Män och depression – förakt för svaghet…

July 3, 2016 § 11 Comments

Arja Lehti

Om forskning av Arja Lehti angående depressionens uttryck i män och kvinnor, “Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

Arja Lehti, forskare i folkhälsa, Umeå universitet, menar att jakten på det perfekta livet och kravet på perfektionism kan leda till fler depressioner, kanske speciellt bland kvinnor. Ju bättre vi får det, desto mer depressioner får vi, konstaterar Arja Lehti.”

Här (på iTunes) kan man förhoppningsvis hitta föreläsning av Lehti om just detta.

En aktuell ögonblicksbild:

Hon (B) föreslog att de skulle promenera från motellet till matställe för kvällsmat när de var på semester i USA nu nyligen. Han (A) blev jättearg och påstod att hon ska bestämma och kontrollera allt. Till saken hör att hon vid detta tillfälle brutit benet 6 veckor innan, men trots detta var i stånd att föreslå en promenad! Dvs en sån promenad var knappast väldigt ansträngande.

En ganska onödig och “orimlig” reaktion!? Om man grävde lite så kanske det var en rimlig reaktion, men detta “grävande” har inte skett hittills. Och skapade bara ledsnad och gjorde det svårare att ha det kul och njuta av att vara på semester.

Fundering: han bara påstår att hon bestämmer allt utan att initiera att de sätter sig ner (helst innan resa, om de är möjligt) och pratar om hur de ska ha det med både det ena och det andra, lugnt och sansat och som vuxna. Hon skulle kunna initiera detta, visst, men har hittills inte lyckosamt kunna göra något sånt utan att han blir arg och börjar försvara sig.

Han behandlar henne inte som en vuxen som det går att prata med. Beter hon sig inte som en som det går att prata med?

Under vistelsen i USA hann hon fundera och började undra på allvar om han har en depression och om det är denna han självmedicinerat med sitt rökande?

Hon började googla på detta och fann följande: “Mäns depressioner”, “Vården missar deprimerade män”, “Kön och depressioner” samt “The Gotland Male Depression Scale: a validity study in patients with alcohol use disorder.”

Johan Ydrén skriver i “Mäns depressioner” (länk ovan):

“Jag är inte så förtjust i att etikettera något med manligt och kvinnligt. De flesta av oss är på en skala manliga i vissa sammanhang och kvinnliga i andra.

Det betyder att det som beskrivs som en manlig depression kan förekomma hos kvinnor också utan att det är förvånande och många män blir deprimerade med traditionella symptom.”

Jo, låter som om hans mamma var det undantag som bekräftar regeln: han har berättat att han (och hans syskon) fixade frukost själva innan de gick till skolan, medan deras mamma fortfarande låg. Detta har gjort att B redan tidigare funderat om hans mamma hade en depression.

Hon verkar ha uppvisat de “manliga” symtomen på depression: aggression och utbrott och anklagelser och väldigt lite av självreflektion.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

Och detta stämmer. Han kan dock själv erkänna att han inte är “typisk amerikan,” dvs tuff eller “outgoing”. Han är snarare väldigt osäker och har överraskat B med att undvika att fråga om hjälp med att hitta saker i affärer här i det nya landet, som om han tror att han måste kunna och veta även sånt som det inte enlgit henne finns någon anledning att skämmas för att man inte kan eller vet. Det är ju trots allt ett annat land! Hon är inte rädd för att fråga eller inte kunna. Har blivit säkrare med åren!

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

Ja, är det detta hon blir utsatt för?

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

Mycket av detta stämmer också in, men i hans fall så handlar missbruket om rökning! Hans sätt att självmedicinera och trots att doktor sagt att hans rökande är på väg att orsaka KOL, med allt vad det innebär, så röker han fortfarande och blir jättearg och desperat om han inte får sin cigg när de, som nu, suttit på ett plan i 8 timmar och mer!

Och KOL i sig kan innebära depression! Dvs depressionen späds på – liksom kanske självanklagelserna? Och vad måste B DÅ stå ut med i framtiden? 😦

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Ja, de har orsakat mycken ledsnad och en massa konflikter, som hade kunnat vara onödiga? Och också skadat för honom själv, därför att de i olika grad förstört och förstör relationer. Relationer som skulle kunnat motverka depressionen! Dvs en ond cirkel har uppstått! På flera sätt: han fortsätter röka och riskerar utveckla sjukdom som i sig kan orsaka depression.

Om man inte kan hävda sig sunt så reagerar man antingen med kvinnlig depression (riktar det inåt) eller aggression (riktar det utåt: det är andra det är fel på, saker och förhållanden det är fel på. Vilket stämmer här: belysning är dåli, en liten lägenhet känns som ett fängelse osv osv osv. Allt utan att A försöker åtgärda det hela!)

Hon funderar nu på att söka hjälp, så hon kan hantera det hela och så hon inte går under!

Advertisements

§ 11 Responses to Män och depression – förakt för svaghet…

  • k says:

    wolfgang rutz

    I artikeln “Vården missar deprimerade män,” också länkad ovan, kan man läsa:

    “[Arja Lehtis avhandling] visar att i den mån män alls söker hjälp, så både uttrycker de sig annorlunda och rea­gerar annorlunda vid samtal, än kvinnor.

    En del av orsaken ligger i hur männen blir bemötta i vården men också vad personalen anser att symtomen på depression är.

    – Många män har till exempel ryggvärk eller andra fysiska problem och blir snarare arga och irriterade än orkeslösa och inåtvända. Att gå ut och festa och använda alkohol kan vara ett sätt att döva sin ångest i stället för att ta kontakt med vården – tills de blir sjuka på något annat sätt, säger Arja Lehti.”

    Ja, ryggvärk och andra fysiska symtom stämmer, men missbruket i detta fall är rökning. Han tänker (omedvetet) röka ihjäl sig? Är det ett sätt att “få makt” över henne? Hon kan inte göra ett enda dugg angående detta och det sättet så “får” han “makt”? Om hon inte brydde sig, utan lät honom, kanske den drivkraften försvann?

    Wolfgang Rutz, numera professor i socialpsykiatri i Tyskland och pensionerad svensk psykiater, har arbetat fram en speciell mall, ‘The Gotland male depression scale’, som visar hur man kan känna igen depression hos män.

    – Många män som mår dåligt antar ofta ett psykopatbeteende i stället för att bara ligga hemma och stirra i väggen. De blir aggressiva och utåtagerande, dricker för mycket, saknar impulskontroll och blir så otrevliga att ingen vill ha med dem att göra.”

    Ja, riktar det utåt, det är andra som är dumma, fel på osv. Dricker för mycket är bytt mot röker för mycket och måste småäta snacks hela tiden.

    “Det är vanligt att det är en ledsen fru, en desperat exflickvän, en åldrande mor eller oroliga vuxna barn som ringer och söker hjälp å mannens vägnar. Alla berättar samma historia: Han är inte sig själv. Och det handlar om alldeles vanliga män som har eller har haft familj och barn – ja, normala relationer – arbete och hus och vänner.”

    Ja, en ledsen sambo är på väg att söka hjälp! Men den här depressionen har nog varat kanske hela tiden de känt varandra.

    “– När de inte fångas upp av vården valsar de runt i missbruksvård, hos sociala myndigheter, hos polisen och kronofogden och orsakar skador vart de än kommer. Jag är tämligen säker på att en stor del av allt våld och familjevåld har sin upprinnelse i obehandlade depressioner, säger Wolfgang Rutz.”

    Fast i detta fall handlar det inte om fysiskt våld, utan om känslomässiga utbrott och de riktar sig främst mot B.

    “– Dels har det med den orimliga mansbilden att göra, dels finns det biologiska kopplingar. Det är fortfarande så att en man ska vara stark och inte be om hjälp. Samtidigt kräver samhället runt omkring oss något helt annat.”

    Nej, som sagt så har han svårt att be om hjälp, inte veta och inte kunna. Detta verkar vara oerhört skamligt? Omanligt?

    För att klara av dagens krav med både familj, vänner och arbete måste man kunna nätverka. I det ingår att be om hjälp.

    Biologiskt skiljer sig män och kvinnors reaktion åt på grund av könshormonerna. När människor utsetts för psykisk press ökar hormonet kortisol i våra kroppar. Det i sin tur påverkar testosteronet – hos båda könen – som också ökar. Men hos män ökar testosteronet mycket mer (eftersom de har högre nivåer av detta från början) och det gör dem aggressiva, utåtagerande och benägna att ta risker inom livets alla områden.”

    Men han tar inga fysiska risker. Rökandet skulle kanske kunna räknas som att ta risker?

    “Men, påpekar Wolfgang Rutz, det här aggressiva beteendet kan man också se hos unga deprimerade kvinnor. Därför är det sannolikt så att miljön spelar en stor roll. Kvinnor lever i dag på ett sätt som män var ensamma om förut.”

    Rutz använder five-wellbeing-scale för att upptäcka “manlig depression”. Intressant!

  • k says:

    På senare år har man nu sett att även deprimerade och självmordsnära ungdomar tenderar att uppvisa samma beteende som depressiva män.

    – Vi fick data från WHO redan 2005 om att ungdomarna gjorde självmordsförsök på ett mer aggressivt och drastiskt sätt, så vi riskerar en ökning av självmorden bland unga. Även kvinnornas sätt att ta livet av sig och göra självmordsförsök på blir mer och mer aggressivt, drastiskt och beslutsam, säger Wolfgang Rutz.

    Att inte vilja ha hjälp och inte söka hjälp är gemensamt för den manliga depressionen och ungdomsdepressionen.

    – Det finns en risk för att de här ungdomarna blir felbedömda som psykopater eller personlighetsstörda, eller med adhd, missbruk eller beteendestörning, så att man inte ser deras depression. Det är viktigt att man upptäcker dem som mår väldigt dåligt och är väldigt aggressiva och utåtagerande, säger Wolfgang Rutz./…/
    Oförmågan hos många deprimerade män och ungdomar att verbalisera sina känslor gör att man kanske inte kan ställa direkta frågor om hur de mår.

    – Om du frågar en sådan kille – känner du dig hopplös? – så säger han nej.

    Av det skälet bör man enligt Rutz undvika hopplöshetsskalor för att mäta suicidrisk utan istället använda välmåendeskalor. En sådan har utarbetats av WHO. Den heter ‘five-wellbeing-scale’ och består av fem frågor, där den suicidbenägne skattar sitt välmående.”

  • k says:

    a

    b

    Vidare på temat att rikta det utåt, hittade hon idag artikeln “Stoppa våldtäkterna – bjud kompisarna på #killmiddag”. Där kan man läsa:

    “Utgå från Män för Jämställdhets [för ett samhälle utan våld] samtalsguide (finns på deras hemsida). Det kan vara svårt att prata på ett nytt sätt.

    Påminn er själva om att syftet inte är att imponera på varandra eller att vara de ‘bästa feministerna’. Tanken är istället att börja ‘gräva inåt’ och fundera kring var de här strukturerna kommer ifrån.

    Försök att inte säga man. Säg jag. Prata inte om vad kvinnor eller andra män borde göra. Prata om vad du kan göra. Vad du känner./…/

    ‘Snacka mer, slåss mindre’, skriver en kille som anordnat en träff./…/

    Shahab Ahmadian, projektledare på Fatta Man, välkomnar initiativen.

    – Män är inte vana att prata med män. Här handlar det om att vara modig, att våga berätta något som är känsligt, till exempel att en vän betyder mycket för en. Det är ett språk som vi inte använder med varandra – gör vi det är vi rädda att bli utstötta från manligheten, säger han.

    Hur hänger det här ihop med våldtäkt?

    – På alla sätt. För mäns utlopp för våld handlar om att vi inte fått sätta ord på saker. Mäns destruktiva beteende skapar en våldtäktskultur och vi måste se att det här är ett strukturellt och kulturellt problem som alla män växer upp i, säger Shahab Ahmadian.

    Sedan Fatta Man startade för drygt två år sedan har media börjat fokusera mer på killars ansvar vid övergrepp.

    – Men det är synd att det då ofta har blivit i en rasistisk agenda. Vi pekar på någon annan, det är afganska pojkar som gör det här och inte svenska män, för de står för godheten.”

    Jo, att lägga skulden utanför sig själv; “någon annan”, “du”, “alla andra”, inte “jag”. Inte “jag tycker/vill, upplever.”

    Det riktas utåt, inte inåt, mot självrannsakan.

    B:s egenskaper är ett rättfärdigande för A att avreagera sig?

    “Du är/ser ut/uttrycker dig fel osv.”

    Så undra på att A blir arg!? Han har all rätt i världen att bli arg och reagera. Avreagera sig. Få ut sitt dåliga mående? Men varken han eller hon kommer att må bättre! Och hans (deras) problem kvarstår, hans dåliga mående blir kvar, det försvinner inte. Försvinner kanske bara temporärt, men så kommer behovet igen och han hackar på henne igen, för hennes egenskaper.

    “Vill” han att hon ska må dåligt också? Eller ta över hans dåliga mående? Lyfta det av hans axlar? KAN hon det? Tenderar hon att försöka göra det?

    Det är hennes fel att han blir arg. Naturligtvis blir man arg på varandra, men…

    Det är inte ens värt att prata med henne. Vilket i sig kan vara ganska sårande. Hon är “omöjlig”. Visst, att ta time-out kan vara bra!

    Apropå att få den andre att känna sig dålig, skuldfylld osv.

    Ja, det där att ta ansvar för sig själv och tala i jag-termer – svårt kanske inte bara för män, utan också för kvinnor?

    Att fastna i hur den andra är och ständigt tala om det är inte särskilt konstruktivt och kanske också att skjuta ansvaret på en annan? Ansvaret för sig och sitt på en annan?

    För den som blir utsatt gäller det att ha kanske massor av självkännedom för att inte triggas igång! Att den personen är ganska oskadad och har kommit tillrätta med tillräckligt mycket. Inte lätt.

    Svårt ja, att ta ansvar genom att tala i jag-termer… Och ta ansvar som en vuxen för sig – och sin hälsa! Inte äventyra den genom att missbruka alkohol, droger eller rökning.

    Ansvaret för rökandet ligger helt hos den som röker! Den som röker kan inte lägga ansvaret på någon annan:

    “För att du är dum (så röker jag!). För att du är dum har jag inte kunnat sluta röka/röker jag mer!”

    Man kan inte heller enkelvindigt lägga ansvaret på en annan att man t.ex. flyttat till en helt annan världsdel (“Det var du som övertalade mig!”), om hon skulle kasta ut honom till en ytterst osäker tillvaro (att han hamnar i en svår sits t.ex.).

    Ja återigen, väntar han sig att andra ska fixa saker åt honom? Vad har han själv gjort för att INTE hamna i en utsatt position och i ett beroende? Både för sin egen, som för hennes och relationens skull? Vilka åtgärder har han vidtagit? Jo, förhållandena kanske är såna att det är svårt att hitta jobb, men om man inte ens försöker så är det definitivt svårt.

    Jo, efter många om och men började han ta ut pension, liten summa, men dock… ETT steg i positiv riktning för båda två, inte minst honom själv!?

    Och sen att hävda att man har “rätt” till sex… Man har väl inte “rätt” till det? Och om man inte “får” kanske man borde fundera över sin egen roll i det hela.

    “KAN det ha med mig att göra och vår relation?”

    Dessutom läste hon igår att sex är så mycket mer än penetrering! Det är inte minst ömhet och närhet. Och kanske visst överseende med den andres brister?

    Detta med behov aa utlösning är det en del i samma problemkomplex? För att bli av med, avreagera obehagliga känslor?

    Och vännen som skickade länk till artikel/video om brist på anknytning som orsak till missbruk (apropå rökningen), lade hen omedvetet ansvaret på henne? Menade hen omedvetet att B skulle ta ansvar för att A har svårt att knyta an? Slår B nu.

    Han vill lägga ansvaret utanför sig själv, vännen kan omedvetet ha velat göra detsamma och hon själv tenderar att ta på sig en massa ansvar. Det blir ganska komplicerat!

    Hon borde ta mindre (nej, man kanske inte kan rädda en annan?) och han troligen mer (vill han nånstans bli räddad, trots att han motsäger det?)? Alltihop handlar ju om vuxna människor!

  • k says:

    Nej, jag tror att han fortsatt anser att det är hennes fel; hur hon är/uttrycker sig/ser ut/ska diktera och ha sin vilja fram och dominera… Det går nog inte över i första taget!? 😦

    Det blir ganska svårt att nå fram till honom då? För dem att nå fram till varandra? 😦

  • k says:

    9789127119536_200x_karleksrelationen-en-bok-om-parforhallanden_pocket

    A kommenterade B:s mejl med att han börjat skriva svar, men inte känner sig tvungen att skicka detta till B. Nej, det ÄR ju upp till honom!

    Han sa något sarkastiskt om det hon skrivit om “konstruktiv diskussion.”

    Nej, B är inte tankeläsare! Han måste kanske försöka säga vad han vill och inte bara bemöta B:s förslag och idéer som försök till dominans eller “bestämma-oss”!

    Men, jo, B kan sluta helt med dessa förslag och idéer och göra saker själv, äta när hon vill, det hon vill, kanske laga sin egen mat och låta A gör det han vill, när han vill och äta när han vill och den mat han vill.

    Det skulle B kunna och borde försöka?

    Sluta fråga om han vill, utan göra själv!?

    B har frågat av omtanke, av bry-sig-om, för att inte lämna honom ensam, samt förstås också för att det är trevligt att ha sällskap! A ser det tydligen annorlunda!? Och nu skulle hon kunna “lämna honom ensam”? För nu borde han ha acklimatiserat sig? Har B:s omtanke sabbat? 😉

    Jag tror att hur B än förändrade sig skulle A hacka och klaga på henne! Jag tror inte han skulle bli nöjd nånsin.

    Men som Brené Brown säger:

    “You’re imperfect, and you’re wired for struggle, but you are worthy of love and belonging.”

    Ja, är B tillräckligt bra? Är A perfekt själv? Ja, han kanske är bättre än hon tänker hon.

    Kan det vara så att man har så höga krav att det blir svårt att hitta den perfekta (eller tillräckligt bra) partnern? Och chansen att bli lycklig och tillfredsställd kommer riktigt aldrig? För ens förväntningar stämmer inte med hur verkligheten är eller hur människor är!

    Vilket kanske vore riktigt sorgligt: man kan ju ha en rätt bra partner utan att riktigt uppskatta det?

    För länge sen läste B en bok av Tomas Böhm. Där skrev han om män som säger:

    “Ingen kan ge mig allt!”

    som “ursäkt” av man för att ha flera kvinnor.

    Böhm undrar:

    “Var är ‘allt’? Behöver man ‘allt’?”

    Ja, vad behöver och strävar man efter?

    Jo, A är väldigt missnöjd! Klagar och hackar och gnäller på “alla”! Har han fastnat i det? Är det ett sätt att inte bli besviken. Ska B verkligen försöka förstå honom så mycket?

    Har A egentligen alls balanserat sitt hackande och sin kritik med att tala om hur mycket han tycker om B? Har han nånsin visat att han noterat det bra B har gjort mot honom? Men kanske tycker han verkligen inte om henne och kanske han uppriktigt tycker att det knappt finns några bra sidor hos henne? Den möjligheten finns ju! Men betyder det att hon är “sån”? En person man inte kan tycka om eller uppskatta för omtanke m.m.?

    B tror dock att han fortfarande vill få det till att allt är hennes och hennes egenskapers fel.

    Kan det vara så att det han vill ha kan han inte få och kommer aldrig att kunna få, för han är nu vuxen, inget barn, och B är inte hans mamma eller pappa, utan B. Han må söka med ljus och lykta efter detta, men kommer inte att hitta det?

    Det behovet kan ingen fylla, hur mycket de än vill och försöker och han skulle vilja?

    Jagandet efter något som inte finns kommer aldrig att leda till lycka eller tillfredsställelse. Snarare till ett mer miserabelt liv än det skulle kunna vara?

    Man kan inte ändra andra. Och om man nu skulle kunna undrar jag om man skulle bli nöjd eller automatiskt lycklig?

    Om en perfekt individ plötsligt bara skulle stå där framför en, så skulle nog missnöjet kvarstå? Ja, hoppas även män på “riddaren på den vita hästen”, men i en annan tappning?

    Så hur perfekt individ A än fann skulle han fortsätta gnälla och klaga?

    Böhms hemsida.

    • k says:

      Ur chatt med Tomas Böhm:

      “Det man behöver prata om har fokus på inlevelse i den andre. “Hur skulle du känna det om jag gjorde så här mot dig, som du gjort mot mig”? Det gäller både för otrohet och andra ‘taskigheter’. Den som är otrogen känner sig ofta själv sviken eller missförstådd, ibland för att det finns fog att känna så, andra gånger för att man använder det som legitimerande svepskäl för sitt eget svek. Men om man talar om det, och söker efter inlevelsen i den andre, så kan det gå över, när man märker att den svikande verkligen har förstått och förändrat sig. Det är som att sluta röka. Den nödvändiga förändringen är att sluta, inte att tala om att man borde göra det. Handlingen är det som räknas!”

      “Lena: Måste det prompt vara något fel med ett äktenskap om en partner plötsligt i medelåldern tror att gräset är grönare på andra sidan. Vi var gifta i 27 år när min fd man fick en totalknäpp och flyttade hem till en annan kvinna. Han dog ett år efter han flyttat i svår hjärtinfarkt, broken heart syndrome konstaterat av läkare vid obduktion. Vu hade ett BRA äktenskap, bättre än de flestas sa min fd även när han drog……och jag fattade absolut ingenting. Och så dog han………..
      Tomas Böhm: Nej, det måste inte vara fel på själva äktenskapet, men en part kan hamna i en egen kris, och fråga sig om livet är grönare där borta. Svårigheten är att kunna fånga upp denna kris i ett samtal mellan parterna som känns hjälpande och angeläget. Antagligen var din man inte särskilt tillgänglig för det, när han la allt fokus på en annan kvinna. Problemet är att det då blev en ytterligare person inblandad, istället för att han kunde tala om sig själv och sin egen kris med dig på ett sätt där ni kunde fortsätta med varandra. Därför är det alltid bra att inte ta varann för givna och vara lyhörd för hur var och en har det och hur man har det tillsammans. Ibland kan ett BRA äktenskap kännas alltför självklart, och det behöver man också kunna ifrågasätta tillsammans. Jag förstår att det måste kännas galet, att han flydde och sedan dog i något som kan upfattas som ett brustet hjärta. Sorgligt!”

      Ja, ska B förebrå sig att hon visat omtanke och bry-sig-om? Och ett “bra”, en “bra” relation kan också bli för självklar?

      “Tjej 1985: Hej Tomas. Jag har aldrig lyckats hålla mig trogen i några av mina långa förhållanden och det beror på att när jag inte blir tillfredsställd hemma så ser jag till att någon annan fixar det. Jag jämför typ sex med ett riktigt gott rödvin som jag vill prova. Får inga skuldkänslor för jag ser det som ett behov som behöver fyllas. Vill inte tänka så men bra sex har alltid varit A-O för mig. Kom med råd. Tack på förhand
      Tomas Böhm: Det finns riktigt goda rödviner, som kostar för mycket för att man ska kunna prova dem. På samma sätt kan ditt fokus på sex kosta för mycket för att du ska kunna känna närhet med en annan person i ett längre förhållande. Du riskerar att bli ytlig och undvika fördjupning. Om du inte blir tillfredsställd ‘hemma’, så behöver du tala med den person som betyder något för dig. Om det nu är så att han/hon betyder tillräckligt för dig?? Det kan ju vara så att du undviker att göra personer så viktiga, så att du VILL vara trogen!? Jag tror att om du vågar vara riktigt nära någon som betyder mycket för dig, kommer sex att vara något som hör ihop med denna relation – och andra rödviner/män/partners blir något för fantasin snarare än för handling i verkligheten.”

      “anders: Varför är otrohet så tabu egentligen? Jag älskar min fru och det vet hon. Samtidigt så är jag väldigt sugen på sex med andra, jag tycker om sex och trivs inte med den begränsningen som äktenskap ger. Men jag vill absolut inte lämna min fru. Jag skulle själv inte ha något emot om hon var med andra, så länge vi var öppna med det. Men jag vet att hon absolut inte tycker likadant, vilket är synd. Jag skulle må bättre isåfall, få mer livskvalité.
      Tomas Böhm: Jag tror du misstar dig. Igår skrev Liria Ortiz en bra kommentar i artikeln om otrohetssajter i DN. Bl.a. pekade hon på hur de ‘öppna’ förhållandena aldrig klarar att det kommer in nya personer, som inte bara är sex-partners – vilket är svårt i sig – men också som blir emotionellt viktiga för en eller båda parter. Jag tror din livskvalitet skulle kompliceras och försvåras av att ha flera sexuella relationer samtidigt med ditt äktenskap. Kanske du bör vända blicken till hur ni har det sexuellt, och hur du har det med att kunna skilja på fantasier och verklighet. Övergående sexuella fantasier behöver inte utföras i verkligheten, då dom skulle såra den part man vill leva med. Du kanske också kan utforska mer vad din sexuella aptit hänger samman med, och tala med din fru om det, eller om du behöver en terapeut som kan bidra med tankar.”

      “Anna: Min man sedan 30 år vill inte prata om de otrohetsaffärer som uppdagats. Han erkänner men låtsas sedan som att allt är bra och som ingenting egentligen har hänt. Jag blir förtvivlad och ledsen men han väntar mest på att tiden ska gå och att jag ska ta mig samman och fortsätta vårt liv som tidigare. Han visar inga känslor eller ånger men säger samtidigt att han vill fortsätta leva med mig. Varför är han så kall och förnekande? Varför bagatelliserar han saker som sårat mig djupt?
      Tomas Böhm: Vissa människor tror att det är bättre att vara tyst, se framåt, gå vidare, lägga saker bakom sig osv. Ofta är män mer inriktade på det tankesättet, om de är uppfostrade att ha kontroll på smärtsamma känslor. Men du bör kunna hävda att DU har ett behov att tala om det. Att ditt behov är något han behöver ta hänsyn till. Om det inte räcker, bör du kräva att han går med till en familjerådgivare, eftersom han förnekar ett problem som du har, samtidigt som han vill leva ihop med dig. Det går inte ihop!”

      “Mänskliga svagheter och brister kan accepteras, men också bemötas med konstruktiva medel, man behöver inte vara vare sig arrogant eller uppgiven för det.”

      “Meiriana: Men om man har en öppen kommunikation med sin primära partner och den ena/båda är polyamorösa borde väll det till 95% chans inte finnas otrohet sålänge en dialog är öppen? Vad är din åsikt egentligen på Poly-relationer?
      Tomas Böhm: Det gick inte på 60-talet och inte nu heller. Det låter som en räddningsfantasi ur en låst psykisk situation, men i verkligheten är min erfarenhet att det inte fungerar. Det är ett långsamt sätt att göra slut med sin primära partner och att undvika den begränsning som behövs för att åstadkomma närhet och tillit i en relation”

      “Singel: Många parrelationer verkar vara väldigt komplicerade. Förstår inte varför man till varje pris biter sig kvar. Skulle inte acceptera otrohet. Är det verkligen så ångestfullt att vara för sig själv?
      Tomas Böhm: Vissa klarar bättre att leva ensamma, men de flesta längtar efter att vara två och vissa så mycket att de accepterar mycket svek och komplikationer innan de ger upp. Andra har såriga bakgrunder och söker upp nya sår i relationer istället för att göra upp och lämna såren bakom sig. Det kan vara svårt att hitta den rätta och att kunna hantera kriser på ett bra sätt istället för att göra livet komplicerat för varandra.”

      • k says:

        Per Myrberg:
        “Numera är jag nog lättare att leva med men så var det inte förr! Jag var knepig och egoistisk, utan att förstå det själv. Min första hustru Barbro och jag höll ihop i tio år men det var inte så lyckligt. Jag har varit rörig i mitt känsloliv. Barbro var författare och gick senare bort i cancer.”

  • k says:

    The-african-queen-1-

    “Vi kan inte prata!”

    sa A och gick ut när B försökte bryta isen.

    B håller med. Vad B än säger så mynnar det ut i hur B är.

    Det här med att “bli bestämd över” verkar vara oerhört känsligt!? Ja, verkligen känsligt!

    B känner nu att hon ska försöka att inte föreslå NÅGONTING alls. Bara göra själv. Anstränga sig att göra detta.

    Behandlas hon inte som en ond människa, med nästan onda avsikter? Projicerar han upplevelser han haft med någon annan på B? Ser A någon annan än B i B?

    Det blir oerhört komplicerat: B kan inte föreslå något för då “bestämmer hon”! Och verkar anses bestämma diktatoriskt!? Nej, HELT utan vilja är hon inte…

    Det blir oerhört svårt att göra NÅGONTING ALLS: om B föreslår något så dikterar hon och A föreslår i princip ingenting alls (han anser sig inte ha råd med kanske några utlägg alls, men det finns ju kostnadsfria saker man kan göra). Så då blir de sittande och gör inget.

    Det känns så oerhört sorgligt: medan andra glatt (???) åker och badar tillsammans, spontant kommer överens om att grilla, så sitter A och B hemma och ugglar och är minst av allt kontanta med varandra. Hur många visar upp en fasad som inte riktigt stämmer? Men det är en annan diskussion.

    Men det är kanske så det ska få vara!

    B har HELT förbrukat det hon hade på kontot att föreslå saker? Och det med råge?

    Hon fick förslag om att säga:

    “Jag tänker/ska åka till X. Du får följa med om du vill!”

    Eller hur ska hon säga det så det inte låter som om hon är så gentil? Men kanske ska hon inte bekymra sig om om han blir sittande mol allena i lägenheten en vecka?

    Nej, strängt taget behöver de inte göra saker tillsammans eller samtidigt: B skulle kunna äta, ta en promenad/cykeltur, gå ut osv. när HON vill och A får göra allt detta när HAN vill!?

    B blir ju faktiskt OCKSÅ friare med det!

    Man behöver ju inte göra saker tillsammans över huvud taget! Inte ens göra nånting ihop!

    Nej, B gillar inte heller att bli kontrollerad! Hon vill t.ex. kunna gå ner i förrådet och göra ärenden där utan att måsta redogöra för dessa!

    Så jo, om B gör sitt och A sitt oberoende av varandra så ger det ju även B större frihet! Ett större svängrum! Ju! Svängrum även för B!

    Jo just det, vad vill A EGENTLIGEN? Vet han det? Kan han uttrycka det? Är det svårt att säga i ord?

    A menar att hon dikterar för dem det HON vill göra, men är det så? Till slut börjar hon att tro på det, men i själva verket gör hon en massa saker för A:s skull?

    Och när A har ännu sämre koll än B på vad han vill göra och vill (jo, jag tror att han har ÄNNU mindre koll än B!), då blir det RIKTIGT krångligt!

    Och B:S, enligt A, starkt (???) negativa sidor som handlingskraft är INTE bara dåliga! Utan kan vara väldigt bra! Är många gånger rentav väldigt bra! Är hennes handlingskraft behäftad med okänslighet och ångvälteri? ÄR den? Och OM hon har stark vilja ibland så har hon väl rätt att uttrycka denna, samt uttrycka sina idéer och åsikter och det hon VILL göra?

    A gjorde en liknelse med Katharine Hepburns rollfigur i Afrikas drottning redan efter deras första möte; att B har så stark tro på något så det tar henne, och dem som är med henne, över nästan oöverkomliga hinder, eller hur han uttryckte det.

    Men det A kanske fastnade för en gång är kanske det han har svårast för nu?

    “Du ska inte göra om dig för att passa honom!”

    sa NN.

    “Och du gör inte saker av elakhet! Du har visat så mycket omtanke! jag blir arg när jag hör hur han beter sig!”

    Om en kvinna har klar vilja då är hon fortfarande styrig och ställig? Men B anser själv att hon INTE måste få sin vilja fram till varje pris.

    “Säg inte: ‘Jag vet inte!'”

    har B också fått höra. Dubbelbestraffning: när hon uttrycker sig klart, föreslår, har idéer, vill något, är inte det bra och när hon inte vet då är inte heller det bra. Rent parentetiskt: om det hade funnits fler vittnen närvarande än det enda som fanns hade då personen som sa

    “Säg inte: ‘Jag vet inte!'”

    ens sagt så? Fegt! Jättefegt! Fler borde snarare vara mindre tvärsäkra menar bland andra den danske psykologen Svend Brinkmann. Ja, det vore bra för hela planeten, för samhället, för det sociala livet m.m. om fler vore mindre tvärsäkra!

    9789113069371_200x_sta-fast_haftad

    Dvs man bör kunna säga

    “Jag vet inte!”

    Säger någon det ofta kanske man kan fråga sig varför? Är det något i klimatet som gör att man inte får uttrycka klara åsikter? Är det tillåtet att ha avvikande åsikter och att inte vara så tvärsäker? Genuint tillåtet eller bara något fint på pappret?

    Och till slut: behöver B en trygg man att luta sig mot? Eller kan hon stå själv? Men även den starkaste behöver någon i livet, någon gång i livet, om inte annat så när livet kärvar riktigt ordentligt!

     

    • k says:

      Och när hon försöker prata, så avbryter han och hon får inte prata till punkt! Så har det varit nu under hela deras samliv (4 år). Är det konstigt om hon då ger upp? Och slutar prata!? Han signalerar ju att han inte vill lyssna!? Är det något han inte vill höra? Vad? Vad vill han inte höra? Det är ju stört omöjligt att nå fram för henne! Han försöker inte ens lyssna!

      Och den (manliga) terapeut, med förmodat lång erfarenhet, påpekade hennes oerfarenhet av att inte ha levt med någon i en vuxen parrelation!

      Vad skulle hon svara på det? Jo, hon höll med: under hela min yrkeskarriär har jag haft svåra relationsproblem med dem jag jobbat med! Det har inte funkat alls!

      A förebrådde henne sen (!!!):

      “Hur kände sig terapeuten efter ditt utbrott?”

      Vadå, han kan fara och flyga! Skulle hon tassa för honom, men det behövde inte terapeuten?

      Problemet låg hos henne? Eller hur menade han?

      “Vill du prata med mig, själv?”

      undrade terapeuten. Fortfarande ville hon inte såra direkt och sa inte:

      “Nej tack!”

      vilket var vad hon kände, starkt och innerligt! Hon har kastat bort tillräckligt med tid på tveksam terapi!

      Hon vill inte såra och kontra med:

      “Men han har två kraschade äktenskap bakom sig! Vad beror de på?”

  • k says:

    Nej, man kan inte förändra en annan! Låter klyschigt!!!:

    “Du är/gör/säger/ser ut…!”

    Däremot kan man försöka förklara vad man känner. Och med det signalerar man ju faktiskt också att man faktiskt är öppen för att lösa något som man upplever som ett problem! Inte bara är inriktad på att ändra på den andra personen!*)

    Fast det senare är betydligt svårare! Kräver mer arbete och ansträngning? Det första: att bli arg och kritisera och klaga är lättare! Att bara lätta på locket. Avreagera sig.

    Men vad gör det i den part som får höra hur hen är/hur hen gör/vad hen säger/hur hen ser ut? Blir denna glad? Benägen att förändras? Eller bara ledsen?

    Och hänger relationen bara på den enes fel och brister? Vanligtvis?

    Att älska en annan är att göra det trots fel och brister (upp till en viss grad – visst!)?

    Och om den andra parten inte är perfekt, så behöver kanske inte jag vara perfekt heller?

    *) Slår B nu: har A nånsin lagt till något självkritiskt; att han kan ha bidragit till den situation som uppkommit och som han inte alls trivs med? Nej, inte som hon kan komma på!

    Kan bästa sättet att få någon att ändra sig vara att man visar att man själv är beredd att rannsaka sig själv, ärligt och för att man vill ha en bra relation. Detta vore också att visa i handling så att säga att man verkligen bryr sig om den andra parten, istället för att bara säga att man vill att båda ska vara lyckliga!

    Förresten att bara SÄGA att man vill att båda ska vara lyckliga, utan självrannsakan, vad implicerar det? Hur ska B tolka det? Att inte hon vill det också? Att det bara är A som vill det, inte B? Att det bara är A som anstränger sig för det? Inte B? Att B drivs av självdestruktivitet eller är galen och tror att om hon gör den andra parten riktigt olycklig så kommer hon själv att bli lycklig? Eller? Ja, man kan undra!?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Män och depression – förakt för svaghet… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: