Om att “män förklarar saker för mig”…

March 3, 2016 § 3 Comments

man-forklarar-saker-for-mig

Läste krönikan “En gång för länge sen råkade jag hamna bredvid Horace på ett tåg från Leipzig till Berlin”, blev nyfiken på boken Rebecca Solnits bok “Män förklarar saker för mig” och beställde den. Har inte kommit än. Ur denna bok:

“Vid en middag en kväll i mars 2008 började jag, som så många gånger tidigare, skoja om att jag skulle skriva en essä med rubriken ‘Män förklarar saker för mig’. […]

Min gäst, den mycket begåvade teoretikern och aktivisten Marina Sitrin, envisades med att jag måste skriva essän för att människor som hennes lillasyster Sam behövde läsa den.

Unga kvinnor, sa hon, måste få veta att det inte var deras egna hemliga tillkortakommanden som var anledningen till att de blev förringade; det var de trista gamla könskrigens fel, och det drabbade förr eller senare de flesta av oss som var av kvinnligt kön.

Jag skrev den i en enda sittning tidigt morgonen därpå. […]

[S]enare samma dag skickade jag den till Tom Engelhardt på TomDispatch, som publicerade den på nätet strax därpå. Den spred sig snabbt, som essäer på Toms sajt brukar göra, och den har aldrig slutat spridas, länkas och skickas vidare och delas och kommenteras. Den har spridit sig mer än något annat jag har skrivit.”

Först vill jag börja med att referera till “När pojkar blir till män” av Felix Lindén.

killar gråter inte.JPG

Rebecca Solnit skriver i nytt förord till sin essä “Men Explaining things to Me” eller “Män som förklarar saker för mig”:

Young women subsequently added the word ‘mansplaining to the lexicon. Though I hasten to add that the essay makes it clear mansplaining is not a universal flaw of the gender, just the intersection between overconfidence and cluelessness where some portion of that gender gets stuck.

The battle for women to be treated like human beings with rights to life, liberty, and the pursuit of involvement in cultural and political arenas continues, and it is sometimes a pretty grim battle.

When I wrote the essay below, I surprised myself in seeing that what starts out asminor social misery can expand into violent silencing and even violent death. Last year’sNobel Peace Prize went to women, two Liberians and a Yemeni, “for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work.” Which is to say, that safety and full participation is only a goal.

This is a struggle that takes place in war-torn nations, but also in the bedroom, the dining room, the classroom, the workplace, and the streets. And in newspapersmagazines, and television, where women are dramatically underrepresented.

Even in the online gaming arena women face furious harassment and threats of assault simply for daring to participate. That’s mostly symbolic violence. 

Real violence, the most extreme form of silencing and destroying rights, takes a far more dire toll in this country where domestic violence accounts for 30% of all homicides of women, annually creates about two million injuries, and prompts 18.5 million mental health care visits. It’s in Cairo’s Tahrir Square too, brutal gender violence where freedom and democracy had been claimed.

Having the right to show up and speak are basic to survival, to dignity, and to liberty. I’m grateful that, after an early life of being silenced, sometimes violently, I grew up to have a voice, circumstances that will always bind me to the rights of the voiceless. “

I sista stycket i min översättning:

“Att ha rätten att framträda och tala är grundläggande för överlevnad, för värdighet och för frihet. Jag är tacksam att jag, efter ett långt liv av att ha blivit tystad, ibland våldsamt, växte upp till att ha en röst, omständigheter som för alltid förenar mig med rätten hos de röstlösa.”

Jo, jag, precis som inte minst män, har jag rätt att göra min röst hörd! Rättare sagt; alla har rätt att göra sin röst hörd, stor som liten, man som kvinna, den i maktposition liksom den under i maktposition.

Maria Sveland skriver om:

“Män som pratar och kvinnor som lyssnar /…/ 

Kvinnors manstillvända lyssnande är så insocialiserat att vi knappt lägger märke till det./…/

Horace Engdal intar genast obekymrat rollen som föreläsare för Liv Strömquist som snällt ställer intresserade följdfrågor utan att få några tillbaka. Hon tittar intresserat (upp) på honom, han tittar rakt fram. O.s.v./…/

Rebecca Solnit menar i sin briljanta bok Män förklarar saker för mig att mansplainingen är ett tecken på ett mönster som är större än att bara handla om oombedda monologer.

Det handlar om den arrogans som tidvis gör det tufft för alla kvinnor inom alla områden, som hindrar kvinnor från att yttra sig och som gör att ingen lyssnar på dem när de faktiskt vågar säga något, som stukar unga kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här inte är deras värld.’

Flera år efter den där tågresan ser jag på teve när Horace och Liv åker tåg genom Europa och funderar på varför Horace inte lyssnar på de intressanta tankar och fakta som Liv bidrar med. I program två får jag delvis en förklaring när Horace vid ett tillfälle berättar om hans egentliga drivkraft till hans kunskapshunger.

Horace: Låt oss ta utseende va. Jag tycker det finns ett berättigande i att känna avund inför en vacker person och tänka att så där skulle jag aldrig kunna se ut vad jag än gör. Men däremot det här med bildning, det kan man ju faktiskt åstadkomma. Du kan inhämta bildning och du kan överträffa ALLA om du bara bestämmer dig för det. Förstår du vad jag menar?

Liv: Ja.

Horace: Men du kan inte bli den där vackre mannen … Hur länge du än håller på …

(Melankolisk pianomusik tonar upp)

Kanske ska mansplaining egentligen ses som ett kompensatoriskt pladder i syfte att dölja andra brister?”

Rebecca Solnit skriver:

“‘Detta syndrom är ett krig som nästan varenda kvinna utkämpar varje dag, ett krig som pågår även inom henne själv, en övertygelse om att hon är överflödig, en inbjudan till tystnad.'”

Hon ska släppa allt hon har för händer och koncentrerat lyssna! Ha hela sitt fokus på honom! Hon kan inte laga mat, diska, torka av diskbänken medan hon lyssnar! Han blir mäkta irriterad om hon ställer frågor eller ber om förtydliganden, men det är helt okej om han gör detsamma med henne. Hur är det med lyssnandet tillbaka? Med tålamod att lyssna tillbaka?

Är det ett “katten-på-råttan-fenomen”? Man slickar uppåt och tar ut sin ilska och frustration neråt? Något man kanske inte alltid är medveten om?

Kanske också män borde vara medvetna om: de har rätt att höja sina röster mot alla de behöver höja dem! Även mot män i position över dem!

Se vidare “Männens arrogans stukar kvinnor till tystnad”:

“När den amerikanska essäisten Rebecca Solnit gav ut ‘Män förklarar saker för mig’ för ett par år sedan blev den genast omtalad. Isabelle Ståhl har läst den svenska översättningen och berättar om sina egna erfarenheter av män som talar högt och länge på fester, som berättar vitt och brett om saker utan att de har blivit tillfrågade.

‘Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början.’

 På fester måste jag ofta lyssna på historieberättande män som effektivt dödar all mellanmänsklig interaktion med sina omständliga utläggningar. Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början.

 Jag upplever det ofta så svårt att tala på det där sättet – att berätta historier kronologiskt, med en från början uttänkt poäng. Jag gillar samtal där jag kan prata utan att veta exakt vart jag vill komma, snubbla på orden, tappa bort mig och låta andra ta vid, där man kan kasta fram en ogenomtänkt idé, skissen till en tanke, skuggan av en känsla. När män börjar förklara saker för mig orkar jag sällan anpassa mig till deras sätt att tala. Jag vill inte behöva bli som dem för att bli hörd, så i stället drar jag mig tillbaka in i mig själv.”

Fler kvinnor än män går i terapi. Dvs försöker verkligen göra något åt sina problem.

Advertisements

§ 3 Responses to Om att “män förklarar saker för mig”…

  • k says:

    karleksforklaring-subjektiveringens-dialektik.jpg

    I “Kärleksmarknadens avreglering – Rasmus Landström läser tre nyutkomna böcker om kärlekskvalet i en nyliberal tid” kan man läsa:

    “Nätdejtingsajten Tinder skryter med att de får människor att dejta mer. Varje dag sker 12 miljoner matchningar, enligt sajten.

    När jag satt på tåget för några veckor sedan såg jag dock något annat. Snett framför mig satt en kvinna och höll på med Tinder på sin mobil. Själv satt jag med min laptop uppslagen och försökte skriva men blev alltmer distraherad av kvinnan.

    Hon satt nämligen och svajpade. Det gick blixtsnabbt – man efter man skickades iväg med en tumrörelse. Emellanåt tittade kvinnan upp med förströdd blick, men snabbt återvände hon till de sugande mansblickarna.

    När tåget stannade i Stockholm hade kvinnan säkert bläddrat bort 200 män.

    Det är lätt att göra sig lustig över fenomen som Tinder. Det är inte vad jag ämnar göra här. Jag förstår att Tinder förbättrat chanserna för ensamstående föräldrar och för folk som bor i små hålor att träffa någon.

    Men när jag klev av tåget den där kvällen var det något som skavde i mig. Kvinnan hade inte godkänt en enda matchning under hela resan. En känsla av bottenlös valfrihet infann sig, och samtidigt – av total brist.

    Jag kommer att tänka på den här episoden när jag korsläser två nyutkomna böcker om kärlek. Det är Eva Illouz Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring‘ och Anders Johanssons Kärleksförklaring. Subjektiveringens dialektik. Det är böcker där författarna drar långtgående slutsatser om kärleksmarknadens förändringar. Eva Illouz menar rentav att det blivit svårare att älska i vår tid.”

    Tänker på danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som nånstans skrivit att en terapeut han pratat med sa att förr gick folk till terapeut för att de hade för mycket lust, idag går de till terapeut för att de har för lite. Vi är för stressade och uttröttade för att kunna njuta?

    Landström vidare:

    “…när jag läser Eva Illouz förstår jag något om varför det är så svårt med kärlek idag. Hon menar att det handlar om moderniteten.

    I en tid av instabila identiteter så blir ‘projektet kärlek’ vår främsta jag-bekräftelse. Att optimera sitt partnerval och att vara lyckad på kärleksmarknaden är numera en självklar del av en framgångssaga.”

    Och samtidigt framhävs individualiteten! Bland “instabila identiteter”! Hur uppstår en stabil identitet? I ett vakuum? Eller i samspel med andra? Individ och kollektiv kan inte separeras? Och en stabil identitet innehåller ett vitt spektrum av glädje, sorg osv osv osv.

    “Samtidigt lever vi i en nyliberal tid när autonomi står högt i kurs. Det skapar slitningar mellan de älskande, det blir rentav svårare att älska.”

    Är det verklig autonomi här? Om du verkligen uppnått autonomi så är du inte rädd för att engagera dig i en annan, vara “beroende” av en annan, av andra!?

    “Samtidigt som jag läser Illouz och Johansson dimper Roland Barthes Kärlekens samtal ner i nyutgåva. Det är en bok som består av en samling fragment om att älska. Korta avsnitt som Roland Barthes kallar ‘figurer’.

    Och en stor del av dessa kretsar just kring spelet mellan distans och närhet. I ett särskilt fint avsnitt skriver Roland Barthes att ‘viljan att äga’ inte får visas upp för den älskade. Samtidigt får den älskade inte heller visa upp ‘icke-viljan att äga’.

    Är inte detta en beskrivning av spänningen mellan autonomi och romantisk kärlek som Eva Illouz menar är så typisk för vår tid? Roland Barthes bok publicerades redan 1977.”

    Landström skriver också om…

    “… internets ökade utbud och autonomiidealet i kombination med den samtida upptagenheten vid att ‘hitta den rätta’ har gjort det svårare att hänge sig.”

    …samt om…

    “…ett bottenlöst hål av valfrihet man bara kan stirra ner i.”

    Han tycker att vi ska…

    “…hela tiden fråga oss om det är ‘riktig’ kärlek?/…/

    Själv tror jag att vi kan lära oss mycket av Jane Austens romaner här. Där frågar karaktärerna sällan: ‘Är jag verkligen kär?’ Den viktiga frågan är istället ‘Är det här en bra person?'”

    Vi är också matade med hur det perfekta livet (och perfekta relationen) ska vara! Och att bara vi tänker på rätt sätt så får vi allt det vi önskar. Det med positivt tänkande. Som upplagt för besvikelser. Svend Brinkmann är väl värd att läsa!  Han är härligt provokativ och väldigt uppfriskande!

    “Förtrycket fortsätter – även om kvinnan lämnar mannen.” 

     

    • k says:

      Ja kvinna, “Sluta ändra på dig”:

      Nu får det vara nog med positivt tänkande. Det menar den danske psykologen och författaren Svend Brinkmann. Mot självutvecklingstrenderna vill han ställa värdet av stabilitet, plikt och måttfullhet.

      Det skulle formuleras en vision.

      Ja, som brukligt är i den nya företagskulturen skulle även de anställda på Aalborgs universitet diskutera sig fram till vad deras högskola borde utvecklas till. Psykologiprofessorn Svend Brinkmann berättar i sin bok ‘Stå fast’ om hur han tog till orda. Han tyckte att visionen skulle bestå i att vara – en medelbra institution. Det tyckte han var en lämplig målsättning för ett litet universitet i en inte alltför stor stad.

      Förslaget möttes inte direkt av ovationer.”

      Detta har jag hört på min arbetsplats i 30 års tid! Och det har inte blivit roligare att arbeta, utan snarare tvärtom. Vadå, tillit och respekt för de anställda, för medarbetarna? I ett yrke som mitt, där man jobbar med kreativa saker! Och med människor!

      “Det är en rolig anekdot, men även en illustration av hur Svend Brinkmann tycker vi ska se på livet. Istället för de ständiga förändringarnas samhälle, där alla företag ska bli ‘världsbäst’ och alla människor ska satsa på sig själva, vill han slå ett slag för eftertanke, plikt, måttfullhet, medvetenhet om att vi är beroende av andra, och insikt om att livet ofta är grått och ibland även tragiskt.”

      Ja, liv är både glädje och sorg! Kanske kan man njuta mer om man inser det och att man faktiskt inte kan förändra allt genom positivt tänkande.

      “Aalborgs universitet ligger liksom utslängt på den nordjylländska slätten strax utanför staden, i form av ett komplex i betong med vindlande gångar vilka jag förirrar mig bort i innan jag till sist hittar fram till Svend Brinkmanns kontor.

      Utanför blåser det kallt och decembermorgonen har just börjat gry. Jag känner mig vintermosig, men den professor som öppnar dörren ser ut som hade han just avverkat några kilometer på löpbandet. Han är en lång, gänglig man med välansat skägg, ger ett avspänt intryck, har lätt till skratt.”

      Trots, eller tack vare sin filosofi!? 😉

      “Vilket nog varit till hjälp, när han de senaste åren intresserat sig för trender som självutvecklingskurser, coachning och positivt tänkande. Idéer om att du kan ‘välja lycka’ och om att ditt inre jag vet vilken väg du ska gå, har varit i våldsamt svang sedan 1980-talet.”

      Ja, tänk om det var så enkelt: att bara välja lycka! Kanske just detta bäddar för att känna sig olycklig? Istället för lycklig och glad över det man har, men med sån självkänsla att man kan ifrågasätta arbets- och livsvillkor när detta är berättigat!

      “Svend Brinkmann är inte förtjust. Hans bok Stå fast (Norstedts), som gavs ut 2014, är ett samtidigt lärt och ironiskt angrepp på dessa fenomen, som han anser avspeglar ett alltmer individualistiskt samhälle.

      – Jag har alltid varit en psykolog som haft ett kritiskt förhållningssätt till min egen vetenskap. Jag är inte minst intresserad av psykologin som ett samhällsmässigt fenomen, som ett sätt att tänka om människan och livet på. Och hela självhjälpsindustrin, hela lyckoindustrin är påverkad av psykologin. Den är ett sätt att tänka psykologiskt på.

      Boken Stå fast är till sin form ytterligare en självhjälpsbok. Här finns konkreta råd om hur vi ska förhålla oss till livet. Men innehållet är motsatt det man brukar finna i sådana böcker. Bara kapitelrubrikerna säger en del: ‘Sluta känna efter i dig själv’. ‘Ta på dig nej-hatten’. ‘Håll tillbaka dina känslor’. ‘Avskeda din coach’. ‘Dröj vid det förflutna’.”

      Dvs stressa av! 

      “Det låter drastiskt, och är menat att vara det. Svend Brinkmann säger att han nog skrivit en annan bok för 50 år sedan, när det fanns skäl att vända sig mot ett samhälle där individen hela tiden skulle böja sig för kollektivet och auktoriteterna. Men idag är läget ett annat.

      – Ungdomsupproret på 60-talet var genuint frigörande. Det var en bra utveckling. Men idag är självutveckling inte längre motstånd, utan legitimerar systemet.

      Själva kravet på ständig förändring och oupphörligt grävande i det egna jaget har i sig blivit förtryckande, säger han. I sina extrema former leder självutvecklingstrenden till att nästan allt ont förklaras med att vi inte tänkt tillräckligt positivt och att vi inte funnit våra inre jag. Det är som om vi glömt bort att missförhållanden faktiskt kan bero på andra saker än oss själva.

      I grunden ligger en bred samhällsutveckling, menar han. Det gamla industrisamhällets dygder var lojalitet, ansvar och att göra sin plikt. I dagens samhälle ska man vara flexibel, dynamisk och kreativ. Oavsett om du är direktör eller brevbärare ska du vara omställningsbar och sträva efter ständig personlig utveckling. Kunskaper blir snabbt gamla, omorganisationer kommer tätt, få människor blir kvar på samma arbetsplats livet ut.

      – Vi är nog tvungna att förhålla oss till de här villkoren i det moderna arbetslivet. Men vi är inte tvungna att reagera på ett bestämt sätt. Det pratas mycket om nödvändighetens politik, att det inte finns några alternativ. Men det är bara en ideologi. I liberala demokratier har vi faktiskt inflytande över vår livssituation, framförallt om vi kan agera kollektivt.

      Idéerna om ständig självutveckling och ständig förändring är tätt sammankopplade med tanken om oändlig tillväxt, menar Svend Brinkmann. Och det är en tanke som han anser behöver ifrågasättas.

      – Ekonomer diskuterar idag om det finns gränser för den ekonomiska tillväxten. Ekologer och klimatforskare diskuterar om det finns gränser för tillväxten i förhållande till naturens resurser. Och jag tror att vi även måste fundera över om vi har nått de psykologiska gränserna för utveckling och förändring. Vi ser hur stress, utbrändhet, ångest och depressioner ökar även i våra skandinaviska rika välfärdssamhällen. Beror det kanske på att det finns gränser för vad vi kan kräva av människor? Jag tror att det åtminstone är en del av förklaringen.

      Anhängarna av självutveckling säger ofta att först den som funnit sitt inre jag blir kapabel att bry sig om andra och göra gott. Du ska älska dig själv innan du kan älska andra, heter det. Svend Brinkmann är minst sagt skeptisk. Gick Nelson Mandela och Moder Teresa på självutvecklingskurser, frågar han.

      – En cynisk tolkning av de här resonemangen är att det handlar om förklädd narcissism. Att man sätter sig själv först innan man kan ta ansvar för andra är i verkligheten ofta bara ett sätt att legitimera egoism. Att älska sig själv är för mig ett väldigt underligt begrepp.

      Han tror att mycket i självhjälpsfilosofin utgår från felaktiga föreställningar om människan. Det tas för givet att vi är oberoende individer, med autentiska jag som kan leda oss rätt bara vi med hjälp av lämpliga kurser/ coacher/böcker finner denna vår inre kärna. I själva verket, säger han, är vi helt beroende av andra människor. Våra jag är formade i samspel med vår omgivning. Om det överhuvudtaget finns något inre jag lär det vara ganska tomt.

      När Svend Brinkmann bestämde sig för att skriva Stå fast valde han att lyfta fram den gamla grekisk-romerska filosofin stoicismen som motvikt. Stoiker som Seneca och Marcus Aurelius betonade självbehärskning, förmågan att stå stadigt, plikt och nödvändigheten av att inse livets begränsningar och tragedi.

      – Det är inte för att jag själv är stoiker. Jag ser flera problem med stoicismen. Där finns en latent individualism. Man tror att man själv kan klara saker bara man tänker på ett visst sätt. Men idag, när vi tror att allt nytt är bättre än det gamla, så tyckte jag att det var intressant att lyfta fram en gammal filosofi med inslag som jag menar kan vara nyttiga för oss just nu. En filosofi som handlar om måttfullhet, sinnesro, ödmjukhet och medvetenhet om vår dödlighet. Jag ser stoicismen som ett motgift mot dagens utvecklingstvång.

      De stoiska idealen kan upplevas som konservativa. Men Svend Brinkmann anser att vi nu lever i en tid av paradoxer.

      – Förr var det reaktionärt att tala om plikt. Det var något som påbjöds uppifrån. Men nu menar jag att det har blivit progressivt. Det finns saker du måste göra oavsett hur det känns, helt enkelt för att vi behöver varandra. Det blir väldigt tydligt när du får barn. När vi fick vårt första barn sa en kollega: ‘Grattis, nu är meningen med livet säkrad de närmaste 18 åren’. När det finns något som är så givet är det faktiskt befriande. Det som definierar oss som människor skulle jag vilja säga är de plikter vi har i kraft av våra relationer till andra människor.

      Flera av de råd som Svend Brinkmann, med inspiration från de gamla stoikerna, ger i Stå fast går alltså på tvärs med dem en gängse livscoach skulle lansera. Du ska våga säga nej, du ska inte bara leva i nuet, du ska ibland fokusera på det negativa i ditt liv. Fler än en läsare studsar förstås till. Vad är det till exempel för mening med att dröja vid livets eländen?

      – Det banala svaret är att livet faktiskt är tragiskt. Om man vill leva med en realistisk inställning till tillvaron, så måste man intressera sig också för den aspekten. Visst finns det glädje och lycka. Men det finns också sjukdom och död och kriser. Vi kommer alla att dö. Vi kommer alla att mista någon vi älskar. Stoikerna ville vänja oss vid tanken på detta. Inte för att vi ska dyrka döden eller tragedin. Men för att vi ska vara tacksamma för livet medan det pågår. Och för att vi ska vara förberedda på kriserna när de kommer.

      Och vari ligger egentligen nyttan av att dröja vid det förflutna? Svend Brinkmann betonar att det inte är något slags ältande han förespråkar. Det förflutna kan snärja in en och leda till grubbel som man inte kommer ur. Men med det sagt, behöver vi inse det omöjliga i att bara leva i nuet, säger han. Nuet finns till mot en bakgrund av vad som skett tidigare. Det behöver vi reflektera över, för att förstå varför vi är de vi är. Det är något annat än att söka efter ett slags mystiskt ‘inre jag’.

      Mot det flexibla och förändringsbenägna vill Svend Brinkmann ställa det stabila och ibland det motsträviga. Den kan ligga ett värde i att säga nej till sådant man helt enkelt tycker är fel. Det tjänar inte bara individen på, utan även organisationen, anser han.

      – Bra organisationer har bruk för en hel räcka olika typer av medarbetare. Istället för att säga att den medarbetare som är negativ och kritiserar måste förändras, bör en chef kanske fråga sig om det inte kanske ligger något rationellt bakom deras kritik. Visst behöver ett företag innovativa och kreativa människor. Men det behövs även anställda som bidrar till stabiliteten.

      Han berättar om en chef som efter att ha läst Stå fast hörde av sig och sa att han nu ändrat sättet han lägger upp medarbetarsamtalen på.

      – Förut utgick samtalen från hur medarbetaren skulle utveckla sig, var medarbetaren såg sig själv om två år. Nu inleder han med att fråga: ‘vad är det viktigaste i ditt arbete som jag kan hjälpa dig att bevara?’ Sedan kanske det blir tal om utveckling och lärande. Men det betyder något var man lägger tyngdpunkten.

      Svend Brinkmann när en förhoppning om att den individualistiska trenden nått vägs ände, och att en motreaktion börjat ta form. Fler människor engagerar sig i sammanhang utanför det egna jaget idag än för 20 år sedan, säger han. Vi kommer alltid att behöva fundera över vilka vi är och vad vi bör göra, men kanske inte genom att söka efter någon slags mystisk inre kärna hos oss själva.

      – Den här föreställningen om det autentiska jaget är ju historiskt begränsad och väldigt lokal. Självhjälpscoacherna brukar påpeka att de gamla grekerna hade inskriften Känn dig själv på Apollontemplet i Delfi. Det är riktigt. Men det betydde inte Känn ditt inre. Det betydde Känn din mänsklighet. Och det är en annan sak.”

  • […] henne! Inte minst om politik! Utan att hon tagit upp det eller kanske bara andats om något. Och hon tvingas att lyssna på en lång utläggning, som om hon är dum i huvudet, inte fattar något, i… […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Om att “män förklarar saker för mig”… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: