Drömkvinnan…

August 4, 2016 § 3 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

En man berättade om sin första fru för sin partner:

“Hon jagade efter mig och även om hon inte var min drömkvinna så gav jag efter.”

Innan han berättade detta (partnern har hört detta förut) sa han att hon inte skulle ta honom fel nu.

Partnern undrar vilken slutsats hon ska dra, trots hans försäkran om att hon inte skulle ta det fel. Hon är inte hans drömkvinna riktigt, men trots det så har han hållit fast vid henne ända till nu!?

Men vänta nu: hur menar han? Hon kunde ju vända på det? Anser han att han är drömmannen?

Om man tänker efter: finns den där drömkvinnan? Och om en man som söker efter drömkvinnan skulle hitta henne är han bara att gratulera!

Och det är bara att knalla ut och hitta den där drömkvinnan? Hon som ser ut som ens drömkvinna är bara ens nya partner?

Är det så? För kvinnor är inga gudinnor? De är mänskliga varelser. Med känslor och behov.

De kan klara en tid med givande och omhändertagande, ibland lång tid, men förr eller senare så fixar inte ens den mest fantastiska kvinna att få väldigt lite tillbaka, kanske ingenting! Antingen protesterar hon eller så blir hon sjuk och/eller bryter ihop?

Levant skriver om just dessa behov hos många män, kanske de flesta, att i olika grad bara förvänta sig förståelse och diverse andra saker av sina kvinnor, men inser inte att de knappt ger något tillbaka. Han menar att mannen försöker hitta en mamma, som behovslöst bara ger och tar hand om.

Mannen sa också:

“Jag anser att jag har rätt att säga vad jag är missnöjd över!”

Men fortsättningen kom inte:

“Och jag anser att du också har den rätten!”

Jag skulle vilja kommentera denna postning med citat ur Levants bok på detta tema.

Varken man eller kvinna mår gott i den här sortens relation och ingen kommer att få sina behov fyllda. 😦

51YQSVCV39L._SX304_BO1,204,203,200_

I boken “Real Boys’ Voices” av William Pollack* får läsaren ta del av de vittnesmål unga pojkar har om sin tillvaro; vilka behov de har innerst inne, som kultur och mans- och kvinnosocialisering förbjuder dem. De vittnar om att pojkar har en massa behov som mer eller mindre ignoreras och måste tryckas ner.

Och extremfallen av denna socialisering ser man i de vansinnesdåd som skett den senaste tiden (men också några år tillbaka) utförda av ensamma män. Så detta är något vi borde försöka göra något åt; både för enskilda män och deras liv och relationer (inte minst i privatliv och på arbete), utan också för samhället och världen i stort.

Vi skulle inte behöva släppa ut galningar i vår värld och inte ha män som mår så dåligt att de begår självmord. Kvinnor och barn skulle må bättre av män som hade kontakt med sina behov och känslor och kunde uttrycka dem och som inte uttrycker dem i utbrott eller fysiskt och mentalt våld.

*Den artikel från New York Times är väldigt intressant! Här ett citat:

“IN MY TRAVELS THROUGHOUT THIS COUNTRY FROM THE inner-city neighborhoods of Boston, New York, and San Francisco to suburbs in Florida, Connecticut, and Rhode Island; from small, rural villages in New Hampshire, Kentucky, and Pennsylvania to the pain-filled classrooms of Littleton, Colorado—I have discovered a glaring truth: America’s boys are absolutely desperate to talk about their lives.

They long to talk about the things that are hurting them—their harassment from other boys, their troubled relationships with their fathers, their embarrassment around girls and confusion about sex, their disconnection from parents, the violence that haunts them at school and on the street, their constant fear that they might not be as masculine as other boys.

But this desperate coast-to-coast longing is silenced by the Boy Code—old rules that favor male stoicism and make boys feel ashamed about expressing weakness or vulnerability. Although our boys urgently want to talk about who they really are, they fear that they will be teased, bullied, humiliated, beaten up, and even murdered if they give voice to their truest feelings.

Thus, our nation is home to millions of boys who feel they are navigating life alone—who on an emotional level are alone—and who are cast out to sea in separate lifeboats, and feel they are drowning in isolation, depression, loneliness, and despair.

Our sons, brothers, nephews, students are struggling. Our boyfriends are crying out to be understood. But many of them are afraid to talk. Scotty, a thirteen-year-old boy from a small town in northern New England, recently said to me,

‘Boys are supposed to shut up and take it, to keep it all in. It’s harder for them to release or vent without feeling girly. And that can drive them to shoot themselves,’

I am particularly concerned about the intense angst I see in so many of America’s young men and teenaged boys. I saw this angst as I did research for Real Boys, and then again in talking with boys for this book.

Boys from all walks of life, including boys who seem to have made it—the suburban high school football captain, the seventh-grade prep school class president, the small-town police chief’s son, the inner-city student who is an outstanding cartoonist and son of a welfare mother—all were feeling so alone that I worried that they often seemed to channel their despair into rage not only toward others but toward themselves.

An ordinary boy’s sadness, his everyday feelings of disappointment and shame, push him not only to dislike himself and to feel private moments of anguish or self-doubt, but also, impulsively, to assault, wound, and kill.

Forced to handle life’s emotional ups and downs on their own, many boys and young men—many good, honest, caring boys—are silently allowing their lives to wither away, or explode.

We still live in a society in which our boys and young men are simply not receiving the consistent attention, empathy, and support they truly need and desire. We are only listening to parts of what our sons and brothers and boyfriends are telling us.

Though our intentions are good, we’ve developed a culture in which too often boys only feel comfortable communicating a small portion of their feelings and experiences. And through no fault of our own, frequently we don’t understand what they are saying to us when they do finally talk.

Boys are acutely aware of how society constrains them.”

De goda nyheterna är att de har börjat prata om detta och intressera sig för detta! Att medvetenheten om detta finns! Ett steg i rätt riktning! Ett viktigt första steg, men bara ett första steg!

Nu finns det äntligen nån som vill höra dessa röster och lyssna till dem! Och män som med kraft går ut och säger att även vuxna män kan komma tillrätta med detta! Se Levants bok t.ex. Har försökt hitta nyare litteratur, men hittills inte lyckats!

Advertisements

§ 3 Responses to Drömkvinnan…

  • k says:

    Och jag tror att man måste ha kommit tillrätta med sitt egna i tillräcklig grad innan man på ett effektivt och kraftfullt sätt kan strida för barns förhållanden: mot aga och misshandel av barn.

    Jag har försökt säga det, men orkar inte säga det igen… 😦

  • k says:

    I kapitlet “Destruktivt berättigande: självömkan leder till överseende rörande ens handlingar” s 246:

    “Som diskuterats tidigare så är den psykologiska termen för dessa upplevelser tidigt i livet ‘normgivande utvecklingstrauman’ – där normgivande betyder att de anses vara en så normal del av pojkars uppfostran att de inte ens erkänns som trauman. 

    Men om de inte blir bekräftade så kan de inte sörjas. Och om de inte blir sörjda så rehabiliterar sig en man inte från dem. Han fortsätter bära smärtan inom sig, vilken kan ge upphov till en omedveten känsla av destruktivt berättigande [‘Jag har rätt till!’] – en övertygelse att han är berättigad att alltid sätta sina egna önskningar först och ta mer än han ger för att kompensera för de skador han led i spädbarnsålder och barndom.”

    Skador som den partner han lever med inte har något med att göra eller har orsakat ett dugg! Och detta skriver alltså en man!

    “Och därför att de flesta män omedvetet förväntar sig  att deras partners ska sörja för deras behov [partnerns behov då? Har hon inga eller väldigt få och obetydliga?], är det vanligtvis deras partners som får klä skott för mäns känsla av destruktivt berättigande.

    En del män känner sig berättigade att kräva att deras partners anpassar sig till deras sexuella önskningar, utan att nånsin återgälda tjänsten.

    “Det sexuella evangeliet enligt Henry Miller, Hugh Hefner och 2 Live Crew s 245:

    “Men ju mer osammanhängande deras lust är, så är sannolikheten förstås mindre att de ska hitta en partner som är villig att tillfredsställa deras önskningar – vilket betyder att de antingen måste betala eller tvinga någon att tillfredsställa dem.” 😦

    • k says:

      Ja, detta lilla utbyte är ett uttryck för det som Levant skriver ovan om mäns destruktiva berättigande:

      “Jag anser att jag har rätt att säga vad jag är missnöjd över!”

      Ja, den rätten får man ha, men om man tar sig den borde man låta andra ha den också!?

      Och det är bara han som har saker han är missnöjd med? Hon har ingen anledning att vara missnöjd med nånting.

      Fortsättningen kom inte:

      “Och jag anser att du också har den rätten!”

      De anser sig inte vara skyldiga att återgälda det de kräver. En känsla att de har rätt att sätta sina önskningar först. 😦 För det tidiga avbrytandet i anknytningen och senare fortsatt socialisering, som alla pojkar lider av i större eller mindre grad. En del väldigt lite och andra betydligt mer.

      Och det verkar som detta är ett problem fortfarande enligt vad Pollack skriver i boken “Real Boys’ Voices”! 😦

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: