Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället?

August 27, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I introduktionen till “Real Boys” skriver William Pollack att han i sin bok vill…

“…diskutera hur och varför samhället placerar pojkar i en ‘könstvångströja.’ Utan att vara medveten om att så sker, så bedömer samhället pojkars beteende utifrån omoderna idéer om maskulinitet och vad som behövs för att bli [vara] man.”

Ja, jag tror att vi fortfarande gör detta, mer eller mindre medvetet och i olika grad! Även fast vi är aldrig så upplysta. Funderar över en svåger och hans interaktion med tre äldre bröder. De har inga modererande systrar. Själv har jag två bröder och tre systrar.

“Dessa modeller (av vilka många kan dateras tillbaka till artonhundratalet) har helt enkelt ingen relevans/tillämplighet i dagens värld.

Dock, om pojkar inte anpassar sig till dessa idéer, har samhället sätt att få dem att skämmas till lydnad under dem.

Genom att sätta en pojke i denna könstvångströja, begränsar samhället hans känslomässiga räckvidd och hans förmåga att tänka och bete sig så fritt och öppet som han skulle kunna, för att lyckas i den evigt föränderliga värld i vilken vi lever./…/

Problemet är inte att vi introducerar pojkar in i världen – det är vad föräldrar ska göra – utan det är hur vi gör det. Vi förväntar oss att de ska kliva ut ur familjen alltför abrupt [=frigöra sig för fort och tidigt! Pollack skriver också om detta], med alltför lite möjlighet att uttrycka sina känslor och ofta utan några valmöjligheter att gå tillbaka eller ändra kurs.”

Vi sparkar iväg dem för tidigt. De ska vara tuffa och frimodiga och icke klängiga eller beroende eller osäkra! Då blir många föräldrar oroliga, på sätt som de inte blir för sina döttrar när de visar samma beteende. Undrar om inte vi lärare reagerar likadant, liksom de flesta andra vuxna i samhället? Tyvärr – och helt i onödan!

“Jag tror att pojkar, skamsna för sin sårbarhet, maskerar sina känslor och slutligen sina verkliga själv. Denna onödiga bortkoppling – från familj och sen från självet – gör att många pojkar känner sig ensamma, hjälplösa och rädda.” 

Och så skulle det absolut inte behöva vara! De borde ha rätt att känna det de känner och få uttrycka dessa känslor, utan att anses vara icke manliga ett enda dugg!

“Och ändock lämnar samhällets förhärskande myter om pojkar inget rum för såna känslor och så känner pojken att han inte håller måttet.”

😦 Något han inte borde känna anser Pollack! Och detta budskap försöker han förmedla genom hela boken och i en mängd andra böcker han medverkat i tillsammans med andra psykologer m.fl., bland andra Ronald Levant. Den senare pratar rentav om “rekonstruktion av manligheten”!

“Han [pojken] har inga sätt att tala om de misslyckanden han ser; han skäms, men kan inte tala om skammen heller.”

Tiger av skam. Och därmed får han heller ingen chans att inse att han inte har något att skämmas över, att han duger precis som han är. Han duger och är värd att älskas villkorslöst!

“Med tiden går hans känslighet under jord, utan att han ens tänker på det, ända till han förlorar kontakten med sig själv [men detta märker han inte]. Och så har pojken blivit ‘gjord hård,’ precis så som samhället anser att han bör vara.”

Med allt vad detta innebär för honom själv och alla dem han har relationer med. Både mannen (men inte alltid medvetet) och inte minst hans närmaste, arbetsplatser och samhället i stort får ta konsekvenserna. Alla förlorar vi på det, och inte minst männen och pojkarna själva. Vi (inte minst män själva) bestjäl dem på förmågan att leva ett gott och rikt liv, med tillgång till hela paletten av känslor.

Ja, och hur många män känner inte obehag när deras kvinnliga partners börjar prata känslor? 😦

Jag gillar verkligen det Pollack och Levant skriver! Väldigt viktigt och borde spridas! Alla som verkar i denna anda betyder oerhört mycket för hela vår värld!

Advertisements

§ 3 Responses to Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället?

  • k says:

    Pollack skriver vidare i introduktionen att…

    “…vi vill att våra pojkar ska vara känsliga och fortfarande coola snubbar. Är det då konstigt att en massa pojkar är förvirrade av denna dubbelmoral?/…/

    När en pojke försöker se sina äkta drag, sitt sanna själv, i spegeln, så kan han bara se hur han kommer till korta med detta omöjliga och föråldrade ideal [de föråldrade kraven och förväntningarna han har på sig om hur en pojke/man ska vara som fortfarande förhärskar].

    Är det då konstigt om han senare blir frustrerad, deprimerad eller arg, lider av låg självkänsla [dock dold bakom en mask, både för sig själv och andra, av självsäkerhet och av att ‘allt är fint!’], samt misslyckas i intima relationer eller till och med tar till våld [i frustration och på grund av allt uppdämt]? 

    Genom denna bok skulle jag vilja hjälpa familjer, samhällen och pojkar själva att bättre förstå vad en riktig pojke är och, viktigast, hur man kan hjälpa pojkar att blomma och lyckas i vårt samhälle.”

    Pojkar har känslor och behov som alla andra och som flickor har! Troligen har män desamma som kvinnor har, men de har måst föra en massa av detta under jord och det skapar problem för dem själva, det liv de lever, de relationer de har.

    Pollack undersökte bakgrunden bland annat till de två pojkar som genomförde massakern i Columbine high school i USA. Se här:

    In REAL BOYS’ VOICES, Pollack reveals the 5 key warning signs of depression and shares his 15 point program to change the way we relate to boys, improving not only their lives, but the safety and security of all of us who live with them and care about them.

    ‘Of all the things boys across America are talking about, teasing, bullying and the need to ‘fit in’ figure at the top of the list.’

    Dangerous bullying and our tolerance of it, argues Pollack, is a national disgrace. Every day over 160,000 children miss school because of fears – or acts – of bullying. In a recent CDC study, 81% of students admitted to bullying their classmates, while 75% of adolescents nationally admitted that they had been bullied during their teen years. The boys Pollack spoke with described school as a place where you cannot let your feelings show for fear of ending up humiliated, seriously injured or dead. In REAL BOYS’ VOICES, Pollack offers practical advice on how to deal with bullies, what to do if your child is a bully and what to tell your child if he is being bullied. Pollack also reveals how homophobia and boys’ insecurity about their sexuality is at the root of much of the painful teasing and bullying that boys so often endure.

    ‘The boys I met with early in 2000 in Littleton, Colorado, have a lot to say to America. They have survived a trauma that they, and our nation, will not forget.’

    The tragic shootings at Columbine High School in Littleton, Colorado left the nation confused and afraid about the threat of extreme violence and its connection to boys. In the wake of the tragedy, Pollack traveled to Littleton, Colorado to meet with boys from Columbine High School to discuss the fear, the forgiveness, the healing and the lessons learned. In REAL BOYS’ VOICES, boys speak movingly about their lingering fear and anxiety, their deep sadness and the spirituality that helps them cope with the tragedy. Pollack also analyzes the national legacy of fear – the Columbine Syndrome – that remains. He reveals how the violence has made America afraid of boys, how teachers, parents and students are stereotyping types of boys who may be violent and how boys themselves are afraid — afraid of being victims of violence, afraid that if they are different, they will be falsely accused of being predisposed to murderous rage and afraid to discuss the real feelings they have inside themselves for fear that they will be considered violent. In REAL BOYS’ VOICES, Pollack reveals the three key steps to help deal with and face violence:

    • Society must neither exalt boys who fight nor punish or ostracize boys who show their vulnerability—true emotional wisdom must replace so-called ‘zero tolerance’ programs that are currently hurting (and provoking) thousands of boys across the country.
    • Be on the lookout for signs of depression and sadness.
    • Realize that boys, as angry or aggressive as they may become, are highly unlikely to become dangerous in any way.

    ‘These brave boys have a lot to teach us about the kind of society we have become,’ writes Pollack. ‘They are clear, as we must be, that what they have experienced is not limited to Littleton, Colorado, but is endemic to America.’

    REAL BOYS’ VOICES illuminates the secret inner emotional lives of boys today and gets to the heart of what mothers, fathers, teachers and girls want to know, as well as what boys want to know about each other, but are afraid to ask.

    Next: Read advice from the book on dealing with bullying, teasing and more…”

     

    • k says:

      Många pappor försöker också vara både känsliga och coola snubbar samtidigt!? Och den sortens pappa är nog bättre än den som inte finns i sina barns liv, kanske varken känslomässigt eller fysiskt. För att inte tala om: hur är de senares relationer med sina partners? Har de en massa pengar kan de nog finna kvinnor som står ut med dem – ett mer eller mindre långt tag? 😦

  • k says:

    Tycker att artikeln “Tänk om vår lättkränkta samtid bara är en myt?” passar in i detta tema. Andrev Walden skriver:

    “Alla är så lättkränkta nu för tiden. Man får inte skämta om någonting längre. I det här landet.

    Det där är ett påstående som blivit en sanning. Så där som påståenden blir när de upprepas tillräckligt många gånger och liksom sipprar ut i det kulturella grundvattnet.

    Men tänk om det inte är sant?

    Bilagan om att det här är någonting typiskt svenskt kan vi avliva med en gång, suckarna om att alla är så lättkränkta i dag ekar även i andra västländer (precis som ältandet om den politiska korrektheten, en annan typiskt svensk grej som alltså inte alls är typiskt svensk).

    Vår plötsliga lättkränkthet är lika typiskt svensk som den är typiskt brittisk eller typiskt holländsk eller typiskt amerikansk. Och precis som här är det inte sällan äldre vita män i humor­branschen som drar de tyngsta suckarna.

    Men är vi ens mer lättkränkta i dag än vi var förr?

    Tanken slår mig i höjd med säsongsavslutningen av SVT:s soffprogram ‘Sommarkväll med Rickard Olsson’. Olsson har bjudit in Peter Dalle och Tommy Körberg för att prata om deras nya krogshow och det gör de i 90 sekunder innan signalordet ‘politiskt korrekt’ lotsar in sällskapet i en nästan tolv minuter lång diskussion kring hur lättkränkta alla är nu för tiden. I det här landet./…/

    Programledaren undrar inte hur det ligger till, han undrar varför. Och genar rastlöst rakt in i frågan ‘varför är alla så lättkränkta i dag?’

    Det är liksom en sanning.

    ‘Det är väl modernt’ föreslår Malmberg och ‘det verkar ha blivit nån jävla sport’ säger Körberg medan Dalle åtminstone försöker sig på ett slags identitetspolitisk analys. Men utgångspunkten är hela vägen att alla verkligen är mer lättkränkta i dag.

    Och följdfrågan som borde ställas blir inte ställd. Det blir den aldrig. Den som låter ungefär så här: Om du med ‘alla’ menar till exempel bögar eller handikappade eller asiater eller afrikaner – för vi kan nog enas om att du egentligen inte menar alla – är du säker på att de inte blev kränkta förr? Att du kanske bara inte märkte det för att de inte hördes? För att de inte kunde eller inte vågade berätta?

    För att de saknade en röst.

    Det behöver inte vara hela sanningen men först där blir ju ett samtal om vår lättkränkta samtid intressant.

    Den som på riktigt tror att ingen kränktes av bögskämt på 1970-talet har förmodligen bara aldrig varit bög på 1970-talet. Hur ställer man sig upp och berättar att man känner sig sårad av ett skämt i ett samhälle som fort­farande betraktar dig som psykiskt störd?

    Om du börjar betrakta människor som människor kommer de snart också att känna sig som människor. Och bära sig åt som människor. Vädra sina känslor och sånt.

    Påståendet att ‘alla’ är så lättkränkta i dag förutsätter ju att något av följande är sant: 1) de blev inte kränkta förr eller 2) de blev kränkta men det hördes inte eller 3) de fanns inte.

    Det tredje alternativet kan vi på goda grunder sortera bort direkt. Och eftersom det första förutsätter att mental sårbarhet är en plötslig kollektiv mutation (det kanske är mobilstrålningen?!) blir vi ju sittande med det andra alternativet.

    De hördes inte.

    Och den som säger att alla jävlar är så lättkränkta i dag kanske egentligen menar att alla jävlar hörs i dag. Och att det är besvärligt för den som vill skämta om vad som helst.

    Sen kan man peka på att det inte alltid är den förmodat kränkta som rasar, att männi­skor som aldrig tillhört de röstsvaga i normens utkanter allt oftare springer deras kränkthetsärenden.

    Jag som vit och heterosexuell svensk man kan till exempel markera mot ett trött skämt om bögar (som jag drog själv i ett annat århundrade) men det är ju en omedelbar effekt av att bögarna erövrat ett utrymme och en röst, att de till sist kunnat visa mig att de är människor med känslor och sånt.

    Det är ju först när vi hör varandra som vi lär känna varandra och ser varandras sårbarhet. Det är där och då vi odlar omsorg.

    Jag påstår inte att omsorgen aldrig slår över i hysteri – det gör den verkligen ibland – men den kan omöjligt vara ett riktigt problem. Bara någonting nytt.

    Till skillnad från vår sårbarhet./…/

    Men jag delar inte deras idé om att alla är så lättkränkta i dag. Jag tvivlar emellertid inte på att de upplever världen så.

    Rickard Olssons känsla av samtidens lättkränkthet bottnar rimligen i att han själv blivit både anmäld, stämd och rasad mot vid flera tillfällen under sin karriär – men det tycks inte slå honom att han också haft fler chanser att trampa individer på tårna än de flesta andra människor i vår arts historia.

    Bara i ‘Vem vet mest?’, hans eget tv-program som nu rullar på 17:e säsongen, har han mött och pratat med ungefär 10 000 människor. Och precis som han löpt en förhöjd risk att dra på sig förkylningar har han också löpt en förhöjd risk att kränka.

    Han lever på sätt och vis i en extrem modell av en samtid där vi har många fler möjligheter att kränkas och många fler möjligheter att höja rösten när vi känner oss kränkta.

    Men vår sårbarhet är knappast ny. Bara världen vi lever i. Den där som ständigt förändras och ska rymma allt fler versioner av oss själva.

    Någon tiondel av tiden det tog att skriva den här kolumnen ägnades åt oroligt stirrande på ordet bög.

    Hur är det nu, får man säga bög? Får jag säga bög? Den frågan hade jag inte ställt mig själv 1990. Det säger någonting om samtidens ängslighet, men ingenting om vår sårbarhet.”

    Så bra skrivet! 😀

    Kanske kunde man se det som ett gott tecken: att människor reagerar och ifrågasätter, något de kanske inte gjorde förr! Att människor faktiskt känner och reagerar, bland annat med empati! Att man hävdar sin rätt att vara som man är.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället? at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: