Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

September 11, 2016 § 9 Comments

för känsdlora

I kapitlet “Mot omdaning av maskuliniteten” skriver Ronald Levant på s 237:

“Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser: 1) män utvecklar en form av empati som jag kallar ‘handlingsempati’; 2) män blir främlingar för sina egna känsloliv; 3) män avreagerar sina sårbara känslor genom att kanalisera dessa i vrede (‘the male emotional funnel system‘  [ungefär ‘mannens kanaliseringssystem foör känslor’]- Long, 1987*); och 4) män kanaliserar sina vårdande känslor genom sexualitet.”

Dvs Levant pratar om fyra större följder av hur pojkar uppfostras, vilka blir negativa faktorer i relationer, kärlek, familjebildning, samhälle och slutligen för hälsan för den enskilde mannen. 😦

När jag sökte på “The male emotional funnel system” kom bland annat dessa videor upp som förslag. Se nedan.

*) Se D. Long: “Att arbeta med män som slår.” Men alla män slår inte, de använder andra former av misshandel (omedvetet och medvetet). I mitt fall har jag en man som fick höra för nästan trettio år sen att han nog skulle tjäna på “assertiveness training.” Känns som om han tagit fasta på detta. Som om en parrelation är eller borde vara en maktkamp och inte en relation där man samverkar och båda bidrar? 😦 

Levant skriver mycket om alexitymi, dvs avsaknad av känslospråk, och män och dess konsekvenser, både för männen själva, men inte minst för dem de lever med. Han fortsätter på s 238-239 att skriva följande:

“En av de längst räckande konsekvenserna av manlig rollsocialisation är den stora omfattningen bland män av, åtminstone, en mild form av alexitymi – oförmågan att identifiera och beskriva känslor i ord

Ordet alexitymi har en rad latinska rötter: a – ‘utan’, lexi – ‘ord’ och thymia – ‘känslor’. 

Alexitymi är ett tillstånd som ursprungligen noterades hos patienter som diagnostiserats med psykosomatiska problem, posttraumatisk stress eller kemiskt beroende [droger, alkohol, tobak]. 

Dessa patienter visade en samling symtom, vilka inkluderade svårigheter att identifiera och beskriva sina känslor, en konkret och realitetsbaserad kognitiv stil [de försöker lösa saker med intellekt och logik, men inte alltid så logiskt] samt utarmad föreställningsförmåga [oförmåga att riktigt leva sig in]. 

Baserat på kliniska observationer, anser jag att en mild form av alexitymi är vitt spridd bland vuxna män och denna är resultatet av manliga känslomässiga socialisationsproblem, problem som kräver att pojkar begränsar uttryckandet av sina sårbara och vårdande känslor och att uppmuntrar dem att bli känslomässigt stoiska. 

Pojkar var inte bara uppmuntrade att lära sig att inte identifiera och uttrycka dessa känslor, utan tillspetsat, de tillsades uttryckligen att inte göra det. De kan ha fått höra att ‘pojkar gråter inte.’ I sportutövning fick de höra ‘no pain, no gain’ och blev förmanade att lära sig ‘play with the pain.’

De behandlades så att de skämdes för sin rädsla. Såna uppmaningar tränade dem att bli onåbara för sina känslor, särskilt dem i det sårbara spektret.”

Och därmed också okänsliga för människor omkring dem, inte minst dem närmast: partner och barn, med allt vad detta innebär för dem själva och dem de lever med.

“Resultatet av av denna socialisationsprövning är att män ofta är genuint omedvetna om sina känslor. I avsaknad av denna känslomässiga medvetenhet, tenderar de att förlita sig på sin kognitiva förmåga och försöker att logiskt komma fram till hur de borde känna. 

De kan inte göra det som sker så automatiskt för de flesta kvinnor – helt enkelt att inombords känna känslor och låta den verbala beskrivningen komma upp i medvetandet. 

I faderskapsprojektet och i min kliniska praktik utvecklade jag ett angreppssätt, där jag lärde män förmågan att bli känslomässigt självmedvetna, för att hjälpa dem att övervinna sin alexitymi [se tidigare postningar under kategorin om Levant].

Män som har en icke erkänd känsla [för hur de reagerar, även om det inte sker medvetet] upplever ofta det kroppsliga uttrycket av dess fysiologiska komponent: hopsnörd hals, sammandragningar i bröstet, sammandragningar i magen, myrkryp i benen, stelhet i ansiktet, svårigheter att koncentrera sig och gnisslande av tänder. 

Jag har funnit att män tenderar att svara på dessa icke erkända känslor på ett av fyra karaktäristiska sätt: 1) distraherande, ett kognitivt skifte som fungerar som en sorts avstängningsknapp, vilken tillåter män att koppla bort det kroppsliga obehaget av den icke erkända känslan, 2) ‘gummibandssyndromet’ i vilken den icke erkända känslan byggs på och byggs på till den resulterar i en explosion av vrede, 3) ‘tennsoldat’-sättet vilken kräver att man låser in den icke erkända känslan hårdare än ett trumskinn så att mannen inte längre känner nånting; eller 4) den ‘osorterade [???] budbäraren’ i vilken den icke erkända känslan sipprar ut genom mannens icke verbala beteende.”

Jo, och då kan det bli som “Ensam Mamma Röker” skriver i “om KÄRLEKSKNEGET version 2, utvecklad, omarbetad, explosive, heartbreaking. (Utdrag ur ev kommande bok)” (problem i relationer och det sociala livet):

“Ändå vet alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du tar upp saker som ni behöver prata om i er relation. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet eller är ”lite trött”. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du går hem när han vill gå hem. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i. Det är kärlek. Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.”

Kan inte låta bli att skratta igenkännande när jag läser följande:

“I kärleksrelationen är kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få förhållandet att fungera. Hon sätter sig aktivt in i hans huve, tolkar, försöker förstå och rodda ihop. Hon blir ett slags emotional-manager för noll kronor. För att inte tala om kneget när paret har gemensamma barn. Många är de syskonskaror som växt upp med mamma och ‘pappa’ som fungerar som nån förvuxen variant på storebror med privilegier (‘barnasinnet kvar’). Hur många är inte de faderskap byggda på att han ‘hjälper till (jättemycket) hemma’ eller ‘passar’ sina barn (jätteofta)?

Maktkampen och lagspelaren
Ni vet när man träffar en (tjej)polare och frågar: ‘Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?’

Så svarar de 99% av gångerna typ: ‘Jomen, det har blitt bättre’. Förstår ni? Istället för att det är bra, så har det ‘blivit bättre’.”

Eller “Det är lugnare nu”!

“Sorgligt alltså. Det där bättre-blivandet kan förstås som tecken på en maktkamp. Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera använder kalendern hon köpt till honom och planerar sin tid så att de kan ses ibland, utan att hon behöver ställa in saker. Eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen. Han kanske har förstått sambandet mellan hennes ansträngningar och det faktum att han tillslut gick till vårdcentralen eller att de har hemförsäkring. Det kan verka enkelt, men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för och väntar på att han ska börja bry sig om saker. Att han ska bli en jävla lagspelare.”

Ja, han ser det som en maktkamp!

Ja, det är hennes känslor som är problemet och det är hon som sätter igång bråk. Hon tappar hakan och undrar om han inte hör hur han låter:

“Men hur säger man till någon att: ‘jag vill att du ska vilja göra det här för mig eller för oss?’. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig.

Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten. För hon älskar honom verkligen, och han är ju faktiskt inte elak. Men att vara nice, är inte detsamma som att inte vara medvetet onice. Att vara den enda som tar upp saker som behöver pratas om i relationen gör att hon blir den som bråkar. När det hon ville var att vårda deras intimacy så uppfattas hon som en jävla bråkstake. För honom blir upplevelsen att det hennes känslor som är problemet. Det faktum att flickvännen är ‘sur’ (ledsen) är det jobbiga, inte det som orsakat hennes feelings. Om hon då bara kunde tänka sig att lägga ner det, så skulle de inte ha några problem. Varför måste hon leta fel hela tiden liksom?”
Läs vidare i länken!
Advertisements

§ 9 Responses to Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

  • k says:

    ronald-levant_600

    Om Ronald Levant i intervju av honom i “Boys Don’t Cry” från 2015:

    “I september ställde sig skådespelaren och FN-ambassadören Emma Watson framför FN:s generalförsamling och uppmanade män att delta mer helhjärtat i kampen för könsjämlikhet.

    ‘Jag har sett min fars roll som förälder mindre värderad av samhället,’ sa hon [Watson är 26 år bara, så hennes far kan inte vara jättegammal!], ‘Jag har sett unga män som lider av mental sjukdom, oförmögna att be om hjälp av rädsla att bli betraktade som mindre manliga …. Jag har sett män som har gjorts sköra och osäkra av en förvrängd känsla av vad som utgör framgång som man.'” 

    “Detta är problem som är väl kända av psykologiprofessorn Ronald Levant vid Akronuniversitetet, som i en fyrtioårig karriär har blivit den främsta auktoriteten på maskulinitet och dess mindre bra innehåll. 

    Driven av sitt egna kämpande som son och far anträdde Levant tidigt vägen att finna roten till manligt psyke och förstå vad som verkade plåga honom och hans jämnåriga baby-boom-män.”

     

  • k says:


    Ytterligare en stark kvinna! ❤

  • k says:

    Att en far stöttar sin son som förälder och finns där för barn och barnbarn är inte alls oviktigt! Snarare tvärtom! Farfadern borde inte vara rädd för att tränga sig på – eller bli avvisad! 😦

  • k says:

    Sen jag läst stora delar av postningarna på “Ensam Mamma Röker”:

    “Män kan vara några djävla egoister!”

    Och vidare:

    “Varför ska jag klura ut honom?”

    Nej, varför? Förväntningarna på kvinnan har varit att hon ska klura ut och förstå, det är självklart, men kräver man att män ska klura ut och förstå och ta hänsyn till kvinnor? Ställer samhället samma krav på män och kvinnor?

    Kvinnor ska ta ansvar och förstå sig själva, men kräver man detsamma av män? Eller på långa vägar lika mycket av män?

    Kvinnan ska ta hänsyn och backa, men mannen får ta för sig, behöver inte backa (ska inte det), får avbryta osv?

    Hon kom att tänka på den manliga terapeuten (psykiater och psykoterapeut som började jobba privat som terapeut för snart 30 år sen), som pratade om att antingen får den ene eller den andra finnas, samt vidare om Lill Lindfors och att ha en man behändigt i byrålådan när hon ville ha honom. Se video ovan. För det var det hon skulle vilja? Men hon hade ingen anledning att känna så, om det nu var så hon kände?

    Hon ville inte ha nån att dela livet med eller samverka med? På jämlika villkor.

    Hon hade ingen anledning att reagera över nånting som hände henne då? Hennes känslor och reaktioner var sjukliga, oberättigade? Skulle rättas till? Hon skulle bli osynlig igen? Inte ha några tankar eller känslor eller behov? Finnas för andra, precis som hon uppfostrats? Finnas inte minst till för en man och barn? Det som i alla tider förväntats av kvinnor?

    Och detta hjärntvättades hon med i ganska många år hos denne man. Till slut lyckades hon bryta sig loss, men mådde rejält dåligt ett bra tag. Gick som i en bubbla.

    Sen tillkom då den manlige familjeterapeuten, som minimerade hennes reaktioner (som var icke berättigade?) med att hon ju inte levt ihop med en man tidigare – så vad visste hon? Var det liksom utgångspunkten för för den familjeterapin?

    Att mannen tar plats är så självklart, att man knappt ifrågasätter det? Männen själva tar det ganska mycket mer för givet än vad kvinnor gör?

    Tänker på Kristina Sandbergs böcker om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik.

     

    • k says:

      Vad menade den manlige familjeterapeuten? Att hon inte var tålig nog? Att kvinnor med längre erfarenhet står ut bättre? Eller vad? Efter vad jag läst, nu inte minst i Ensam Mamma Rökers bloggningar med kommentarer, så undrar jag om detta stämmer? Dessutom verkar dessa bloggpostningar ha gjort att kvinnor brutit upp och känner enorm lättnad efter detta! För de har varit på väg att gå i väggen! Och det verkar också som om en del män har fått sig en del rejäla tankeställare! Män mår ju inte heller bra verkar det vara rätt uppenbart! Så alla parter har allt att vinna! Var det nån vidare hjälp vare sig för henne eller honom, att terapeuten sa att hon saknar erfarenhet? 😦 Och gör hon verkligen det så totalt? Reagerade hon oberättigat? 😉

      • k says:

        Och manlig kusin i deras ålder antydde att hon är “dominant” mot sin sambo… 😦 För så ska inte kvinnor vara!? Hon får inte uttrycka sin vilja eller åsikter? Och det var just så hon var när hon var yngre… 😦

  • k says:

    Jo, hon sköter det mesta: fixar “allt”! Men samtidigt blir hon anklagad att vara dominant och vilja ha saker på sitt sätt!

    Hon försökte säga, vilket verkligen är hennes uppriktiga mening:

    “Det vore en avlastning om du kunde ta reda på saker! Fråga! Boka!”

    (“Varför skulle jag vilja hålla dig handikappad? Inte kunna språket, så att du inte kan göra något i samhället!?” Nej, varför? Och idag pratar ju alla engelska, så han skulle mycket väl kunna ringa till t.ex. IKEA och fråga i hur god tid man måste beställa möbler för att få dem då man har bokat ett släp för transport av gamla möbler?)

    För att slippa bråk och gnäll så traskar hon själv ner med flera omgångar tvättkläder och mattor ner till tvättstugan.

    HON får inte störa honom i hans viktiga värv! Att hon jobbar heltid och han inte jobbar alls är helt irrelevant!?

    “Varför lämnar du inte honom?”

    undrar terapeut och vänner…

  • […] Se tidigare postning ‘Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kam…‘ […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: