Om husfrid och lite om frihet …

January 31, 2016 § 1 Comment

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Dagen började med en utläggning om att hon gillat ett inlägg av Bill Moyers i socialt forum. Moyers supportar tydligen Bernie Sanders inför presidentnomineringarna i USA. Denna lilla utläggning föranledde följande reflektioner:

Husfriden ligger på kvinnan? Hon ska hålla tyst och finna sig? Helst inte uttrycka starka åsikter, allra minst om politik, men det “får” han. Han får hålla helt “opåkallade” utläggningar. Och om hon reagerar, då är det hon som startat något och orsakat friktion, aldrig han.

“Jag har inte gjort något!”

har hon fått höra, avklippande, ett antal gånger och det fick hon höra idag igen när hon reagerade och ifrågasatte. Kan uttydas som:

“Jag har ingen som helst del i detta (din reaktion har inget med mig att göra, bara med dig själv, och det är inte ens någon idé att diskutera detta med dig)!”

Implicerar att hennes reaktion kom från intet!? Från en sjuk hjärna? Jo, har med något hon upplevt med tidig viktig person (vilket det ju naturligtvis kan göra och delvis gör, men har det egentligen med saken att göra om så är fallet? Har hon inte rätt att reagera eller ifrågasätta?)? Dvs. hon psykologiseras.

Om hon skulle bemöta folk i sitt jobb med människor på det sättet:

“Jag har inte gjort något (som orsakar denna reaktion)!”

… hur skulle det tas upp? Orsaka hus i helvetet? 😦

Han har ett sätt att klaga och gnälla och irritera sig över saker, så gott som alltid utan att fundera om det skulle gå att lösa det som irriterar. Undrar om han ens märker det? Är hans “natur”? Och om det inte går att lösa, kanske bara acceptera det hela? Det finns ingen riktig beredskap att lösa saker? Bara att låta lite irritation gå ut. Något som i längden kan bli deprimerande för den som lever nära. Särskilt när hon är “handlingskraftig” och lösningsbenägen. Blir lätt kollisioner där därför att de är så olika på denna punkt (av andra?).

Hon läste igår en artikel (på engelska) av en man i övre medelåldern vars mamma, som var i 80-årsåldern initierat skilsmässa efter ett långt äktenskap. Hon hade länge funderat över detta och tidigare gjort ett försök att leva och arbeta på annan ort, men återvänt till sin man. Nu hade hon tagit steget. Hittar tyvärr inte den artikeln nu.

Hon ville äntligen ha sin frihet! Ungefär som hans och hennes manliga bekanting i San Francisco som sa att han nu i 70-årsåldern inte ville ha en kvinna i sitt hus igen. Ville få göra som han ville: kolla på TV hur mycket han ville, strö kläder kring sig osv. Han verkar njuta av sitt liv: har fixat en jättefin trädgård runt sitt hus, ser vänner under opretentiösa former…

Om han känner sig låst och ofri och beroende så är det så hon också gör. Hon kan inte fritt röra sig i den lilla lägenheten utan att han blir störd … Hon kan inte prata i telefonen utan att han blir störd. Hon kan inte göra det hon vill helt spontant (något hon kunde när hon levde själv), utan att måsta diskutera det med någon. Vilket är det man måste göra i relationer? Man får ge och ta? Man kan inte som ett barn kräva att få sina behov tillfredsställda, utan att ge något tillbaka. Som stor, stark vuxen man “kan” man dock det! Barnet en gång kunde inte det, inte ens mot sin lynniga mamma. 😦

“Jag har inte gjort något!”

Han försöker inte sätta sig in i hennes situation alls. Han förstår inte när hon säger att hon är trött, att en massa saker påverkat henne: nära anhöriga som mår dåligt, jobbsaker, nära anhörig som opererats för allvarlig sjukdom osv.

“Jag har inte gjort något!”

är det den inställningen han borde ha haft mot sin mamma, kanske också hade, inför hennes utbrott, misshandel fysiskt och psykiskt, i deras medelklasstillvaro.

“Jag har inte gjort något! Det där handlar inte om mig!”

Ännu bättre hade varit om någon vuxen hade sagt åt mamman:

“Det där handlar inte om honom! Sluta genast med det där (det där handlar om dig)!”

Men nu är han vuxen. Den reaktion som hade varit berättigad och adekvat då skapar bara problem i relationer idag! Är det som skapar problem idag? Och borde inte vara nödvändig mot andra vuxna, där man verkligen borde kunna resonera!

“Jag har inte gjort något!”

är det en maktdemonstration? Behövs den verkligen idag?

Är hon så omöjlig så man bara måste klippa av? Lika omöjlig som hans mamma kanske var att resonera med?

“Du och Bill Moyers fattar ingenting!”

sa han. Nej, just det! Vad vet hon, om politik eller något? 😦

Advertisements

§ One Response to Om husfrid och lite om frihet …

  • k says:

    Han pratar om politisk korrekthet och kulturmarxism … Och lyssnar på en massa videor på engelska om islam och muslimer och om politisk korrekthet och nu senast om kulturmarxism. Oftast är det män som pratar i videorna och de låter otäckt predikande.

    Hon blir förfärad att höra att han verkar anamma detta synsätt, dock kanske inte så som nationalister (rasister, fascister osv får man ju inte kalla dem, det handlar ju om “kultur”, man kan inte prata om raser. På det viset görs idéerna och ideologin rumsren. Usch, otäckt!).

    Och inte bryr de sig om kvinnor även om det nu låter så efter händelserna i Köln och i Stockholm! Bara om kvinnan lyder och underordnar sig!?

    Paranoia – vad är det? Och, jo, man har lyckats med söndra-och-härska-politiken sen 30 år. Samhället har blivit klart polariserat… De som ledde denna nedmontering här har nu försvunnit från arenan och låter “barnen” slåss. 😉

    Vadå, bry sig om varandra och andra? 😦 Inte bara sig själv!

    Jag håller inte med om att det finns nån slags hemlig agenda hos några s.k. kulturmarxister.

    Märkligt också om kvinnor (de behöver inte skyddas mot machomän, men mot invandrare?), i wikipediaartikeln står det bland annat:

    “Jamin menar att de som slåss mot ‘kulturmarxism’ betraktar fenomenet som sprunget ur att gårdagens marxister hade svårt att hitta ‘proletariatet’ som skulle kunna stödja marxismens revolutionära målsättningar, varför de behövde skapa ett ‘nytt proletariat’ för att uppnå sina mål. Det nya proletariatet består, enligt konspirationsteoretikerna av:

    ‘…kvinnor som behöver skyddas från ‘machomän’, utlänningar från ‘rasister’, homosexuella från ‘homofober’, humanister från ‘kristna’, ungdomsbrottslingar från den ‘våldsamma och aggressiva polisen’ och så vidare.

    Enligt teorin är strategin att kulturmarxister måste anklaga sina fiender för att vara rasister, antisemiter, homofober, fascister, nazister och konservativa, vilket möjliggör implementeringen av ett politiskt korrekt språkbruk och förbudet mot kritik av kulturmarxism.

    Vilket medför, enligt teorin, att det slutgiltiga målet för kulturmarxister är misskreditera institutioner som nationen, hemlandet, traditionella hierarkier, myndigheter, familjen, kristendomen, traditionell moral till förmån för en ultra-jämlik och mångkulturell, rotlös och själlös global nation.

    I konspirationsteorin görs många paralleller mellan ekonomisk marxism och kulturmarxism – som två sidor av samma mynt. Jamin tar upp Lind resonemang som exempel: “Båda har som målsättning att skapa ett klasslöst samhälle och därför är båda totalitära ideologier.”[j] och att båda formerna av marxism har samma teoretiska grund.

    Sociologen Klas Gustavsson tar upp historikern Håkan Blomqvists bok Myten om judebolsjevismen – antisemitism och kontrarevolution där författaren beskriver en antisemitisk retorik som löper samman med en antikommunism och hur myten om judebolsjevismen var en del av Hitlers propaganda; den ryska revolutionen betraktades som varande ett verk av judar och såväl judar som kommunister framställdes som ett hot mot den nationella gemenskapen. Gustavsson menar att det även idag florerar myter om en “judisk-marxistisk-konspiration, men nu uttryckt med en förnyad vokabulär.

    Dagens signalord är: kulturmarxism, politisk korrekthet och mångkulturalism. Huvudrollen i denna konspirationsteori tilldelas den omtalade Frankfurtskolan.’ Gustavsson menar att antisemitismen är en bärande del i föreställningen om kulturmarxismen och tar upp om en serie artiklar av Anton Stigermark om Frankfurtskolan i Sverigedemokraternas tidning Samtiden och etnologen Karl-Olov Arnstberg blogginlägg om kulturmarxismen där Arnstberg argumenterar för att ‘[a]ntisemitism betraktas i dag som en mental avvikelse, ett slags sjukdom, vilket vi framför allt kan tacka Frankfurtskolan för.’ och ‘att det på 1920- och 30-talen fanns högst förnuftiga skäl till judehatet.’ Gustavsson tar vidare upp hur Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ”en parasitär rörelse” och att resonemanget ‘knyter så an till ett antisemitiskt språkbruk’

    Kulturvetaren Matthew Feldman som specialiserat sig på fascistisk ideologi och samtida högerextremism i Europa, har spårat terminologin tillbaka till förkrigstidens tyska begrepp “kulturbolsjevism”, som var en del av den diskurs som förde Hitler till makten.”

    Brott ska bestraffas oavsett vem som har begått det… Det är inte så att jag tycker att nån ska skyddas för att den är bättre, renare, ädlare än något sånt. Usch, man blir mörkrädd!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Om husfrid och lite om frihet … at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: