Om husfrid och lite om frihet …

January 31, 2016 § 1 Comment

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Dagen började med en utläggning om att hon gillat ett inlägg av Bill Moyers i socialt forum. Moyers supportar tydligen Bernie Sanders inför presidentnomineringarna i USA. Denna lilla utläggning föranledde följande reflektioner:

Husfriden ligger på kvinnan? Hon ska hålla tyst och finna sig? Helst inte uttrycka starka åsikter, allra minst om politik, men det “får” han. Han får hålla helt “opåkallade” utläggningar. Och om hon reagerar, då är det hon som startat något och orsakat friktion, aldrig han.

“Jag har inte gjort något!”

har hon fått höra, avklippande, ett antal gånger och det fick hon höra idag igen när hon reagerade och ifrågasatte. Kan uttydas som:

“Jag har ingen som helst del i detta (din reaktion har inget med mig att göra, bara med dig själv, och det är inte ens någon idé att diskutera detta med dig)!”

Implicerar att hennes reaktion kom från intet!? Från en sjuk hjärna? Jo, har med något hon upplevt med tidig viktig person (vilket det ju naturligtvis kan göra och delvis gör, men har det egentligen med saken att göra om så är fallet? Har hon inte rätt att reagera eller ifrågasätta?)? Dvs. hon psykologiseras.

Om hon skulle bemöta folk i sitt jobb med människor på det sättet:

“Jag har inte gjort något (som orsakar denna reaktion)!”

… hur skulle det tas upp? Orsaka hus i helvetet? 😦

Han har ett sätt att klaga och gnälla och irritera sig över saker, så gott som alltid utan att fundera om det skulle gå att lösa det som irriterar. Undrar om han ens märker det? Är hans “natur”? Och om det inte går att lösa, kanske bara acceptera det hela? Det finns ingen riktig beredskap att lösa saker? Bara att låta lite irritation gå ut. Något som i längden kan bli deprimerande för den som lever nära. Särskilt när hon är “handlingskraftig” och lösningsbenägen. Blir lätt kollisioner där därför att de är så olika på denna punkt (av andra?).

Hon läste igår en artikel (på engelska) av en man i övre medelåldern vars mamma, som var i 80-årsåldern initierat skilsmässa efter ett långt äktenskap. Hon hade länge funderat över detta och tidigare gjort ett försök att leva och arbeta på annan ort, men återvänt till sin man. Nu hade hon tagit steget. Hittar tyvärr inte den artikeln nu.

Hon ville äntligen ha sin frihet! Ungefär som hans och hennes manliga bekanting i San Francisco som sa att han nu i 70-årsåldern inte ville ha en kvinna i sitt hus igen. Ville få göra som han ville: kolla på TV hur mycket han ville, strö kläder kring sig osv. Han verkar njuta av sitt liv: har fixat en jättefin trädgård runt sitt hus, ser vänner under opretentiösa former…

Om han känner sig låst och ofri och beroende så är det så hon också gör. Hon kan inte fritt röra sig i den lilla lägenheten utan att han blir störd … Hon kan inte prata i telefonen utan att han blir störd. Hon kan inte göra det hon vill helt spontant (något hon kunde när hon levde själv), utan att måsta diskutera det med någon. Vilket är det man måste göra i relationer? Man får ge och ta? Man kan inte som ett barn kräva att få sina behov tillfredsställda, utan att ge något tillbaka. Som stor, stark vuxen man “kan” man dock det! Barnet en gång kunde inte det, inte ens mot sin lynniga mamma. 😦

“Jag har inte gjort något!”

Han försöker inte sätta sig in i hennes situation alls. Han förstår inte när hon säger att hon är trött, att en massa saker påverkat henne: nära anhöriga som mår dåligt, jobbsaker, nära anhörig som opererats för allvarlig sjukdom osv.

“Jag har inte gjort något!”

är det den inställningen han borde ha haft mot sin mamma, kanske också hade, inför hennes utbrott, misshandel fysiskt och psykiskt, i deras medelklasstillvaro.

“Jag har inte gjort något! Det där handlar inte om mig!”

Ännu bättre hade varit om någon vuxen hade sagt åt mamman:

“Det där handlar inte om honom! Sluta genast med det där (det där handlar om dig)!”

Men nu är han vuxen. Den reaktion som hade varit berättigad och adekvat då skapar bara problem i relationer idag! Är det som skapar problem idag? Och borde inte vara nödvändig mot andra vuxna, där man verkligen borde kunna resonera!

“Jag har inte gjort något!”

är det en maktdemonstration? Behövs den verkligen idag?

Är hon så omöjlig så man bara måste klippa av? Lika omöjlig som hans mamma kanske var att resonera med?

“Du och Bill Moyers fattar ingenting!”

sa han. Nej, just det! Vad vet hon, om politik eller något? 😦

Respekt för sig själv och andra, för varandra, ömsesidigt …

January 25, 2016 § 1 Comment

a

Respekt mot varandra. Respekt för integritet. Mot alla människor; stor som liten, kvinna som man, färgad som icke färgad … Jag har rätt att kräva det och andra har rätt till det från mig.

Apropå det som hänt i Köln och visar sig ha hänt på festivaler i Sverige och alla skriverier runt detta…

Kvinnor som är så stukade från tidigt att de bara finner sig. Snart 90-årig kvinna:

“Han kom aldrig ihåg min födelsedag! I början blev jag ganska ledsen, men så småningom brydde jag mig inte.”

Vad visar detta? Hur påverkar det barnen som växer upp i den här miljön slog mig helt plötsligt! Hur har detta påverkat generationer som följt? Vad kan vi göra för att förändra detta? Hur uppfostrar vi små barn? Hur behandlar vi dem från första början? Men är detta bara en förklaring varför det är som det är, ingen ursäkt för nån (inte minst män) att ta ut sitt hat på kanske helt och totalt oskyldiga? T.ex. för att de haft en mamma med uruselt självförtroende, som kanske mest tog emot skit? Det är absolut ingen ursäkt för att begå övergrepp eller ösa ut sitt hat…

b

Ja, heja tjejer! 🙂

Länkar:

“Jag vill visa att våldtäktskultur existerar”:

“Cassandra Klatzkow tycker att den debatt som nu pågår är viktig för att göra kvinnor och tjejer medvetna om vilka rättigheter de har.

– Länge rättfärdigade jag killens beteende och det jag hade utsatts för med att jag hade ju kysst killen och visat intresse, då hade han väl rätt att ha sex med mig. Eller jag var ju ihop med killen och då ska han väl få ha sex med mig hur mycket han vill. Ingenstans i skolan eller någon annanstans hade vi pratat om hur vi ska vara mot varandra och hur vi ska respektera varandra.

Och det är det hon hoppas att allt det här ska leda till. Att skolan från tidig ålder börjar prata med barnen.

– Det värsta är att många killar inte förstår att de gör fel, säger Cassandra Klatzkow.”

Vad beror det på? Hur är jargongen här och där? Hur är de manliga – och kvinnliga – förebilderna?

“Män som är blinda för sitt eget ansvar – Vad gör jag som man för att åstadkomma förändring?”:

“Sylvia, 75 år:

‘Jag reagerar mot den naivitet som tycks finnas bland makthavare (manliga sådana). Vet de inte att detta tafsande har förekommit i Sverige sedan långt tillbaka?

Vi har ingen riktig kvinnofrid. Minns hur det var på 1950-talet, då vi flickor gick långa omvägar hem från skolan för att undvika pojkar i grupp. Om de fick tag i oss höll de fast oss och i bästa fall nöjde de sig med att dra upp kjolen på oss. Hade man otur så trycktes man ner och blev ’pillad på’. Tyvärr var detta något som ansågs normalt även av oss flickor.’

Kanske är det naivitet.

Kanske är orsaken till denna plötsliga trängsel i debatten genomtänkt, med ett uppenbart syfte.

Den som tidigare inte brytt sig nämnvärt om att analysera mäns sexuella våld mot kvinnor, vill nu göra just det. Hela tiden. Även sena insikter kan vara värda att applådera. Men när män som annars avfärdar feminism, förlöjligar jämställdhetsarbete och aldrig någonsin tolererat argumentet att män som kollektiv utgör en destruktiv kraft … Nej, det finns ingen anledning att jubla.

Kvinnorna i Köln är som bortblåsta, så även tjejerna i Stockholm. Reducerade till statister när svenska män förklarar att kvinnors kroppsliga integritet kränks av andra män. I detta vaskar de nu argument för stramare migrationspolitik. I detta ser de möjligheten att utplåna kön ur analysen. Kulturbegreppet tar över.

Vad händer när nyanlända från extremt patriarkala samhällen möter världens mest jämställda land? Frågan är relevant. Men när den ställs av män som tvärsäkert besvarar den med att kollisionen är lika ofrånkomlig som konflikten mellan värderingar är olöslig. När dessa män säger: De är inte som vi, han är inte som jag. Då passeras en gräns för hur skenheligt ett åtagande kan vara utan att förlora all anständighet.

Varför oroar de sig för mäns sexuella våldsanvändning idag när de inte verkade oroa sig igår? Varför är de bekväma med att definiera strukturell våldtäktskultur i muslimska länder samtidigt som de anser att alla som vill tala om svensk våldtäktskultur borde tvångsvårdas för klinisk galenskap?/…/

Män som påstår att de uppfylls av engagemang för att kvinnor ska kunna vara trygga, inte potentiella offer för övergrepp, förlorar sin trovärdighet när de själva distanserar sig. Män som på allvar – bortom mer eller mindre dolda agendor – vill bidra, måste först erkänna länken som löper dem emellan, man till man.

Den som ger upphov till mindre bekväma frågor: Hur trygga vore egentligen kvinnor med en homogen ‘svensk’ kultur? Vad har jag personligen för ansvar, gentemot kvinnor jag haft kontakt med under mitt liv och gentemot de män jag umgås med? Vad gör jag som man för att åstadkomma förändring?

Annat än opportunism.

Annat än att konstatera att förövaren inte alls är som jag.”

Min bror har sagt upp prenumerationen på SvD. Slår mig då att vi kanske borde stötta den press som trots allt försöker göra god journalistik, istället för att än mer spela de alternativa nätmedierna i handen? Jag kan livligt föreställa mig hur det är att jobba som journalist: slimmade arbetsplatser med press på sig…

Lungemfysem (och KOL)…

January 17, 2016 § Leave a comment

Claire W och lungemfysem

Förnekandet är enormt!

Trots lungemfysem på grund av långvarig rökning röker Claire Wikholm fortfarande. Se vidare “Claire Wikholm kvävs långsamt till döds”:

“Att Claire Wikholm hade drabbats av lungemfysem upptäcktes av en slump för tio år sedan. Hon ville ta dykcertifikat och blev då tvungen att röntga lungorna. Men svaret blev inte vad hon hade tänkt sig. I stället för ett okej fick hon diagnosen lungemfysem. Beskedet kom som en chock för Claire Wikholm.

– Jag trodde att jag skulle dö nästa dag när jag fick höra det. Sedan hörde jag att det var ganska vanligt, säger hon. Då hade Claire varit en hängiven rökare i många år, en trolig orsak till att hon utvecklade lungemfysem. Men trots att sjukdomsförloppet saktas upp om man slutar röka valde hon att fortsätta.

Först för tre år sedan gav hon upp cigaretterna. – Min läkare ställde ett ultimatum. Han sa att om du inte slutar nu så får du KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom). Och då slutade jag.

Hur mår du i dag? – Jag funkar utmärkt och jobbar som vanligt. Men jag har nedsatt lungkapacitet och måste väl andas oftare än andra människor. Och så får jag inte dyka. Det är väldigt tråkigt. Jag älskar havet och att snorkla och vara under vattnet.

Ångrar att hon rökte

Ibland ångrar hon att hon rökte under så många år. – Nu får jag väl göra det bästa av det jag har.”

Uppenbarligen har hon inte slutat röka! Eller börjat igen?

“Sjukdomen tros bli den tredje vanligaste dödsorsaken under de närmaste 25 åren.
Den förekommer oftast hos rökare.

Kronisk hosta på morgonen eller bronkit är tecken på att man har utvecklat lungemfysem.

Symptomen är andnöd och syrebrist.

En del som drabbas magrar också kraftigt.

Och i senare skeden får många andningssvårigheter även i vila.

Tv-profilen Hagge Geigert avled i lungemfysem i februari 2000, efter att ha rökt nästan hela sitt vuxna liv.

‘Det är som att leva med en avhuggen kroppsdel’, sa han om sjukdomen.

Det finns inget botemedel mot lungemfysem.

Men att sluta röka saktar upp förloppet.”

Rikard Wolf lider också av den här sjukdomen. För ett år sen kunde man läsa:

“Har svår sjukdom

Rikard Wolff lider sedan flera år tillbaka av den svåra sjukdomen lungemfysem. I intervjuer har 56-åringen berättat att den påverkar hela hans liv. Till Expressen har han sagt att sommaren var så tuff att han var tveksam till om han skulle kunna göra rollen som Karl Gerhard.*

2013 berättade skådespelaren för Nöjesbladet att kalla vintrar gör symptomen värre.

– Har man ett hälsoproblem kommer det alltid först. För inget annat fungerar om inte kroppen fungerar, sa han då.”

*

“Telefonen måste ständigt vara laddad, inhalatorn fungera och medicinerna ska finnas nära till hands.

Rikard Wolff berättar nu om den svåra sjukdomen.

– Det är klart att det alltid finns ögonblick där jag kan bli fruktansvärt rädd./…/

Men stjärnan Rikard Wolff, 56, har en tuff tid bakom sig.

– Det var en trasslig sommar, återkommande problem, säger han.

Själv undrade han om han skulle klara att genomföra Karl Gerhard-premiären.

De många klädbytena bakom scen var för ansträngande.

– Det är svårt för mig att bara gå ner till Konsum. Jag får resa med hjälp. Någon får komma upp och bära mina väskor. Två dagar innan premiären visste jag inte hur det skulle gå, säger Rikard.

Stjärnan lider sedan flera år av lungemfysem.

– Allting är väldigt reglerat. Jag röker inte, dricker kanske ett glas vin i veckan, jag har svårt att gå ut när det är kallt. Svårt att bära, svårt att gå i trappor. Måste sova ordentligt på nätterna, säger Rikard.

Flera gånger har han akut fått hämtas av ambulans. Anfallen kan utlösas av olika saker.

– Jag får åka ambulans in till sjukhuset med syrgas. Jag får ingen luft. Jag försämras av olika skäl, jag kanske har ätit för mycket, fått en förkylning, och plötsligt får jag ingen luft. När jag märker det sätter en panikreaktion i gång som mer eller mindre slår ut mig.

När anfallen kommer måste Rikard snabbt till sjukhus.

– Det är så många grejer jag måste hålla ordning på hela tiden. En telefon som är laddad, en inhalator som fungerar, ha medicinerna i närheten. Det är klart att det alltid finns ögonblick där jag kan bli fruktansvärt rädd, säger Rikard.

– Det har varit väldigt allvarligt ibland. Det finns några tillfällen när jag verkligen kommit in i sista sekunden. Det blir ett stort pådrag när man hamnat på intensiven vid de akuta anfallen.

Samtidigt försöker stjärnan att få vardagen för sin 9-åriga dotter att bli så normal som möjligt.

– Jag måste ha pauser där jag kan vila en timme. Nästan minutplanera mina dagar. Det får ju konsekvenser när man är förälder. Men min dotter vet att det inte plötsligt går att kasta sig ut i äventyrligheter. Det kan vi göra om vi har någon annan med. Jag reser på somrarna, men då har jag någon som åker med mig, säger Rikard.

Rikard måste följa läkarnas order strikt, annars förvärras sjukdomen.”

Tydligen kan vinter och kyla bli rejält tuff.

Se tidigare postning “Missbruk och misshandel av barn tidigt i livet …”:

“Apropå KOL. Person jag känner till dog troligen igår i sviterna efter KOL? Sista bloggpostningen i början av december 2015:

‘Att leva med KOL är en intressant upplevelse. När kroppen tar över och du kan inte styra förloppet.’

I mars 2014 började det bli riktigt allvarligt. Så då rökte hen fortfarande, trots att hon länge vetat att hon var sjuk:

‘Jag har själv sett det på röntgen och datortomografi i förra veckan. Så nu vet jag. Jag har visserligen fattat det för länge sedan, men man försöker alltid förtränga saker in i det längsta. Jag har rökt i 46 år så vad kan man begära?’/…/

“17/7-02

Jag var hos läkaren igår. Jag ska testa en ny medicin mot KOL. Den botar inte, bara lindrar. Den behövs bara tas en gång om dagen till skillnad mot de jag har nu som ska tas tre gånger om dagen, vilket ofta ändå bara blir en gång – på morgonen.

Visst, jag slarvar rejält med att ta min medicin. Det är dumt.

Sedan fick jag – som vanligt – en utskällning angående min rökning. Tänk att det ska vara så svårt att sluta röka.

Banta går bra. Hur bra som helst, bara jag kommer igång.

Men att minska rökningen verkar ogörligt. Det har med motivation att göra. Men varför infinner den inte sig när det gäller rökning? Eller är det så att man är *hooked on the feeling*?

Det påstås att ämnen tillsätts i cigaretterna som ska göra att rökaren blir än mer beroende av att röka. Cigarettoman – nikotinist, värre än en narkoman eller alkoholist. Det skulle inte förvåna mig.

Men det är ingen ursäkt. Bara en av många förklaringar? Eller? Jag har rökt i 36 år.

Varje år röker jag c.a 10500 cig, c.a ett och ett halvt paket om dagen. Multiplicera det med 36 år. Huvaligen! 381240 ciggaretter.

Hur mycket pengar har inte slösats bort? Hur mycket tjära kan finnas i lungorna? Hur mycket andra gifter har jag inhalerat under årens lopp?

Det påstås att det finns mängder av cancerogena ämnen i en cigarett och jag tvivlar inte på det. Inte en sekund.

När ska lungcancern slå till? I år eller om tre år? Hur känns det att dö i lungemfysem? Ändå röker jag. Man kanske borde idiotförklara sig själv? Nej….nu ska jag koka mig en god kopp kaffe och ta en cigg. :-/

Och vid denna tidpunkt hade hen väldiga ryggproblem. Hörde detta ihop?

Trots såna hälsorisker och faktiskt existerande diagnos så fortsätter man röka! Tala om missbruk! Blir inte rökbehovet fyllt blir personen på väldigt dåligt humör och startar lätt en utläggning, börjar klaga osv. När hen har fått sina bloss så vänder humöret ganska ordentligt.

Man får anpassa sig till rökningen! Rökningen styr! Saker får avbrytas för att rökaren måste få sin cigg.

Lever den som lever med en nikotinmissbrukare i ett medberoendeförhållande?

Apropå “kultur”…

January 17, 2016 § 3 Comments

base-instincts

Fick en rejäl utläggning här på morgonen om sexism och rasism, uppfostrande och “upplysande,” och började fundera. För det handlar inte om kön eller ras menar den som helt oprovocerat startade sin utläggning, istället handlar det om kultur, olika kulturer. Det fick mig att börja fundera över detta med “kultur”! Kan olika kulturer råda även inom en och samma s.k. “kultur”? Goda och mindre goda kulturer i ett och samma land (påstått samma kultur)? Fast alla är infödda sen flera hundra år tillbaka! Kan det finnas olika kulturer i familjer, grupper osv i denna större kultur?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus, som undersökte cirka 20 av de värsta seriemördarna i USA, skriver på sidan 191-192 i sin bok ”Base Instincts – What Makes Killers Kill” i kapitlet ”Hitler and Hatred” i min översättning från engelskan (bör tilläggas att den ursprungliga anledning till att han gjorde denna undersökning, vilken resulterade i boken, var för att försöka hitta faktorer som kunde förvandla ett dödsstraff till ett livstidslångt. Då upptäckte han att de här männen varit utsatta för horribla övergrepp från första början i deras liv, sexuella, fysiska och känslomässiga i en obegriplig omfattning och grymhet, utan undantag):

”Är det inte möjligt att det [också] finns en koppling mellan våld i hemmet och terrorism [som hos seriemördarna]?”

undrar Pincus.

“I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiseringen av en grupp människor, är inte mental sjukdom eller hjärnskador nödvändiga för att producera mordiskt våld. De våldsamma impulserna som skapats av misshandel kan få utlopp hos medicinskt normala, [tidigt] misshandlade individer i ett sjukt samhälle [där ‘samhälle’ kan förstås som just samhälle, land, grupp osv].

Det ohämmade gillandet av våld i vissa politiska partier  och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för de misshandlade

Fastän vi har väldigt lite information om familjedynamiken hos medlemmar av terroristorganisationer, tror jag att historien med fysisk och sexuell misshandel och även mental sjukdom, paranoia och hjärnskada är allmänt förekommande bland dem.”

Och vidare:

”Om ett samhälle [definierat som ett land, politiskt parti eller en grupp], tog bort kravet att dess medlemmar beter sig på ett fredligt sätt mot dess fiender, skulle hjärnskada och mental sjukdom inte vara nödvändig för att släppa lös den impuls till våld som skapats av tidig misshandel.”

Och var kommer hjärnskada och mental sjukdom ifrån?

“Om samhället säger ‘Du är nu fri att våldta, tortera och döda våra fiender,’ skulle den misshandlade svara med entusiasm.”

Och det tror jag vi har sett redan! Ett av de mest kända exemplen är väl koncentrationslägren. Pincus betonar:

“Varje amerikansk soldat i Vietnam begick inte ohyggligheter, inte heller varje tysk i andra världskriget eller varje varje arab i PLO.

Vad är skillnaden mellan våldsamma och icke våldsamma medlemmar av såna samhällen? Jag gör anspråk på att påstå att tidig misshandel i barndomen skiljer förövare från icke förövare.

I en sociologisk studie av medlemmar i rasistiska organisationer i USA, vilken genomfördes under inte så liten personlig risk, pekade Raphael Ezekiel* ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper, vilka leder tankarna till livet hos de väldigt våldsamma brottslingar jag har bedömt [Pincus ser samma saker i båda dessa gruppers bakgrunder].”

*utdrag ur den bok Ezekiel skrev.

”De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid 7 års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och moderns pojkvänner beskrivs typiskt som kalla, grova och misshandlande.”

Naturligtvis blir långt ifrån alla barn som mister föräldrar tidigt förövare, men i detta fall var det vanligt i kombination med andra faktorer, som alltså fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld från vuxna i barnets omgivning (bland annat från styvfäder och mödrarnas pojkvänner, men också av närstående kvinnor; mammor och fastrar, mostrar. Att inte ingripa eller skydda ett barn verkar kunna upplevas mer smärtsamt än själva misshandeln).

”Anknytningen med familj utanför kärnfamiljen var skör och det fanns lite föräldraskap på djupet i familjehistorien.”

Inga skyddsnät eller några som ryckte in eller såg tidiga signaler. Förmodligen också för att de levde i såna områden där ingen riktigt orkar bry sig om någon annan eller orkar reagera, men seriemördare hittar vi också i medelklassen.

“Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar berättade spontant om alkoholism hos fadern och våld/…/ Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism /…/, familjevåld [och] att ha tillbringat tid på ungdomsvårdsskola, i häkten eller fängelser.”

Pincus noterade att de män han undersökte inte anklagade sin föräldrar, trots de hemska övergrepp de utsatts för och den upplevelsen hade också Ezekiel, som synes. 😦 De skyddade och försvarade dem snarare. Förnekandet var totalt:

“Jag är ganska säker /…/ att det fanns en hel del mer strafftid än denna [hos förälder, främst fadern]. En del hade [också] lämnats bort till fosterhem under barndomen.’

Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, förande tankarna till de faktorer som jag har träffat på hos våldsamma brottslingar. 

Konceptet att våldsamma impulser framkallas av upplevelser av misshandel och [senare] tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, vilka också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter, ger väldigt viktiga signaler för att reducera eller förebygga våld. 

Ansträngningar som riktas mot att minska någon av de medverkande faktorerna som orsakar våld skulle sannolikt ha en betydelsefull inverkan.

Den mest effektiva och sannolikt den lättaste att åstadkomma skulle dock vara att förebygga barnmisshandel genom sociala och utbildningsmässiga program. 

Ett betydelsefullt steg gällande primärt förebyggande av våldsamma brott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all barnaga från föräldrar och lärare.”

Bara för att vi har kulturer här med horribla åsikter som kan göra alla mörkrädda, så innebär det inte att alla är såna. Dvs om det skulle visa sig att ett gäng pojkar/män från en annan kultur begår övergrepp så behöver det inte känneteckna hela kulturen (land och/eller främmande religion) de kommer från.

Precis som det hävdas att “alla män är inte såna,” så kanske detta kan appliceras på andra kategorier av “grupper”? Stora (representerat av vårt land och av västerlandet) och små (representerat av grupper inom vårt land och i världen).

Oavsett “kultur” stor eller liten, så borde mänskliga rättigheter tveklöst, samt respekt för varandra och oss själva, gälla. Inom gruppen och mellan grupper.

Precis som det här finns “kulturer,” “etablerade” och “icke etablerade,” vilket inte innebär att alla i kulturen i stort (vår svenska kultur, Sverige) är såna, så gäller detta kanske andra större kulturer utanför denna större kultur (andra länder t.ex.).

Kan vara en fördel med att resa i världen!?

Det finns de som verkligen jobbar för mänskliga rättigheter ute i världen, men de som har aversioner mot andra kulturer här är knappast aktiva vad gäller hur det är i andra länder.

Och de som kritiserar kvinnosynen i andra kulturer; vilka prov på kvinnosyn visar de själva? Hur uttrycker de sig? Hur beter de sig?

Känslomässigt våld anser den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss kanske vara det värsta och längst räckande och detta, tillsammans med fysiskt och sexuellt våld, är roten till det onda vi ser i samhället och världen… Ja, känslomässigt våld är också skadligt och kan vara fördödande, om inte för andra, så för en själv.

Vidare skriver journalisten Joakim Palmkvist skriver om begreppet “ekokammare” i sin bok om seriemördaren Peter Mangs. I språktidningen skriver de så här om detta begrepp som veckans nyord:

“Det nya medielandskapet innebär ett enormt utbud av nyheter och åsikter. Men mångfalden är ibland bara teoretisk. På nätet är det lätt att stänga in sig i en ekokammare och aldrig behöva ta del av ståndpunkter som utmanar den egna världsbilden.”

Joakim Palmkvist menar att med dagens digitala teknik så får du fler och fler träffar på nätet om du ganska ensidigt söker på vissa ord och begrepp. Så till slut får du mest träffar på just detta. Vilket blir “bekräftelse” på att du har “rätt” och kan snäva in ens världsbild ganska rejält, ger “samhälleligt” bifall (där “samhälle” kan ses som grupp med en speciell kultur). På gott och ont hittar man likasinnade på nätet, på ett annat sätt än man kanske nånsin gjort förr.

“Inom amerikansk samhällsdebatt har echo chamber länge varit ett begrepp. Med politiskt färgad nyhetsrapportering [men nyhetsrapportering skulle ju vara objektiv, till skillnad från t.ex. ledarsidorna] är det möjligt att välja nyhetsförmedlare efter åsikt och därmed få den egna uppfattningen bekräftad. I Expressen skriver Anna Dahlberg om skillnaderna mellan tv-kanaler som Fox News och MSNBC:

Problemet med dessa ekokammare är att de spär på den politiska polariseringen i USA. Väljarna matas bara med den egna sidans argument [vadå, ‘åsiktskorridor'”]och behöver aldrig en ta del av motståndarens syn på saken.

Följden har blivit ett alltmer lamslaget Washington; den politiska mitten har imploderat. Sverige är långt ifrån något USA. Tvärtom utmärks vårt medielandskap av public services starka ställning och ett utbrett tidningsläsande. Men det är trenden som är det intressanta här.

Anna Dahlberg ser liknande tendenser i Sverige. Allt fler mediekonsumenter tar del av nyheter som präglas av förmedlarens politiska färg. I Svenska Dagbladet skriver Erica Treijs om sina upplevelser av en ekokammare på nätet:

Det var en ren impulshandling. En artikel om efterbörden av Jens Spendrups medverkan i Ekots lördagsintervju, den där han bland annat påstod att anledningen till att det är så få kvinnor i styrelser var att det saknas kompetenta kvinnor. Jag kunde inte motstå att engagera mig i kommentarsfältet där diskriminerande åsikter flödade fritt. Ställde en ilsken fråga, med en naiv förhoppning om eftertänksamhet. Men som man ropar får man svar. Speciellt i en ekokammare för män mot jämställdhet.

I Sydsvenskan berättar Lennart Pehrson om den mediala situationen i USA. Där ser han ekokammaren som en plats där egna åsikter förstärks likt ett eko genom att upprepas från olika aktörer med samma ideologiska hemvist:

Samtidigt har nyhetsmedierna förändrats och fragmentariserats i en illusorisk valfrihet. Istället för att mötas på ett åsiktstorg där olika uppfattningar bryts mot varandra, får både politiker och väljare nu invanda föreställningar förstärkta i en medial ekokammare.

Det ger åtminstone en del av förklaringen till teapartyrörelsens övertygelse om att den från sin snäva minoritetsposition för folkets talan med kravet att president Obamas sjukvårdsreform ska monteras ned om USA:s lånetak ska höjas.

Ekokammare är i denna betydelse belagt i svenskan sedan 2010. Ordet har innan dess förekommit framför allt i recensioner av litteratur och musik. Kerstin Vinterhed använde ordet i Dagens Nyheter redan 2002:

‘Tankens pilgrimer’ inleds med ett citat av en trettonhundratalsmunk som begrundar bibliotekets väsen: böcker som talar om böcker. Citatet är falskt. Det är hämtat ur ‘Rosens namn’ av Umberto Eco, ett eko av ekon i mänsklighetens stora ekokammare.

Kanske kan ekokammare sägas vara besläktat med åsiktskorridor, ett annat nyord som förekommer flitigt i den politiska debatten. Åsiktskorridoren symboliserar den begränsade flora av åsikter som kan uttryckas utan att mötas av en storm av upprörda protester på nätet. Om åsiktskorridoren skulle smalna av ytterligare skulle den i slutändan kunna bli förvillande lik en ekokammare.”

Är villkoren verkligen lika?

January 16, 2016 § Leave a comment

1a

1b

Han får uttrycka missnöje, men det är tveksamt om hon får. Om hon uttrycker sånt börjar han en lång harang, lyssnar inte på det hon har att säga… Han säger att hon inte lyssnar… Han får vara arg, men det får inte hon… Han får reagera, men det får inte hon…

Som vuxen är man själv ansvarig för sina behov!? Andra är inte där för att fylla en annan vuxens behov! Annorlunda är det med barn.

Förväxlar vi behov med beteende:

”Jag har behov av att du beter dig si eller så! Inte si eller så!”

Att vi beter oss juste mot varandra är högst rimligt!

I ljuset av det som hänt i Köln och tydligen på andra ställen tidigare: mänskliga rättigheter och allas lika värde är synnerligen aktuellt! HAR alla samma rättigheter? Är alla lika mycket värda? Hur ser det ut i världen?

Vilka rättigheter och vilka skyldigheter har jag? Vilka har andra? Är vi alla jämlika eller är vi inte? Om inte varför är det så? Är det rimligt och varför i så fall? Som psykologen Johan Ydrén skriver om “Självhävdande, assertiveness”:

”Begreppet självhävdande är inte självklart på svenska. Det engelska ordet för självhävdande är assertiveness. Det är ett begrepp som används inom terapier och kommunikationsutbildningar. Precis som på svenska finns även där en konflikt med ordets ursprungliga betydelse som fokuserar på hävdandet och inte på respekten för andras rättigheter.”

Jo, något är snett i denna värld. Britterna Wilkinson och Pickett har rätt: om vi hade denna genuina respekt för oss själva och andra, så skulle vi visa den mot hela planeten! Djur, natur inkluderad!

Stefan Sundström skriver i en krönika nyligen:

”Det pågår en långsam jordbävning i media, gränser flyttas, det tjatas om allt det där som INTE FÅR SÄJAS I DET HÄR JÄVLA LANDET, det verkar nu vara det enda som får säjas.”

Allt är så jävla PK! Vad är så PK och vilka är PK egentligen? Är inte de som anklagar människor som har annan åsikt väldigt PK själva? Tillåter de oliktänkande inom ”sin” grupp?

”Att man vet ju hur män från mellanöstern är, och allt det där andra som plötsligt uttalas helt utan skam.

Och helt utan att bry sej om den där elefanten i rummet som heter historia.

Dom som tycker så, som säjer dom här sakerna har väl suttit och mumlat under nån sten sen andra världskriget, nu är dom tillbaks.

Killarna som för nåt år sen filmade sej själva med järnrör och repliker som ‘Skit i den där lilla horan’ framställer sej plötsligt som feminister och i en långsam lavin glider den svenska borgerligheten ner i den soppa dom glidit ner i förut, den där som handlar om att, ‘Jo, nog är Adolf lite för mycket, men vi kan nog hantera honom, så vi tar in honom här i finrummet och bjuder på cigarr’.”

Jag har precis läst Mattias Gardells bok “Raskrigaren” om seriemördaren Peter Mangs och sen också Joakim Palmkvists “Äventyr i Svenssonland” också om Peter Mangs och det har påverkat min syn. Den första boken skriven av en forskare och den andra av en journalist. De kompletterar varandra och de har väldigt liknande uppfattning om Mangs; att han var fullkomligt kall mot sina offer och deras anhöriga.

De här nationalisterna förnekar att de är rasister! Man talar inte om raser utan om kulturer och religioner och det är dessa som man ser som oförenliga med det svenska samhället och västerländska värderingar.

Gardell skriver (s 298):

“Det är också utmärkande för sverigedemokrater att angripa de andras brottslighet samtidigt som man bortser från den egna brottsligheten, vilket förklarar varför SD:s kriminalpolitiska talesman kan kräva hårdare tag mot brottsligheten och själv beväpna sig med ett järnrör och attackera en ‘babbe’ ute på stan.”

Och detta är sant också för Peter Mangs. 😦

Och de pojkar (och senare män) som inte är så här…? Vilka ideal har pojkar att leva upp till? Trivs alla med dessa? Hur formar detta deras liv? Vadå, nära relationer? Verkligt nära?

Se tidigare inlägg om den amerikanske neurologen Jonathan H Pincus om de värsta seriemördarna i USA och deras tidiga bakgrund.

Ja, och detta är helt bedrövligt:
4.jpg
Som Jonas Gardell skrev:

Till Kommunals medlemmar: inte är det ni som ska försvinna från Kommunal. Det är ledningen.

Posted by Jonas Gardell on Saturday, January 16, 2016

Låta båda få sina behov fyllda…

January 8, 2016 § 4 Comments

Han startade med kvällsmaten, tacos, och hon kom ut för att “hjälpa till” att skära grönsaker. Då började han med att när han flyttade hit så hade han gått ner rejält i vikt, för han undvek potatis, men den dieten fick han ge upp när han kom hit. Kolestorolet var något högt.

Det handlar inte om att försöka lösa det så BÅDA blir nöjda, utan det är som om det är antingen/eller.

Om hon säger vad hon vill så blir det som hon säger och vill, han räknas inte!

Såna här problem anser sig hon inte ha i sina andra relationer: att hon dikterar villkoren! Är HON så blind?

Som ung och en bra bit upp var hon ganska försiktig, tyst, tillbakadragen. Med åren har detta ändrats! Hon har blivit betydligt tuffare och det noterar andra närstående.

Kvinnor ska vara tysta?

Hon målas in i ett hörn: blir svårt att säga vad hon vill och tycker, för för honom blir det som ett diktat.

Så vad återstår? Ska hon hålla tyst? Och då blir det ju som han tycker, om han nu inte som en martyr – eller gentil gentleman – faller till föga!? Vill hon ha det ena eller det andra? Det ena utesluter det andra i hans värld?

Kanske skulle de då äta olika saker: han undvika potatis, hon inte koka bort alla vitaminer ur grönsakerna och äta mer fisk och lättare kvällsmåltider?

HON har fått göra avkall på det med kvällsmat. Har inte gjort någon stor affär av det! Hon kunde förstås ha kunnat sagt något! DET är ju HENNES ansvar!

Hon skulle vilja ha lunch som huvudmål, äta bra frukost och sen bara något lättare på kvällen, men nu blir det två rejäla mål per dag ovanpå frukosten.

Nu är det brinnande frågan: hur löser man detta? Borde inte två vuxna människor kunna göra det? Kan undras!

HAN måste underordna sig och äta “crappy food,” som t.ex. salt sill (sa han idag där i köket) när de är hos hennes mamma. Ja, så kanske det är även för henne (och för alla nu och då): hon får äta sånt hon inte älskar hos dem hon är gäst hos ibland!

Dessutom: HAN har egen tid hemma. HON har det aldrig nuförtiden, för hon jobbar, men det gör inte han. Och lägenheten är liten, så det är inte mycket tid att gå undan. Detta klagar han också på, men vad har han gjort för att ändra detta? Förstår han inte att det är tröttande att höra? Gör henne ledsen? Och också arg: man kan väl inte bara gnälla utan att röra ett finger för att förändra det? Att gnälla över något som man inte ändrar, eller inte kan ändra, drar bara ner, gör en trött och ledsen!

Hon känner sig som nån jäkla automat, som bara ska finnas till hands.

Hur var den första kvinnan i hans liv? Är det därifrån han fått detta: att kvinnan är den som sätter reglerna och det är bara att finna sig? Men nu har han en kvinna som han KAN reagera emot!? Och faktiskt kan manövrera, fast han påstår annat.

Alla hennes argument slår han undan:

“Jag visste att du skulle komma med det!”

😦 Vad svara man på det?

“Jaså?”

eller

“Ja, jag är en riktig skitstövel!”

Vadå, lyssna? Vadå, resonera och komma fram till något som BÅDA är nöjda med? Man kan inte komma efteråt och vara irriterad om man inte hade motargument eller förslag innan, som när de var i USA sist och irritationen pyste ut för att hon drog iväg med honom mot hans vilja? Han förstörde mycket av glädjen och nöjet! Och det var inte första gången! Varje gång har hon tänkt:

“Nu gick jag på detta igen! Varför lär jag mig aldrig? Jag borde aldrig föreslå detta eller dra oss iväg på sånt här! Hur jäkla dum får man vara?” 😦 

Och han har en tendens att inte tro gott om henne? Att det är baktankar med saker!?

“Varför skickade du (länk på) recept i Skype?”

undrade han, med ett tonfall som om hon nästan gjort något kriminellt eller krävt något ganska hemskt av honom.

Vad ska hon svara på det?

“Jag bara ramlade på det! Jag menade inte att vi skulle göra det på stubben (funderade om det kunde vara något att laga bara)!”

Det är inte första gången han undrat över saker med detta tonfall. Lite jobbigt att liksom bli ställd till svars för något oerhört oskyldigt! Något man gjort eller sagt utan någon baktanke, utan någon djup tanke alls. Bara helt spontant!

Alla dessa småkollisioner och småskojande bidrar till att späda på tröttheten. Trötthet ackumuleras! Har ackumulerats!

När hon försöker förklara så förstår han inte hur hon kan vara trött, att närståendes dåligmående påverkar henne! Hur funkar HAN? Rinner sånt av honom som en gås?

HON tar kontakt med folk och håller inte på och räknar på vem som hörda av sig sist eller hur länge sen det var, men han gör det… Så hans sociala kontakter är kan man säga obefintliga. Hennes är väl inte jättestora heller, men i alla fall existerande.

Hon får allt mindre lust att träffa hans mamma: den jävla ragatan! Denna växte upp i en familj med minst 7 barn med föräldrar vars familjer emigrerade från olika ställen i Italien till USA i början av 1900-talet. Och man undrar ju vad hon blivit utsatt för? Behov av att demonstrera sin makt? Och hon HADE en massa makt! Hennes man: vad gjorde han? Så upptagen med sitt? Såg mellan fingrarna? Hon hade hållhakar på honom? Och detta var inte en arbetarklassfamilj! Nej, sånt här existerar i familjer på alla nivåer i samhället!

“Jävla kärringjävel! Jävla alla kärringjävlar som gör så med sina söner – och döttrar!”

Missbruk och misshandel av barn tidigt i livet …

January 7, 2016 § 2 Comments

ace_pyramid_home

Apropå KOL. Person jag känner till dog troligen igår i sviterna efter KOL? Sista bloggpostningen i början av december 2015:

“Att leva med KOL är en intressant upplevelse. När kroppen tar över och du kan inte styra förloppet.”

I mars 2014 började det bli riktigt allvarligt. Så då rökte hen fortfarande, trots att hon länge vetat att hon var sjuk:

“Jag har själv sett det på röntgen och datortomografi i förra veckan. Så nu vet jag. Jag har visserligen fattat det för länge sedan, men man försöker alltid förtränga saker in i det längsta. Jag har rökt i 46 år så vad kan man begära?”

nikotinmissbrukareI

Mina båda morbröder och min morfar slutade tvärt med rökningen. Morfar sen han fått en hjärnblödning strax efter sen han fyllt 70 år, min äldsta morbror sen han opererat fem kranskärl akut. Den senare har precis fyllt 90 år och morfar blev 87 år. Yngsta morbror är 80 år.

Jag har personer nära mig som verkar vara nikotinmissbrukare och trots förändringar i lungorna som tyder på begynnande KOL fortsätter att röka. 😦 Vet att barnmisshandel skett här. 😦

ACE-studien i Kalifornien listar hälsoriskbeteenden som följd av svåra upplevelser tidigt i livet.

“Adverse childhood experiences and smoking during adolescence and adulthood”:

“RESULTS: 

At least 1 of 8 categories of adverse childhood experiences was reported by 63% of respondents. After adjusting for age, sex, race, and education, each category showed an increased risk for each smoking behavior, and these risks were comparable for each category of adverse childhood experiences.

Compared with those reporting no adverse childhood experiences, persons reporting 5 or more categories had substantially higher risks of early smoking initiation (odds ratio [OR], 5.4; 95% confidence interval [CI], 4.1-7.1), ever smoking (OR, 3.1; 95% CI, 2.6-3.8), current smoking (OR, 2.1; 95% CI, 1.6-2.7), and heavy smoking (OR, 2.8; 95% CI, 1.9-4.2).

Each relationship between smoking behavior and the number of adverse childhood experiences was strong and graded (P<.001). For any given number of adverse childhood experiences, recent problems with depressed affect were more common among smokers than among nonsmokers.

CONCLUSIONS:

Smoking was strongly associated with adverse childhood experiences. Primary prevention of adverse childhood experiences and improved treatment of exposed children could reduce smoking among both adolescents and adults.

Skyddande faktorer mot dålig behandling av barn:

“Protective Factors for Child Maltreatment

Protective factors buffer children from being abused or neglected. These factors exist at various levels. Protective factors have not been studied as extensively or rigorously as risk factors. However, identifying and understanding protective factors are equally as important as researching risk factors.

There is scientific evidence to support the following protective factor:

Family Protective Factors

  • Supportive family environment and social networks

Several other potential protective factors have been identified. Research is ongoing to determine whether the following factors do indeed buffer children from maltreatment.

Family Protective Factors

  • Nurturing parenting skills
  • Stable family relationships
  • Household rules and child monitoring
  • Parental employment
  • Adequate housing
  • Access to health care and social services
  • Caring adults outside the family who can serve as role models or mentors

Community Protective Factors

  • Communities that support parents and take responsibility for preventing abuse”

“Child Maltreatment: Risk and Protective Factors

A combination of individual, relational, community, and societal factors contribute to the risk of child maltreatment.

Although children are not responsible for the harm inflicted upon them, certain characteristics have been found to increase their risk of being maltreated.

Risk factors are those characteristics associated with child maltreatment—they may or may not be direct causes.

Risk Factors for Victimization

Individual Risk Factors

  • Children younger than 4 years of age
  • Special needs that may increase caregiver burden (e.g., disabilities, mental retardation, mental health issues, and chronic physical illnesses)

Risk Factors for Perpetration

Individual Risk Factors

  • Parents’ lack of understanding of children’s needs, child development and parenting skills
  • Parents’ history of child maltreatment in family of origin
  • Substance abuse and/or mental health issues including depression in the family
  • Parental characteristics such as young age, low education, single parenthood, large number of dependent children, and low income
  • Nonbiological, transient caregivers in the home (e.g., mother’s male partner)
  • Parental thoughts and emotions that tend to support or justify maltreatment behaviors

Family Risk Factors

  • Social isolation
  • Family disorganization, dissolution, and violence, including intimate partner violence
  • Parenting stress, poor parent-child relationships, and negative interactions

Community Risk Factors

  • Community violence
  • Concentrated neighborhood disadvantage (e.g., high poverty and residential instability, high unemployment rates, and high density of alcohol outlets), and poor social connections.”

Dvs människor utanför familjen inklusive samhället kan skydda!

Where Am I?

You are currently viewing the archives for January, 2016 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....