Letting the ones you live with down…

December 28, 2016 § Leave a comment

felitti-ace-dvd-3-min-preview-screenshot

om Vincent Felitti och drogmissbruk.

“Kan du inte säga: ‘När du säger så där blir jag ledsen!'”

Kan han alls sätta sig in i att den andra parten blir ledsen? Skiter han i det? Eller tycker han att hon gett honom anledning? Tror han att han själv är fullkomlig (“den som kaste första stenen”)? Ja, skulle han vilja höra samma saker om sig själv? Hur skulle han reagera? Gäller inte den gyllene regeln här?

Den där gyllene regeln blir “stelbent.” För att han inte vill bli störd (något hon bara ska förstå ordlöst och genom tankeläsning), så tror han att hon inte vill bli störd och så går båda och väntar på båda och så går en hel dag av väntan på varandra! Tar hon initiativ till något så “ska hon bestämma”! Saker blir så komplicerade! 😦

Till slut tror hon att hon förstår varför de inte kunnat dela resväska: när de varit utomlands har de måst släpa all packning från bilen till hotellrummet varenda dag, för han vill inte dela resväska med henne med det nödvändigaste (toalettsaker och nödvändiga ombyten).

Precis som missbrukaren av alkohol smyger med flaskorna, så smyger han med cigaretterna: han har flera cigarettpaket i sin resväska, men detta vill han inte visa henne!

Att han äventyrar hälsan, är det bara hans angelägenhet? Sviker han inte deras förhållande/relation? Vem ska ta hand om honom när han blir sjuk? För jo, cigaretterna ÄR redan på väg att förstöra hans lungor! Det konstaterades att han har begynnande emfysem för snart 2 år sen.

Hans f.d. andra fru var också missbrukare, av alkohol – men också av cigaretter. Alkoholen har hon övergivit, men tydligen inte cigaretterna. Han märkte inte att hans fru drack.

Vincent Felitti skriver om ursprunget till missbruk:

“My intent is to challenge the usual concept of addiction with new evidence from a population-based clinical study of over 17,000 adult, middle-class Americans. The usual concept of addiction essentially states that the compulsive use of ‘addictive’ substances is in some way caused by properties intrinsic to their molecular structure.

This view confuses mechanism with cause. Because any accepted explanation of addiction has social, medical, therapeutic, and legal implications, the way one understands addiction is important. Confusing mechanism with basic cause quickly leads one down a path that is misleading. Here, new data is presented to stimulate rethinking the basis of addiction./…/

Smoking: Smoking tobacco has come under heavy opposition in the United States, particularly in southern California where the ACE Study was carried out. Whereas at one time most men and many women smoked, only a minority does so now; it is illegal to smoke in office buildings, public transportation, restaurants, bars, and in most areas of hotels. When we studied current smokers, we found that smoking had a strong, graded relationship to adverse childhood experiences./…/

 When we match the prevalence of adult chronic bronchitis and emphysema against ACEs, we again see a strong dose-response relationship. We thereby proceed from the relationship of adverse childhood experiences to a health-risk behavior to their relationship with an organic disease. In other words, Figure 2 illustrates the conversion of emotional stressors into an organic disease, through the intermediary mechanism of an emotionally beneficial (although medically unsafe) behavior./…/

 Alcoholism: One’s own alcoholism is not easily or comfortably acknowledged; therefore, when we asked our Study cohort if they had ever considered themselves to be alcoholic, we felt that Yes answers probably understated the truth, making the effect even stronger than is shown. The relationship of self-acknowledged alcoholism to adverse childhood experiences is depicted in Figure 3. Here we see that more than a 500% increase in adult alcoholism is related in a strong, graded manner to adverse childhood experiences.1./…/

Discussion: Although awareness of the hazards of smoking is now near universal, and has caused a significant reduction in smoking, in recent years the prevalence of smoking has remained largely unchanged. In fact, the association between ACE Score and smoking is stronger in age cohorts born after the Surgeon General’s Report on Smoking. Do current smokers now represent a core of individuals who have a more profound need for the psychoactive benefits of nicotine than those who have given up smoking? Our clinical experience12 and data from the ACE Study suggest this as a likely possibility. Certainly, there is good evidence of the psychoactive benefits of nicotine for moderating anger, anxiety, and hunger.9″

Han kan gott ha skuldkänslor för varje cigarett han tar. Han sviker den han lever med, som inte har ett enda dugg med den misshandel han fick utstå som barn att göra.

Vadå, ta ansvar för sig och sitt? Han har inte gjort nånting för att ta itu med sig eller sitt, så vitt hon vet! Han kan ha goda skäl till det? 😦

Normgivande manlig alexitymi…

December 1, 2016 § 18 Comments

31ua3-m92GL._SX313_BO1,204,203,200_

Ronald Levant skriver i kapitlet “Att desperat söka språk: att förstå, bestämma och behandla normgivande manlig alexitymi” s 35:

“Alexitymi betyder bokstavligen oförmågan att sätta ord på känslor. Termen har grekiska rötter: A (utan) – lexus (ord) – thymos (känslor) eller utan ord för känslor.”

s. 36-37:

“… alexitymi finns också i milda till måttliga former. Dessa former är väldigt vanliga och vitt spridda bland män och jag kallar detta tillstånd ‘normgivande manlig alexitymi’.”

Män och människor i deras omgivning kan hävda att:

“Jamen, han kan VISST uttrycka hur han känner!”

Men dessa män kan fortfarande ha problem att prata om hur de verkligen känner, inte minst när det handlar om mer sårbara saker. Något kvinnor i allmänhet har mycket lättare för och följaktligen kan hantera saker generellt bättre än män.

Men Levant & Co hävdar att detta beror på hur pojkar och flickor socialiseras tidigt i livet och senare i kamratgäng och samhället. Och att dessa skillnader inte har med medfödda könsskillnader att göra, utan är inlärda till allra största delen. Och detta bekräftas av det Pollack mött hos unga pojkar (se hans bok “Real Boy’s Voices” eller “Riktiga pojkars röster”).

Levant skriver vidare:

“Som en följd av den manliga rollsocialiseringenprövningen så växer pojkar upp till män som är genuint omedvetna om sina känslor och ibland också för sina kroppsliga sinnesförnimmelser./…/

När man ber män att redogöra för sina känslor och när de är oförmögna att identifiera dem omedelbart, så tenderar de att förlita sig på sina kognitiva förmågor för att logiskt dra slutsatsen om vad de borde känna från förhållandena. /…/ …de kan inte /…/ helt enkelt rikta sina känslor inåt, känna känslan och låta den verbala beskrivningen komma upp i medvetandet.”

Jag känner igen detta: han svarar med en intellektuell utläggning och väldigt ofta med en metafor och hon tänker i känslomässiga termer, reagerar känslomässigt. Jo, han reagerar, men framförallt (kanske nästan enbart?) med ilska.

Och då blir jag-budskap svåra att förmedla slår mig? För jag-budskap involverar hur jag känner och reagerar!? Och därför har många män svårt att prata i såna termer? De tenderar att ge du-budskap: Du gör! Du är! Och med såna så riskerar man att inte komma nån vart eller att inte göra den andra parten öppen och lyssnarvillig!?

Ungefär som Levant beskriver det när han fortsätter som följer:

“Jag frågade en gång en pappa ‘Vad kände du, Don, när din son inte kom till avtalat möte för att titta på hockeymatch?’ Dons svar: ‘Han skulle inte ha gjort det!’ ‘Nej Don,’ sa jag, ‘Jag frågade inte vad du tyckte att han skulle ha gjort! Jag frågade vad du kände!’ Dons svar: ‘Åh, låt mig tänka… Jag tror jag kände, jag måste ha känt mig … upprörd.’

Till skillnad, fråga en kvinna vad hon kände när hennes dotter inte dök upp till en eftermiddag med shopping tillsammans i shoppingcentret och lyssna på när hon skalar av lager efter lager av sina känslor: ‘Först blev jag arg. Sen orolig, därför att jag inte visste vad som hänt henne. Sen blev jag verkligen besviken, för jag såg verkligen fram emot att tillbringa denna tid med henne innan hon börjar på college.’

Denna vitt spridda oförmåga bland män att identifiera känslor och sätta ord på dem har enorma konsekvenser. Det blockerar män som lider av detta från att använda de mest effektiva sätten att handskas med livets stress och trauman – nämligen att identifiera , tänka på. och diskutera ens känslomässiga reaktioner på stressfaktorer eller trauman med en vän, med familj eller en terapeut.

Följaktligen så gör det män mottagliga för att handskas med stress på sätt som gör vissa former av patologi mer sannolik, såna som missbruk, våldsamt beteende, tvångsmässig sexualitet, stressrelaterad sjuklighet och för tidig död. 

Det gör det också mindre sannolikt att såna män får någon behållning av psykoterapi så som den traditionellt praktiseras.”

😦

s. 37:

“Jag hoppas att jag kan engagera läsaren i att fundera över idén att denna aspekt av maskulinitet inte tjänar män i dagens värld.”

Vi borde försöka uppfostra pojkar annorlunda, inte minst för deras egen skull! Och detta har bland annat William Pollack intresserat sig för och pratat med pojkar, som fortfarande är så oskadade att de har ett känslospråk och för villiga öron kan tala om hur de känner, vilka behov de har. Och de visar sig vara väldigt lika flickor!

“Normgivande manlig alexitymi, liksom de allvarligare formerna, kommer av trauma – i detta fall den manliga rollsocialiseringsprocessen, ett trauma som är så normgivande att vi inte alls tänker på det som ett trauma.”

Men det tjänar varken männen själva eller deras relationer – eller världen- väl. 😦 Männen mår inte gott själva och deras omgivning mår inte heller gott.

Kan man sätta ord på känslor så mår man mycket bättre. Och det gäller alla människor.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for December, 2016 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....