra medvetna emotionella upplevelser kan ses som en slutprodukt i en hierarkisk process av informationsbearbetning på olika nivåer i psyket [7]. Den lägsta nivån är de renodlade autonoma och somatiska responserna och kallas affekter. En speciellt viktig komponent i dessa affekter är de emotionella responserna i vår ansiktsmuskulatur [8]. Den fenomenologiska, upplevelsemässiga, nivån ses som ett senare led i den emotionella processen och kan vara mer eller mindre tydligt medveten. Den högsta nivån är förmågan att sätta ord på de emotionella responserna.

På samma sätt som emotioner är en process på olika nivåer från konkreta kroppsliga till abstrakta nivåer, kan den empatiska processen antas bestå av bearbetning från primitiv, automatisk nivå till abstrakt och medveten nivå. I experimentella imitationsstudier har automatiskt utlösta imitativa responser visat samband med grad av emotionell smitta och emotionell empati [9, 10].

Mera bearbetade upplevelser av den andres tillstånd är emellertid en förutsättning för kognitiva, utvecklade former av empati [11]. Med kognitiv empati avses förmågan att via fantasi sätta sig in i den andres perspektiv, dvs att mentalt bearbeta den första omedelbara emotionella responsen. Reaktionen kan då ske utifrån den modifierade bearbetningen i stället för direkt på den omedelbara impulsen av emotionell smitta. En person med alexitymi har problem med att identifiera egna emotionella responser på symbolisk nivå och kan därför antas brista speciellt i utvecklade, kognitiva former av empati.”

Och projicerar lätt sitt egna på andra, inte minst den som står närmast?

“Bristande förmåga till empati kan tänkas påverka alexitymiska personers förmåga att ingå i nära relationer negativt. Ett sätt att skatta variationer i kvaliteten på en persons nära relationer är att mäta en persons anknytningsmönster via självskattningsformulär. En person med trygg anknytning har övervägande positiva relationer med andra och karakteriseras av positiva inre arbetsmodeller både av sig själv och av andra [12]. Med en persons inre arbetsmodeller avses de inre mentala representationerna av självet och av andra samt de förväntningar som en person har i samspel med andra.

Ett tryggt anknytningsmönster och förmåga till inlevelse i andra antas växa fram i ett nära, sensitivt och speglande samspel mellan barnet och dess anknytningsperson. Anknytningsmönster har i tidigare studier visat samband med imitativa responser [13].”

Problem i relationer beror på de andra, inte på en själv?

“Syftet

Syftet med den beskrivna studien var att undersöka alexitymi i relation till både kognitiva och mera primitiva former av empati, till grad av trygghet i relationer (anknytningsmönster), till imitativa responser samt grad av samband mellan de somatiska (imitativa) reaktionerna och de mentala representationerna av dessa (verbalt skattade känsloupplevelser).

Tidigare studier har oftast relaterat alexitymi till variabler som mätts genom olika självskattningsformulär men aldrig studerat alexitymi i relation till somatiska responser som imitativa reaktioner på emotionella ansiktsuttryck.

Genomförandet

I studien deltog 102 personer ur en icke-klinisk population bestående av lika många män och kvinnor med en medianålder på 24 år. Deltagarnas imitativa responser mättes med hjälp av elektromyografi (EMG), när de exponerades för bilder av glada, arga och ledsna ansiktsuttryck. Zygomaticus-responser (leendemuskulaturen, positiva emotioner) och corrugator-responser (rynka pannan-muskulaturen, negativa emotioner) mättes i studien [14].

Efter exponeringarna fick deltagarna skatta sina egna känslomässiga upplevelser på en skala från mycket positiva till mycket negativa. Ansiktsuttrycken visades med tre olika exponeringstider från subliminal (automatisk bearbetning) till supraliminal (kontrollerad bearbetning). Avsikten med de olika exponeringstiderna var att mäta ansiktsreaktioner och verbala rapporter på olika nivåer av informationsbearbetning. Dessa nivåer av informationsbearbetning har beskrivits utförligare i en tidigare artikel [10].

I studien undersöktes alexitymi med självskattningsformuläret TAS 20 (Toronto Alexithymia Scale) [2], och alexitymiskattningarna relaterades till resultat på två andra självskattningsformulär, som handlar om kvaliteten på en individs relationer till andra: IRI och RSQ.

Interpersonal Reactivity Index (IRI) användes för att skatta olika aspekter av empati [15]. IRI består av tre olika delskalor som mäter utvecklade, kognitiva former empati, nämligen »fantasi«, »perspektivtagande« och »empatisk omsorg«, samt en delskala som mäter mera primitiv, självcentrerad emotionell smitta (»personlig emotionell stress«). Relationship Scale Questionnaire (RSQ) mätte deltagarnas anknytningsmönster med hjälp av delskalorna »självbild« och »bild av andra« [12].

Dessutom undersöktes alexitymi i relation till imitativa responser och vidare studerades sambandet mellan verbalt rapporterad känsloupplevelse och somatiska ansiktsresponser (imitation).

Pearsons korrelationstest användes för att mäta sambandet mellan skattningar på alexitymitestet (TAS) och på delskalorna på RSQ och IRI samt för att mäta sambandet mellan EMG-aktivitet och verbalt rapporterad känsla. För att analysera variansen i EMG-reaktionerna (imitationen) mellan grupperna med hög respektive låg grad av alexitymi användes variansanalys.

Resultat

Korrelationen mellan de olika självskattningsinstrumenten som mätte alexitymi (TAS-20), empati (IRI) och anknytningsmönster (RSQ) visas i Tabell I.

I Tabell I kan man utläsa att alexitymi inte visade samband med »personlig emotionell stress«, som räknas som en primitiv form av empati på låg bearbetningsnivå. Deltagare med högre nivåer av alexitymi hade däremot sämre förmåga att fantisera om andras inre emotionella tillstånd (delskalan »fantasi«), att ta andras perspektiv (delskalan »perspektivtagande«) samt att reagera med empatisk omsorg om andra (delskalan »empatisk omsorg«). Dessa komponenter i den empatiska processen är av mera utvecklad, kognitiv karaktär.

I Tabell I kan också utläsas ett samband mellan högre grad av alexitymi och mera negativ bild av sig själv och av andra, dvs deltagare med högre grad av alexitymi hade oftare otryggt anknytningsmönster.

En statistiskt signifikant skillnad mellan deltagare med lägre och högre grad av alexitymi visades när det gällde imitation i corrugator-muskulaturen (P < 0,05). De som hade högre grad av alexitymi reagerade med imitativa responser endast i zygomaticus-muskulaturen, medan de med lägre grad av alexitymi reagerade både med corrugator- och zygomaticus-imitation.

Deltagare med hög nivå av alexitymi uppvisade en signifikant korrelation mellan de verbalt rapporterade känsloupplevelserna och de somatiska responserna endast vid visning av glada (positiva) ansikten med korta exponeringstider (P < 0,05). För deltagare med lägre nivå av alexitymi fanns signifikanta korrelationer mellan ansiktsrespons och verbala rapporterade känsloupplevelser vid visning av både negativa (arga ansikten, P < 0,01; ledsna ansikten P < 0,001) och positiva ansiktsuttryck (P = 0,05) med längre exponeringstider.

Diskussion

Sammanfattningsvis visade resultaten att deltagare med högre grad av alexitymi hade sämre förmåga till kognitiv empati. De visade samma nivå av självcentrerad emotionell negativ smitta (delskalan »personlig emotionell stress«) som personer med lägre nivå av alexitymi, men tycktes inte mentalt bearbeta denna så att den omvandlades till kognitiv empati och därmed till inlevelse i andra.

Deltagare med högre nivå av alexitymi hade oftare negativa inre arbetsmodeller både av sig själva och andra, dvs otrygg anknytning. De reagerade med imitativa responser i zygomaticus-muskulaturen (uttryck för positiva emotioner) på samma sätt som deltagare med lägre nivå av alexitymi, men med svagare corrugator-imitation, och de visade samband mellan sina somatiska ansiktsresponser och sina verbala rapporter endast vid visning av glada ansikten (positivt stimulus) med kortare exponeringstider.

Deltagare med lägre grad av alexitymi reagerade med imitation i både corrugator- (negativa emotioner) och zygomaticus-muskulaturen (positiva emotioner) och uppvisade samband mellan ansiktsresponser och verbala rapporter både vid visning av positiva och negativa stimuli med längre exponeringstider.

Självförstärkande system av emotionell stress

Hög nivå av alexitymi har i tidigare studier visat samband med hög nivå av inre emotionell stress [2, 3]. Den höga nivån av inre emotionell stress kan tänkas försvåra regleringen av stressreaktioner på yttre negativa stimuli såsom andras fruktan, sorg och vrede.

Förmåga att kunna reglera sina negativa emotioner på ett funktionellt sätt anses vara en förutsättning för att kunna uppnå mera utvecklade, kognitiva former av empati [16]. Dysfunktionella affektregleringsstrategier i form av undvikande av egna och andras negativa emotioner kan påverka alexitymiska personers förmåga till inlevelse i andras inre tillstånd ogynnsamt och vara förklaringen till deras lägre nivå av kognitiv empati.

Brister i empati försämrar förutsättningarna för att ingå i nära, positiva relationer. Alexitymi visade i de aktuella resultaten samband med negativ självbild och brister i tillit till andra. Att vända sig till andra för upplevelse av trygghet och tröst är normalt en viktig källa till funktionell affektreglering. En självförstärkande process av emotionell stress, där både brister i mental representation av egna affekter, brister i empati och slutligen i tillit till andra är involverat, kan bidra till utveckling och förstärkning av psykosomatiska och psykopatologiska symtom.

Kliniska implikationer

Den här beskrivna studien är inte baserad på kliniska data, men vissa kliniska implikationer vid behandling av olika former av psykisk ohälsa kan vara värda att diskutera i anslutning till studien.

En intressant intervjustudie har genomförts av Skårderud [17] på patienter med anorexia nervosa, som ofta har en hög nivå av alexitymi. Resultaten i denna studie illustrerar på ett konkret sätt vad brister i förmågan att mentalt representera sina känslor kan innebära. Skårderud tolkade de anorektiska patienternas symtom som »konkretiserade metaforer«, och många exempel på sådana uttrycktes av de patienter han intervjuade:

»’I am so confused. It is simply too much for me. In some way or another I do have to empty myself.’ (She refers to her frequent vomiting and misuse of large doses of laxative.)« ([17]; sidan 167.)

»I feel sad. And when I am sad, I feel burdened and heavy … and then comes the urge to lose weight.« ([17]; sidan 168.)

Dessa beskrivningar tyder på att anorektikerna likställer det konkreta kroppsliga uttrycket med den emotionella upplevelsen och uttrycker sina emotioner via kontroll av kroppen i stället för att uppleva och representera sina emotioner via lingvistiska metaforer. De betraktar sina emotioner utifrån genom det yttre kroppsliga uttrycket och genom andras bild av deras kroppar i stället för att mentalt representera och bearbeta de stimuli som deras egna emotionella kroppsliga responser (affekter) förser dem med inifrån.

Detta sätt att agera dysfunktionellt och direkt på sina kroppsliga signaler i stället för via modifierad, symbolisk bearbetning är karakteristiskt även för andra former av psykisk ohälsa. Även personer som lider av posttraumatiskt stressyndrom och borderline-personlighetsstörning har ofta hög nivå av alexitymi och begränsad förmåga till mentalisering [3, 6, 18, 19]. Mentalisering kan definieras som förmågan »att hålla sitt eget inre tillstånd, sina egna önskningar och intentioner i medvetandet samtidigt som man medvetandegör den andres inre tillstånd, önskningar och intentioner, när man tolkar den andres handlingar« ([20]; sidan 15).

Begreppet mentalisering ligger nära empatibegreppet, där inslag av såväl inlevelse i självet som interpersonell inlevelse ingår. De här rapporterade resultaten i alexitymistudien visade på bristande mentaliseringsförmåga (empati) hos personer med alexitymi.

Mentaliseringsbaserad terapi förespråkas ofta för patienter med denna typ av problem [18]. I mentaliseringsbaserad terapi bör terapeuten lägga ner mycket omsorg på att skapa en terapeutisk allians så att patienten i en anknytningsliknande atmosfär av tillit vågar uppleva sitt inre emotionella tillstånd på högre medvetandenivåer.

Terapeuten intar en icke-vetande, undersökande och aktiv roll i denna form av terapi [18]. Spegling av patientens känslor är en viktig del av processen, något som underlättar patientens upplevelse och igenkänning av sina egna kroppsligt baserade affekter. Terapin syftar till att utveckla mentaliseringsfunktionen snarare än att fokusera på innehållet i patientens tankar och emotionella tillstånd.

Till skillnad från traditionell kognitiv terapi, som huvudsakligen är inriktad på patientens egna tankar och känslor, syftar mentaliseringsbaserad terapi även till att utveckla patientens förmåga att uppleva och förstå andras tankar och känslor.

En förbättrad mentaliseringsförmåga ger patienten nya verktyg för att reglera och uttrycka sina negativa emotioner och ger möjlighet till självreflektion och att reflektera över sig själv i samspel med andra. Detta kan medverka till positiva självförstärkande processer, som bryter onda cirklar av negativ emotionell upptrappning och accelererande problem i sociala relationer.“
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=14470

Och vidare i “Stress och hälsa” hittade jag följande:

“Tobaksrökning
Det är väl belagt att tobaksbruk skadar hälsan. Varannan rökare dör i förtid.
De som dör så förlorar i snitt 13 levnadsår per person. År 1995 orsakades mer än 7 000 dödsfall i vårt land av tobaksrökning. I amerikanskt folkhälsoarbete har man beräknat, att tobak orsakar 30 % av alla cancerfall. I Sverige,där vi numera minskat tobaksrökningen betydligt, är motsvarande siffra troligen något lägre.

Också för hjärtinfarkt (blodpropp i hjärtat), kronisk, obstruktiv lungsjukdom (KOL) och ett 40-tal andra sjukdomar är tobaksrökning en viktig riskfaktor.

Detta vet de flesta rökare. Ändå fortsätter många av dem att röka. Varför är de så ‘okloka’? Röker de bara för att det är så gott? Eller för sällskaps skull?

Eller förledda av reklamen? Eller för att trotsa socialstyrelsen eller folkhälsoinstitutet?

Det ligger ett korn av sanning i alla dessa förklaringar. Men
tobaksrökning är utöver detta också en metod att

• varva ner/hantera stress
• varva upp/öka koncentrationen
• få omväxling och stimulans vid tristess
• få en paus i arbetet
• fördriva tiden vid händelselöshet
• hålla sig vaken vid trötthet och monotoni.

Om detta stämmer borde vissa grupper vara mer benägna att röka dagligen än andra. Så är också fallet.

Bland manliga SACO-medlemmar är andelen rökare nu nere i 13 %, mot 26 % bland manliga LO-medlemmar. 33 % av kvinnliga arbetare är dagligrökare, mot 12 % av kvinnliga SACO-medlemmar. Totalt röker 22 % av alla kvinnor och 17 % av alla män. Av ensamstående småbarnsmammor röker över 40 % dagligen.

Det räcker sålunda inte att fråga om ‘Jeppe röker’. Den intressanta följdfrågan är varför han eller hon röker, och om man kan göra något åt de viktigaste orsakerna.”

Reply
k says:

December 5, 2016 at 10:38 am

Och alltså är det inte konstigt att han verkar totalt oförstående när hon säger att hon är trött:

“Det säger du jämt!”

Jamen, tänk om hon är trött “jämt”!?

För han kan inte sätta sig in hur det är och varför kanske ett enda dugg. Han saknar de förmågorna, men det missgynnar också honom själv: han blir okänslig för signaler i sin egen kropp – och själ? 😦

Och reagerar med ilska, för känslorepertoaren är begränsad. En reaktion som också belastar de närmre relationer han har, inte minst med dem han lever med. För förr eller senare så blir det en stor stressfaktor för den han lever med. Hon kanske inte orkar i långa loppet eller mindre bra när hon är trött och pressad av annat utanför hemmets väggar. Och begriper han då inte heller att hon är trött, är totalt oförstående för det, då kan det bli riktigt tungt för den han lever med! Och det blir konflikter vars rot han inte begriper var den kommer ifrån!

“Jag har inte gjort något!”

Vilket låter som om kvinnans reaktion kommer totalt från det blå och/eller är hysterisk!? Och rentav galen!?* 😦 Och det blir väldigt svårt, om inte omöjligt att lösa några konflikter alls! För han anser inte (ser inte) att han har någon del i dem. 😦 Något som han själv ju förlorar väldigt på! Det blir svårt att få en varm, omtänksam och ömsesidig relation inte minst med den man lever med. 😦

* var det så här hans mammas reaktioner upplevdes av det lilla barnet: totalt obegripliga? Vilket de nog också var! Dvs de handlade inte om barnet, men hade en rot, som låg någon helt annanstans och längre tillbaka. Kanske dess yttersta rötter väldigt långt tillbaka!?

Reply
- k says:
  
  December 8, 2016 at 8:54 pm
  
  Och när hon berättar något utan minsta baktanke undrar han uppfordrande:
  
  “Varför berättar du detta?”
  
  Hon blir helt ställd:
  
  “Jag vet inte! Det är bara småprat!”
  
  Han får, men hon får inte! Men faktum är att båda borde få lika mycket, ingen mer än den andra! de borde ha samma rättigheter och rätt till samma grad av respekt och förståelse, varken mer eller mindre!
  
  Om den där gyllene regeln nu verkligen gällde… Skulle han inte reagera ganska mycket annorlunda?
  
  Och självdestruktivt går han fortfarande ut och röker! Känns som om han röker mer igen! Detta trots att doktorn sa för snart två år sen att han har begynnande lungemfysem! Ja, tala om självdestruktivitet! Och faktum är att han på något vi låter sin mamma ta livet av sig indirekt!
  
  Till råga på är detta rökande inte gratis. HAN vill styra henne och hur hon använder sina pengar, men ingen får styra honom på minsta lilla vis! Allt som med livlig fantasi kan tolkas så blir han jättearg och oppositionell över. 😦 Så hon borde egentligen inte öppna munnen! Och om hon gör det så är risken att han antingen blir arg eller undrar varför hon säger som hon gör!
  
  Vadå, frihet? Det är väl ingen jävla frihet? Men friheten gäller inte alla eller långt ifrån lika mycket för olika individer? HON får inte definiera sin egen frihet, men det har HAN all rätt i världen att göra! Hur kan det komma sig? För att han har fler rättigheter än hon, beroende på att han är mer värd än hon? Hon är väl bara en jävla liten fluglort!? Inget värd!? Annat är det med honom?
  
  Reply
k says:

December 7, 2016 at 7:32 pm

Han fick ett utbrott när hon tagit med sig saker till fritidsstället som han tyckte att de skulle ha lämnat hemma för att han hade tagit med sig en andra omgång av samma saker.

“Hörde du inte vad jag sa?”

undrade han argt.

Nej, det gjorde hon inte, men ville inte fråga för då blir han arg över DET.

Vadå, att hon jobbat sen tidigt på morgonen och hela dan; de flesta eleverna på hela veckan, varit hem ett par vändor för lunch och för att packa det sista för trippen ut på landet innan de åkte till italiensk afton där hon spelade med två duktiga elever.

Sen hon avslutat undervisningen för dagen repade hon i nästan en timme med dem hon sen skulle kompa. Att spela på konsert kräver fokus.

“Har du fattat att jag tagit med mig (eltandborst)borstar?”

undrade han uppfordrande när de kommit ut på landet efter konsert.

“Javisst fattade jag!”

svarade hon överdrivet övertygande, trött och less och arg plötsligt. Precis innan hade hon sagt hur otroligt skönt det var att komma ut hit.

“Varför är du ‘pissed off’??”

undrade han uppfordrande och argt.

“Jag är inte pissed off!”

svarade hon.

Märkligt! Han får vara “pissed off”, men inte hon? Det är konstigt och absolut inte bfogat eller berättigat att hon blir “pissed off”, om HAN blir det är något helt annorlunda!

HON får inte reagera, men det får HAN!?

Hon får heller inte ge skuldkänslor, men det får han!

Nästa dag satt de i bilen in till stan och han sa något som hon inte hörde och hon frågade om. Han suckade demonstrativt! Om hon skulle sucka när han inte hör eller förstår så skulle han bli jättearg! För det är inte snällt av henne! Eller vad? När han gör det så är det inte frågan om om det är snällt eller inte!

Konstigt! Märkligt!

Det är visst skillnad här? Och en helt självklar sån? Han får sånt hon inte får? Och det är så självklart så det går inte att ifrågasätta eller påpeka. Skulle hon försöka göra det så skulle han bli jättearg och tycka att hon är dum.

Vadå, kärleksfullt överseende?

Innan konserten satt de i lokalen och hon italiensk mat, som de serverade på den italienska aftonen (han ville inte ha 😉 ). de pratade om hans italienska morföräldrar som emigrerade till USA och träffades där. Han googlade på morfaderns namn och hittade det.

Morfaderns födelse- och dödsdatum fanns online, men inget motsvarande på mormodern. Han trodde att hans gamla mamma var administratör för det som man kunde hitta på Geni och att det var mamman som inte publicerat sin moders datum, men väl faderns.

Han pratade om den bok modern skrivit om sin barndom och sin familj, en bok som en gemensam bekant (man) hade läst och konstaterat att när man läst boken visste man inte vem författaren var, vars liv, familj och relationer skildrats.

Varför vet han i stort sett inget om sin mormor (något han sa där i går kväll) och hur var dessa italienare? Nånting är lurt här? Vad? Hur var de här personerna egentligen? Han verkar inte ha haft nån nära relation med morfadern. Mormodern var död sen länge. Dog redan hans mamma var ung. Redan innan hon flyttat hemifrån?

Vad hände? Hur var förhållandena? Vad gjorde hans mamma till den fysiskt och psykiskt misshandlande som hon var (och är?)? Hans föräldrar tillhörde medelklassen och inte den lägsta. Pappan oerhört välutbildad. Och syskonen har alla gått på universitet, inklusive han.

Nånting fattas, ja? Nån slags inlevelseförmåga i andra? En äkta sån? En verklig sån?

Reply
- k says:
  
  December 10, 2016 at 9:06 pm
  
  Han var med i scouterna. Där skedde fortsatt socialisering in i mansrollen!? På flerdagarstur i bil och kanot blev han kallad “Polack! Polack!” av så kallade kompisar. Ingen av de vuxna, manliga ledarna ingrep! De lät det ske med öppna ögon och öron! Varken sa något eller reagerade på något sätt. Ett led i processen att härda in i rollen som stark och motståndskraftig man? Men vilken effekt har det fått för de senare män som genomgick denna härdning? Hur har dessa senare mäns liv blivit? Hur har det varit för dem som kommit att leva med dessa män? Och hur har det varit att ha dessa män som pappor? Hade det inte gynnat alla och troligen hela samhället om dessa pojkar och senare män fått behålla sin känslighet och empatiska förmåga? Startande med empati som visats mot dem själva!? Tyvärr hävdar nog många av dessa män senare att det var bra för dem med denna härdning. Den var för deras eget bästa! Men var det så? 🙂
  
  Reply
  - k says:
    
    December 26, 2016 at 7:27 pm
    
    Är det hennes plikt att “klura ut” honom?
- k says:
  
  December 13, 2016 at 11:30 am
  
  Med en begränsad repertoar för att uttrycka och känna känslor så är det inte konstigt att han står oförstående inför hur hon känner det: att hon är trött m.m.
  
  Han socialiserades vidare i idrottsutövandet i high shool? In i ett visst manlighetsideal, som i slutänden är ett förfång för honom (och en massa pojkar och män, kanske de flesta mer eller mindre).
  
  Se Jesper Fundbergs doktorsavhandling “Kom igen, gubbar!”, vilken rör förhållandena i Sverige. De finns här också, men kanske inte fullt så uttalat som “over there”?
  
  Ja, vilka normer lär sig pojkar och vad får det för effekter senare i livet: i relationer på alla plan?
  
  Reply
  - k says:
    
    December 13, 2016 at 11:32 am
    
    “Hur en lagidrott som fotboll bidrar till att skapa en manlig självförståelse och bevara rådande könsstrukturer diskuteras i en doktorsavhandling i etnologi av Jesper Fundberg (2003), Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Genom deltagande observation av fotbollsvardagen och turneringsaktiviteterna kring ett pojklag försöker Fundberg visa att det under alla vackra, könsblinda paroller om fotbollen som en god fostringsmiljö där man utvecklas till dugliga samhällsmedborgare genom att lära sig följa regler, att skilja mellan rätt och fel och att umgås på ett vedertaget sätt över generationsgränser, existerar en dold dagordning (agenda) där ”manlighet och kvinnlighet skapas, återskapas och iscensätts” (s. 19). På samma sätt som vithet sällan ses som en ras utan som normalitet när rasfrågor diskuteras (det är alltid andra som har/tillhör en ras), så är är manlighet den självklara normen inom fotboll och mången annan (men inte all) idrott.
    
    Fundbergs grundläggande perspektiv är relationen och kopplingen mellan enskilda aktörer (de fotbollspelande pojkarna, deras tränare och föräldrar etc.) och övergripande strukturer (förbund, regelverk etc.). Struktur definieras här både som ”en uppsättning sociala relationer” och som ”villkoren för och konsekvenserna av dessa relationer” (s. 21). Centralt i Fundbergs studie blir relationer mellan pojkfotboll, maskuliniteter, manlig fostran och normalitet.
    
    För Fundberg inkluderar begreppet maskuliniteter ett intresse för relationer mellan och inom skilda könskategorier liksom hur dessa relationer kan förstås utifrån ett maktperspektiv. Maktbegreppet används här för att förstå styrkeförhållanden i både kulturella och materiella avseenden: ”Konkret innebär det att se till hur verbala kroppsliga praktiker tar sig uttryck när det gäller manlig fostran inom pojkfotboll samt att problematisera både villkoren för och konsekvenser av detta.” (s. 23) Att kvinnoidrott får mindre pengar och resurser än mansidrotten är väl känt, men att det under denna materiella maktordning alltså även finns en kulturell maktordning är inte lika lätt att se. Det är hur denna kulturella maktordning ser ut inom pojkfotbollen som Fundberg, förtjänsfullt, gör reda för.
    
    Det begrepp som fångar in denna assymetriska könsstruktur är ”hegemonisk maskulinitet”, vilket kan förstås som ”den maskulinitet som innehar den privilegierade positionen i ett mönster av könsrelationer”, men som det också råder en ständig strid om – en kamp som gäller vilken form av maskulinitet som skall ges företräde och vara den rådande (s. 25). Som Fundberg framhåller med avseende på kroppens betydelse och framträdelseformer så kan idrott nämligen ses som ”en prisma vari ett större samhälleligt och kulturellt sammanhang reflekteras: på idrottsarenan förkroppsligas föreställningar och värderingar som rör kön, klass, ras, etnicitet, ålder och sexualitet” (s. 29).”
    
    Hur måste man vara för att räknas och vara “inne”?
k says:

December 9, 2016 at 12:05 pm

Om båda skulle muttra och vara irriterade varje dag skulle det inte funka! Vissa känslor ät förbehållna honom!? Odiskutabelt!

Och om man har början till lungemfysem så skulle man undvika det som förvärrar det. Undvika något som också kostar pengar.

Att dö i KOL är hemskt berättade en vän om svägerska, som kvävdes ihjäl för att lungfunktionen blev så nedsatt. 😦

Reply
- k says:
  
  December 19, 2016 at 8:33 pm
  
  Vadå ge skuldkänslor? Han är inte orolig att hon ska få det: han har många gånger klagat på att hon inte lärt honom svenska och verkar ha svårt att förstå att hon har andra förpliktelser, som hon måste fylla, som i jobbet och hon i och med det försummar honom. Jo, så kan det nog vara i relationer: att jobbet tar för mycket tid, men då kanske man kunde försöka ta upp det på ett sånt sätt att man hjälper den andra, av omsorg om den andra – om man kan? Dvs om man inte är så arg för att man är väldigt sidsteppad,
  
  Som vuxen har man ansvar för sitt eget liv. Att se till att man är nöjd och tillfreds! Att lägga det på en annan och sen se väldigt missnöjd ut är inte juste! 😦 Annat är det med ett barn: ett barn har större rätt att ställa krav på andra på olika sätt. Vuxna har också rätt att ställa krav, men andra slags krav.
  
  För honom verkar det vara ett antingen/eller. Inte ett både/och! Som om det är en motsättning där!? 😦
  
  Det är så sorgligt!
  
  Och han verkar inte förstå varifrån reaktionerna kommer? De kommer som en blixt från en klar himmel! Han förstår inte att han kan ha gjort något!? Förmågan att leva sig saknas helt???
  
  Då blir det problem i relationer! 😦
  
  Reply
  - k says:
    
    December 19, 2016 at 9:12 pm
    
    Han ger sig rätten att tala om hur han tycker de ska sopsortera! Men hon får inte säga: “Skär inte kyckling och grönsaker på samma skärbräde och tvätta skärbrädet även när du skurit grönsaker på det!” Har hon synpunkter på saker blir han mäkta arg!
k says:

December 13, 2016 at 8:12 pm

Räknas det hon gör alls? Uppskattas det det minsta? Har det något värde alls?

Han har pratat om att hon gett honom skuldkänslor, men hur är det med honom? Ger han aldrig henne några skuldkänslor? Allt flyter smidigt och konfliktfritt från hans sida? Men inte från hennes? Alltid från hans, men aldrig från hennes!

Han är empatisk och inkännande och sårar aldrig! Han har all fingertoppskänsla man kan önska! Till skillnad från henne! Hon får honom att känna sig mindervärdig, dålig och hennes fingertoppskänsla saknas HELT och totalt!

Apropå press och att ge skuldkänslor och att få nån att känna sig som en åsna mellan två hötappar: Hur är det då och då när hon ska iväg och jobba – och kanske har en spelning t.o.m.? Och när hon behöver fokusera på det hon ska göra och ha med sig?

För henne känns det som om hon borde skita i jobbet och spelningen/konserten, bara strunta i att gå, och bara ägna sig åt honom (och hans ilska)! Det är ju som ett litet barn och hans mamma: mamman borde inte gå och göra något annat! Ägna sig åt sonen! Inte överge honom!

Om han ska iväg på en spelning så sköter hon sitt och håller inte på och tjafsar!

Det går inte EN dag utan att han skapar NÅN slags otrivsel!!!

Och det är andra, aldrig han, som är gruset i maskineriet!

När hon söker ord eller blir distraherad mitt i något hon säger så säger han argt och irriterat:

“Finish the sentence!!!”

Men han gör samma sak (och jag skulle tro oftare än hon!)! Hon får sitta tålmodigt och vänta på en fortsättning, men stressa eller jaga på honom får hon inte. Han har dock den rätten tydligen! För det är skillnad!

Det är en massa saker som hon håller tillbaka och när han hackar på henne så känns det så oerhört orättvist! HAN hackar på henne dagligen, men hon håller tillbaka … Inte bra? Men dristar hon sig att ta upp det så vägrar han lyssna! Det når inte fram! Han blir bara arg!

Jo, de skulle behöva träffa en riktigt klok person som pekar på saker:

“Märkte du nu vad du gjorde/sa?”

Hon skulle inte ha något emot att träffa en sån person för att förbättra relationen och kommunikationen!

Reply
- k says:
  
  December 13, 2016 at 9:06 pm
  
  “Historisk satsning mot mäns våld – ‘Äntligen'”. Men det behövs en medvetenhet över varför män utövar våld av olika slag och har svårt att lugnt och sansat prata utan att gå till attack och starta ett krig! Eller måste maktdemonstrera! Män är ju vanligtvis fysiskt större och starkare än den kvinna han lever med!!! Är inte det oerhört fegt att som större och starkare ge sig på en kvinna?
  
  “Forskning i korthet: Mäns våld mot kvinnor i nära relationer”:
  
  “Vilken kunskap finns om våldets omfattning, orsaker och konsekvenser? Vilka insatser kan användas för att förebygga och behandla? Och vilken forskning saknas?”
  
  “Men’s violence against women in intimate relationships is a serious social problem. The full extent of the problem is difficult to estimate, but for the abused woman and her children the consequences are severe. What do we know about the extent, causes and consequences of the violence? Which interventions can be used for prevention and treatment? And which research is still lacking?”
  
  Se dokumentet “Mäns våld mot kvinnor.”
  
  Reply
  - k says:
    
    December 13, 2016 at 9:12 pm
    
    Om män hade fått behålla empatin för sig själva och andra, en som pojkar har lika mycket som flickor menar Ronald Levant och William Pollock, så skulle de inte bli förövare!?
k says:

December 26, 2016 at 2:45 pm

Han säger hur hon borde uttrycka sig, säga och hur hon borde göra. Han har inget ansvar själv för att notera information hon gett, för att ta ansvar för sig och ta reda på själv? Han har inget ansvar för att tänka ut en lösning hur information från henne ska förmedlas så att det blir smidigt för dem BÅDA! Så att det underlättar för henne också! Så hon ska slippa tjata och påpeka m.m.? Och så det blir mindre arbete för BÅDA! Inte bara för honom, utan för henne också! Vadå visa omsorg och inte bara ställa krav?

Så saker underlättas för henne också och inte i onödan tynger henne eller så allt inte läggs på hennes axlar!? Ser han inte att hon får ta ansvar för en massa – samt att hon är en person som också tar ansvar? Hon jobbar heltid, han jobbar inte alls! Anser han att detta inte har någon som helst betydelse?

Och vadå skuldbelägga och, ja, tynga? Vadå, lägga allt på hennes axlar? Sker det “i onödan” för sånt han skulle kunna ta ansvar och ta reda på själv i lugn och ro, t.ex. när hon är på jobbet! Så hon kan får komma hem och slappna av!? 😦 Vadå, fundera över vad han verkligen ska “tynga” henne med? Inte så att han ska skydda henne, men inte lasta över sånt som inte är riktigt nödvändigt på henne?

Ja, fördela bördorna och hushålla med varandras ork och energi!???

Handlar det om att avreagera sitt missnöje med sig själv? Få ut det? Hitta något varenda dag (och helst flera gånger per dag) att få pysa ut missnöje och irritation? Pysa ut missnöjet istället för att ta itu med sig själv och sitt eget liv!? TRODDE han att de problem han hade skulle lösas bara han flyttade? De skulle magiskt upplösas? För det är inga problem som han tar med sig?

Nu måste de pysa ut, som om han är ett hjälplöst rör för vinden? Som om han inte har nån makt alls? Och därför måste han demonstrera den, ungefär som om hon demonstrerar makt dagligen och stundligen!

Och – han undviker att säga vad han vill! Men om hon då föreslår något så vill hon bestämma! Ja, är det så han vill få henne att framstå: som den som vill bestämma, som ska bestämma? Hon som en diktator?

Samtidigt ger han sig rätten att tala om för henne hur hon ska uttrycka sig och säga och göra! Märker han inte det?

Vadå, skylla på andra? Men som vuxen har man ansvar för sitt liv och sina behov! Är det att hon inte tar sitt ansvar och inte fyller hans behov? Tar han ansvar för henne och tillfredsställer HENNES behov? I lika hög grad som han kräver av henne?

Han använder henne som ett barn borde få använda sin mamma? Och gör det med samma självklara och odiskutabla rätt som barnet borde ha rätt att kräva saker av sina mamma? Men han är inte ett barn och inte hennes barn! Och hon är inte hans mamma! De är två vuxna människor som kommer från olika bakgrunder som inte har med varandra att göra.

Det är inte hans “fel” att han inte lärt sig svenska bättre!? Han är helt oskyldig och utan ansvar? Utan det är hennes fel, skuld och ansvar!?

Och NÄR har han nånsin tagit itu med sitt?

Han får bli arg och irriterad och missnöjd, men det får inte hon! Han har rätt att bli allt detta! Han har också anledning att bli det!? Hon har inte samma rätt alls! Och ingen som helst anledning att reagera på nånting!?

Vore det inte dags att män tar ansvar för sitt? För sin egen skull först och främst! Men också för de relationers skull som de har med sambo, barn – samt i jobbet och samhället! Är det kvinnornas ansvar på alla dessa områden?

Är det inte dags för en “mansrörelse”? Ett uppror mot en mansroll som begränsar och förminskar? Och som är männens ansvar! Och inget ansvar de kan skyffla över på kvinnor!

Reply
- k says:
  
  December 26, 2016 at 7:11 pm
  
  “Hur vore det om han fick höra liknande saker om sig (som han säger till dig om dig)?”
  
  frågade terapeuten. Ja, apropå den gyllene regeln, att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad.
  
  “Hur hade det varit om rollerna hade varit ombytta: DU hade flyttat dit. Sålt allt här först och sen bott där och bara betalat för maten i dryga 4 år? Inte gjort några försök att få jobb och sagt så fort det blev en konflikt: ‘Det är ingen idé att jag lär mig språket eller söker jobb! Och nu har jag lämnat allt och slängt ut en enorm massa pengar!’?”
  
  undrade terapeuten vidare.
  
  Ja, vems ansvar och vadå skuldbelägga???
  
  Han sa:
  
  “Jag tycker att jag har rätt att säga vad jag är missnöjd med!”*)
  
  Ja, jo, men har hon rätten att säga om HON är missnöjd över något? Säger hon när hon är missnöjd över något?**) Tror han att hon inte är missnöjd över något? Bara nöjd? Inte har någon anledning att reagera?
  
  Vad skulle han säga om hon sa:
  
  “Jag tycker att jag har rätt att säga vad jag är missnöjd över?”***)
  
  Skulle han tycka att det var kul att höra? Och allt det här; är det för att förekomma henne? Och/eller att få henne att inte tro att hon är någon minsann, som kan komma och komma? Hon ska minsann inte tro sig vara nån? Jantelagen finns inte bara i Skandinavien, utan uppenbarligen i andra länder och världsdelar! Och män brukar den också!
  
  HUR tänker han? Har han inget ansvar alls för sig och sitt? För deras relation? Gör han mer än nog? Hon ingenting? Har hon samma rättigheter som han i hans värld?
  
  *) Han har sagt flera gånger till henne att hon beter sig som en drottning eller prinsessa, men vad är detta uttryck för? Att han tror sig vara nån slags kung? Med rättigheter att uttrycka missnöje!?
  
  **) Terapeuten:
  
  “Att han inte borstar bort bajset i toalettstolen när han varit där: kan du inte tala om vad det gör för dig?”
  
  Ja, detta är bara ett exempel!? Hon får borsta bort hans bajs så det inte torkar fast och för att det faktiskt luktar.
  
  ***) Ja, just det; har hon samma rättigheter som han? Han ger sig själv rätten, men får hon göra detsamma?
  
  Reply
k says:

December 27, 2016 at 9:01 pm

Män tenderar att inte “i onödan” uppsöka doktor! De stoppar huvudet i sanden, något som kommer av den mansroll de socialiserats in i: att inte visa svaghet!?

Och som det fungerar i USA, med privata sjukvårdsförsäkringar så drar man sig för att uppsöka doktor därför att självrisken är så hög.

Så undra på om mäns livslängd är kortare! Och kanske inte minst bland amerikanska män?

Reply

reflektioner och speglingar – Alice Miller II…