Låta båda få sina behov fyllda…

January 8, 2016 § 4 Comments

Han startade med kvällsmaten, tacos, och hon kom ut för att “hjälpa till” att skära grönsaker. Då började han med att när han flyttade hit så hade han gått ner rejält i vikt, för han undvek potatis, men den dieten fick han ge upp när han kom hit. Kolestorolet var något högt.

Det handlar inte om att försöka lösa det så BÅDA blir nöjda, utan det är som om det är antingen/eller.

Om hon säger vad hon vill så blir det som hon säger och vill, han räknas inte!

Såna här problem anser sig hon inte ha i sina andra relationer: att hon dikterar villkoren! Är HON så blind?

Som ung och en bra bit upp var hon ganska försiktig, tyst, tillbakadragen. Med åren har detta ändrats! Hon har blivit betydligt tuffare och det noterar andra närstående.

Kvinnor ska vara tysta?

Hon målas in i ett hörn: blir svårt att säga vad hon vill och tycker, för för honom blir det som ett diktat.

Så vad återstår? Ska hon hålla tyst? Och då blir det ju som han tycker, om han nu inte som en martyr – eller gentil gentleman – faller till föga!? Vill hon ha det ena eller det andra? Det ena utesluter det andra i hans värld?

Kanske skulle de då äta olika saker: han undvika potatis, hon inte koka bort alla vitaminer ur grönsakerna och äta mer fisk och lättare kvällsmåltider?

HON har fått göra avkall på det med kvällsmat. Har inte gjort någon stor affär av det! Hon kunde förstås ha kunnat sagt något! DET är ju HENNES ansvar!

Hon skulle vilja ha lunch som huvudmål, äta bra frukost och sen bara något lättare på kvällen, men nu blir det två rejäla mål per dag ovanpå frukosten.

Nu är det brinnande frågan: hur löser man detta? Borde inte två vuxna människor kunna göra det? Kan undras!

HAN måste underordna sig och äta “crappy food,” som t.ex. salt sill (sa han idag där i köket) när de är hos hennes mamma. Ja, så kanske det är även för henne (och för alla nu och då): hon får äta sånt hon inte älskar hos dem hon är gäst hos ibland!

Dessutom: HAN har egen tid hemma. HON har det aldrig nuförtiden, för hon jobbar, men det gör inte han. Och lägenheten är liten, så det är inte mycket tid att gå undan. Detta klagar han också på, men vad har han gjort för att ändra detta? Förstår han inte att det är tröttande att höra? Gör henne ledsen? Och också arg: man kan väl inte bara gnälla utan att röra ett finger för att förändra det? Att gnälla över något som man inte ändrar, eller inte kan ändra, drar bara ner, gör en trött och ledsen!

Hon känner sig som nån jäkla automat, som bara ska finnas till hands.

Hur var den första kvinnan i hans liv? Är det därifrån han fått detta: att kvinnan är den som sätter reglerna och det är bara att finna sig? Men nu har han en kvinna som han KAN reagera emot!? Och faktiskt kan manövrera, fast han påstår annat.

Alla hennes argument slår han undan:

“Jag visste att du skulle komma med det!”

😦 Vad svara man på det?

“Jaså?”

eller

“Ja, jag är en riktig skitstövel!”

Vadå, lyssna? Vadå, resonera och komma fram till något som BÅDA är nöjda med? Man kan inte komma efteråt och vara irriterad om man inte hade motargument eller förslag innan, som när de var i USA sist och irritationen pyste ut för att hon drog iväg med honom mot hans vilja? Han förstörde mycket av glädjen och nöjet! Och det var inte första gången! Varje gång har hon tänkt:

“Nu gick jag på detta igen! Varför lär jag mig aldrig? Jag borde aldrig föreslå detta eller dra oss iväg på sånt här! Hur jäkla dum får man vara?” 😦 

Och han har en tendens att inte tro gott om henne? Att det är baktankar med saker!?

“Varför skickade du (länk på) recept i Skype?”

undrade han, med ett tonfall som om hon nästan gjort något kriminellt eller krävt något ganska hemskt av honom.

Vad ska hon svara på det?

“Jag bara ramlade på det! Jag menade inte att vi skulle göra det på stubben (funderade om det kunde vara något att laga bara)!”

Det är inte första gången han undrat över saker med detta tonfall. Lite jobbigt att liksom bli ställd till svars för något oerhört oskyldigt! Något man gjort eller sagt utan någon baktanke, utan någon djup tanke alls. Bara helt spontant!

Alla dessa småkollisioner och småskojande bidrar till att späda på tröttheten. Trötthet ackumuleras! Har ackumulerats!

När hon försöker förklara så förstår han inte hur hon kan vara trött, att närståendes dåligmående påverkar henne! Hur funkar HAN? Rinner sånt av honom som en gås?

HON tar kontakt med folk och håller inte på och räknar på vem som hörda av sig sist eller hur länge sen det var, men han gör det… Så hans sociala kontakter är kan man säga obefintliga. Hennes är väl inte jättestora heller, men i alla fall existerande.

Hon får allt mindre lust att träffa hans mamma: den jävla ragatan! Denna växte upp i en familj med minst 7 barn med föräldrar vars familjer emigrerade från olika ställen i Italien till USA i början av 1900-talet. Och man undrar ju vad hon blivit utsatt för? Behov av att demonstrera sin makt? Och hon HADE en massa makt! Hennes man: vad gjorde han? Så upptagen med sitt? Såg mellan fingrarna? Hon hade hållhakar på honom? Och detta var inte en arbetarklassfamilj! Nej, sånt här existerar i familjer på alla nivåer i samhället!

“Jävla kärringjävel! Jävla alla kärringjävlar som gör så med sina söner – och döttrar!”

Advertisements

§ 4 Responses to Låta båda få sina behov fyllda…

  • k says:

    När hon kom ut i köket morgonen därpå för att göra frukost gick han demonstrativt ut, stod i mörkret på toaletten och väntade till hon skulle bli klar. 😦

    Han har nämnt den gyllene regeln ett antal gånger genom åren. På wikipedia beskrivs den så här:

    “‘Den gyllene regeln’ är en grundläggande etisk princip som återfinns inom de flesta religioner och andra filosofiska och etiska läror. Den äldsta nedtecknade varianten härstammar från Konfucius, ca 500 år f.kr.

    Principen kan uttryckas både positivt (‘gör mot andra som du själv vill bli behandlad’) och negativt (‘gör inte mot andra som du själv inte vill bli behandlad’).”

    I länken är exempel på olika religioners formuleringar av principen.*

    Han har berättat hur uppriven han varit efter häftiga gräl med förra frun och hur svårt det sen var att fokusera på jobbet (i sitt småföretag), men han verkar sakna känsla för att han utsätter henne för detsamma nu!? Hon som är den som idag drar in pengar till hushållet och skulle behöva stå på benen, orka, inte vara trött eller bli allt tröttare. 😦

    Att starta med…

    “… du bara bestämde/ska alltid bestämma…”

    … är knappast en bra öppning för att lösa något som man inte är nöjd med. Men VILL han inte det, slår det mig nu? Vill han kanske känna som om han inte har någon talan, är ett offer för ytterligare en av dessa hemska kvinnor?

    Återigen; vad är sund självhävdelse? Båda har väl rättigheter? Lika stora? Och skyldigheterna ligger inte bara på den ena parten?

    Att starta med…

    “Nu blir du troligen sur, och risken är att jag blir straffad, så jag ska nog inget säga…”

    är heller ingen jättebra öppning för att lösa något. Hur ska hon då reagera om han trots allt tar upp det han har på hjärtat? Bara säga…

    “Javisst!”

    … eller vad?

    Risken är att han då menar att hon är sarkastisk… 😦 Så hur hon än vänder sig, så gör hon fel! 😦

    Att öppna upp med att antyda att andra parten är dominant, omöjlig att komma överens med, besvärlig, dum och oomtänksam, är knappast den bästa!? Men det var just vad han sa igår; att hon är oomtänksam och inte bryr sig! Andra, utomstående (men vad vet de?), ser det annorlunda; att hon verkligen bryr sig och verkligen ansträngt sig för honom. Är han så skadad så han inte ser dylikt? 😦

    Skulle hon öppna en diskussion på samma sätt; hur skulle han reagera? Känna sig attackerad? Och starta en lång utläggning, därför att…

    “I have to defend myself!”

    Hon har aldrig nån som helst anledning att “defend” sig själv??? Något sånt är helt uteslutet? För han ger henne aldrig anledning? Vem visar prov på egoism här? Vadå, ömsesidigt hitta lösningar, som BÅDA är nöjda med? Men VILL han det kan undras? Vill han egentligen att det han vill ska gälla enbart? Annars borde han vara öppen att verkligen diskutera en lösning? Och signalera det? Saknar han den förmågan? 😦

    *

    • Bahá’í-tron

      • Var alltid vänlig mot dina medmänniskor, var deras tjänare och älska dem med ren ande även om de är din fiende. (‘Abdu’l-Bahá).
    • Buddhismen

      • Plåga inte andra med det som pinar dig själv. (Udanavarga 5:18)
      • Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Det är inte konstigare än så. (Tenzin Gyatso, den 14:e Dalai Lama)
    • Islam

      • Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv. (Haditherna)
    • Jainismen

      • I lycka och lidande, i glädje och sorg bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och bör därför avstå från att tillfoga andra sådana skador som vi inte önskar tillfoga oss själva. (Cogashastra 2:20)
    • Judendomen

      • “Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torahn. Det övriga är förklaringar. Gå och läs!” (Hillel)
    • Konfucianismen

      • Finns det någon grundsats som bör tillämpas under hela livet? Säkert är regeln om kärleksfull godhet en sådan. Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig. (Analekterna 15:23)
    • Kristendomen

      • “Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt. 7:12, Bibel 2000)[1]
    • Sikhismen

      • Döm andra så som du dömer dig själv.
    • Hinduismen

      • Detta är summan av plikterna: Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig. (Mahabharata 5:17)
    • Taoismen

    • Zoroastrianismen

      • Endast den karaktär är god som inte mot andra gör något som inte är bra för honom själv. (Dadistanidinik 94:5)

    • k says:

      Det landar i hennes egenskaper! Inte i ett verkligt försök att lösa något! Som för att skapa en konflikt eller motsättning???

  • k says:

    Ur “Med rätt att vara”:

    “Som individer har vi en absolut rätt att försöka tillgodose våra egna behov så länge vi inte begränsar andras.”

  • k says:

    It’s not especially efficient to start a discussion with:

    ”I’m afraid of bringing this up, because then you’ll start punishing med!”

    It’s rather quite inefficient! The likelyhood that it will lead to the positive outcome you want (do you?) is not so big.

    And if you really want so solve something you must be prepared to listen too! Not just go on and on and on! Maybe have patience for doing this. 😉

    Noone has only rights, but also duties. And at the same time as you demand respect for yourself you have to show the other person respect too. Not start with talking about all the bad traits the other part has done, that she’s not caring etc. It will probably not make her more caring or prone to change.

    Are there reasons to demand respect? Is she disrespectful? Is that how she is? Is that the kind of person she is? And if so, how is it shown? Exactly?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: