Utvecklingstrauman för män vilka kan anses normativa samt effekterna av dessa, i inte minst nära relationer…

October 9, 2016 § Leave a comment

a

Levant skriver på s 243 om om ytterliga trauman som är del av manlig utveckling, så att de kan anses “normativa”:   den tidiga separationen från mamman (tidigare än med flickor), frånvarande far (fysiskt och känslomässigt).

“Män måste göra det känslomässiga arbete, det arbete som kommer att gå lättare om de först har utvecklat skickligheten i den känslomässig empati och känslomässiga självmedvetenhet som beskrivits ovan.”

Vid en tidig ålder så socialiseras pojkar att se sig själva som separerade individer (självständiga, tuffa och oberoende) och de krävs i och med detta (att vara självständiga osv) att ge upp den nära anknytningen till sina mammor.

“På det sättet kommer längtan efter moderlig närhet och anknytning att finnas där (en som aldrig helt försvinner) och associeras med rädslan att förlora känslan av att vara separerad [oberoende]. När dessa känslor av längtan efter moderlig närhet börjar komma upp till ytan [i terapi e.d.], så för de ofta med sig förskräckande bilder av förlust av känslan av identitet. 

Följaktligen känner sig många män säkrare av att vara ensamma, än att vara nära någon, ett fenomen som Pollack (1990) har gett uttrycket ‘autonomi som försvar’ [defensive autonomy]. Denna kan upplevas som en rädsla att bli uppslukad, vilket ofta är drivkraften bakom det välkända kliniska mönstret av manligt distanserande i äktenskapet. 

Å andra sidan så blir denna längtan efter moderlig anknytning uttryckt i äktenskapet i form av mannens (ofta omedvetna, helt klart inte erkända) beroende av sin fru.”

Ja, det tror jag är sant! Det blir ett motstridigt både/och: mannen vill vara oberoende, men är i själva verket väldigt beroende av sin fru (sambo, flickvän osv). Kvinnor har lättare att klara sig själva, för de är som flickor socialiserade på ett annat sätt och har fått den viktiga anknytningen längre (men kanske inte i tillräcklig grad de heller, för att må riktigt gott som vuxna).

“Pollack har hänvisat till den tidiga separationen av pojkar från sina mödrar som ‘det traumatiska upphävandet av den hållande omgivningen.’

Denna förlust av den hållande omgivningen, vilken berövar pojkar barndomslugnet/-ron, erkänns aldrig, än mindre sörjs, och lämnar män sårbara för att utveckla det Boszormenyi-Nagy och Ulrich (1981) refererar till som ‘destruktivt berättigande’ – den omedvetna tron att människor i ens vuxenliv kan man kräva ska gottgöra för det man inte fick som barn.

Den ofta kritiserade manliga egoismen kan härstamma från dessa rötter.”

Ja, det tror jag. Mannen anser att han har rätt till ditten och datten, utan att han själv ifrågasätter detta eller funderar över om motparten (i synnerhet den nära) också har motsvarande rättigheter och behov. Helt självklart och oreflekterat kräver han det? Tyvärr ifrågasätter många kvinnor inte detta heller i den grad som de skulle och borde, i synnerhet inte i de äldre generationerna?

Det blir ju inte en relation mellan två vuxna eller ett flöde fram och tillbaka, ett givande och tagande. Relationen haltar, blir ojämlik. Mannen försätter sig i en “barnsituation.” Dock inte medvetet eller med vilje.

Och hur än kvinnan anstränger sig så kommer hon troligen aldrig att tillfredsställa mannen eller göra honom nöjd. Han kommer att fortsätta vara missnöjd och otillfredsställd i olika grad, för de behov han har bottnar i tidiga förluster, som aldrig går att ersätta eller fylla, hur skicklig än kvinnan skulle vara på att visa omsorg och fylla behov.

I slutänden blir inte kvinnan tillfredsställd heller. Och har de barn så fortsätter troligen denna onda cirkel?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Utvecklingstrauman för män vilka kan anses normativa samt effekterna av dessa, i inte minst nära relationer… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: