Brist på logik…

April 16, 2016 § 7 Comments

41-5w4xh0IL._SX328_BO1,204,203,200_

Hon kom ut i köket på morgonen strax efter honom. Hans kroppsspråk sa:

“Kom inte hit!”

Och det var inte första gången. Har hänt då och då under åren (snart fyra) som de levt ihop.

Köket är litet, men nog finns det plats för två. Och det är dessutom HENNES lägenhet, som han flyttat in i. Hon har inte upplevt att det varit några problem att samsas i köket eller nån annanstans med någon annan. Eller har hon det, i annans kök eller bostad, när hon varit på besök hos nån annan, så har hon backat.

De bestämde sig för att gå ut och röra på sig. Hon sa att hon ville det. I veckorna jobbar hon ju, heltid. Jobbar ibland på helgerna också. Skönt att i lugn och ro få komma ut och röra på sig. Han var inte färdig på stört (han har inget jobb, går hemma hela dagarna, men vadå, flexibilitet?).

Hon satte sig på balkongen i väntan på att han skulle vara beredd att gå.

“Jag är färdig!”

ropade han så och gick ut genom dörren – för att hinna röka innan hon kom ut, förstås. 😦 Hon kände hur lusten att gå ut rann av henne. Det har varit åtskilliga liknande tillfällen under de (snart fyra) år som de levt ihop. Att gå ut innebär ett tillfälle att röka. Och hans doktor sa för drygt ett år sen att han antingen har förstadium eller stadium 1 av KOL. Om han slutade röka DÅ skulle processen helt stanna upp eller t.o.m. gå tillbaka om det var förstadium. Och sakta av om det var stadium 1.

Han har inte slutat röka – än! 😦

Undrar om vi har en relation här av medberoende? En dysfunktionell relation?

Hon gick inte direkt ut efter honom. Tappade lusten att gå ut. Att gå ut börjar bli förknippat med ett destruktivt beteende hos honom, som tar njutning och nöje ifrån henne.

Han kom in igen. Då befann hon sig i hallen, men hade inte börjat ta på skor eller ytterkläder. Han tolkade det som om hon var på väg ut, så han började gå ut igen. Kändes som om han ville gå ut innan hon kom ut – för att ta sig ytterligare ett bloss?

Då rann allt tålamod av henne:

“Jag har ingen lust att gå ut längre!”

sa hon, ville bara gråta. Han hejdade sig förvånat och kom in.

Hon kände uppgivenhet och sorg och ilska och besvikelse och kände att hon inte kunde säga det hon skulle vilja:

“Att gå ut i friska luften är för dig ett tillfälle att röka och det håller på att förstöra nöjet att gå ut för mig! Du har börjat hosta på natten och morgonen, inte mycket, men dock…”

Hon skulle vilja säga:

“Och ditt rökande är knappast att visa omsorg eller kärlek (jag bryr mig om dig, är mån om dig och du behandlar dig själv så… Äventyrar din hälsa, vilket också är bevisat: de har i lungröntgen konstaterat emfysem)!”

Skulle han svara:

“Du behöver inte bekymra dig!

När jag inte kan ta hand om mig själv så försvinner jag (läs: begår självmord)!

Du ska inte behöva belastas med att måsta ta hand om mig!”

Destruktiv bindning? Som tänjer på relationen!

Ansvaret läggs på henne i båda fallen. Blir han handikappad så kommer hon att bli vårdare, får ta hand om allt, kan inte vänta sig ett handtag, inte minst i livets slutskede. Och hon måste lida igenom de plågor han måste genomlida! Som om det inte räcker med de risker till plågsamt slut som kan finnas, utan att man utmanar dessa risker!

Och skulle han ta livet av sig så läggs också den bördan på hennes axlar!

Och så får hon leva under det hotet och den pressen:

“Håll dig på mattan! Ställ inga krav! Bli inte arg eller ledsen! För då går jag ut och tröstar mig med en cigarett/röker (med allt vad det innebär av risker för hälsan)!”

Och hon får ta hand om följderna, vilka de än blir! Inklusive bli lämnad ensam när man kanske mest skulle behöva någon närstående.

Han förklarar att hon inte sett det hon sett: nej, han tyckte inte hon kom och tog plats och störde när hon kom in i köket på morgonen för att får frukost! Talade han verkligen sanning här?

De kan inte samsas där samtidigt!? Ha en fredlig, skön stund där tillsammans! Kärleksfullt nudda vid varandra?

Handlar det om det som kallas gaslighting? Han kanske inte gör det riktigt medvetet, men hans beteende skulle kunna få den effekten:

“Nej, du läste mitt kroppsspråk fel!”

Var han sanningsenlig där? Jodå, skulle han försäkra? Om inte klart säga, så antyda:

“Du är överkänslig! Överreagerar (läs: paranoid)?”

I länkningen till bloggpostningen om gaslighting i chef/underordnadposition, men som också skulle kunna överföras på en parrrelation, kan man läsa:

“Instead of addressing the issue, he tells you that you are way too sensitive and way too stressed….. well, maybe you are sensitive and stressed, but, that doesn’t answer the question of why you are being passed over…”

eller

“Istället för att ta itu med problemet, talar han om för dig att du är alldeles för känslig och alltför stressad ….. nåja, du kanske är känslig och stressad, men, det besvarar inte frågan [nej, reder inte ut det som nog borde redas ut eller diskuteras och helst lösas till bådas belåtenhet] varför du förbigås…”

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre: nej, istället för att ta itu med problemet och verkligen lyssna och förstå, empatiskt, och försöka lösa det, så handlar det plötsligt enbart om hur den andra parten är (för en sån vinkling riskerar inte komma ett enda dugg längre eller lösa något alls!

Nej, att hamna i en sån pajkastning kommer ALDRIG att lösa något! Det gör det förstås inte nu heller!

Vad svarar man på:

“Du är xxx!”

svarar man

“Nej, det är jag inte!”

eller

“Ja, det är jag!”

Och OM man nu skulle säga det sistnämnda; vad är då nästa steg? Jo, att den erkännande parten ändrar sig, ensidigt, och den andra parten behöver inte göra något? Kanske att den erkännande parten rentav blir en annan? Eller?

Han SKULLE kanske kunna säga:

“Nejmen oj, jag menade inte så! Gulliga, älskade du!

Självklart har du rätt att komma ut i köket, utan att känna att du inte är välkommen dit!

Särskilt när det faktiskt är DITT kök (i DIN lägenhet) och jag har flyttat in här och bara betalar för den mat jag äter, faktiskt, till råga på allt!

Rätt ska verkligen vara rätt!”

Han anser att man inte ska leva på staten! Han hyllar “frihet”, MEN… Leva på en närstående är okej? Och “friheten” är bemängd med en massa restriktioner – för andra!? Märkligt! Hon kan inte låta bli att konstatera detta ganska ironiskt! För sig själv. Så mycket för “frihet” och att klara sig själv!

Jo, ÄVEN om man är i en under- och/eller beroendeposition så har man mänskliga rättigheter! Han har rätt att kräva att bli behandlad som en jämlike – men det har HON också! Båda har rätt att bli bra behandlade av varandra oberoende av vem som betalar större delen av hushållets utgifter, vem som bor hos vem.

Advertisements

Where Am I?

You are currently viewing the archives for April, 2016 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....