Könsroller som skadar hälften av samhällets medlemmar skadar den andra hälften också…

November 29, 2016 § 1 Comment

4311518-150

Ja, det är helt klart sant!

“Ny studie: Sexistiska män har ofta psykiska problem – Starkast koppling till mental ohälsa har män som upprätthåller .playboy-beteende’, bara litar på sig själva och vill ha makt över kvinnor.” Män lever i olika grad upp till manlighetsnormen i samhället. En som de socialiserats in i tidigast i livet och som senare har ytterligare förstärkts av kamratgrupp/er.

“En grupp psykologer har undersökt data rörande nästan 20 000 män mellan 12 och 65 år. De slår fast att män som värderar att ha makt över kvinnor högt och beter sig på ett traditionellt manligt sätt ofta lider av psykiska problem.”

Men…

“De stereotypt maskulina männen är tyvärr även mycket obenägna att söka hjälp./…/

Den nya metaanalysen har publicerats i Journal of Counseling Psychology och binder samman 78 tidigare studier kring maskulinitet och mental hälsa.

Forskargruppen har börjat med att identifiera elva beteenden som anses vara ‘traditionellt manliga’:

1. Behov av att vinna 2. Behov av emotionell kontroll 3. Risktagande 4. Våldsamhet 5. Dominans 6. Sexuell promiskuitet eller playboy-beteende 7. Att vilja vara oberoende och bara lita på sig själv 8. Att sätta arbete framför allt 9. Behov av att ha makt över kvinnor 10. Förakt mot homosexualitet och 11. Strävan efter status.

Därefter har forskarteamet undersökt om de stereotypt maskulina beteendena kan kopplas till några specifika psykologiska problem. Det kan de./…/

Männen som fastnat i en traditionellt maskulin könsroll löper enligt studien mycket större risk att drabbas av problem som depression, stress, skev kroppsuppfattning, drogmissbruk och att inte fungera socialt. /…/

Könsroller som skadar hälften av samhällets medlemmar skadar alltså den andra halvan också. ‘Vem kunde ha anat?’ skriver Washington Post som rapporterar om den nya studien.” 

Ja, det är …

“Skadligt för alla inblandade

Nu studerar allt fler psykologer så kallad ‘toxic masculinity‘, alltså ‘giftig manlighet’. Inte för att demonisera män, utan för att förstå hur beteenden som uppmuntras hos män är skadliga för alla inblandade.

Men det finns förbättringspotential. Bilden av vad som är manligt har förändrats genom historien. Alltså kan dagens män också ändra sig.

– Bara för att du alltid har betett dig på ett visst sätt behöver det inte betyda att du inte har något val, säger Y. Joel Wong vid Indiana University, en av den nya studiens författare, till Popular Science.

Dvs dessa manlighetsnormer skadar inte bara andra, utan männen själva också!

Se “Meta-Analyses of the Relationship Between Conformity to Masculine Norms and Mental Health-Related Outcomes.”

“SEXISM MAY BE BAD FOR MEN’S MENTAL HEALTH”

“Sexist men have psychological problems.” 

“Sexism may be harmful to men’s mental health – Men who adhere to masculine norms also less likely to seek treatment, study says.” 

“APA Handbook of Men and Masculinities.”

Se tidigare bloggpostningar om Ronald Levant och socialisering av män, samt William Pollock om depression och terapi för män och slutligen om “riktiga” pojkars röster.

Advertisements

Att tassa på tå…

November 26, 2016 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

… för en annan är inte alltid ett uttryck för respekt, varken från den ena eller den andra sidan.

Alla som lever i samma hus måste få finnas, synas och höras. Vissa kan inte bara sluta finnas för att nån annan blir störd. Blotta existensen av den andra personen borde inte vara ett störningsmoment.

Han anklagar henne för att bete sig som en prinsessa, men det verkar som om han har självklar rätt att ockupera köket och sen bli mycket irriterad om hon ens visar sig där, som om han vore en kung och måste visa var skåpet ska stå? Som om hon borde upphöra att existera. Och som om hon varken har behov eller känslor eller rättigheter?

Det verkar uteslutet att han vänligt hyssjar och säger:

“Sch, jag är alldeles strax klar! Kan jag få lyssna färdigt!?”

Men det har han inte fått lära sig?

Alla har nog saker de inte fått lära sig, men det är en hel del han inte fått lära sig? Hon har troligen också såna, men han har i ännu högre grad?

Och om han äventyrar hälsan så är det hans sak. 😦

Hon sa klart och tydligt:

“Nej, jag sa inte att du inte får sitta i köket! Jag sa att om du inte vill bli störd så kan du väl sätta dig nånstans där risken att inte bli störd är mindre!”

Vore inte det att visa hänsyn tillbaka? Kan alla bara kräva att folk ska tassa? Särskilt i rum alla borde ha fri tillgång till?

Jo, ibland kan det vara svårt att hitta helt ostörd plats och då måste man handskas med det! Och försöka lösa det, utan att nån ska behöva försvinna?

Menar han att det bara är han som har rätt att kräva denna hänsyn eller ger han andra den rätten också, i lika stor omfattning?

Får hon finnas och existera? Har han alla rättigheter och hon inga? Kan bara en finnas i taget? Om hon finns, så kan inte han finnas och vice versa? Finns det bara plats för en? Eller finns det plats för båda? Och gott om plats och utrymme för båda? Eller? Kärleksfullt? Rymligt både fysiskt och i hjärtat? Omsorg om både en själv och den andra? Där båda får vara i ordets verkliga bemärkelse? Där båda verkligen finns? Och får finnas?

Det är som om han är i kampberedskap hela tiden? Som om han måste försvara sig ständigt och jämt, mot alla, inklusive den han lever  med? Som om han måste se upp så hon inte tar mer än hon får?

Vadå, finnas tillsammans i frid och fred? I fredlig samvaro? Fredlig och avspänd, där man kan prata med varandra? Nej, han säger ju alltid:

“Det är nog ingen idé jag tar upp det här!”

Vilket signalerar att hon är omöjlig och inte går att prata med! Hur förväntas hon reagera på detta? Hon försätts ju i en sits då hon borde säga ja och amen till allt, för annars visar hon ju att hon är svår att komma överens med? Hur skulle han reagera om hon startade med att säga precis detsamma? Han håller ju på den gyllne regeln! Om nu den regeln gäller: hur skulle han reagera om hon sa så? Hur många valmöjligheter ges åt motparten? Ja, för det är verkligen en MOTpart! Inte en MEDpart!

Vadå, fredlig och avspänd samvaro? Inte krigsberedskap hela tiden!?

Slår henne; en vän sa för inte länge sen:

“Är det din uppgift att ‘klura ut’ honom?”

Nej, borde det inte handla om att man förstår sig själv? Kanske är det nyckeln? Att försöka förstå sig själv, så mycket som det låter sig göras?

Det enda hon försöker göra är att hävda att hon har rätt att existera och finnas! Hon också! Lika mycket som han! Att båda måste få finnas, synas och höras! Inom rimliga gränser!

En “riktig” man…

November 19, 2016 § 5 Comments

marlboro-man

…gnäller inte över småsaker. Detta innebär t.ex.att en man inte kontaktar sjukvården för att inte riskera skammen att komma dragande med småsaker. Så när ska han då gå?

Undra på om mäns medellivsläng är kortare!?

Om the Marlboro Man:

“For the longest time, the Marlboro Man was synonymous with America’s image of itself — tough [tuff], self-sufficient {självständig, självtillräcklig], hard-working.”

I “gyllene-regeln-anda” rädd för att besvära och störa och fråga om hon har lust eller tid att följa med och hämta ved, kolla var lampor ska vara, göra ett ärende på stan, så kommer de ingen vart. Föreslår hon att de ska åka, så sker det aldrig på lämplig tid, för han har har påbörjat ett skrivprojekt eller något och klarar inte att tråden bryts. Så då blir han arg och slänger hela utkastet och hon tappar helt lusten att göra något.

Nu gick han på och gnällde i nästan en timme om att svågern har tagit över hela hans projekt med eldragning i uthus. För det första; är det inte hennes projekt också? Och de bestämmer väl hur de vill ha det och borde kunna kommunicera det till svågern!? (Parentetiskt tror jag att svågern vill det: att dem han hjälper blir nöjda med jobbet som utförts, inte att han får det på sitt sätt. Får man hoppas! Och OM så inte var fallet, då får de som behöver jobbet utfört skita i om svågern inte blir nöjd? Dock svågern är elektriker, så han vet vad som gäller här och har erfarenhet var uttag m.m. bör sitta. De borde kunna diskutera detta som vuxna människor! Hon sa: “Vi får tänka ut hur vi vill ha det och tala om det!”)

Och det där med självständighet och självtillräcklighet: det verkar som om många män, kanske de flesta, är beroende av sina fruar ur känslomässig synpunkt. SUCK! Och faktiskt klarar sig sämre utan partner än vad kvinnor gör! För trots kvinnlig vekhet och beroende, så är kvinnor mer oberoende och självförsörjande: de kan prata känslor och göra det med andra kvinnor och de söker hjälp (är inte för svaga för det) både av sjukvård och terapeut vid behov. Dvs. de tar itu med saker, sina problem.

Män är falskt tuffa och starka och självständiga? Svaghet är otroligt skämmigt!

Och tänk om hon skulle bli irriterad när han påbörjar en mening men inte avslutar den, utan tänker på hur han ska fortsätta den!

Och om nu den gyllene regeln verkligen gällde: skulle han avbryta henne då? Visa henne respekt och lyssna på henne och svara respektfullt och utan irritation? Är det inte ganska mycket han inte skulle göra och ganska mycket han skulle göra som han inte gör nu? Så mycket för the fucking gyllene regeln! Grrrrrrrrrrr!

Vad avsaknad av känslospråk leder till för den som lider av denna störning, samt för dem som lever med en person med denna störning…

November 17, 2016 § Leave a comment

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Osäkerheten, vilken bottnar i oförmåga att bottna i sig själv och uttrycka sig själv, trots verbal förmåga (det är huvudet som uttrycker sig, inte hjärta eller känslor), resulterar i irritation, klagande – och inte minst att minsta lilla sak som ska göras, hemma, på resor m.m. blir så besvärlig och krånglig. Han gnäller och klagar och saker blir så stora och besvärliga, så hon vill bara ta över allt för att slippa höra gnället. Göra det tyst, snabbt och effektivt och få det gjort.

Människor har alltid måst laga mat, planera för den, se till att den kommer hem och diska och städa; vad jobbigt om man alltid höll på och klagade och gnällde över detta! Det gör ingen glad och arbetet blir definitivt inte lättare! Det blir en väldig massa olust runt en massa saker, något som är oerhört tungt och bara gör en ledsen och nedstämd.

Nej, hon tror inte på påtvingat positivt tänkande, men tänk om saker kunde göras utan en massa tjafs och gnäll! 😦

Det är fel på allt och alla!

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Och med denna oförmåga att lugnt och sansat tala om hur de känner blir de irriterade, arga och rentav ursinniga. Det blir svårt att prata lugnt med dem? Självkännedom och självreflektion är dålig på grund av avsaknad av ord och uttryck? De har svårt att hantera stress därför att de saknar språk att uttrycka vad de känner? Och i avsaknad av detta språk är de inte ens medvetna om vad de känner? De känner bara en vag olust och irritation. Och allt detta skapar kommunikationsproblem.

Läs mer om Henry Krystal här, här och här.

Mer om mäns känsla av destruktivt berättigande…

November 6, 2016 § 17 Comments

book-dailywsidom-why-216x300

Om boken ovan se här!

Att starta en konversation med att man vet den negativa utkomsten redan på förhand från motparten är ju inte något riktigt bra sätt att skapa öppenhet eller positivitet till att prata! I all synnerhet om detta sker ofta. Det är inte att öppna upp för prat, snarare får det negativ effekt ju fler gånger det sker med samma person. Ungefär som att starta med att det nog egentligen inte är någon idé att prata, men den som vill prata försöker ändå.

Och är inte detta manipulativt?

Om man startar upp med en positiv attityd får man mer troligt en positiv respons.

Söker han argumentation? Vill han provocera fram diskussion om om man är öppen eller inte för prat eller vad? Istället för att gå på ämnet och det man vill prata om.

Vill han provocera fram argument och försvar, så att han “får” bli arg? Att man skulle kunna ha en diskussion utan att nån blir arg eller irriterad är uteslutet?

Är det för att berättigat få bli arg, för att rättfärdiga att han blir arg? För att rättfärdiga att han tycker att motparten är omöjlig och – svår att diskutera och komma överens med?

Kanske för att rättfärdiga att han trycker ner? För att bevisa för sig själv och andra vilken omöjlig han lever med och hur synd det är om honom? Hon ska tas ner på jorden och tas ifrån minsta tendens till änglavingar eller godhet och främst av allt att hon kanske är det minsta älskansvärd? För inte minst det sista ska hon inte förledas tro att hon är!

“Om hundra personer var vittne till detta ordutbyte, så skulle de hålla med mig!”

Överväldigande “bevis”! Vad ska hon svara? Hålla med? Eller inte hålla med? Inget säga? Eller le vänligt? Eller vad?

Att han inte fattar i sociala sammanhang är hennes fel! Hon borde vara tankeläsare? Hon borde förstå? I alla sammanhang och helt oavsett hur koncentrerad eller inte hon är!?

Ja, det känns som om han söker konfrontation, så att han “får” bli arg och pysa ut vrede och irritation i rika mått!

Är det att nu, som vuxen, har han den makt som han inte hade då, som barn? Nu kan han få tvåla till en annan på samma sätt som han blev tilltvålad? Denna (helt oskyldiga till det som skedde då) ska få känna på med råge hur det var då?

Och vadå, om detta gör vuxenrelationen sämre (än den skulle kunna vara)? En god, kärleksfull relation är inte värd ett ruttet lingon? Den är utan tvekan värd att äventyra? Livet ska inte vara “för bra”!?

Hur skulle han tycka om han blev bemött som han bemöter henne, av nära familjemedlem, av co-worker, av ledaren för musikgruppen han är med i, av kassörskan på ICA?

Jag undrar om han skulle vägra gå till den affären och välja en annan för att inte ens behöva se den personen mer? För där KAN man undvika! I den här relationen kan man inte bara lättvindigt undvika eller välja bort! Så i denna senare relation handlar det om en maktdemonstration? Och behövs verkligen en maktkamp? Är hon sån? Och vad är det för en relation där man måste kämpa en maktkamp?

Ja, han menar uttryckligen att han gör detta för hennes eget bästa; för hur är hennes relationer egentligen?

Ja, vadå stötta och hjälpa och bry sig om?

9780449908785_p0_v1_s192x300

om denna bok se här.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for November, 2016 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....