“Annanismen”…

March 28, 2016 § 1 Comment

En kvinnlig psykiater kommenterade ett politiskt inlägg hon gjort i socialt forum med att skriva något om “annanism”, dvs. kravet att någon annan ska göra något åt en istället för att man gör något åt det själv. T.ex. man bara väntar att samhället ska fixa saker åt en.

Vad kan man svara på sånt? Ett sätt att tysta en, vilket jag inte tror syftet egentligen var.

Nu dyker detta upp igen, det fastnade: Gäller annanism alla? Det som är annanism för vissa är det inte för andra?

Han anklagar henne för att inte hjälpa honom. Han klagar och gnäller om än det ena än det andra. Om det gör henne ledsen, vadå?

Märkligt det här: man tycker att staten inte ska bidra med skydd och välfärd och man bör inte bara kunna kräva av den utan att ha några skyldigheter tillbaka (ska man inte leva på), men när det gäller närstående så gäller inte detta: där kan man kräva, men har inga egentliga skyldigheter (kan man leva på)!?

Och hon undrar:

“Hur var det nu med den där ‘annanismen? Kravet att nån annan ska göra det åt en?”

Ja, är det skillnad på folk och folk?

Hon är så ohjälpsam och oomtänksam och har verkligen demonstrerat det under ganska många år sen han flyttade till henne (snart 4 år)?

Han däremot?

Syns eller räknas inte det hon “gjort”? Och hon har inte gjort detta för att kunna slå honom i huvudet med det! Men det är klart; om givandet är kanske helt och hållet ensidigt så skulle också hon reagera, mer än människa är hon inte! Och kanske explodera, som en riktig hysterika! 😦

Ja, de där “hysteriska” reaktionerna saknar fortfarande idag grund? Är helt obegripliga? 😦

Och jo, han förklarar saker för henne! Inte minst om politik! Utan att hon tagit upp det eller kanske bara andats om något. Och hon tvingas att lyssna på en lång utläggning, som om hon är dum i huvudet, inte fattar något, inte satt sig in, inte begripit! 😦

Är det konstigt om kvinnor säger:

“Jag vet inte!”

är osäkra, sätter sitt ljus under skäppan osv.?

“Jag vill inte ha några grammatikböcker!”

sa han, för vilken gång i ordningen?

“Släng bort dem? Eller lämna tillbaka dem (om det vore möjligt!)!”

har hon lust att säga.

“Jag tar tillbaka allt det jag gett! Ursäkta och förlåt!”

;(

Och vad gäller självkänsla, om det är det det handlar om att han “förklarar saker för henne”, vad har han gjort för att ta itu med denna? Vad gör män för att ta itu med dålig självkänsla? Söker de hjälp? Går de till terapeut? Tar de itu på annat sätt?

Vad gör kvinnor? Jo, kvinnor går i högre grad till terapeuter och konsumerar litteratur om självförbättring i högre grad än män, åtminstone viss litteratur om “självförbättring.”

Om att “män förklarar saker för mig”…

March 3, 2016 § 3 Comments

man-forklarar-saker-for-mig

Läste krönikan “En gång för länge sen råkade jag hamna bredvid Horace på ett tåg från Leipzig till Berlin”, blev nyfiken på boken Rebecca Solnits bok “Män förklarar saker för mig” och beställde den. Har inte kommit än. Ur denna bok:

“Vid en middag en kväll i mars 2008 började jag, som så många gånger tidigare, skoja om att jag skulle skriva en essä med rubriken ‘Män förklarar saker för mig’. […]

Min gäst, den mycket begåvade teoretikern och aktivisten Marina Sitrin, envisades med att jag måste skriva essän för att människor som hennes lillasyster Sam behövde läsa den.

Unga kvinnor, sa hon, måste få veta att det inte var deras egna hemliga tillkortakommanden som var anledningen till att de blev förringade; det var de trista gamla könskrigens fel, och det drabbade förr eller senare de flesta av oss som var av kvinnligt kön.

Jag skrev den i en enda sittning tidigt morgonen därpå. […]

[S]enare samma dag skickade jag den till Tom Engelhardt på TomDispatch, som publicerade den på nätet strax därpå. Den spred sig snabbt, som essäer på Toms sajt brukar göra, och den har aldrig slutat spridas, länkas och skickas vidare och delas och kommenteras. Den har spridit sig mer än något annat jag har skrivit.”

Först vill jag börja med att referera till “När pojkar blir till män” av Felix Lindén.

killar gråter inte.JPG

Rebecca Solnit skriver i nytt förord till sin essä “Men Explaining things to Me” eller “Män som förklarar saker för mig”:

Young women subsequently added the word ‘mansplaining to the lexicon. Though I hasten to add that the essay makes it clear mansplaining is not a universal flaw of the gender, just the intersection between overconfidence and cluelessness where some portion of that gender gets stuck.

The battle for women to be treated like human beings with rights to life, liberty, and the pursuit of involvement in cultural and political arenas continues, and it is sometimes a pretty grim battle.

When I wrote the essay below, I surprised myself in seeing that what starts out asminor social misery can expand into violent silencing and even violent death. Last year’sNobel Peace Prize went to women, two Liberians and a Yemeni, “for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work.” Which is to say, that safety and full participation is only a goal.

This is a struggle that takes place in war-torn nations, but also in the bedroom, the dining room, the classroom, the workplace, and the streets. And in newspapersmagazines, and television, where women are dramatically underrepresented.

Even in the online gaming arena women face furious harassment and threats of assault simply for daring to participate. That’s mostly symbolic violence. 

Real violence, the most extreme form of silencing and destroying rights, takes a far more dire toll in this country where domestic violence accounts for 30% of all homicides of women, annually creates about two million injuries, and prompts 18.5 million mental health care visits. It’s in Cairo’s Tahrir Square too, brutal gender violence where freedom and democracy had been claimed.

Having the right to show up and speak are basic to survival, to dignity, and to liberty. I’m grateful that, after an early life of being silenced, sometimes violently, I grew up to have a voice, circumstances that will always bind me to the rights of the voiceless. “

I sista stycket i min översättning:

“Att ha rätten att framträda och tala är grundläggande för överlevnad, för värdighet och för frihet. Jag är tacksam att jag, efter ett långt liv av att ha blivit tystad, ibland våldsamt, växte upp till att ha en röst, omständigheter som för alltid förenar mig med rätten hos de röstlösa.”

Jo, jag, precis som inte minst män, har jag rätt att göra min röst hörd! Rättare sagt; alla har rätt att göra sin röst hörd, stor som liten, man som kvinna, den i maktposition liksom den under i maktposition.

Maria Sveland skriver om:

“Män som pratar och kvinnor som lyssnar /…/ 

Kvinnors manstillvända lyssnande är så insocialiserat att vi knappt lägger märke till det./…/

Horace Engdal intar genast obekymrat rollen som föreläsare för Liv Strömquist som snällt ställer intresserade följdfrågor utan att få några tillbaka. Hon tittar intresserat (upp) på honom, han tittar rakt fram. O.s.v./…/

Rebecca Solnit menar i sin briljanta bok Män förklarar saker för mig att mansplainingen är ett tecken på ett mönster som är större än att bara handla om oombedda monologer.

Det handlar om den arrogans som tidvis gör det tufft för alla kvinnor inom alla områden, som hindrar kvinnor från att yttra sig och som gör att ingen lyssnar på dem när de faktiskt vågar säga något, som stukar unga kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här inte är deras värld.’

Flera år efter den där tågresan ser jag på teve när Horace och Liv åker tåg genom Europa och funderar på varför Horace inte lyssnar på de intressanta tankar och fakta som Liv bidrar med. I program två får jag delvis en förklaring när Horace vid ett tillfälle berättar om hans egentliga drivkraft till hans kunskapshunger.

Horace: Låt oss ta utseende va. Jag tycker det finns ett berättigande i att känna avund inför en vacker person och tänka att så där skulle jag aldrig kunna se ut vad jag än gör. Men däremot det här med bildning, det kan man ju faktiskt åstadkomma. Du kan inhämta bildning och du kan överträffa ALLA om du bara bestämmer dig för det. Förstår du vad jag menar?

Liv: Ja.

Horace: Men du kan inte bli den där vackre mannen … Hur länge du än håller på …

(Melankolisk pianomusik tonar upp)

Kanske ska mansplaining egentligen ses som ett kompensatoriskt pladder i syfte att dölja andra brister?”

Rebecca Solnit skriver:

“‘Detta syndrom är ett krig som nästan varenda kvinna utkämpar varje dag, ett krig som pågår även inom henne själv, en övertygelse om att hon är överflödig, en inbjudan till tystnad.'”

Hon ska släppa allt hon har för händer och koncentrerat lyssna! Ha hela sitt fokus på honom! Hon kan inte laga mat, diska, torka av diskbänken medan hon lyssnar! Han blir mäkta irriterad om hon ställer frågor eller ber om förtydliganden, men det är helt okej om han gör detsamma med henne. Hur är det med lyssnandet tillbaka? Med tålamod att lyssna tillbaka?

Är det ett “katten-på-råttan-fenomen”? Man slickar uppåt och tar ut sin ilska och frustration neråt? Något man kanske inte alltid är medveten om?

Kanske också män borde vara medvetna om: de har rätt att höja sina röster mot alla de behöver höja dem! Även mot män i position över dem!

Se vidare “Männens arrogans stukar kvinnor till tystnad”:

“När den amerikanska essäisten Rebecca Solnit gav ut ‘Män förklarar saker för mig’ för ett par år sedan blev den genast omtalad. Isabelle Ståhl har läst den svenska översättningen och berättar om sina egna erfarenheter av män som talar högt och länge på fester, som berättar vitt och brett om saker utan att de har blivit tillfrågade.

‘Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början.’

 På fester måste jag ofta lyssna på historieberättande män som effektivt dödar all mellanmänsklig interaktion med sina omständliga utläggningar. Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början.

 Jag upplever det ofta så svårt att tala på det där sättet – att berätta historier kronologiskt, med en från början uttänkt poäng. Jag gillar samtal där jag kan prata utan att veta exakt vart jag vill komma, snubbla på orden, tappa bort mig och låta andra ta vid, där man kan kasta fram en ogenomtänkt idé, skissen till en tanke, skuggan av en känsla. När män börjar förklara saker för mig orkar jag sällan anpassa mig till deras sätt att tala. Jag vill inte behöva bli som dem för att bli hörd, så i stället drar jag mig tillbaka in i mig själv.”

Fler kvinnor än män går i terapi. Dvs försöker verkligen göra något åt sina problem.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for March, 2016 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....