En “riktig” man…

November 19, 2016 § 5 Comments

marlboro-man

…gnäller inte över småsaker. Detta innebär t.ex.att en man inte kontaktar sjukvården för att inte riskera skammen att komma dragande med småsaker. Så när ska han då gå?

Undra på om mäns medellivsläng är kortare!?

Om the Marlboro Man:

“For the longest time, the Marlboro Man was synonymous with America’s image of itself — tough [tuff], self-sufficient {självständig, självtillräcklig], hard-working.”

I “gyllene-regeln-anda” rädd för att besvära och störa och fråga om hon har lust eller tid att följa med och hämta ved, kolla var lampor ska vara, göra ett ärende på stan, så kommer de ingen vart. Föreslår hon att de ska åka, så sker det aldrig på lämplig tid, för han har har påbörjat ett skrivprojekt eller något och klarar inte att tråden bryts. Så då blir han arg och slänger hela utkastet och hon tappar helt lusten att göra något.

Nu gick han på och gnällde i nästan en timme om att svågern har tagit över hela hans projekt med eldragning i uthus. För det första; är det inte hennes projekt också? Och de bestämmer väl hur de vill ha det och borde kunna kommunicera det till svågern!? (Parentetiskt tror jag att svågern vill det: att dem han hjälper blir nöjda med jobbet som utförts, inte att han får det på sitt sätt. Får man hoppas! Och OM så inte var fallet, då får de som behöver jobbet utfört skita i om svågern inte blir nöjd? Dock svågern är elektriker, så han vet vad som gäller här och har erfarenhet var uttag m.m. bör sitta. De borde kunna diskutera detta som vuxna människor! Hon sa: “Vi får tänka ut hur vi vill ha det och tala om det!”)

Och det där med självständighet och självtillräcklighet: det verkar som om många män, kanske de flesta, är beroende av sina fruar ur känslomässig synpunkt. SUCK! Och faktiskt klarar sig sämre utan partner än vad kvinnor gör! För trots kvinnlig vekhet och beroende, så är kvinnor mer oberoende och självförsörjande: de kan prata känslor och göra det med andra kvinnor och de söker hjälp (är inte för svaga för det) både av sjukvård och terapeut vid behov. Dvs. de tar itu med saker, sina problem.

Män är falskt tuffa och starka och självständiga? Svaghet är otroligt skämmigt!

Och tänk om hon skulle bli irriterad när han påbörjar en mening men inte avslutar den, utan tänker på hur han ska fortsätta den!

Och om nu den gyllene regeln verkligen gällde: skulle han avbryta henne då? Visa henne respekt och lyssna på henne och svara respektfullt och utan irritation? Är det inte ganska mycket han inte skulle göra och ganska mycket han skulle göra som han inte gör nu? Så mycket för the fucking gyllene regeln! Grrrrrrrrrrr!

Advertisements

§ 5 Responses to En “riktig” man…

  • k says:

    Han skapar en massa olust kring sig för den som lever med honom: man vet inte vilket humör han är på på morgonen. Om man får komma in i köket knappt. Och man drar sig för att ta upp saker; allt blir så besvärligt och han låter irriterad och till och med arg för att man besvärar. Två försök med familjeterapi har inte resulterat i så mycket… Kan det bara vara kvinnorna som är omöjliga? Med föregående kvinna gick han också i parterapi. Om han verkligen ville lösa saker; skulle han inte agera lite annorlunda då? I familjeterapi måste båda vilja… Men han anser att han har skött “all the paddling” och varit den som ansträngt sig. Hon har blivit så häpen, så hon har inte kommit sig för med att be honom förtydliga vad han menar mer exakt: vad har han gjort? Och har hon inget gjort? Dvs hur har detta yttrat sig: att det är han som gjort alla ansträngningar och hon inga? Han har nämnt det hon gett honom och att han inte bett om det och sagt att det ju inte handlar om gåvor. 😦 Är det så hon ansett sig komma undan annat bryende-sig och omsorg? Men då protesterade hon i alla fall: Nej, jag har inte “bara” gett grejer! Något andra närstående skriver under på: Du har ju verkligen brytt dig om och gjort massor för honom, inklusive köpt saker för att du ville att han skulle ha det bra (datorn han använder köpte hon t.ex. och den är nyare än hennes egen och kostade ca 15 000 kr; han klagade nämligen ständigt över sin egen gamla, sega dator och hon tröttnade på det, och köpte en dator mindre än ett år sen han flyttat hit, för att få slut på gnället). Märker han inte det; att hon gjort en massa utöver gett presenter? Om inte så är det ju oerhört sorgligt! Nu gick han självdestruktivt ut för att röka!? Han gör det för att straffa!? Men den det skadar allra mest, och kanske irreversibelt, är ju han själv. Hållhaken på henne: om du inte håller dig på mattan, så… 😦 Själv deklarerade han för förra frun att han inte ville leva med en som drack. Senare visade det sig att hon drack och hade gjort det sen innan de blev ihop. Att han själv har ett beroende, som är lika skadligt och som också påverkar omgivningen, särskilt den nära, slår honom inte?

  • k says:

    Inte en enda dag eller något som de gör tillsammans löper nånsin helt smärtfritt! 😦 Alltid är det nånting han blir irriterad eller arg över! 😦 Och som det blir friktion kring. Och när hon reagerar så är det på grund av henne som ingenting blir smärtfritt, det är hon som orsakar friktionen! Om hon bara log och svalde allt så vore allt okej! Nej, jag tror inte det: han hittar alltid något att irritera sig över och klaga över! Ingenting är nånsin bra; det finns alltid något att gnälla över!

    Mansplainingakuten nedringd – av män!

    HON ska tålmodigt och icke irriterat lyssna och absolut inte avbryta! Men han behöver inte lyssna och har all rätt i världen, samt anledning, att bli irriterad över det mesta hon gör och om hon lägger ut texten och söker efter ord (något han får hur mycket han vill) och han får tveklöst avbryta, för när han gör det så finns det anledning (han vet vad hon ska säga och orkar inte lyssna på en lång harang, hon har aldrig den blekaste aning om vad han ska säga, utan ska tålmodigt lyssna på HANS långa haranger – och de är långa!).!

    “Det enda jag lärt mig av män som du är att ni är överkänsliga och egocentriska. Sluta babbla. Gäller alla ni som skrivit romanlånga monologer som INGEN läser förutom ni själva.”

    Ja, det är förmodligen så: överkänslig, egocentrisk och i grunden osäker, men kvinnor får inte vara osäkra och de bör ta tag i sina problem själva och inte lassa över dem på män! Det gäller dock inte i andra riktningen märkligt nog!?

    “Äntligen! Ett bra initiativ av min fackförening, att ta kvinnors arbetsmiljö på allvar. Som man får man hela tiden fundera och tänka på mansplaining, att låta andra ta plats i samtalet, att respektera andras åsikter, att se härskarteknikerna. Men kanske viktigast att vi män ibland bara måste förstå att vi inte förstår. Att vi kanske inte är de bästa på att prata jämställdhet och hur kvinnor känner det. Precis som jag som vit man i medelåldern aldrig riktigt kan förstå hur en som blir utsatt för rasism känner det. Tilläggas bör att jag jobbat mycket politiskt, fackligt och på många arbetsplatser som både metallare och tjänsteman och otvivelaktigt alltid tyckt att kvinnliga ledare varit bättre och fått med sig personal för att uppfylla mål och resultat. Så bra jobbat, hoppas att ni fortsätter ert viktiga jobb”

    Håller inte med om att alla kvinnor är bra chefer dock…

    • k says:

      En kvinnlig kommentator till länkad artikel ovan:

      “10 män sitter och förklarar varför män som förklarar saker de inte har ordentlig kunskap om ska lyssnas på, alternativt att även kvinnor gör detta (vilket är uppenbart, då 1 kvinna även gör det i det här fallet) så det kan inte vara ett könat problem. Det finns ju viktigare saker att lägga tid på! Säger dom medan dom lägger tid på det här. Feminismen har gått för långt! Säger dom till kvinnorna som jobbat med kvinnor som känner sig förtryckta av män.”

  • k says:

    I “Jag tänker fortsätta vara vanlig och vacker, så det så” kan man läsa:

    “Det stora missnöjets lejon har rutit över världen och jag har gjort i byxorna av chock. Rädslan som reflexmässigt hukar inför vissa mäns frustration och ilska är oundviklig. Den som mammor och mormödrar världen över så väl känner till. Den vi alla arbetat så hårt för att slippa. Det där som alltid tar våldets form.

    Domherrarna pickar på vid fågelbordet och solen skiner. Dagen är vanlig och vacker som om inget hade hänt. Det är den nionde november och jag är bedrövad och kränkt i ett slags personligt nederlag.

    Sinnebilden av en mobbare har fått den fria världens röst. Den storskrävlande chauvinismen har visat var skåpet ska stå. Mitt arbete med att tälja skogarnas sista önskningar med mina pinnar känns meningslöst, fåfängt och banalt.

    Vetskapen om att USA och Sverige inte är samma land ger ingen tröst. Det spelar mindre roll om presidenten har makt att genomföra sina vansinneslöften eller ej, om media gett en snedvriden bild av kampanjen eller om allt bara varit populistsvammel. Allt han representerar och symboliserar är så vulgärt och primitivt att jag får feber.

    I min värld är det förlegat och fult att kalla sin politiska motståndare för vidrig eller sin dotter för sexig. Katterna ligger bredvid mig på soffan och spinner tryggt i en, för mig, nu så otrygg värld.

    Någon som tycker att jag borde hålla käften och inte vara så känslig vill stänga gränser och öppna kolgruvor. Någon som kallar kvinnor för feta grisar, slafsor och avskyvärda djur vill få leka med de andra Grabbarna Grus i diverse oheliga allianser och skjuta precis vad och vem dom vill, när dom vill, så det så.

    Att en dålig förlorare har tillgång till kärnvapenkoderna skrämmer inte mig. Det är denna ruskiga blandning av sexism, rasism, protektionism, klimatförnekelse och nationalism som jag anser vara själva massförstörelsevapnet.

    Jag är rädd nu på ett nytt och stort sätt. Men, jag tänker göra som dagen därute. Fortsätta att vara vanlig och vacker och picka på för anständighetens och min brorsdotters skull.

    Ingen dröm eller utmaning är för stor, säger den nye presidenten. Nåväl, min dröm handlar fortfarande om fred, rättvisa och jämlikhet som sträcker sig över kön, nationaliteter och arter. Jag kan inte acceptera eller erkänna andan i den nya världsordningens urgamla patriarkala ideal, trots rädslan. Över mitt greppvänliga skrev!

    Vid det här laget borde han veta eller kunna uppskatta hur lång tid saker tar, dvs när de måste åka t.ex.

    Och hon borde be honom att han uppsöker plats där han inte riskerar bli störd, om han inte vill bli störd!

    “Jag skulle vilja att du gör det! (för min skull också! Jag vill röra mig fritt i gemensamhetsrummen. Jag har inte ork att tassa på tå och ta hänsyn och tänja mig och vänta. vänta, vänta! Gör det nog i mitt liv och jobb och har gjort det alldeles tillräckligt under livet. Jag har rätt att finnas, att höras, att synas! Att ställa krav, att vilja osv! Och detta utesluter inte på något vis att du vill m.m.!)”

    Han pratar om att visa hänsyn, men vore inte det att visa hänsyn och tänka-på om han drog sig undan nånstans där han inte blir störd och inte sätter sig i ett rum där den/dem han bor med inte kan röra sig fritt, för att han blir störd, och rum de bör få ha tillgång till fritt allihop (som i detta fall köket)?

    Och om han trots allt sätter sig där borde han vara beredd att bli störd och kanske måsta ta sin dator och gå till annat rum, odramatiskt, och inte som om han gör världens uppoffring!? Om det nu är något han verkligen vill höra och höra färdigt! Det vore juste mot den/dem han lever med!

    Kan man verkligen kräva att resten av familjen ska tassa på tå in i köket därför att nån sitter där och kollar en video på datorn? Inte minst om denne någon har en dator som denne lätt kan bära med sig någon annanstans!?

    Snäsig och otålmodig så gott som jämt när de ska göra saker är han. Detta har hon inte upplevt med andra hon gjort saker med. Begriper han att hon blir ledsen och arg och att alltihop blir onödigt olustigt och inte särskilt kul? Och vadå “lyssna”; om hon skulle ta upp detta så skulle hon inte få prata färdigt, utan sätter igång världens tirad! 😦

    Och han själv skulle troligen få ut mycket mer av det de gör (och av det han gör själv) – också! Istället för att vara i krig med allt och alla så gott som hela tiden! Allt skulle bli mycket mer avslappnat och mycket mindre stressande/stressigt!? Kanske till och med kul och tillfredsställande! Och relationen med den han lever med och gör saker med bättre och allt mer stärkt!?

  • k says:

    När hon säger att hon är trött förstår han ingenting! Hon försöker förklara, utan framgång. Att hon ska måsta det! Förklara alltså! Måste hon ursäkta det, eller vad? Vadå, bara få vara? Och inte avkrävas ytterligare “prestationer”!

    HAN får snäsa, vara irriterad, otålig osv. Men det får inte hon.

    Så gott som allt de gör blir som ett mindre krig! Som en strid! Istället för att de bara gör, glatt!

    Hon vill bara gråta!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: