Mäns känsla av destruktivt berättigande…

October 29, 2016 § 7 Comments

a

Ronald Levant skriver på s 248, fritt översatt och tolkat:

“… män skulle framförallt behöva lära sig känslomässig empati, känslomässig självmedvetenhet [vore väldigt bra för de flesta män] och känslomässig uttrycksfullhet.”

Med dessa förmågor skulle de få mycket bättre relationer, med kvinnor, andra män, sina barn m.fl. Och få mycket rikare liv och må bättre på alla sätt.

“Att utveckla dessa förmågor skulle hjälpa till att balansera mäns känslomässiga liv, så att sårbarhetskänslor, utpysta genom kanalen vrede, eller vårdande känslor, uttryckta i kanalen sex, blir reducerade.”

Män skulle bli mindre arga. Och kunna uttrycka ömhet och närhet på andra sätt än sex och istället skulle sex få en annan, kanske mer njutbar och ömsesidig betydelse.

“Hjälpta av dessa känslor/[nya] förmågor behöver män [också] göra det viktiga känslomässiga arbete, som kommer att göra dem förmögna att komma tillrätta med [den alltför tidiga] förlusten av mamma, den frånvarande pappan och rädslan att skämmas för att inte vara tillräckligt manliga.”

Han skriver vidare om en resulterande reduktion av demonstrerandet av autonomi som (psykologisk) försvarsreaktion, attityden att man inte behöver någon, “ensam är stark”, och integration av beroendebehoven (dvs att självständighet och beroende inte är varandras motsatser; även den starkaste behöver andra människor), som röjer väg för större känslomässig intimitet med sina fruar, samt det destruktiva berättigandet som är negativ för kontakten med sina barn, samt slutligen skulle ett troligt resultat av allt detta bli mäns förbättrade hälsa.

Väldigt intressant!

Levant betonar också vikten av att män får känna stolthet över de sidor i mansrollen som de bör få känna stolthet för. Kan inte låta bli att fundera: betonas detta när det gäller kvinnor i terapi? Och i så fall, varför inte? På något vis tros “det svaga könet” vara oerhört starkt och tåligt och “det starka” väldigt sårbart och känsligt?

Kvinnan ska vara flexibel, anpasslig och förstående och är hon inte det, utan står på sig, i parterapi t.ex., så ska hon ändras!?

Advertisements

Utvecklingstrauman för män vilka kan anses normativa samt effekterna av dessa, i inte minst nära relationer…

October 9, 2016 § Leave a comment

a

Levant skriver på s 243 om om ytterliga trauman som är del av manlig utveckling, så att de kan anses “normativa”:   den tidiga separationen från mamman (tidigare än med flickor), frånvarande far (fysiskt och känslomässigt).

“Män måste göra det känslomässiga arbete, det arbete som kommer att gå lättare om de först har utvecklat skickligheten i den känslomässig empati och känslomässiga självmedvetenhet som beskrivits ovan.”

Vid en tidig ålder så socialiseras pojkar att se sig själva som separerade individer (självständiga, tuffa och oberoende) och de krävs i och med detta (att vara självständiga osv) att ge upp den nära anknytningen till sina mammor.

“På det sättet kommer längtan efter moderlig närhet och anknytning att finnas där (en som aldrig helt försvinner) och associeras med rädslan att förlora känslan av att vara separerad [oberoende]. När dessa känslor av längtan efter moderlig närhet börjar komma upp till ytan [i terapi e.d.], så för de ofta med sig förskräckande bilder av förlust av känslan av identitet. 

Följaktligen känner sig många män säkrare av att vara ensamma, än att vara nära någon, ett fenomen som Pollack (1990) har gett uttrycket ‘autonomi som försvar’ [defensive autonomy]. Denna kan upplevas som en rädsla att bli uppslukad, vilket ofta är drivkraften bakom det välkända kliniska mönstret av manligt distanserande i äktenskapet. 

Å andra sidan så blir denna längtan efter moderlig anknytning uttryckt i äktenskapet i form av mannens (ofta omedvetna, helt klart inte erkända) beroende av sin fru.”

Ja, det tror jag är sant! Det blir ett motstridigt både/och: mannen vill vara oberoende, men är i själva verket väldigt beroende av sin fru (sambo, flickvän osv). Kvinnor har lättare att klara sig själva, för de är som flickor socialiserade på ett annat sätt och har fått den viktiga anknytningen längre (men kanske inte i tillräcklig grad de heller, för att må riktigt gott som vuxna).

“Pollack har hänvisat till den tidiga separationen av pojkar från sina mödrar som ‘det traumatiska upphävandet av den hållande omgivningen.’

Denna förlust av den hållande omgivningen, vilken berövar pojkar barndomslugnet/-ron, erkänns aldrig, än mindre sörjs, och lämnar män sårbara för att utveckla det Boszormenyi-Nagy och Ulrich (1981) refererar till som ‘destruktivt berättigande’ – den omedvetna tron att människor i ens vuxenliv kan man kräva ska gottgöra för det man inte fick som barn.

Den ofta kritiserade manliga egoismen kan härstamma från dessa rötter.”

Ja, det tror jag. Mannen anser att han har rätt till ditten och datten, utan att han själv ifrågasätter detta eller funderar över om motparten (i synnerhet den nära) också har motsvarande rättigheter och behov. Helt självklart och oreflekterat kräver han det? Tyvärr ifrågasätter många kvinnor inte detta heller i den grad som de skulle och borde, i synnerhet inte i de äldre generationerna?

Det blir ju inte en relation mellan två vuxna eller ett flöde fram och tillbaka, ett givande och tagande. Relationen haltar, blir ojämlik. Mannen försätter sig i en “barnsituation.” Dock inte medvetet eller med vilje.

Och hur än kvinnan anstränger sig så kommer hon troligen aldrig att tillfredsställa mannen eller göra honom nöjd. Han kommer att fortsätta vara missnöjd och otillfredsställd i olika grad, för de behov han har bottnar i tidiga förluster, som aldrig går att ersätta eller fylla, hur skicklig än kvinnan skulle vara på att visa omsorg och fylla behov.

I slutänden blir inte kvinnan tillfredsställd heller. Och har de barn så fortsätter troligen denna onda cirkel?

Effekterna av socialisering av män, att manlig känslosamhet undertrycks…

October 8, 2016 § Leave a comment

a

Ronald Levant skriver på s 241 i “A New Psychology of Men”:

“Som summering av den manliga socialiseringsprocessen, så undertrycks/kvävs och kanaliseras naturlig manlig känslosamhet, genom den kombinerade påverkan av mödrar, fäder och kamratgrupp i sån omfattning att pojkar växer upp att bli män som […] inte gärna kan känna andra människors eller sina egna känslor och sätta ord på dem och vilka tenderar att kanalisera sårbara känslor [av att vara sårad, av besvikelse, rädsla och skam] i vrede och sina känslor av bryende-sig-om i sexualitet.”

Och det skapar diverse problem, inte minst i nära relationer. Männen får också mindre rika liv och de har svårt att varsebli det som finns runt omkring dem.

I dess mest extrema form, så orsakar dessa män i värsta fall oerhörd skada omkring sig. Jo, jag tror att alla män har fått en släng av detta, mer eller mindre. Somliga lite och andra mycket och så alla grader däremellan.

Män borde ta itu med detta, både för sin egen skull samt för dem de har omkring sig. Dock var dessa tendenser allvarligare förr? HAR blivit bättre, men kan fortfarande bli mycket bättre.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for October, 2016 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....