Apropå “kultur”…

January 17, 2016 § 3 Comments

base-instincts

Fick en rejäl utläggning här på morgonen om sexism och rasism, uppfostrande och “upplysande,” och började fundera. För det handlar inte om kön eller ras menar den som helt oprovocerat startade sin utläggning, istället handlar det om kultur, olika kulturer. Det fick mig att börja fundera över detta med “kultur”! Kan olika kulturer råda även inom en och samma s.k. “kultur”? Goda och mindre goda kulturer i ett och samma land (påstått samma kultur)? Fast alla är infödda sen flera hundra år tillbaka! Kan det finnas olika kulturer i familjer, grupper osv i denna större kultur?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus, som undersökte cirka 20 av de värsta seriemördarna i USA, skriver på sidan 191-192 i sin bok ”Base Instincts – What Makes Killers Kill” i kapitlet ”Hitler and Hatred” i min översättning från engelskan (bör tilläggas att den ursprungliga anledning till att han gjorde denna undersökning, vilken resulterade i boken, var för att försöka hitta faktorer som kunde förvandla ett dödsstraff till ett livstidslångt. Då upptäckte han att de här männen varit utsatta för horribla övergrepp från första början i deras liv, sexuella, fysiska och känslomässiga i en obegriplig omfattning och grymhet, utan undantag):

”Är det inte möjligt att det [också] finns en koppling mellan våld i hemmet och terrorism [som hos seriemördarna]?”

undrar Pincus.

“I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiseringen av en grupp människor, är inte mental sjukdom eller hjärnskador nödvändiga för att producera mordiskt våld. De våldsamma impulserna som skapats av misshandel kan få utlopp hos medicinskt normala, [tidigt] misshandlade individer i ett sjukt samhälle [där ‘samhälle’ kan förstås som just samhälle, land, grupp osv].

Det ohämmade gillandet av våld i vissa politiska partier  och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för de misshandlade

Fastän vi har väldigt lite information om familjedynamiken hos medlemmar av terroristorganisationer, tror jag att historien med fysisk och sexuell misshandel och även mental sjukdom, paranoia och hjärnskada är allmänt förekommande bland dem.”

Och vidare:

”Om ett samhälle [definierat som ett land, politiskt parti eller en grupp], tog bort kravet att dess medlemmar beter sig på ett fredligt sätt mot dess fiender, skulle hjärnskada och mental sjukdom inte vara nödvändig för att släppa lös den impuls till våld som skapats av tidig misshandel.”

Och var kommer hjärnskada och mental sjukdom ifrån?

“Om samhället säger ‘Du är nu fri att våldta, tortera och döda våra fiender,’ skulle den misshandlade svara med entusiasm.”

Och det tror jag vi har sett redan! Ett av de mest kända exemplen är väl koncentrationslägren. Pincus betonar:

“Varje amerikansk soldat i Vietnam begick inte ohyggligheter, inte heller varje tysk i andra världskriget eller varje varje arab i PLO.

Vad är skillnaden mellan våldsamma och icke våldsamma medlemmar av såna samhällen? Jag gör anspråk på att påstå att tidig misshandel i barndomen skiljer förövare från icke förövare.

I en sociologisk studie av medlemmar i rasistiska organisationer i USA, vilken genomfördes under inte så liten personlig risk, pekade Raphael Ezekiel* ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper, vilka leder tankarna till livet hos de väldigt våldsamma brottslingar jag har bedömt [Pincus ser samma saker i båda dessa gruppers bakgrunder].”

*utdrag ur den bok Ezekiel skrev.

”De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid 7 års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och moderns pojkvänner beskrivs typiskt som kalla, grova och misshandlande.”

Naturligtvis blir långt ifrån alla barn som mister föräldrar tidigt förövare, men i detta fall var det vanligt i kombination med andra faktorer, som alltså fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld från vuxna i barnets omgivning (bland annat från styvfäder och mödrarnas pojkvänner, men också av närstående kvinnor; mammor och fastrar, mostrar. Att inte ingripa eller skydda ett barn verkar kunna upplevas mer smärtsamt än själva misshandeln).

”Anknytningen med familj utanför kärnfamiljen var skör och det fanns lite föräldraskap på djupet i familjehistorien.”

Inga skyddsnät eller några som ryckte in eller såg tidiga signaler. Förmodligen också för att de levde i såna områden där ingen riktigt orkar bry sig om någon annan eller orkar reagera, men seriemördare hittar vi också i medelklassen.

“Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar berättade spontant om alkoholism hos fadern och våld/…/ Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism /…/, familjevåld [och] att ha tillbringat tid på ungdomsvårdsskola, i häkten eller fängelser.”

Pincus noterade att de män han undersökte inte anklagade sin föräldrar, trots de hemska övergrepp de utsatts för och den upplevelsen hade också Ezekiel, som synes. 😦 De skyddade och försvarade dem snarare. Förnekandet var totalt:

“Jag är ganska säker /…/ att det fanns en hel del mer strafftid än denna [hos förälder, främst fadern]. En del hade [också] lämnats bort till fosterhem under barndomen.’

Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, förande tankarna till de faktorer som jag har träffat på hos våldsamma brottslingar. 

Konceptet att våldsamma impulser framkallas av upplevelser av misshandel och [senare] tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, vilka också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter, ger väldigt viktiga signaler för att reducera eller förebygga våld. 

Ansträngningar som riktas mot att minska någon av de medverkande faktorerna som orsakar våld skulle sannolikt ha en betydelsefull inverkan.

Den mest effektiva och sannolikt den lättaste att åstadkomma skulle dock vara att förebygga barnmisshandel genom sociala och utbildningsmässiga program. 

Ett betydelsefullt steg gällande primärt förebyggande av våldsamma brott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all barnaga från föräldrar och lärare.”

Bara för att vi har kulturer här med horribla åsikter som kan göra alla mörkrädda, så innebär det inte att alla är såna. Dvs om det skulle visa sig att ett gäng pojkar/män från en annan kultur begår övergrepp så behöver det inte känneteckna hela kulturen (land och/eller främmande religion) de kommer från.

Precis som det hävdas att “alla män är inte såna,” så kanske detta kan appliceras på andra kategorier av “grupper”? Stora (representerat av vårt land och av västerlandet) och små (representerat av grupper inom vårt land och i världen).

Oavsett “kultur” stor eller liten, så borde mänskliga rättigheter tveklöst, samt respekt för varandra och oss själva, gälla. Inom gruppen och mellan grupper.

Precis som det här finns “kulturer,” “etablerade” och “icke etablerade,” vilket inte innebär att alla i kulturen i stort (vår svenska kultur, Sverige) är såna, så gäller detta kanske andra större kulturer utanför denna större kultur (andra länder t.ex.).

Kan vara en fördel med att resa i världen!?

Det finns de som verkligen jobbar för mänskliga rättigheter ute i världen, men de som har aversioner mot andra kulturer här är knappast aktiva vad gäller hur det är i andra länder.

Och de som kritiserar kvinnosynen i andra kulturer; vilka prov på kvinnosyn visar de själva? Hur uttrycker de sig? Hur beter de sig?

Känslomässigt våld anser den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss kanske vara det värsta och längst räckande och detta, tillsammans med fysiskt och sexuellt våld, är roten till det onda vi ser i samhället och världen… Ja, känslomässigt våld är också skadligt och kan vara fördödande, om inte för andra, så för en själv.

Vidare skriver journalisten Joakim Palmkvist skriver om begreppet “ekokammare” i sin bok om seriemördaren Peter Mangs. I språktidningen skriver de så här om detta begrepp som veckans nyord:

“Det nya medielandskapet innebär ett enormt utbud av nyheter och åsikter. Men mångfalden är ibland bara teoretisk. På nätet är det lätt att stänga in sig i en ekokammare och aldrig behöva ta del av ståndpunkter som utmanar den egna världsbilden.”

Joakim Palmkvist menar att med dagens digitala teknik så får du fler och fler träffar på nätet om du ganska ensidigt söker på vissa ord och begrepp. Så till slut får du mest träffar på just detta. Vilket blir “bekräftelse” på att du har “rätt” och kan snäva in ens världsbild ganska rejält, ger “samhälleligt” bifall (där “samhälle” kan ses som grupp med en speciell kultur). På gott och ont hittar man likasinnade på nätet, på ett annat sätt än man kanske nånsin gjort förr.

“Inom amerikansk samhällsdebatt har echo chamber länge varit ett begrepp. Med politiskt färgad nyhetsrapportering [men nyhetsrapportering skulle ju vara objektiv, till skillnad från t.ex. ledarsidorna] är det möjligt att välja nyhetsförmedlare efter åsikt och därmed få den egna uppfattningen bekräftad. I Expressen skriver Anna Dahlberg om skillnaderna mellan tv-kanaler som Fox News och MSNBC:

Problemet med dessa ekokammare är att de spär på den politiska polariseringen i USA. Väljarna matas bara med den egna sidans argument [vadå, ‘åsiktskorridor'”]och behöver aldrig en ta del av motståndarens syn på saken.

Följden har blivit ett alltmer lamslaget Washington; den politiska mitten har imploderat. Sverige är långt ifrån något USA. Tvärtom utmärks vårt medielandskap av public services starka ställning och ett utbrett tidningsläsande. Men det är trenden som är det intressanta här.

Anna Dahlberg ser liknande tendenser i Sverige. Allt fler mediekonsumenter tar del av nyheter som präglas av förmedlarens politiska färg. I Svenska Dagbladet skriver Erica Treijs om sina upplevelser av en ekokammare på nätet:

Det var en ren impulshandling. En artikel om efterbörden av Jens Spendrups medverkan i Ekots lördagsintervju, den där han bland annat påstod att anledningen till att det är så få kvinnor i styrelser var att det saknas kompetenta kvinnor. Jag kunde inte motstå att engagera mig i kommentarsfältet där diskriminerande åsikter flödade fritt. Ställde en ilsken fråga, med en naiv förhoppning om eftertänksamhet. Men som man ropar får man svar. Speciellt i en ekokammare för män mot jämställdhet.

I Sydsvenskan berättar Lennart Pehrson om den mediala situationen i USA. Där ser han ekokammaren som en plats där egna åsikter förstärks likt ett eko genom att upprepas från olika aktörer med samma ideologiska hemvist:

Samtidigt har nyhetsmedierna förändrats och fragmentariserats i en illusorisk valfrihet. Istället för att mötas på ett åsiktstorg där olika uppfattningar bryts mot varandra, får både politiker och väljare nu invanda föreställningar förstärkta i en medial ekokammare.

Det ger åtminstone en del av förklaringen till teapartyrörelsens övertygelse om att den från sin snäva minoritetsposition för folkets talan med kravet att president Obamas sjukvårdsreform ska monteras ned om USA:s lånetak ska höjas.

Ekokammare är i denna betydelse belagt i svenskan sedan 2010. Ordet har innan dess förekommit framför allt i recensioner av litteratur och musik. Kerstin Vinterhed använde ordet i Dagens Nyheter redan 2002:

‘Tankens pilgrimer’ inleds med ett citat av en trettonhundratalsmunk som begrundar bibliotekets väsen: böcker som talar om böcker. Citatet är falskt. Det är hämtat ur ‘Rosens namn’ av Umberto Eco, ett eko av ekon i mänsklighetens stora ekokammare.

Kanske kan ekokammare sägas vara besläktat med åsiktskorridor, ett annat nyord som förekommer flitigt i den politiska debatten. Åsiktskorridoren symboliserar den begränsade flora av åsikter som kan uttryckas utan att mötas av en storm av upprörda protester på nätet. Om åsiktskorridoren skulle smalna av ytterligare skulle den i slutändan kunna bli förvillande lik en ekokammare.”

Advertisements

§ 3 Responses to Apropå “kultur”…

  • k says:

    Läs “Jag lät min hand ta tag i hennes rumpa. Debattören: Kvinnoförtrycket är så införlivat i vår manskultur att vi knappt märker det”:

    “Det enda jag kan göra är att undvika att det händer igen, genom att vara en som säger ifrån och genom att alltid minnas stunden när jag insåg vad jag gjort och hur jag skämdes.

    Men jag vet också att de flesta inte skulle skämmas. Det är så införlivat i vår kultur att vi knappt märker det. Vårt eget kvinnoförtryck har blivit till vår vardag.

    Men när nån annan gör det. När ‘nyanlända’ förgriper sig på kvinnor i Köln eller antastar flickor på en konsert i Stockholm. Då vaknar de svenska männen till liv, då ska kvinnorna försvaras. Men en sak vet jag. När män tar för sig av kvinnors kroppar – då är det ett mansproblem. Inte ett invandrarproblem.”

     

    Lyssna också på “Söndagsintervjun – med Anders Kompass”:

  • k says:

    10314503_715958515171592_1800518839410891176_n

    “hallå det är faktiskt inte alla sverigedemokrater”

    och

    “hallå haru källa på att alla sverigedemokrater är sådär eller?”

    Hmmm, men alla invandrare, nåja, alla från Mellanöstern; Irak, Iran, Afrika osv är övergreppsmän? Det är deras kultur nämligen!?

    Hur får man det ena och det andra att gå ihop?

  • k says:

    OM vi skulle få bort “ohyran” var ska då vreden riktas? Måste man då hitta nya mål för hatet? Om vi blev det Mattias Gardell kallar monokultur, skulle vi då ha skapat lyckans land?

    Vilka borde den här vreden och hatet egentligen riktas mot? 😦

    Gardell skriver s 344-345:

    Hur ska man förstå [seriemördaren Peter] Mangs, hans agerande och föreställningsvärld? Hur förhåller sig Mangs till lasermannen, John Ausonius och till Anders Bering Breivik? Vad säger Mangs om oss själva, den tid och den värld vi alla är en del av? /…/

    Flera bedömare har pekat på Mangs ensamhet. Frånvaron av ett meningsfullt socialt sammanhang. Hans existentiella tomhet. 

    Det är en ensamhet han ironiskt nog inte är ensam om. Det finns många ensamma män därute [skriver en man!]. Som saknar. Längtar efter något. Lycka, kanske. Ett hem. Att få ingå i något större. Vara en del av något som betyder något. Få uppleva det där andra tycks uppleva. Ett sammanhang. Kärlek. Självförverkligande.”

    Hur fostrar vi barn? Pojkar? Flickor? Formas förövare i olika grader? Och offer?

    Det som skett tidigt i livet skakar man inte bara av sig:

    “Sluta bete dig som ett offer!”

    Fick man sina behov fyllda som barn, då kan man hantera misshandel senare i livet! Ta sig ur den snabbar! Inte vara offer resten av livet! Kanske inte ens hamna i misshandlande förhållanden eller relationer alls?

    Det går att tolka han positionering som övermänniska, en självförverkligad Gud, som en kompensatorisk strategi där hans känsla av akut alienation vändes till hans fördel.

    Självförhärligandet hämtade näring ur samtid och tradition. Låg i linje med vår tids betoning på individen och det egna livet som ett projekt för vilket varje människa ytterst är ensamt ansvarig.

    Trivs du inte med din tillvaro? Gör om den! Blev du av med jobbet? Se det som en möjlighet! Gilla läget! Bygg ditt eget varumärke! Styla dig, stick ut från mängden, plocka fram det bästa ur ditt inre , var den du vill vara, sälj dig!”

    Gardell skriver om …

    “… en patriarkal tradition som berättade om hur riktiga män förväntas vara, av manliga krigarideal och filmiska erfarenheter av manliga rollmodeller, superhjältar, actionhjältar, som alla uppväxande män har att mäta sig emot och väva mansfantasier emot.”

    Särskilt om de har rollmodeller närmast som är mindre bra – och kanske helt saknas! :(Som Jonathan Pincus beskrivit i sin bok. Har de blivit misshandlade av närmast stående (tidigast i livet av föräldrar) i den maktlöshet som är barnets. Frånvaro av föräldrar kan också skada! Och denna frånvaro behöver inte vara fysisk; föräldrar kan vara närvarande, men känslomässigt frånvarande. Mammor som är känslomässigt frånvarande; får känslan att Mangs mamma var en sån. Kan det vara så? På grund av det HON i sin tur upplevt tidigt i livet? Och föräldrarna skildes när Mangs var barn. Stämmer också på det Pincus funnit… Säkert ingår flera ytterligare faktorer och ledtrådar till hur man kan bli så hatande.

    “Den politiske filosofen Slavoj Zizek *har analyserat nationalism som en arena för organiserad njutning genom de myter, berättelser och traditioner som upphöjer den egna nationen och som nationalister framhåller som unikt deras.

    De samlas kring ett föreställt nationellt ‘något’ som är lika värdefullt som diffust.

    Ber man sverigevänner förklara vad den unika svenskheten är blir det ofta tårta på tårta.”

    *“Tarrying With the Negative”:

    “In Tarrying with the Negative, Žižek challenges the contemporary critique of ideology, and in doing so opens the way for a new understanding of social conflict, particularly the recent outbursts of nationalism and ethnic struggle.

    Are we, Žižek asks, confined to a postmodern universe in which truth is reduced to the contingent effect of various discursive practices and where our subjectivity is dispersed through a multitude of ideological positions?

    No is his answer, and the way out is a return to philosophy. This revisit to German Idealism allows Žižek to recast the critique of ideology as a tool for disclosing the dynamic of our society, a crucial aspect of which is the debate over nationalism, particularly as it has developed in the Balkans—Žižek’s home.

    He brings the debate over nationalism into the sphere of contemporary cultural politics, breaking the impasse centered on nationalisms simultaneously fascistic and anticolonial aspirations. Provocatively, Žižek argues that what drives nationalistic and ethnic antagonism is a collectively driven refusal of our own enjoyment.”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: