Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning …

August 11, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!'”

Advertisements

§ 3 Responses to Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning …

  • k says:

    Jag har skrivit ganska mycket om moderns roll i pojkars liv. Skulle så småningom vilja skriva om faderns. Boken “Real Boys’ Voices” är en tegelsten på nästan 400 sidor, men kapitel 6 har rubriken “Riktig far/riktiga män: den empatiska relationen mellan fäder och söner” s 113 i “Fäders speciella roll”:

    “Fäder är inte manliga mödrar.

    Interaktioner mellan fader och son är, som vi vet, synnerligen viktiga i en pojkes liv, men de ser inte ut på samma sätt som dem mellan mor och son. Fäder tenderar att utveckla sin egen älskande stil av att lära ut, guida och leka med sina pojkar.”

    Och där kan nog hur pappan har handskats med sina tidiga upplevelser ha stor betydelse. Att pappan inser vad en pojke behöver, många gånger på tvärs med hur han själv uppfostrats och på tvärs med idealen i samhället.

    Ja, helt enkelt att pappan och pojken också får en nära, känslomässig anknytning! Kan vara av avgörande vikt!

    Så pappan påverkar i högsta grad! Och kan vid behov moderera det en mamma kanske inte är så bra på! Om han finns tillgänglig!

    Att en pappa (och farfar till sonson) inte inser hur viktig han är och faktiskt skulle kunna vara är tragiskt… 😦

  • k says:

    Tankar under resa: Han använder mig som substitut, som omhändertagande mamma, för det han inte fick. Med allt vad det innebär. Så han vet inte hur rätt han har när han säger att jag mammar honom. Något han vill att jag ska göra, samt inte vill!? Vadå, en vuxen relation, mellan två vuxna? Borde vi inte sträva mot det?

    Han försöker kontrollera mig med diverse medel: hur fort jag går, var jag går, jag ska släppa allt och fokusera helt och totalt på det han säger osv! Som när vi gick ner till havet: ”Du har bestämt var vi ska gå!!!” Och tar till grova medel genom att säga att jag är som nån slags prinsessa, vilken man ska tillfredsställa genom att aldrig säga emot något som hon föreslår.

    Som igår när han måste stanna och röka. Och frågan är om inte detta är ett uttryck för att HAN vill bestämma, bete sig som kung skulle jag kunna kontra med!? Vem vill bestämma egentligen? Kan undras!? Vadå, gemensamt besluta?

    Känns som om han vill styra mig som man styr en häst med strama tyglar: gå dit, stanna osv!

    Jag lever med en missbrukare. Som inte kan knyta an, därför att han fick denna avbruten för tidigt? Och därför kan han inte släppa missbruket!

    Alldeles vråldesperat!!! MÅSTE stanna kosta vad det kosta vill, för han MÅSTE röka!!!!! Det är tvunget! Och hindrar nån honom, så vet man aldrig vad som kan hända!?

    Och hela tiden pågår en planering över när han ska få nästa bloss! Det överskuggar ALLTING annat? Och ger en kick, att utmana döden, därför att det faktiskt riskerar leda till allvarlig sjukdom: inte minst att kvävas ihjäl. 😦

    Ja, om han får KOL, så kommer jag nog att påminna honom. 

    Slår mig: mamma eller pappa kan inte hela en nu. Det är bara en själv som kan göra det! Man kan klandra dem, men det upplöser inget. Man måste göra jobbet själv!

    • k says:

      Nu straffar han genom att inte göra vistelsen här trevlig, utan plågsam! Precis som han gjort tidigare i livet! Inget gitarrspel! Kollar videor på youtube hela dagarna! Se sur ut och vara otillgänglig är det som gäller?! När han inte kräver själv… 😦 Jag får inget kräva och har inga behov!? “Jag tänker sitta här och offra mig själv, så det riktigt känns för dig! Att du ‘bestämt-oss’ och jag har inget ‘say-so’!” Men han hade kunnat dra hem!!! För egen maskin och kanske haft det trevligare där!? Nej, visstja, DET är ju också ett fängelse! Och jag så hemsk, så om han drar, så är det HAN som drar, inte han som blir kickad ut? 😦 “Rädd för att bli avvisad?” sa hans äldsta syster (om sonen, men det kan nog gälla alla människor, i synnerhet de närmaste?).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning … at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: