Skapa god relation…

July 19, 2016 § 26 Comments

konflikstilargraf5

Om samverkan:

“…maximal omsorg för både egna och andras intressen. Samverkan betyder därmed en strävan mot att båda parter ska få sina intressen tillgodosedda./…/

Att visa öppenhet och engagemang för motparten ökar respekten, tilliten och förståelsen. Det förbättrar relationen och skapar engagemang.”

Samverkan, dvs där båda får det de vill och är rejält nöjda är det man borde sträva emot!? Och kan göra att relationen blir bättre och bättre. Och att relationen blir något där BÅDA växer och mår gott! Kanske mår bättre och bättre.

Nej, det är inte oviktigt att man ser till så att man får som man vill! Men att man vill behöver inte betyda att man inte bryr sig om eller inte är intresserad av vad den andre vill eller behöver! Det behöver verkligen inte vara en motsättning!

Att BÅDA får vad de vill och behöver behöver inte vara motsatser alltså! Är inte det automatiskt! Att båda får det de vill borde ligga i bådas intresse! Inte att ensidigt kämpa och få igenom sitt ELLER ge efter! Utan diskutera sig fram till något där båda får sina behov tillfredsställda, där BÅDA är nöjda och som inte är kompromiss för någondera parten!

Gynnar relationen – och ja, skapar engagemang i varandra i diverse saker. En effekt som sprider sig som ringarna på vattnet!? Båda individer blir nöjdare och kan slappna av mer och får därmed mer energi, än om de måste vara på defensiven och inställda på kamp (eller att bli attackerad) hela tiden!

Och detta borde man “lära” barn tidigt! Lära syskon! Att det inte är antingen/eller, utan både/och! Inte lära dem att t.ex. ett äldre syskon ska backa och anpassa sig för att denna är äldre och klokare än ett mindre syskon.

Det äldre syskonet kanske har lika stora behov som det yngre och lika stor rätt som det yngre att få sina behov fyllda! Inte bara “kanske” det HAR lika stora behov som det yngre, men de kan vara mer eller mindre lika, men likheten/olikheten är inte poängen!

Det lilla barnet kanske har sina behov och det större sina och det större har lika stor rätt som det yngre!

Om det inte är så (och inte minst förr var det inte så, är troligen inte riktigt så idag heller) så blir det motsättningar mellan syskonen som spelas ut mellan dem som små och om inte som små senare i livet, antingen mot syskonen eller mot andra, eller både/och. I relationskonflikter, som hade kunnat vara onödiga!

Så om B säger vad hon vill och har idéer och förslag så är inte det “fel” och behöver INTE utesluta den andre. Om den andre bryr sig om, så vill den att partnern ska vara nöjd och tillfredsställd och är beredd att lyssna och skulle också kunna ta detta som en invitation och rätt att säga vad han vill och ha idéer och förslag!

Och kan båda parterna klart och tydligt säga vad man vill, så kan det stärka relationen OCH båda de enskilda individerna var för sig. Värd att anstränga sig för!

De övriga konfliktstilarna, som kamp, kompromiss, undvikande och anpassning har klara begränsningar och är inget att bygga en bra relation på! Samverkan däremot verkar vara en metod man bör prioritera!

Om A “is leaning backwards” och “doing all the paddling” eller att B går runt och anpassar sig på sitt sätt … :

“Eftergivenhet som strategi är riskabel.

Anpassning för att få karriär, kärlek eller uppskattning blir en fälla. Och medan den inre känslan av att andra har skuld till en växer får man allt svårare att få vad man behöver.

Överanvänd leder anpassning till bitterhet, depression, beroende och att man inte växer som människa. De som är mycket konflikträdda har sällan tillfredsställande relationer. Även om relationerna är goda får de ju inte själva vad de behöver. Ett överdrivet anpassande tenderar också läcka ut som negativa känslor på ett eller annat sätt [och tynger bara relationen].

Dessutom tenderar andra tycka bättre om att få möta dig som person än att alltid få vad de vill. Om du ständigt anpassar dig riskerar du att andra känner sig som förtryckare [och detta mår ingen relation bra av]. Framförallt förnekar du dem det de vill ha av dig, du.

Medveten anpassning däremot stärker självkänslan och är för de flesta en positiv upplevelse. Det finns många goda anledningar till att anpassa sig. Altruism och omtanke är ett par. Att du inser att du har fel och att du borde ge dig för den andra är andra.

En speciell form av anpassning är att ge andra frihet att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Särskilt om du har makt att förvägra dem det är det något som ger dem möjlighet att utvecklas och växa som människor.”

Advertisements

§ 26 Responses to Skapa god relation…

  • k says:

    Och det är möjligt att den ena parten vill något som den andra parten inte vill och då kan lösningen i just detta fall vara att var och en gör det den vill! helt enkelt! Frihet för båda!

    Och när båda verkligen vill samma sak, så deltar båda i aktiviteten med större engagemang och båda får ut mer av den!

  • k says:

    Samverkan innefattar alltså att man diskuterar en lösning där båda är riktigt nöjda med hur man ska hantera t.ex. ett kompakt boende! Så ena parten inte blir irriterad på den andra partens närvaro i lägenheten och den andra parten inte känner att hon helst borde vara osynlig eller inte vistas där!

    Hur lösa detta så att BÅDA får det de vill och behöver?

    Så inte ena parten får svälja sin irritation och den pyser ut när det blivit för mycket och den andra inte behöver känna sig som en klumpig bulldozer!

  • k says:

    Och en “riktig man” ska inte vara en “henpecked husband” (=toffelhjälte), utan visa var skåpet ska stå? Minsta misstanke att man är det är oerhört genant?

    Samverkan innebär i själva verket att bara den ena parten får det den vill och behöver!!?? Det kan se ut som om båda bestämt, men i själva verket så är det inte så?

    Ger A B ett lillfinger så tar hon hela handen? Den risken är inte värd att ta? Den måste förebyggas med alla medel?

  • k says:

    Att vara mån om och och visa omsorg om både sig själv och den andre, ömsesidigt, stärker bara relationen!

    Tyvärr inte lätt därför att vi inte har fått träna på det så bra i olika grad! Jag tror de flesta har fått mer eller mindre bra träning på detta. 😦

    Och denna, liksom andra förmågor, kan vara jobbiga att återerövra. 😦 Men kan vara väl värd ansträngningen!

    • k says:

      Ja, som citatet i bloggpostningen säger:

      “…maximal omsorg för både egna och andras intressen. Samverkan betyder därmed en strävan mot att båda parter ska få sina intressen tillgodosedda./…/

      Att visa öppenhet och engagemang för motparten ökar respekten, tilliten och förståelsen. Det förbättrar relationen och skapar engagemang.”

      Dvs att man visar omsorg, maximalt, om BÅDE de egna OCH den andres intressen, så ökar det respekten, tilliten och förståelsen och förbättrar relationen och skapar engagemang! Att det inte är någon motsättning: om DU får som du “vill”, så betyder det automatiskt att JAG måste stå tillbaka (och då får JAG göra totalt avkall på det jag vill)?

      Snarare borde det vara bådas ambition att man ska komma till en lösning som BÅDA är nöjda med, men som inte upplevs som en kompromiss för någondera parten! Om man bryr sig om den andra parten vill man att denna ska var så nöjd som det bara går, men förstår att det också är viktigt för relationen att man själv är nöjd!

      “Även om kompromiss är bättre än kamp för relationen är det inte den mest eftersträvansvärda konfliktstilen. Kompromisser har en tendens att skapa sämsta gemensamma nämnare. Ingen får riktigt vad de vill utan får nöja sig med något som de är halvnöjda med men som åtminstone inte heller gör den andra helt nöjd.”

      I längden tär det på relationen!

      “Risken är stor att du försummar möjligheter att skapa lösningar som tillgodoser bådas intressen om du förväntar dig att behöva kompromissa.”

      Lösningar som kanske finns där, men om man kompromissar med det man vill så upptäcker man inte dessa lösningar!

      “Kompromisser är som sämst när det är viktigt med analys och kreativa lösningar, när konflikten berör viktiga principer och värderingar. Överanvänt är risken stor att man lappar och lagar på symptom men inte löser orsakerna till konflikter./…/

      Det är hämmande att ständigt kompromissa och ofta onödigt. I viktiga frågor är det bättre att sträva mot samverkan.”

      Ja, en lösning som båda är helt tillfredsställda med kan finnas inom nära räckhåll, men man upptäcker den aldrig därför att man anpassar sig, kämpar, kompromissar. Och med dessa sätt blir ingen i längden riktigt nöjd och relationen blir inte så bra som den skulle ha kunnat vara.

      Motparten kanske inte heller blir glad om den andra parten ständigt anpassar sig:

      Om du ständigt anpassar dig riskerar du att andra känner sig som förtryckare [eller diktator, dominant och en som SKA ha sin vilja igenom, men genom att kämpa och bara driva SITT vill, så uppnår man ingen lösning och får kanske inte heller se att en gemensam lösning ÄR möjlig och dessutom utan såna enorma ansträngningar]. Framförallt förnekar du dem det de vill ha av dig, du.”

      Precis!

      Och hur ofta är det i grund och botten motsättningar mellan bådas “vill”? Kanske inte alls så stor, men det upptäcker ingen, för det man “vill” har blivit en kamp mellan två intressen, där bara EN kan vinna!??

      Om man visar:

      “Jag bryr mig verkligen om vad du vill och jag är verkligen intresserad av att lösa det, till BÅDAS vårt bästa! Jag har omsorg om BÅDAS vårt bästa och om relationen!”

      Så lägger man en god grund och skapar, om inte omedelbart så på sikt, en beredskap och vilja hos den andra att hitta en lösning, där det inte blir en kamp mellan två motsatta intressen! Eller anpassning och kompromisser!

      Vad är det för relation om ens strategi är: om jag ger dig ett lillfinger, så tar du hela handen! Är det så riskerar hela relationen bli en enda, lång fight! Och blir någon lycklig i denna? Får någon egentligen vad den vill och behöver i en sån relation?

      Ydrén skriver:

      “I längden tär det på relationer om du ständigt kämpar för vad du vill utan att ta hänsyn./…/

      Destruktiv kamp förstärker konflikten och får parterna att polarisera sina ståndpunkter.

      Det tenderar att göra att man får sämre kontakt med sina egentliga behov.

      Det gör det också mindre sannolikt att man kan lära sig tillräckligt mycket om varandra för att skapa riktigt bra lösningar på konflikten.”

      Och det är ju riktigt, riktigt tragiskt och sorgligt! Man riskerar fastna i:

      “Du är/ser ut…!”

      Och apropå detta “du är/ser ut” osv: är det bara den ENA parten som är/ser ut? Hur ser då den andra parten ut?

  • k says:

    Ska B lösa allt och allas problem, inklusive sina egna? Är hon ansvarig för stämningen överallt? Och görs hon ansvarig för stämningen både här och där, därför att hon signalerar ut dessa “egenskaper/tendenser”? Det är relativt lätt att göra henne ansvarig och ge henne skuldkänslor och därmed “få” henne till saker…?

    Nå, jag tror lösningen är att båda säger vad han/hon vill och försöka hitta en lösning som verkligen tillfredsställer BÅDA! Och har detta som fortsatt strategi! Huvudstrategi!

  • k says:

    Om A sätter sig på tvären när B föreslår något, har en idé, har en önskan, hur kan man tolka det?

    “Du ska absolut INTE få som du vill! (Och riskerar det inte bli som HAN bestämmer istället? Istället för att de hittar en gemensam lösning, där bådas intressen tillgodoses! Eller så följer han med och är missnöjd och irriterad? Är det kul för B?)”

    Är det omsorg om den andra (ELLER en själv)? Om man bryr sig om den andra vill man väl att den, om möjligt, ska få som den vill!? Få behov och önskningar tillfredsställda? Och det utesluter inte att man samtidigt värnar sitt eget vill och sina egna behov eller önskningar!

    Är man mån om relationen, så diskuterar man fram en lösning!??? Där man signalerar att man tror att den andra parten vill hitta en gemensam lösning och inte bara trumfa igenom sitt “vill”!

    Är det ANTINGEN hennes “vill” ELLER hans? Finns det inte en tredje väg: BÅDA blir nöjda??? Och relationen blir bättre och bättre varje gång man lyckas hitta en lösning som BÅDA är nöjda med!

    Och en annan tolkning av att han sätter sig på tvären kan, med god rätt, vara:

    “Nu har du ‘bestämt-oss’ och det är ingen idé att diskutera med dig! Du är omöjlig att komma överens med!”

    Och så står de där, i en låst sits! 😦 INGEN blir nöjd! Båda blir ledsna och arga! Och ju oftare och fler gånger detta händer, desto ledsnare och argare blir båda parter! Och missnöjet bara växer! 😦

    Varken den ena ELLER den andra blir nöjd! Båda alltmer missnöjda och ledsna! 😦 BÅDA blir förlorare!

  • k says:

    Det är tungt med någon som är missnöjd och klagar så ofta.

    “Nu ska jag tillbaka till det där fängelset (om den lilla lägenheten)!”
    “Vad ska vi göra åt det?”

    På det har det inte funnits något svar än. Är det så att det bara handlar om A??? Hur det är för B? Tänker A nånsin i de banorna:

    “Hur är det för B (med kärlek och omsorg om henne)?”

    Fast A inte säger det?

    Är det bara HAN? Inte HON också? Hur är det för HENNE att måsta tillbaka dit, finns det i A:s sinnevärld? Hon har fått dela det lilla utrymmet och makat på sig, men inte klagat över det. Hur är DET för henne? Och vadå kanske förändra och förbättra detta både för hennes och hans skull? Är hon värd det?

    Funderar han över att HON bör få röra sig fritt därhemma och trivas och få känna sig hemma där, inte att hon är i vägen och fel och omöjlig? Och att hon förtjänar att nån är glad att hon finns där?

    Ser han inte den omsorg hon visat om honom? Hur hon velat att allt ska bli så bra som det nånsin går? Eller har hon inte visat omsorg?

    Tar båda ansvar för sina egna känslor och behov? Sina känslor av missnöje t.ex? Och hur? Vem ska åtgärda saker? Båda, eller, den ena? Eller vem?

    Tar båda ansvar och lägger det inte på den andra? Felet är hur den andra är, ser ut, uttrycker sig osv? Och det felet ligger bara hos den ena, helt och totalt? Finns ingen anledning att alls reflektera över hur den andra är, ser ut eller uttrycker sig?

    Bryr han sig om henne? Gör han det verkligen?

  • k says:

    Att säga:

    “Du är/ser ut osv!” vad signalerar det? “Det är dig det är fel på?” “Det är ditt fel och dina egenskaper, hur du ser/är/uttrycker dig som är orsaken till att denna relation inte fungerar?”

    HUR ska B svara på detta? Och HUR är det tänkt att detta statement ska leda till en lösning??? Finns det fler alternativ än dessa två för B att svara?

    “Jo, jag är sån och ska genast ändra mig!”

    eller

    “Nähä, det är jag inte!”

    Och då kommer problemet att vara ur världen? Löst? Puts väck?

    Signalerar det en beredskap att lösa det man anser vara ett problem? VAR ligger problemet?

    Att det handlar om ett problem man själv inte är delaktig i men inte bidragit till??? är det så? Problemet är den andra personen helt och totalt, dennes egenskaper och dennes hela personlighet (här av att driva igenom sitt som en bulldozer och över stock-och-sten?)??? Om den andra personen vore annorlunda skulle A inte ha några problem? Jo, så kan han ju uppleva det, fullt och fast!!!

    Att man tar upp det man anser vara problem och talar om att man är missnöjd med detta är helt otänkbart?

    Men tänk om lösningen vore jätteenkel!!?? Tänk om den andra parten är öppen att hitta en lösning! Tänk om!

    År det det som är så farligt? För egentligen vill man ha något att gnälla och klaga på???

    B har fått höra ett antal gånger när A har “sagt A”:

    “Nej, det är ingen idé!”

    att A “säger B”. För B är omöjlig! Man kan inte resonera med henne! För hon har redan bestämt sig och det ska bli som hon vill!

    (ÄR det så att A VILL framställa B som en helt omöjlig diktator???)

    Vad ska B svara på detta att det inte är någon idé att “säga B”? A verkar vara fast och fullt övertygad om att det inte tjänar något till… Och B känner i sin tur att det inte går att övertyga A om att det skulle vara möjligt att prata om saker… Så då står de där! Stuck! Totalt stuck!

    Hur kommer man vidare från detta?

    B blir allt ledsnare över att bli anklagad för ditten och datten! Känner sig allt ledsnare och ledsnare att hon anses så omöjlig! 😦 Och blir också ganska arg! Känner sig ganska uppgiven! Och mår uruselt!

    Hur mår A? Behöver han tala om att “alla” och hela världen är dum? 😦

    • k says:

      A behöver pysa ut sitt missnöje, sitt dåliga mående? Men B har försökt att börja säga att detta håller på att “wear her down”! Hon ÄR faktiskt ingen stålkvinna!

      “Jag vill göra kul saker, där BÅDA är nöjda och tillfredsställda!”

      Ja, det vill hon, helt och fullt!

      • k says:

        Klagar han för klagandets skull? Har detta blivit hans natur?

      • k says:

        Ja, kan det vara så? Han påstod det själv:

        “Om jag klagar på mina glasögon (som i Los Angeles i somras) eller på utrymmet i bokhyllan så är det ju inte dig jag klagar på!”

        B kanske får försöka stå ut??? FAST det är tröttsamt och ledsamt att höra klagande, gnäll och missnöje då och då? Om hon kunde stålsätta sig, skulle gnället och klagandet då rentav med tiden minska?

  • k says:

    Sen de träffades har B velat att de ska ha det bra, ha det mysigt, äta gott, uppleva fina, roliga saker… Och inte minst att A ska ha det riktigt bra! Ha det bekvämt, praktiskt, fint, kul!

    Där att ha det julfint under julen. ja, de gjorde krans till dörren tillsammans och var och köpte julblomma. Äta god, nyttig mat osv.

    Hon har velat att han ska ha det riktigt bra här, för hon bryr sig verkligen om honom! Velat att de skulle ha bra grejer: verktyg när han gjort saker i lägenheten, bakbord och attiraljer till det, assistent, de har gått korvkurs, salsakurs, glasat in balkongen för att få LITE mer utrymme.. De har sett saker här i Sverige och rest en hel del här (Skåne till vänner, Norrbotten, Trondheim, Stockholm strax innan jul en helg)… rest i USA.

    Men han verkar så missnöjd med allt!?

    Kunde HAN göra något för att göra tillvaron bättre? Eller vad är klagandet och missnöjet uttryck för? Är det inte mycket att bry sig om???

  • k says:

    I tidning idag:

    “Om du ska gå på bröllop i sommar, eller till och med bjuder in till vigsel, tycker jag att du ska fundera på texterna i de sånger som ofta framförs i samband med att ett förälskat par byter löften.

    ‘Du är allt’ av Sonja Aldén berättar om någon som är ‘allt jag nånsin önskat’ och ‘allt jag nånsin drömt’, som om en gemål kunde utplåna alla förhoppningar om resor, hälsa och en bostad i paritet med minst ens lägsta krav på standard.

    Kent trallar i ‘Utan dina andetag’ om ett jag så svagt att det endast vågar yttra sig när föremålet för kärleken sover, en protagonist som enligt egen utsago varken kan gå, stå eller ens ha hudfärg utan den andras närvaro.

    Detta ängsliga beroende av livskamraten delas av Cecilia Vennersten, som i ‘Det vackraste’ uttrycker att livet är som allra bäst när partnern i fråga inte är vaken.

    Än mer missunnsam är Fred Åkerströms berömda ‘Jag ger dig min morgon’ som frankt viskar att ‘om du var vaken skulle jag ge dig, allt det där jag aldrig ger dig’.

    Så fortsätter det, i visa efter visa.

    Självutplånande uppvaktare som bara vill dela ett liv – vilket som helst! – med någon som kan bli deras allt, någon som kan beröva dem alla andra drömmar och allt de saknar bara för att de sluter ögonen och ägnar sig åt nattvila! Och då förutsätter jag att jag bara har hört en handfull, och kanske inte ens de värsta, av dessa kärlekens yvigaste trudelutter.”

    Lider vi (många av oss) av orealistiska förväntningar på våra kärleksrelationer? Vi ska utplåna oss och den andre är “allt” och vi har inga behov osv osv osv? Men bryr man sig om den andre så talar man om vad man vill och vill veta vad den andre vill och sen diskuterar man hur bådas vill ska tillfredsställas, så det inte blir en kompromiss eller att en eller båda bara anpassar sig?

    Det bästa att bygga ett äktenskap på är att kunna prata om sina “vill”, sina behov!? Och är man kär och en annan betyder jättemycket så är man intresserad av vad den vill och behöver och utifrån det så ser man till att både den andre och en själv får det den vill ha! Och tycker man om nån så vill man ju ha saker av denne!!!! Både ha saker och få ge!!!

    Utplåning, av vilken part det vara månde (eller av båda), bygger man ju ingen stabil relation på!???

  • k says:

    Och parterna är mer eller mindre bra på tankeläsning, så relationen har allt att vinna på att man säger vad man vill och vill veta vad den andre vill och att man utifrån det tillsammans försöker ge det var och en vill ha och hittar en lösning som BÅDA är FULLT nöjda med. Dvs att man samverkar!

  • k says:

    “Säg inte ‘Ska vi…?'”

    Inte konstigt att stora krig i världen sätter igång! 😦 Finns det inte viktigare saker att reagera på?

    Vill man i alla stycken göra om den andra till en person som helt passar en själv? Och om man nu lyckades, hur kul är det sen att leva med den personen? Att kanske leva med en icke levande docka?

    “Jag blir mest upprörd över att han klagar så mycket på dig!”

    Och om man nu lyckades göra om den andra till en perfekt person skulle man då vara helt nöjd och glad?

  • k says:

    Det här ÄR bra:

    “…maximal omsorg för både egna och andras intressen. Samverkan betyder därmed en strävan mot att båda parter ska få sina intressen tillgodosedda./…/

    Att visa öppenhet och engagemang för motparten ökar respekten, tilliten och förståelsen. Det förbättrar relationen och skapar engagemang.”

    Och bådas självförtroende eller kanske snarare självrespekt ökar! Att klaga på den andra stup i kvarten kanske snarare inverkar negativt på självförtroende och självrespekt inte minst hos den som klagar.

    Fast man får passa sig så att man inte bara fokuserar på den andre och dennes behov: den där delen “egna behov” är också viktig och lika central som den andres behov!!! Vissa kan tendera att glömma bort detta?

    “Din lycka är min lag!”

    Men i den senare sortens relation är chansen stor att ingen är riktigt lycklig, kanske väldigt lite lycklig???

  • k says:

    “Ni vet vad jag menar, eller hur?

    Nog har vi alla varit Penetrators, superhjältar med ett enda – inte så altruistiskt – mål i livet: att stoppa in den.

    Penetrator har, som alla superhjältar, många fiender. Huvudvärk, trötthet, dåliga ursäkter, sovande barn är några av skurkarna superhjälten måste bekämpa.

    För att göra det, använder sig Penetrator av många olika vapen: övertalning, tjat, envishet, skuldkänslor, utpressning och, i vissa fall, våld.

    I det sistnämnda fallet reagerar samhället. Det kallas våldtäkt och är förbjudet. Alla andra former är dock tillåtna och accepterade.

    Tyvärr.

    För några månader sedan skrev jag ett brev till min 12-åriga dotter.

    Det handlade om hur jag önskade att hon skulle leva sin sexualitet, när det nu blev. Jag bad henne att lyssna på sin kropp:

    Din kropp har yttrandefrihet – använd den friheten bara med någon som har ett behov av att lyssna. Släpp in en, tio eller tvåhundra. Men släpp inte in någon som du inte önskar. Försvara din kropp.

    När du inte vill:

    Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt, varje stulen kyss som en krigsförklaring.

    När du inte vill:

    Är dina ben en gränspostering, dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.

    När du inte vill:

    Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill.

    Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant att dina nej förbrukas och tar slut. ‘Nej’ är din frihets sista utpost. Försvara den.

    Men när du vill:

    Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar. Ställ den i kärlekens tjänst! I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.

    När du vill:

    Är din kropp ett land i en värld med andra länder.

    Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar. Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler – inte för varor utan för känslor.

    Lyssna på din kropp, det är din kompass.

    När du vill:

    Res med vit flagg! Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.

    Hittar en undersökning som gjordes av Veckorevyn och som visar att 59 procent av tjejerna har sex trots att de egentligen inte vill. Jag tror att det egentligen är många fler. Känner faktiskt inte en enda tjej som inte har varit med om det. Särat på benen så att han ska sluta tjata, eller för att slippa hans dåliga humör dagen efter. Tjejer som vill vara så duktiga och då ingår också att vara kåta och villiga.

    Många av kvinnorna i undersökning anser själva att det inte är något problem att bjussa på lite sex.

    Jag tycker att det nästan är läskigare. Hur husfriden förhandlas fram genom sex.

    Hur övergreppen naturaliseras i förhållanden. De sker i samförstånd. Som en tyst fredsöverenskommelse.

    Han lägger sitt hårda kön mellan hennes lår, som en trojansk häst, med ett falskt fredslöfte. Och hon öppnar porten, medveten om att jämställdheten och husfriden har ett tyst och skamfullt pris.

    Varför finns det nästan ingen debatt om det här?

    Vi pratar ju ändå om Sverige. Landet där kvinnorna är självständiga och medvetna, där man debatterar om lagstadgad pappaledighet och könskvotering. Där man massproducerar velourpappor och där man knappt kan öppna käften utan att aptera en kvinnofälla.

    Är det kanske därför alla är så tysta? Av skam?

    Därför att de drabbade ofta just är de drivna, självständiga och jämställda kvinnorna, som öppet inte kan försvara husfridens tysta diplomati? Och för att de som utför de här mikroskopiska våldtäkterna är de stolta velourpapporna? De som talar så fint om kvinnans lika rättigheter men beter sig som hänsynslösa Penetrators?

    För bakom orden, under lakanen och mellan benen finns den svenska jämställdhetens akilleshäl.”

    “Vi har inte haft sex på ett år!!!”

    anklagande!

    Är det en rättighet (för ena parten och en skyldighet för den andra; en affärsöverenskommelse, för att han måste få utlösning*)? Eller vad? Vill man verkligen ligga med en som inte vill? Är det tillfredsställande? B försöker säga att det inte stämmer, men hon kan ju inte”bevisa” det… SUCK!

    *) Vad handlar behovet av utlösning om? 😦 Och vadå, vad den andra parten vill?

  • k says:

    A sa till B vad hon skulle prata med terapeuten om på sitt första samtal med denna! Skulle B säga vad A skulle ta upp, skulle A bli mäkta arg!

    A hindrade B från att prata när de hade besök från USA. Dvs tystade henne. Och sen tycker han att hon ska läsa om “silent treatment”!

    HAN talar om vad hon ska göra, säga och bete sig:

    “Var tyst!” “Prata!” “Säg inte så!” “Säg så!”

    Och om hon säger:

    “Ska vi…?”

    så blir han arg, för att säga så, samt med hennes tonfall, är egentligen vad hon har bestämt! Det är vad de ska göra, men hon lindar in det, (medvetet) manipulativt, i något som ska låta demokratiskt! Vad vinner hon på att tvinga honom?

    A har pratat om kroppsspråk, men är det bara hon som har kroppsspråk? Inte han? är det bara hon som signalerar saker med sitt kroppsspråk? Inte han?

    Det är bara hon som säger saker med ett tonfall som gör att han blir arg. Han använder inga tonfall?

    Vad handlar detta om? Att hitta alla de fel man kan hos motparten, så man får hata denna??? Gräva fram vartenda ett? Hitta vartenda ett? Fast egentligen är de som påpekats inte alls svåra att hitta?

    Bryr sig A om B? Ett enda dugg?

  • k says:

    “Du gav mig ‘silent treatment’ sen jag talat om att du hade dålig andedräkt! (för 7-8 år sen)”

    sa A och la till:

    “Och ville inte kyssa mig!”

    Detta hade B alldeles glömt bort. Skulle B falla honom om halsen och kyssa honom?
    Och så fortsatte han:

    “Och sen kom du och förlät mig (som den storsinta du är och som den skitstövel jag är)!”

    Först blev hon anklagad för att inte kyssa honom och sen för att hon kom och drog ett streck över alltihop… Hur skulle hon göra? Ingendera metod var ju bra!? Skulle han ta första steget? Hur ofta har han tagit första steget?

    Till saken hör att hans garderob luktade skunk, men hon ville inget säga om det. Hängde in sina kläder och det är möjligt att hon försökte hitta något som skulle ta bort lukten något. Hon hade inte hjärta att klaga!

    Ambivalensen finns hos B också: om jag går och ger honom en kram så riskerar jag att han känner sig dålig! Men hur gör vi? Vi kan ju inte gå och vara sura på varann hela tiden!

    Och vem är det som bestämmer över vem? Försöker inte han bestämma över HENNE: vad hon ska göra, inte göra, säga, inte säga, vilka miner och kroppsspråk hon ska ha osv?

    Och om man fick välja, vem skulle man vilja leva med: en som bryr sig om en eller en som ger blanka katten i en?

    Jo, omsorg kan vara kvävande, men totalt ointresse är inte det ett strå värre???

  • k says:

    Det är helt otroligt: A säger på fullt allvar att B gör fel val! B frågade då vadå för val? Vad för slags? Och vilka felval? Jo, t.ex. att hon använder “silent treatment” svarar A! Och han påstår vidare att hon gör det som ett medvetet val. För att skada. Och att det skadar dem båda.

    Tidigare har hon frågat, utan att få något riktigt svar, varför hon skulle vilja skada rakt ut i det blå? Utan någon anledning? Som en som njuter av att skada? Sadist? Eller socio- eller psykopat? Han har inget svar på det. 😦

    Det måste vara något som saknas hos A. För han verkar på helt och fullt allvar mena att reaktionerna kommer totalt ur det blå! Ingenting har satt igång dem! A har då i alla fall inte gjort något! Jo, det är det han också säger:

    “Jag har inte gjort något!”

    Här gäller det att B har sån självkännedom, så hon inte tror att det är HON som är galen och börjar fundera:

    “Tänk om han har RÄTT!!! Tänk om jag är sån!”

    Hon skulle ju kunna kontra med att “det här liknar ju gaslighting!”

    A gör inga val alls? Inga felval i alla fall! Han är bara ett oskyldigt offer för omständigheterna??? Och jag tror faktiskt att han anser det, hur otroligt det än verkar. Hjälplös och maktlös driver han bara med?

    “Jag har inte gjort nånting!”

    Nej, om han inte gjort nånting blir ju hennes reaktioner galna!

    Att han skulle ha del i dessa “kontroverser” finns inte i hans tankevärld alls???

    Otroligt!!! Helt otroligt! B bara gapar! Vad??? Ja, vem är det som är knäpp här???

    Och dessutom menar han att hon ska be om ursäkt för att hon blev arg och ledsen över hur han sa det där om dålig andedräkt! Och för den, enligt honom, “silent treatment” hon då gav honom (för 7,5 år sen). Och hon ska också be om ursäkt för att hon sa som det var när han frågade henne, att det kändes konstigt om kvinnan som frågat om husrum för att hon skulle till hans stad och ge influensasprutor och ville ha någonstans att bo över natten, frågade om hon kunde få sova hos honom. Han bodde väldigt smått. Inga avskilda sovrum. Den som sov i köket/vardagsrummet skulle måsta promenera genom sovrummet för att komma till badrum och toalett.

    Han blev jättearg! Att hon skulle komma här och kontrollera honom och bestämma över honom, hindra honom. Så hans vän, stackarn, fick lov att hyra hotellrum. Jag tror han fixade eller föreslog billigt boende åt henne. Som om han var skyldig det. Och okej, om han nu gjorde det, men var han “skyldig” det? Och detta skedde också för snart 8 år sen, men ligger där och gror fortfarande hos honom! Och han tycker att hon skulle be om ursäkt för det och erkänna att hennes reaktion var fel.

    Fortfarande idag tycker inte B att det finns anledning att be om ursäkt. Och dessutom så frågade han henne och hon svarade honom. Det var väl ett svar han ville ha? Men hon skulle ge rätt svar? Deras relation då var väldigt ny och fragile.

    Jo, hur är det med A:s förmåga att sätta sig in?

  • k says:

    “Man måste t ex avhålla sig från att tolka hur den andre ser ut, låter osv./…/

    Den egna tolkningen utgår ju bara från en själv och man når aldrig fram till varandra.”

    Och hur kommer man tillrätta med det? 😦

    A anser också att han måste försvara sig själv. Och det är säkert så han upplever det. Och han kan mycket väl hävda att om utomstående såg interaktionen så skulle de hålla med om att han blivit angripen! Jovisst, det skulle behövas en utomstående, med klar blick som tittade på detta och kom med bra verktyg att hantera detta.

    Är man oerhört osäker på sig själv är det…

    “Tryggare […] att gissa och tolka och hitta på egna sagor om din agenda… Jag tror det kan vara så. Att han är så skadad att han aldrig kan tro att du faktiskt älskar honom på riktigt och så förhåller han sig till dig med distans och aggressivitet.”

    Och hur hanterar man det?

    Man kanske också måste utgå från att den andra personen är resonabel och går att prata med? Men det blir ju oerhört svårt att komma vidare när ena parten ständigt pratar om hur den andra låter, ser ut osv.

    B har försökt säga att A kanske ser något annat än det han tror sig se. Detta går inte heller in! 😦 Och det verkar som om A ser någon annan än B? B blir nån slags “reinkarnation” av någon annan?

    B har säkert också sitt, men…

    • k says:

      Nej, det GÅR ju inte att hålla på och kriga hela tiden!!! Man måste försöka hitta en annan lösning, ett annat angreppssätt…

  • k says:

    B rensade bland papper och anteckningsböcker, hittade då en anteckning hon gjort 19 november förra året där det stod att A:s första fru tydligen skrivit på Facebook i kommentar till A att:

    “Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig!”

    Så det här har funnits i nästan 40 år!? Är alltså inget nytt? Ger lite perspektiv till allt?
    A skrev också:

    “Det är väldigt lite go i A. 😦

    Seg och depressiv.

    Negativ, missnöjd och otillfredsställd med allt.

    Kan bli ganska tungt!/…/

    Bäst att ha denna negativa attityd, så blir jag inte utnyttjad eller besviken på något, är det?”

    I eftermiddag föreslog B att de skulle passa på och äta ute och göra något mysigt och samtidigt hämta ut recept på apotek, för A hade inte varit ute på hela dagen.

    När de skulle ta cyklarna kom A från en rökpaus och började säga något som B inte hörde, så hon frågade honom om vad han sa. Då påstod han sig ha hört något ljud från B och undrade vad det var om. Argt! (så om det nu var något ljud: hon har inte rätt att reagera – alls????)

    B:s mod sjönk i skorna. Hon ville bara gråta. Och väl nere på stan såg det ut som om han inte alls hade lust med nånting. Och hennes lust hade också blivit noll. Men de satt på en uteservering och åt vid en av de värsta måltider hon varit med om.

    Till slut undrade han vad hon tyckte om maten.

    “Jo, bra!”

    svarade hon.

    “Vad tyckte du?”
    “Såsen till den friterade potatisen [till hamburgarna] var inte så god!”

    svarade han. Om det nu var så viktigt att påpeka?

    Nä, det är så det brukar vara: när hon betalt för rum osv då brukar det vara något som är fel med det!

    “Djävla gubbdjävel!!!”

    svor hon där hon cyklade och tårarna hotade att komma. Ja, hon skulle t.o.m. ha kunnat cykla ut framför en bil för att få slut på skiten.

    “Djävla gubbdjävel!!!”

    Klagar och är missnöjd med allt!

    “Djävla gubbdjävel!”

    Och vem är det som gör något och försöker ta ansvar och ta itu? Jo, hon har tagit kontakt med psykolog och varit där några gånger. På restaurangen sa hon (med en vit lögn):

    “Jag skulle ha varit hemma och sovit. Har inte sovit bra ett par nätter och mitt ben känns inte riktigt okej!”

    På cykeln hem igen tänkte hon: Jag skulle ha lust att säga:

    “Jag måste nog gå och få hörhjälpmedel och antidepressiv medicin! (för det är ju mig det är fel på: jag hör inte och det måste vara otroligt irriterande och så blir jag ledsen när folk är dumma,vilket ju också är ett stort fel!)”

  • […] De behöver inte män som offrar sig i arbetet för att vara goda försörjare. De vill ha män som kastat av sig den traditionella könsrollsträningen och som förenas med dem i … […]

  • […] Förståendet av sig själv och den andre ska ju inte ligga bara på ena parten. Bör inte ligga på ena parten enbart. Och båda parter har lika mycket ansvar för relationen. Den borde också bygga på givande och tagande, jämlikhet och samverkan. […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: