Om det att vara man idag …

July 31, 2016 § 1 Comment

RLevantLg2

Ronald F. Levant.

“Män blir mer och mer tvingade att överge sin traditionella roll och bli kompanjoner med kvinnor, för att försörja sina familjer, uppfostra barn, skapa och upprätthålla tillfredsställande relationer och att lösa de många sjukdomar som plågar våra gemenskaper, samhällen och vår värld. 

Män besitter att antal värdefulla förmågor som de kan använda för att lösa dessa problem. Men om inte deras ansträngningar leds av känslighet mot och respekt för sina egna och andra människors känslor, så kommer resultatet som bäst att bli blandat.

Innan män effektivt kan tackla dessa problem, måste de först ha gjort arbetet att bli mer känslomässigt intelligenta mänskliga varelser./…/

De flesta av mina klienter har ingen önskan att ändra sina liv radikalt. 

Vad de kan göra, och det jag kan hjälpa dem att göra, är att sätta fingret på och avlägsna de hinder som hindrar dem från att få större tillfredsställelse i de liv de lever nu. 

Tillsammans så funderar vi ut på vilka sätt deras trohet mot traditionella värderingar hindrar dem från att göra detta, sen beslutar vi hur vi bäst ska omkonstruera dessa aspekter av deras [speciella] maskulina kod./…/

I kapitel två till fem kommer du att få sitta med när jag arbetar med män i individuella handledningssessioner, för att identifiera och lösa de djupt rotade , ofta oupptäckta problem som härstammar från att tidigt ha blivit tränad att distansera sig själv från känslor, fruktan, närhet och förneka den smärta de led när deras tidiga omvårdnadsbehov blev ofyllda. 

I andra halvan av boken, när vi undersöker hur mäns liv formas av större samhälleliga och tvärkulturella manlighetsideal, får du lyssna på män när de i workshops berättar om hur de fortfarande är fast i att försöka leva upp till denna omöjliga standard, och du kommer att genom fallstudier få lära dig hur jag har hjälpt män att sätta denna standard i ett hälsosammare perspektiv. /…/

Jag delar dessa historier med dig i hopp om att du ska se dig själv i dessa män och att genom deras exempel bli inspirerad att börja det viktiga arbetet att ompröva och rekonstruera dina egna övertygelser om manlighet – så att du också kan få ut mer mening och tillfredsställelse ur det liv du lever och återigen börja känna dig stolt över att du är man.”

s 24-25 ur ‘Masculinity Reconstructed – Changing the Rules of Manhood – at Work, in Relationships and in Family Life.’

Se tidigare postning med kommentarer om denna bok här.

Hans hemsida.

Info på University of Acrons hemsida.

Omskapad maskulinitet – summan av kardemumman är att män äger en hel hop beundransvärda förmågor och drag, men känslomässig intelligens är inte en av dem…

July 30, 2016 § 14 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Fick boken Masculinity Reconstructed: Changing the Rules of Manhood– At Work, in Relationships, and in Family Lide” (skriven för ca 20 år sen, men värd att läsa/läsa igen) för två dagar sen och skulle vilja citera ur den i denna bloggpostning vartefter jag läser. Och översätter då från engelska till svenska (dvs det blir min amatöröversättning). Boken går att köpa från Amazon (se länken) för den som vill läsa den på originalspråket.

Förhoppningsvis blir flera intresserade!

Ur kapitel 1 “Maskulinitet vid en vändpunkt” s 3:

“Om man bara ser till det yttre så ser de flesta män ut att funka fint. Deras liv verkar präglade av livlig verksamhet, de är produktiva och framgångsrika. Men den inre berättelsen är en annan. 

De sätter upp en fasad – precis som de tränats att göra – men inuti känner de sig inte så häftiga. 

Där finns en sorts ensamhet; en urholkning; en vag känsla att nånting saknas. Känslan av maskulin mening och stolthet har försvunnit ur deras liv och de vill ha den tillbaka.”

Han skriver vidare s 3-4:

“Ju mer jag lyssnar när män talar i individuell terapi och i mansgrupper och workshops och ju mer jag utbyter nya upptäckter och tankar med andra forskare, ju mer övertygad blir jag att män nu är redo för att förändra sig.

De är redo att ompröva sina idéer om en mans rätta och riktiga roll, en mans rättigheter och ansvar – redo att ta en ordentlig titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilkas användbarhet som har överlevt sig själva och vilka som är värda att bevara. 

De är redo att börja arbetet med att utveckla och behärska de färdigheter som inte gavs dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, mer betydelsefullt, de är redo att sätta åt sidan den tro att det finns eller borde finnas ett ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsande/inskränkande och förödande/förlamande detta trossystem är.”

I omskapandet av sin mansroll (s 4)…

“…  dröjde [det] inte länge för män att inse att försöka bli nån slags kombination av Alan Alda och Herr mamma så bytte de bara en sorts inspärrning mot en annan. 

Den enda kurs som återstod var att kämpa sig fram på en medelväg mellan traditionell manlighet och den-känsliga-mannen-idealet, något som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya karaktärsdrag/egenskaper som han vill införliva i sin omskapade maskulinitet.”

Fler citat kommer att följa i kommentarer till denna bloggpostning.

Här finns videor där Levant ger exempel på hur han jobbar med män:

Och här är hans webbsida.

Mer om medberoende…

July 27, 2016 § 2 Comments

9789152634646_200x_flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss_pocket

Hon får absolut inte reagera på eller kritisera hans beroende (läs missbruk) av cigaretter det minsta. Då blir han rosenrasande! Minsta lilla tecken eller ljud som kan tänkas ha med missbruket att göra så blir han rosenrasande.

Se “Co-Dependency”:

“Dysfunctional families do not acknowledge that problems exist. They don’t talk about them or confront them. As a result, family members learn to repress emotions and disregard their own needs. They become ‘survivors.’

They develop behaviors that help them deny, ignore, or avoid difficult emotions. They detach themselves. They don’t talk. They don’t touch. They don’t confront. They don’t feel. They don’t trust. The identity and emotional development of the members of a dysfunctional family are often inhibited”

Alla parter förlorar! Ingen utvecklas som människa! 😦 Så sorgligt! Varken den missbrukande eller den som den missbrukande lever med!

“Attention and energy focus on the family member who is ill or addicted. The co-dependent person typically sacrifices his or her needs to take care of a person who is sick. When co-dependents place other people’s health, welfare and safety before their own, they can lose contact with their own needs, desires, and sense of self./…/

The co-dependent must identify and embrace his or her feelings and needs. This may include learning to say ‘no,’ to be loving yet tough, and learning to be self-reliant.

People find freedom, love, and serenity [=frid] in their recovery.

Hope lies in learning more. The more you understand co-dependency the better you can cope with its effects.

Reaching out for information and assistance can help someone live a healthier, more fulfilling life.”

A märkte inte att hans andra fru hade grava alkoholproblem. Man kan undra hur det kommer sig? Och det låter som om han som levande med en missbrukare också borde ha gått i terapi! Vilket han aldrig gjorde.

Fast både han och hans andra fru var missbrukare? Hon av alkohol och han faktiskt av cigaretter?

Se vidare “Are You in a Codependent Relationship?”:

“Do find yourself making lots of sacrifices for your partner’s happiness, but not getting much in return? If that kind of one-sided pattern sounds like yours, you don’t have to feel trapped. There are lots of ways to change a codependent relationship and get your life back on an even keel [=få tillbaka på rätt köl].”

Och “Symptoms of Codependency”:

“Codependency is characterized by a person belonging to a dysfunctional, one-sided relationship where one person relies on the other for meeting nearly all of their emotional and self-esteem needs. It also describes a relationship that enables another person to maintain their irresponsible, addictive, or underachieving behavior.

Do you expend all of your energy in meeting your partner’s needs? Do you feel trapped in your relationship? Are you the one that is constantly making sacrifices in your relationship? Then you may be in a codependent relationship

The term codependency has been around for decades. Although it originally applied to spouses of alcoholics (first called co-alcoholics), researchers revealed that the characteristics of codependents were much more prevalent in the general population than had previously imagined. In fact, they found that if you were raised in a dysfunctional family or had an ill parent, you could also be codependent.

Researchers also found that codependent symptoms got worse if left untreated. The good news is that they’re reversible.”

A och hans andra fru var gifta närmare 20 år och hon lyckades inte bättre, trots sin betydligt längre erfarenhet av att leva i en äktenskapsrelation!

B:s välmående beror det på att A är nöjd och tillfredsställd? Handen på hjärtat! Anser sig B ha ett värde även om A inte är nöjd och glad och tillfredsställd, utan djupt missnöjd, klagande, hackande och otillfredsställd?

När B rensade bland papper hittade hon i kollegieblock en anteckning om att A:s första fru skrev i kommentar på socialt forum till A för knappt ett år sen:

“Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig!”

Dvs detta missnöje och denna otillfredsställelse med allt fanns redan då för nästan 40 år sen! Är inget nytt?

Se vidare “Så hanterar du ditt medberoende”:

“Hur mycket kan en medberoende hjälpa en beroende?

Eva Sintring: Vissa tror att det räcker med kärlek, men så är det ju inte. Det handlar om att ställa tydliga krav och kanske flytta ifrån den beroende eller begära skilsmässa, det brukar vara bäst för båda.

Daniel Kraft: Det är ofta svårt att hjälpa, men det är bra att komma med tydliga enkla budskap.

Hur gör man som medberoende för att koppla av?

Eva Sintring: Det går nog inte riktigt, så länge man lever tillsammans. Tankarna snurrar ofta kring den beroende. Det kan vara bra att engagera sig i något som kräver mycket tankekraft, så man får avkoppling, en hobby till exempel. 

Daniel Kraft: Det kan vara svårt, men det handlar om att ta sina egna behov på allvar.

Vilka tips finns det för att må bättre som medberoende?

Eva Sintring: Försök att komma bort då och då och slappna av, särskilt viktigt är det för barn.

Daniel Kraft: Det är viktigt att ha ett bra liv i övrigt, med vänner, bra kost, motion och sömn.”

Nej, A verkar inte se B som en människa med egna behov eller känslor? Verkar inte alls kunna sätta sig in i eller förstå B:s reaktioner, som för honom är totalt obegripliga och kommande ur det blå?

Psykolog Daniel Kraft om “medberoende”. Se hans bloggpostning “Fem punkter för att tillfriskna från medberoende” 

Ja, är B i en medberoenderelation?

Om “Flodhästen i vardagsrummet”:

“Man brukar säga att en familj som lider av alkoholism – eller en motsvarande företeelse – lever i ett hus med en flodhäst i vardagsrummet.

Tommy Hellsten , terapeut, teolog, uppskattad föreläsare och författare, belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av en “flodhäst” – alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, våld eller andra former av utsatthet. Ofta insjuknar de i ett “medberoende” – en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd, som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet, utan anpassar sig till den.”

 

Skapa god relation…

July 19, 2016 § 26 Comments

konflikstilargraf5

Om samverkan:

“…maximal omsorg för både egna och andras intressen. Samverkan betyder därmed en strävan mot att båda parter ska få sina intressen tillgodosedda./…/

Att visa öppenhet och engagemang för motparten ökar respekten, tilliten och förståelsen. Det förbättrar relationen och skapar engagemang.”

Samverkan, dvs där båda får det de vill och är rejält nöjda är det man borde sträva emot!? Och kan göra att relationen blir bättre och bättre. Och att relationen blir något där BÅDA växer och mår gott! Kanske mår bättre och bättre.

Nej, det är inte oviktigt att man ser till så att man får som man vill! Men att man vill behöver inte betyda att man inte bryr sig om eller inte är intresserad av vad den andre vill eller behöver! Det behöver verkligen inte vara en motsättning!

Att BÅDA får vad de vill och behöver behöver inte vara motsatser alltså! Är inte det automatiskt! Att båda får det de vill borde ligga i bådas intresse! Inte att ensidigt kämpa och få igenom sitt ELLER ge efter! Utan diskutera sig fram till något där båda får sina behov tillfredsställda, där BÅDA är nöjda och som inte är kompromiss för någondera parten!

Gynnar relationen – och ja, skapar engagemang i varandra i diverse saker. En effekt som sprider sig som ringarna på vattnet!? Båda individer blir nöjdare och kan slappna av mer och får därmed mer energi, än om de måste vara på defensiven och inställda på kamp (eller att bli attackerad) hela tiden!

Och detta borde man “lära” barn tidigt! Lära syskon! Att det inte är antingen/eller, utan både/och! Inte lära dem att t.ex. ett äldre syskon ska backa och anpassa sig för att denna är äldre och klokare än ett mindre syskon.

Det äldre syskonet kanske har lika stora behov som det yngre och lika stor rätt som det yngre att få sina behov fyllda! Inte bara “kanske” det HAR lika stora behov som det yngre, men de kan vara mer eller mindre lika, men likheten/olikheten är inte poängen!

Det lilla barnet kanske har sina behov och det större sina och det större har lika stor rätt som det yngre!

Om det inte är så (och inte minst förr var det inte så, är troligen inte riktigt så idag heller) så blir det motsättningar mellan syskonen som spelas ut mellan dem som små och om inte som små senare i livet, antingen mot syskonen eller mot andra, eller både/och. I relationskonflikter, som hade kunnat vara onödiga!

Så om B säger vad hon vill och har idéer och förslag så är inte det “fel” och behöver INTE utesluta den andre. Om den andre bryr sig om, så vill den att partnern ska vara nöjd och tillfredsställd och är beredd att lyssna och skulle också kunna ta detta som en invitation och rätt att säga vad han vill och ha idéer och förslag!

Och kan båda parterna klart och tydligt säga vad man vill, så kan det stärka relationen OCH båda de enskilda individerna var för sig. Värd att anstränga sig för!

De övriga konfliktstilarna, som kamp, kompromiss, undvikande och anpassning har klara begränsningar och är inget att bygga en bra relation på! Samverkan däremot verkar vara en metod man bör prioritera!

Om A “is leaning backwards” och “doing all the paddling” eller att B går runt och anpassar sig på sitt sätt … :

“Eftergivenhet som strategi är riskabel.

Anpassning för att få karriär, kärlek eller uppskattning blir en fälla. Och medan den inre känslan av att andra har skuld till en växer får man allt svårare att få vad man behöver.

Överanvänd leder anpassning till bitterhet, depression, beroende och att man inte växer som människa. De som är mycket konflikträdda har sällan tillfredsställande relationer. Även om relationerna är goda får de ju inte själva vad de behöver. Ett överdrivet anpassande tenderar också läcka ut som negativa känslor på ett eller annat sätt [och tynger bara relationen].

Dessutom tenderar andra tycka bättre om att få möta dig som person än att alltid få vad de vill. Om du ständigt anpassar dig riskerar du att andra känner sig som förtryckare [och detta mår ingen relation bra av]. Framförallt förnekar du dem det de vill ha av dig, du.

Medveten anpassning däremot stärker självkänslan och är för de flesta en positiv upplevelse. Det finns många goda anledningar till att anpassa sig. Altruism och omtanke är ett par. Att du inser att du har fel och att du borde ge dig för den andra är andra.

En speciell form av anpassning är att ge andra frihet att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Särskilt om du har makt att förvägra dem det är det något som ger dem möjlighet att utvecklas och växa som människor.”

“Riktiga män” …

July 15, 2016 § 27 Comments

Ronald Levant skriver att manliga terapeuter troligen skulle “förstå” män bättre än kvinnliga, därför att de själva har varit med i olika grad i rollsocialiseringen till man.

Dessutom kanske män tenderar att lyssna mer på en (förhoppningsvis klok) man, som förstår dem utifrån egna erfarenheter och som också kan förklara vilka förluster och nackdelar mansrollen har för män – och deras relationer och liv – i slutänden också för deras hälsa (både fysiska, men också psykiska).

Och det är kanske trots allt lättare att öppna upp inför en annan man, som förstår, än en kvinna, även om hon förstår aldrig så bra. Motståndet har nog också att göra med grundproblemet: att visa svaghet – och göra det inför en kvinna!?

Därför så känsligt om den kvinna mannen lever med kommer med synpunkter och iakttagelser? Och det blir väldigt jobbigt om man blir beroende av en kvinna, framförallt den man lever med. Kvinnor har lättare att tackla detta, men de kan ha andra problem.

Riktiga pojkars röster (livs levande, inte uppdiktade och tillrättalagda från TV-spel med machomän- och -pojkar)::

“En massa människor använder ord som ‘psycho’ eller ’wacko’ när de pratar om människor som känner sig nedstämda eller tänker att de kanske skulle vilja ta sina liv. Jag tycker att den här sortens uttryck skapar ytterligare isolering för tonåringar och det är inte det du vill göra med tonåringar som redan känner sig ensamma” — Alexander, 18 år, från en liten stad i Södern.

Klokt och sant! Pojkar socialiserar varandra vidare från en tidig sån, där de gjorts känsliga för vidare manssocialisering; att inte visa svaghet! Om de visar svaghet är de inga ”riktiga” män!

”En karl ska vara stark, lång och snabb och ha en atlets kvaliteter. På samma gång ska han vara smart. Han förväntas vara näst intill perfekt.” — Chandler, 14 år, från en förort i nordväst.

Tror de flesta män lider av detta i mer eller mindre grad och mer eller mindre medvetet. Och således skulle de flesta män, om inte alla, ha nytta av att ta del av dessa rön!

”Det jag hatar med den här skolan är att jag blir hackad på i korridorerna och nästan överallt annars.” — Cody, 14 år, från en förort i Nya England.

En variant av den där avskyvärda kamratfostran, vilken pågår också utanför internatskolornas värld! Grrr!!!

Är det så att makt korrumperar och gör män i höga positioner till grisar?  Se “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

Gör makt helt vanliga män till sexuella rovdjur?

Svaret är i de flesta fall nej, säger vetenskapsmän inom socialpsykologi och terapeuter med lång erfarenhet av att jobba med män. [Men] Makt underlättar.”

De var grisar innan.

”(Makten) förser män, med särskild aptit [på sånt här att demonstrera makt], med tillfällen, men makten förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt./…/

… de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar eller får liknande höga positioner./…/

…arrogans kommer vanligtvis före makt, inte tvärtom./…/

Studier av gruppbeteende låter förstå att de självsäkra, frispråkiga individerna är de som tenderar att bli ledare. Och upplevelsen av att sitta i toppen förstärker personens känsla av kontroll och självcentrering [samt av känslan att de har rätt till sånt andra inte har rätt till!?].”

Dvs de kom till makten för att de redan hade särskilda personlighetsdrag och positionen väl där gör att de tycker det är okej att ta sig kanske vilka friheter som helst!? De anser sig ha rätt till kvinnokroppar osv. Är skitstövlar från början, men det finns alldeles säkert en historia av ganska grov manssocialisering tidigt, med de tidigaste vårdnadsgivarna och familjeförhållanden (och inte minst kamratfostran och socialisering under hela uppväxten) som slutligen slutgiltigt formar dem till de skitstövlar de är.

“I boken ‘Riktiga pojkars röster’ [citaten ovan tagna ur denna] undersöker William Pollack det problem som de flesta pojkar i vår nation [USA] möter idag [finns paralleller här?].

I denna fascinerande bestseller går Pollack direkt till källan: pojkar i åldern 10 till 20, där det hemliga kämpandet och passionerna hos Amerikas uppväxande unga frammanas uttryckta med deras egna ord.

Deras röster är svidande uppriktiga och ivriga att bli hörda, avslöjande hur samhällets föråldrade förväntningar tvingar dem att maskera sina känslor av isolering, depression, längtan, kärlek och hopp.”

Grrrr!!! Fast ändå hoppfullt; för de unga rösterna verkar ha nått viktiga insikter! Men kan de hålla fast vid dessa?

”Vi hör pojkar och unga män i stora och små städer – inkluderande överlevare från massakern i Columbine High School – som övertygande och extraordinärt uppriktiga delar med sig av historier om mobbning, droger, sport, skola, föräldrar, sex, kärlek och mycket mer.

Pollak föreslår också [i sin bok] sätt att starta en dialog och illustrerar genom mallar vad man kan göra i många situationer för att handskas med dessas problem – särskilt ovärderliga för alla människor som finns i deras liv.”

Om boken ”En ny psykologi för män” av Ronald Levant och William Pollack:

”Inspirerad av feministforskare som revolutionerade vår förståelse av kvinnors könsroller, har bidragsgivarna till denna banbrytande bok beskrivit att mäns föreskrivna roller varken är biologiskt eller socialt givna, utan snarare psykologiska och sociala konstruktioner.

För första gången i en [och samma] volym, förklarar de ledande rösterna inom studiet av manspsykologi i detalj och auktoritativt, hur mäns roller skapas och hur mäns försök att leva upp till dessa ohälsosamma och orealistiska modeller av maskulinitet snedvrider män och samhället.”

Och påverkar deras liv och relationer i negativ riktning i olika grad och även påverkar hälsan, fysiskt och psykiskt. Men de behöver inte vara upphöjda och ofullkomliga gudar. Eller borde verkligen inte behöva vara det! Både för deras och allas vår skull!

“Genom att ifrågasätta de traditionella mansrollsnormerna (såna som lägger tonvikt vid aggression, tävlan, status och känslomässig behärskning/stoicism), visar de hur vissa manliga problem (såna som våld, homofobi, nedvärdering av kvinnor, avskilt faderskap och ignorering av hälsobehov) är olyckliga biprodukter av den gängse processen med vilken män socialiseras.

Genom att sammanställa den senaste forskningen, klinisk erfarenhet och större teoretiska perspektiv om män och formning av kulturell, klassmässig och sexuell orientering, illustrerar författarna på ett briljant sätt de många variationerna i manligt beteende.

Den här boken kommer att bli en ovärderlig källa inte bara för studerande av könspsykologi inom alla discipliner, utan också för kliniker och forskare [och män själva, om de får tag på och läser boken] som behöver reda ut relationen mellan mäns beteende och de motsägelsefulla och ologiska/inkonsekventa könsroller som läggs på män.

Denna nya förståelse av mäns psykologi kommer helt klart att förbättra det arbete görs av kliniskt professionella – inklusive psykologer, psykiatriker, socialarbetare, rådgivare och psykiatrisjuksköterskor – med att hjälpa män att rekonstruera en känsla av maskulinitet med hälsosammare och mer social justa linjer.”

I “Riktiga pojkar: att rädda våra söner från pojktidens myter” kan man läsa:

“Baserat på William Pollacks banbrytande forskning vid Harvards Medical School över två decennier, undersöker ‘Riktiga pojkar’ varför många pojkar är ledsna, ensamma och förvirrade fastän de kan se tuffa, gladlynta och obesvärade ut.

Pollack utmanar de konventionella förväntningarna om manlighet och maskulinitet som uppmuntrar föräldrar att behandla pojkar som små män, uppfostrande dem genom en process som ska göra dem tuffare och vilken driver deras känslor under jorden.”

Till men för hela  deras liv i större eller mindre grad.Ofta i en grad som gör deras liv och relationer svårare än det hade behövt vara, tror jag.  Undra på om de kan bli frustrerade, arga, rasande, deprimerade osv? 😦 Har man börjat ifrågasätta detta mansideal något djupare än det gängse sättet, så är man en bit på väg?

”Bara när vi vet hur pojkar verkligen är [kanske inte så mycket annorlunda än flickor i sina behov osv], säger Pollack, kan vi hjälpa dem utveckla mer självförtroende och det känslomässiga förstånd de behöver för att handskas med saker som depression, kärlek och sexualitet, droger och alkohol, skilsmässa och våld.”

Se vidare “I en tid av fallna hjältar: omskapandet av maskulinitet.”

Beroende och svag – rädd för den makt man då kan ge den andra? Och därmed rädd för närhet!? Kvinnor kan också lida av detta, men oftast i mindre grad än män generellt sett?

Mer om depression hos män och de känslomässiga svårigheter som hindrar dem från att söka hjälp och göra något åt sina problem …

July 12, 2016 § 23 Comments

31ua3-m92GL._SX313_BO1,204,203,200_

För att män ska bli benägna att gå i terapi kanske insikter som beskrivs här kan vara rätt avgörande? Samt viktiga för dessa mäns behandlare! Kanske bara läsandet av detta och liknande kan lösa tillräckligt många knutar och bringa tillräcklig insikt för att lösa saker till något mycket bättre?

Se “En ny psykoterapi för män”:

“I ‘Ny psykoterapi för män’ undersöker ledande personer inom manspsykologi källorna till mäns känslomässiga svårigheter och erbjuder särskilda tekniker för att hjälpa terapeuter övervinna mäns motstånd mot terapi. 

Med hjälp av hela fallstudier spårar de källor till känslomässiga och psykologiska störningar i män och presenterar nya modeller för att uppskatta och behandla mäns unika känslomässiga svårigheter. 

Den här boken belyser de ohälsosamma aspekterna av maskuliniteten genom könsrollsbelastningars lins, skapande toppmodern, könsspecifik behandling för män.”

Väldigt intressant!

“De mest betydande sakerna i [boken] ‘Ny terapi för män’ inkluderar:

  • Ovilliga män i parterapi
  • Gruppterapi för traditionella män
  • Könsrollsbelastningar i familjesystemet
  • Att känna igen och behandla depression hos män
  • Mäns skam och trauma i terapi
  • Könsrollsbelastningar som en faktor rörande manlig impotens
  • Att behandla manligt våld
  • Hjälpa män hitta en röst/ett språk för sina känslor

Kvinnor har andra svårigheter, men har lättare att sätta ord på saker, något som också ingår i deras traditionella könsroll, vilket är skyddande och gör dem mer benägna att söka hjälp?

Amazons hemsida kan man vidare läsa:

“Från barndom och framåt verkar män att vara i riskzonen. Det är mer sannolikt att manliga spädbarn genomgår komplikationer under födelsen och att de har fler födelseskador/-defekter.”

Hur har det visat sig? Finns det studier på detta? Var?

“Pojkar visar ofta beteendemässiga svårigheter samt inlärningssvårigheter i grundskolan./…/

… sannolikheten att pojkar lider av hyperaktivitet är nio gånger så stor och sannolikheten att bli avstängda från skolan är två gånger så stor [jämfört med flickor i samma ålder]./…/

Jämfört med unga kvinnor så är det fyra gånger mer sannolikt att män blir offer för mord och fem gånger mer sannolikt att de begår självmord.

Män lider under en maskulinitetskod som kräver att de är: aggressiva, dominanta, prestationsinriktade, tävlingsinriktade, stelbent självtillräckliga, äventyrssökande, villiga att ta risker, känslomässigt begränsade och beskaffade att undvika alla de saker som kan ses som ‘feminint’. 

En sån kod gör män ödesbestämda när det gäller att kräva sin tribut gällande deras livslängd. Den förväntade medellivslängden för män i USA är sju år kortare än den är för kvinnor. 

Traditionella mansdrag hämmar män att söka medicinsk hjälp i tidiga stadier av sjukdom samt från att vara tillräckligt inställda på sina egna inre processer för att upptäcka tidiga varningssignaler om sjukdom. — ur Introduktionen./…/

Sakta framträder sanningen.” 

I ett samhälle där män förväntas vara starka, självständiga, aggressiva och oemottagliga för känslomässig stress, så är det nio gånger mer sannolikt att pojkar lider av hyperaktivitet, det är fem gånger mer sannolikt att unga män begår självmord, jämfört med unga kvinnor och män har en mycket högre grad av drogmissbruk [narkotika, alkohol, läkemedel, steroider el. andra skadliga ämnen] och antisociala beteendestörningar än kvinnor.”

Så sorgligt! Förklarar en massa fenomen i samhället samt i relationer. 😦 Tyvärr verkar unga kvinnor anamma dessa negativa manliga drag alltmer. 😦

Och män som inte har den här manliga (tvär- och själv)säkerheten kan vara ytterst kritiska mot sig själva och har behov av att avbörda sig detta, blir arga, kritiska m.m.?

“Män är helt klart i behov av psykologisk behandling och terapi. Dock, ironiskt nog, de kvaliteter som är ansvariga för många av deras känslomässiga och beteendemässiga problem gör det mycket svårare för män att medge att de har problem, att söka professionell hjälp eller att tro på effekten av behandling.”

Sorgligt! För dem, för dem de lever med, för samhället! Förmodligen är deras liv inte särskilt kul. Kanske rentav väldigt djävliga!? 😦 Så de skulle också få oerhört mycket bättre liv om de kom tillrätta med tillräckligt mycket av detta!

“Denna bok tar också ett multikulturellt perspektiv och diskuterar de särskilda problem med vrede och stress som visar sig hos afroamerikanska män, psykoterapi för homosexuella och svårigheter som kan uppstå när en kvinnlig terapeut behandlar en manlig patient.

Banbrytande, med ett brett spektrum och tillförd otaliga praktiska förslag, så är ‘Ny psykoterapi för män’ en extraordinärt användbar guide för alla professionella som arbetar med mental hälsa och som har att göra med män.

Det är också en utmärkt bok i utbildning, vilken erbjuder dagens studenter en rik, fullt utvecklad stomme av ny kunskap med vilken de kan börja sina karriärer.”

Manlig depression – igen…

July 11, 2016 § 4 Comments

800px-Vincent_Willem_van_Gogh_002

Intressant! I “A Better Instrument for Assessing Male Depression” eller “Ett bättre instrument för att uppskatta manlig depression” kan man läsa (min översättning):

I en genomgång av litteraturen, se Whitfield (2003), fann man i en gruppgenomgång av tidskrifter, 209 studier där depression kopplades med en historia med barndomstrauma. Fastän det har funnits ett antal teorier, där man försökt att förklara manlig depression, så har en teori som baseras på könsspecifik sårbarhet för trauma viktiga kliniska innebörder. Pollack (1998) föreslår:

Historiska, kulturella och ekonomiska krafter har påverkat föräldrastilar så att män som pojkar har lidit av traumatiskt avbrytande från sin tidiga anknytningssomgivning [dvs de har inte fått sina behov av anknytning tillgodosedda], en för tidig psykisk separation från både moderliga och faderliga omsorgsgivare [dvs föräldrar, varken mamma eller pappa, eller deras ersättare har kunnat ge de små pojkarna det behov av anknytning (värme och närhet, fysiskt och emotionellt) som de behöver, detta p.g.a. sina tidigare erfarenheter i sin tur. De har temporärt, på grund av egna problem, eller mer långvarigt, kanske livsvarigt, inte kunnat ge den lille pojken den anknytning eller senare bekräftelse på känslor som han behövde för att senare må bra och ha sunda relationer med andra människor]

Detta är en normgivande manlig, könsanknuten förlust, ett trauma på grund av övergivande av pojkar vilket kan visa sig senare hos den vuxne genom ett symtomatiskt beteende, ett försvar som är karaktäristiskt [för den här typen av problem] och en sårbarhet för depression.

Baserat på sin teori om könsspecifik sårbarhet för trauma, har Pollack (1998) föreslagit en klassifikation som han kallar ‘Major Depressive Disorder – Male Type.’ Pollack lokaliserar ett antal symtom, vilka inkluderar de följande:

  • Ökat bortdragande från relationer: kan förnekas av patienten.
  • Överengagemang i arbetsaktiviteter: kan nå tvångsmässiga problem, som maskeras med kommentarer om ‘stress’ (utbränning) [man förklarar dessa med stress eller utbrändhet?].
  • Ökande, rigida krav på autonomi [‘Jag behöver ingen! Jag är inte beroende!’?]
  • Ett skifte i intressenivå för sexuella möten: kan bli antingen ett minskat eller ett ökat intresse (håll isär från mani [dvs det är inte mani]).
  • Ökning av intensiteten och frekvensen arga utbrott.
  • Nytt eller förnyat intresse för självhandhavandet av psykoaktiva substanser [självmedicinering med alkohol, droger, nikotin etc].
  • Förnekande av all ledsenhet samt en oförmåga att gråta.
  • Frän självkritik: som ofta fokuserar på misslyckanden på arenor som familjeförsörjare och/eller beskyddare [där man känner trycket eller där man inte kan leva upp till denna manligt traditionella roll?]
  • Utarmad eller impulsiv sinnesstämning.
  • Undvikande hjälp av andra: ‘jag-kan-själv-syndromet’. (Pollack, 1998) [känsligt om man måste ha hjälp, om kvinnan man lever med kan och är handlingskraftig t.ex.?]

Andra teorier som försöker förstå de olika sätt män och kvinnor uttrycker depression fokuseras på betingning till en viss roll [hur kvinnor respektive män ska bara och bete sig] (Kilmartin, 2005, Lynch and Kilmartin 1999, Real 1997). Dessa teorier baseras på forskning som visar att maskulinitet är kulturellt definierad som anti-feminitet (Brannon 1985, Pollack 1998, Kilmartin 2005) [man tar avstånd från allt som är feminint; svaghet och känslor och beroende och osäkerhet; skäms över detta och över att man inte kan ‘allt’]. 

Män är betingade att uttrycka sig själva på motsatta sätt än kvinnor [de lärs detta inte minst genom de rollmodeller de har tidigast och närmast]. 

Om kvinnor riktar känslor inåt, så riktar män dem utåt [generellt, men undtag finns och unga kvinnor verkar anta mer manliga rollbeteenden, även de av ondo]. Sålunda föreslår Kilmartin (2005) att, diagnostiskt sett, så inkluderar symtom på depression i män följande:

  • Dåligt humör.
  • Aggression.
  • Missbruk av substanser.
  • Fysiskt och sexuellt risktagande.
  • Emotionell okänslighet/domning.
  • Överengagemang i arbete eller sport eller bådadera.
  • Försämrade vänskaper.”

Where Am I?

You are currently viewing the archives for July, 2016 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....