Apropå “kultur”…

Fick en rejäl utläggning här på morgonen om sexism och rasism, uppfostrande och “upplysande,” och började fundera. För det handlar inte om kön eller ras menar den som helt oprovocerat startade sin utläggning, istället handlar det om kultur, olika kulturer. Det fick mig att börja fundera över detta med “kultur”! Kan olika kulturer råda även inom en och samma s.k. “kultur”? Goda och mindre goda kulturer i ett och samma land (påstått samma kultur)? Fast alla är infödda sen flera hundra år tillbaka! Kan det finnas olika kulturer i familjer, grupper osv i denna större kultur?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus, som undersökte cirka 20 av de värsta seriemördarna i USA, skriver på sidan 191-192 i sin bok ”Base Instincts – What Makes Killers Kill” i kapitlet ”Hitler and Hatred” i min översättning från engelskan (bör tilläggas att den ursprungliga anledning till att han gjorde denna undersökning, vilken resulterade i boken, var för att försöka hitta faktorer som kunde förvandla ett dödsstraff till ett livstidslångt. Då upptäckte han att de här männen varit utsatta för horribla övergrepp från första början i deras liv, sexuella, fysiska och känslomässiga i en obegriplig omfattning och grymhet, utan undantag):

”Är det inte möjligt att det [också] finns en koppling mellan våld i hemmet och terrorism [som hos seriemördarna]?”

undrar Pincus.

“I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiseringen av en grupp människor, är inte mental sjukdom eller hjärnskador nödvändiga för att producera mordiskt våld. De våldsamma impulserna som skapats av misshandel kan få utlopp hos medicinskt normala, [tidigt] misshandlade individer i ett sjukt samhälle [där ‘samhälle’ kan förstås som just samhälle, land, grupp osv].

Det ohämmade gillandet av våld i vissa politiska partier  och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för de misshandlade. 

Fastän vi har väldigt lite information om familjedynamiken hos medlemmar av terroristorganisationer, tror jag att historien med fysisk och sexuell misshandel och även mental sjukdom, paranoia och hjärnskada är allmänt förekommande bland dem.”

Och vidare:

”Om ett samhälle [definierat som ett land, politiskt parti eller en grupp], tog bort kravet att dess medlemmar beter sig på ett fredligt sätt mot dess fiender, skulle hjärnskada och mental sjukdom inte vara nödvändig för att släppa lös den impuls till våld som skapats av tidig misshandel.”

Och var kommer hjärnskada och mental sjukdom ifrån?

“Om samhället säger ‘Du är nu fri att våldta, tortera och döda våra fiender,’ skulle den misshandlade svara med entusiasm.”

Och det tror jag vi har sett redan! Ett av de mest kända exemplen är väl koncentrationslägren. Pincus betonar:

“Varje amerikansk soldat i Vietnam begick inte ohyggligheter, inte heller varje tysk i andra världskriget eller varje varje arab i PLO.

Vad är skillnaden mellan våldsamma och icke våldsamma medlemmar av såna samhällen? Jag gör anspråk på att påstå att tidig misshandel i barndomen skiljer förövare från icke förövare.

I en sociologisk studie av medlemmar i rasistiska organisationer i USA, vilken genomfördes under inte så liten personlig risk, pekade Raphael Ezekiel* ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper, vilka leder tankarna till livet hos de väldigt våldsamma brottslingar jag har bedömt [Pincus ser samma saker i båda dessa gruppers bakgrunder].”

*utdrag ur den bok Ezekiel skrev.

”De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid 7 års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och moderns pojkvänner beskrivs typiskt som kalla, grova och misshandlande.”

Naturligtvis blir långt ifrån alla barn som mister föräldrar tidigt förövare, men i detta fall var det vanligt i kombination med andra faktorer, som alltså fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld från vuxna i barnets omgivning (bland annat från styvfäder och mödrarnas pojkvänner, men också av närstående kvinnor; mammor och fastrar, mostrar. Att inte ingripa eller skydda ett barn verkar kunna upplevas mer smärtsamt än själva misshandeln).

”Anknytningen med familj utanför kärnfamiljen var skör och det fanns lite föräldraskap på djupet i familjehistorien.”

Inga skyddsnät eller några som ryckte in eller såg tidiga signaler. Förmodligen också för att de levde i såna områden där ingen riktigt orkar bry sig om någon annan eller orkar reagera, men seriemördare hittar vi också i medelklassen.

“Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar berättade spontant om alkoholism hos fadern och våld/…/ Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism /…/, familjevåld [och] att ha tillbringat tid på ungdomsvårdsskola, i häkten eller fängelser.”

Pincus noterade att de män han undersökte inte anklagade sin föräldrar, trots de hemska övergrepp de utsatts för och den upplevelsen hade också Ezekiel, som synes. 😦 De skyddade och försvarade dem snarare. Förnekandet var totalt:

“Jag är ganska säker /…/ att det fanns en hel del mer strafftid än denna [hos förälder, främst fadern]. En del hade [också] lämnats bort till fosterhem under barndomen.’

Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, förande tankarna till de faktorer som jag har träffat på hos våldsamma brottslingar. 

Konceptet att våldsamma impulser framkallas av upplevelser av misshandel och [senare] tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, vilka också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter, ger väldigt viktiga signaler för att reducera eller förebygga våld. 

Ansträngningar som riktas mot att minska någon av de medverkande faktorerna som orsakar våld skulle sannolikt ha en betydelsefull inverkan.

Den mest effektiva och sannolikt den lättaste att åstadkomma skulle dock vara att förebygga barnmisshandel genom sociala och utbildningsmässiga program. 

Ett betydelsefullt steg gällande primärt förebyggande av våldsamma brott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all barnaga från föräldrar och lärare.”

Bara för att vi har kulturer här med horribla åsikter som kan göra alla mörkrädda, så innebär det inte att alla är såna. Dvs om det skulle visa sig att ett gäng pojkar/män från en annan kultur begår övergrepp så behöver det inte känneteckna hela kulturen (land och/eller främmande religion) de kommer från.

Precis som det hävdas att “alla män är inte såna,” så kanske detta kan appliceras på andra kategorier av “grupper”? Stora (representerat av vårt land och av västerlandet) och små (representerat av grupper inom vårt land och i världen).

Oavsett “kultur” stor eller liten, så borde mänskliga rättigheter tveklöst, samt respekt för varandra och oss själva, gälla. Inom gruppen och mellan grupper.

Precis som det här finns “kulturer,” “etablerade” och “icke etablerade,” vilket inte innebär att alla i kulturen i stort (vår svenska kultur, Sverige) är såna, så gäller detta kanske andra större kulturer utanför denna större kultur (andra länder t.ex.).

Kan vara en fördel med att resa i världen!?

Det finns de som verkligen jobbar för mänskliga rättigheter ute i världen, men de som har aversioner mot andra kulturer här är knappast aktiva vad gäller hur det är i andra länder.

Och de som kritiserar kvinnosynen i andra kulturer; vilka prov på kvinnosyn visar de själva? Hur uttrycker de sig? Hur beter de sig?

Känslomässigt våld anser den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss kanske vara det värsta och längst räckande och detta, tillsammans med fysiskt och sexuellt våld, är roten till det onda vi ser i samhället och världen… Ja, känslomässigt våld är också skadligt och kan vara fördödande, om inte för andra, så för en själv.

Vidare skriver journalisten Joakim Palmkvist skriver om begreppet “ekokammare” i sin bok om seriemördaren Peter Mangs. I språktidningen skriver de så här om detta begrepp som veckans nyord:

“Det nya medielandskapet innebär ett enormt utbud av nyheter och åsikter. Men mångfalden är ibland bara teoretisk. På nätet är det lätt att stänga in sig i en ekokammare och aldrig behöva ta del av ståndpunkter som utmanar den egna världsbilden.”

Joakim Palmkvist menar att med dagens digitala teknik så får du fler och fler träffar på nätet om du ganska ensidigt söker på vissa ord och begrepp. Så till slut får du mest träffar på just detta. Vilket blir “bekräftelse” på att du har “rätt” och kan snäva in ens världsbild ganska rejält, ger “samhälleligt” bifall (där “samhälle” kan ses som grupp med en speciell kultur). På gott och ont hittar man likasinnade på nätet, på ett annat sätt än man kanske nånsin gjort förr.

“Inom amerikansk samhällsdebatt har echo chamber länge varit ett begrepp. Med politiskt färgad nyhetsrapportering [men nyhetsrapportering skulle ju vara objektiv, till skillnad från t.ex. ledarsidorna] är det möjligt att välja nyhetsförmedlare efter åsikt och därmed få den egna uppfattningen bekräftad. I Expressen skriver Anna Dahlberg om skillnaderna mellan tv-kanaler som Fox News och MSNBC:

Problemet med dessa ekokammare är att de spär på den politiska polariseringen i USA. Väljarna matas bara med den egna sidans argument [vadå, ‘åsiktskorridor'”]och behöver aldrig en ta del av motståndarens syn på saken.

Följden har blivit ett alltmer lamslaget Washington; den politiska mitten har imploderat. Sverige är långt ifrån något USA. Tvärtom utmärks vårt medielandskap av public services starka ställning och ett utbrett tidningsläsande. Men det är trenden som är det intressanta här.

Anna Dahlberg ser liknande tendenser i Sverige. Allt fler mediekonsumenter tar del av nyheter som präglas av förmedlarens politiska färg. I Svenska Dagbladet skriver Erica Treijs om sina upplevelser av en ekokammare på nätet:

Det var en ren impulshandling. En artikel om efterbörden av Jens Spendrups medverkan i Ekots lördagsintervju, den där han bland annat påstod att anledningen till att det är så få kvinnor i styrelser var att det saknas kompetenta kvinnor. Jag kunde inte motstå att engagera mig i kommentarsfältet där diskriminerande åsikter flödade fritt. Ställde en ilsken fråga, med en naiv förhoppning om eftertänksamhet. Men som man ropar får man svar. Speciellt i en ekokammare för män mot jämställdhet.

I Sydsvenskan berättar Lennart Pehrson om den mediala situationen i USA. Där ser han ekokammaren som en plats där egna åsikter förstärks likt ett eko genom att upprepas från olika aktörer med samma ideologiska hemvist:

Samtidigt har nyhetsmedierna förändrats och fragmentariserats i en illusorisk valfrihet. Istället för att mötas på ett åsiktstorg där olika uppfattningar bryts mot varandra, får både politiker och väljare nu invanda föreställningar förstärkta i en medial ekokammare.

Det ger åtminstone en del av förklaringen till teapartyrörelsens övertygelse om att den från sin snäva minoritetsposition för folkets talan med kravet att president Obamas sjukvårdsreform ska monteras ned om USA:s lånetak ska höjas.

Ekokammare är i denna betydelse belagt i svenskan sedan 2010. Ordet har innan dess förekommit framför allt i recensioner av litteratur och musik. Kerstin Vinterhed använde ordet i Dagens Nyheter redan 2002:

‘Tankens pilgrimer’ inleds med ett citat av en trettonhundratalsmunk som begrundar bibliotekets väsen: böcker som talar om böcker. Citatet är falskt. Det är hämtat ur ‘Rosens namn’ av Umberto Eco, ett eko av ekon i mänsklighetens stora ekokammare.

Kanske kan ekokammare sägas vara besläktat med åsiktskorridor, ett annat nyord som förekommer flitigt i den politiska debatten. Åsiktskorridoren symboliserar den begränsade flora av åsikter som kan uttryckas utan att mötas av en storm av upprörda protester på nätet. Om åsiktskorridoren skulle smalna av ytterligare skulle den i slutändan kunna bli förvillande lik en ekokammare.”