Ojämlika villkor …

November 14, 2015 § 5 Comments

12208370_1081326431918997_4579637740037442231_n

Han ställer krav och klagar, hon får inte föreslå nånting och inte på minsta sätt uttrycka något som kan uppfattas som kritik. Hon får absolut inte uttrycka något som kan uppfattas som att hon vill bestämma eller försöker dominera. Får inte uttrycka åsikter eller önskemål, vilja göra, utan att det uppfattas som om hon visar med hela handen:

“Så här ska det vara/bli!”

Varifrån kommer detta? Var det så här tidigt i livet? Och senare också, med väldigt närstående kvinna? Något som orsakat problem i inte minst hans relationer med de kvinnor han haft? Och också i relationen till andra runt omkring? Något som stöter bort andra? Nu när han är vuxen behöver han inte finna sig i nånting, även om relationer inte handlar om maktkamp? Men de uppfattas ofta som detta?

Han anser efter dryga tre år att det är tveksamt om det är värt ansträngningen att lära sig svenska eller att  han anstränger sig att få jobb. Och är det någon idé att kontakta vårdcentralen för att testa hormonnivån för underproduktionen i sköldkörteln, för det kan ju hända att han kommer att flytta tillbaka?

Hon sätter igång att sy skjorta och senare väst trots denna osäkerhet: om han kommer att stanna eller flytta tillbaka.

Om man behöver säkra garantier för att saker och ting ska hålla eller lyckas innan man gör något skulle det mesta aldrig bli gjort? Den “risken” kanske man måste ta? Och vågar man ta den kanske man kan få tusenfalt tillbaka? Men detta risktagande har tidigare varit så förknippat med besvikelser, så…?

Det blir som en moment 22-situation, där hela relationen sitter fast. Totalt fast! Känslan av maktlöshet skulle kunna leda till verklig sjukdom!

Hennes ork håller på att tryta totalt! Dignande av alla krav och hot.

Rökningen får hon absolut inte prata om, trots att doktorn för ca 9 månader sen, efter lungröntgen, sa att det är förändringar på lungorna, vilka antingen betyder att han har förstadium till KOL eller stadium I av KOL. Om det är ett förstadium kan rökstopp helt hindra fortsatt utveckling av KOL och de skador som redan har uppstått kan t.o.m. gå tillbaka.

Om det är stadium I så har processen satt igång och kan inte stoppas, men göras långsammare.

Om KOL kan man läsa här:

“Sjukdomen debuterar ofta långsamt och personer med KOL brukar kunna ‘vänja’ sig vid att ha symtom och all tänker inte på att konditionen långsamt blir sämre, att man blir mer och mer andfådd vid allt mindre ansträngning och att infektionerna kommer tätare.

Till en början tenderar luftvägsinfektioner att komma oftare och pågå under längre tid. Istället för en ‘förkylning’ om året, som försvinner inom 8-10 dagar, har man flera infektionsperioder som varar i två eller fler veckor.

Efter en tid uppkommer andnöd vid promenad i uppförsbackar och det börjar bli svårt att hålla jämna steg med andra, jämnåriga, personer.

Vid svårare sjukdom utvecklas infektionsperioderna till allt svårare och mer långvariga exacerbationer och andnöden kommer redan vid promenad på plan mark eller till och med i vila.

Vid svår KOL kan andningsinvaliditet utvecklas vilket kräver kontinuerlig behandling med syrgas.”

På denna sida kan man också läsa:

Eftersom KOL huvudsakligen drabbar rökare och eftersom det tar en viss tid att utveckla sjukdomen är KOL sällsynt hos personer som är yngre än 45 år. Det krävs ofta mer än 20 års rökning innan sjukdomen utvecklats så att diagnos kan ställas.”

Doktorn underströk att hon inte kan tvinga honom att sluta och inte har för avsikt att göra det heller, men hon kan hjälpa honom att sluta om han vill ha hjälp.

Han röker fortfarande, i magiskt tänkande att det räcker om han slutar när han börjar få kännbara symtom, men då har ju processen satt igång och går inte att stoppa, bara att kanske göra långsammare.

Men denna rökning påverkar samlivet också: allt stannar liksom av när han måste ut och röka; man får avbryta filmtittandet, efter varje måltid måste han gå ut och röka, när han blir arg eller irriterad måste han lugna sig med en cigarett.

Här kan man vidare läsa om KOL:

“KOL är en sjukdom som fortskrider långsamt och många märker inte att de börjar bli sjuka. Men parallellt med att lungskadorna blir mer omfattande, minskar lungkapaciteten och patienten upplever detta som andnöd och nedsatt kondition.

Vanliga tidiga symtom är pip i bröstet, upprepade episoder av hosta med segt slem som är svårt att få upp.
Andra symtom är långvariga eller återkommande förkylningar, andfåddhet och täta luftvägsinfektioner. I samband med luftvägsinfektioner får KOL- patienterna ofta olika grader av försämringsperioder, så kallade exacerbationer.

Avmagring, muskelsvaghet, benskörhet och svullnad är ytterligare symtom. Det kan också finnas risk för komplicerade tillstånd som lunginflammation och hjärtsvikt.
Nyare forskning visar att KOL också ofta är kopplat till någon form av hjärt-kärlsjukdom.”

Apropå “Amkmorgon – Kringlan Svensson hotar Åsa Lindeborg”, var del av kommentar:

“… över tid blivit mer och mer utflippad på ett självdestruktivt sätt så det var rätt givet att han inte skulle ge sig förrän han fick sparken.

Det intressanta att diskutera är att mäns självdestruktivitet också innefattar våld mot andra! Att män liksom måste dra med sig någon annan, gärna en kvinna, i det här fallet genom verbalt våld. Den egna svagheten kan inte bäras utan måste projiceras ut. Där har vi patriarkatet tycker jag.”

Hon har introjicerat det han säger?

Han kommer med ganska hemska och sårande anklagelser att hon inte försöker! Men om han riktade spegeln mot sig själv: vad har han egentligen gjort? Hur har han “försökt”? På dryga 3 år inte sökt ett enda jobb med egen maskin. INte på eget initiativ riktigt tagit kontakt med vården om sina problem.

Delvis tror jag det beror på att han är så van att vård kan bli otroligt kostsam därifrån han kommer: i den sjukförsäkringen var självrisken drygt 12 000 kronor. Vilket nog gjort att han och andra med honom dragit sig för att gå till förrän det varit absolut nödvändigt?

Hon pushade för att skaffa svenskt körkort (och betalade det). Hon fixade så han fick börja spela i folkmusikgrupp med en av hennes kolleger… Hon har varit noga med att inte säga

“Titta vad jag har gjort!”

Verkligen försökt avhålla sig från det. Hon har verkligen försökt hitta på sånt som skulle få honom att trivas, velat att han skulle få uppleva intressanta saker, se så mycket av landet som möjligt. Uppleva kul saker!

Nej, hon är inte “perfekt,” men är någon det?

nikotinmissbrukareI

Från Läkartidningen; “Tobaksberoende är starkt …och svårt att bryta”:

“För många är beroendet så starkt att man inte kan sluta ens om det gäller liv eller död.”

Ja, så verkar det vara! 😦

Se också “Tobaksberoende – Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar användning av diagnosen tobaksberoende om tobaksbrukaren upplever att tre eller fler av nedanstående kriterier är uppföljda”:

“*Ett slags tvång eller starkt sug efter tobak.

*Svårighet att hålla konsumtionen på en lägre nivå än normalt.

*Abstinensbesvär vid avbrott i tobaksbruk såsom irritation, tobakssug, hunger, koncentrationssvårigheter.

*Tolerans, ökad konsumtion över tiden.

*Åsidosättande av sociala och samhälleliga plikter på grund av tobaksbruk [ja, det skulle jag vilja säga!].

*Fortsatt tobaksbruk trots vetskap att det orsakat eller förvärrar sjukdom eller annan åkomma [stämmer tyvärr också! 😦 ].

*I Sverige har tobaksberoende diagnosnumret 305B.”

Advertisements

§ 5 Responses to Ojämlika villkor …

  • k says:

    Tänker på:

    “Det intressanta att diskutera är att mäns självdestruktivitet också innefattar våld mot andra! Att män liksom måste dra med sig någon annan, gärna en kvinna, i det här fallet genom verbalt våld. Den egna svagheten kan inte bäras utan måste projiceras ut.”

    Det där med självdestruktivitet och makt; han går ut och röker och detta känns som en demonstration av makt:

    “Du har ingen talan! Jag gör vad jag vill!”

    Och det gör han ju förstås, men det signalerar tycker jag att hon inte är så där särdeles värd att vara rädd om. Livet med henne inte värt att vara rädd om! 😦

    Och jo, det stämmer också (även om jag tror att han kraftfullt skulle förneka det) att mannen måste dra med sig den andra i fallet! Den egna svagheten måste projiceras!

    Jag funderar om hans beteende bottnar i den relation han hade med sin mamma och att denna relation i barnets maktlöshet visat sig framförallt i hans relationer med hans kvinnor.

    Jag har ju hört hur hans förra fru troligen provocerades så väldigt att hon slängde saker efter och på honom. Jag kan sätta mig in i känslan som hans reaktioner skapade!

    På något vis provocerar han (omedvetet) fram liknande reaktioner hos sina kvinnor som han upplevde från sin mamma och detta ger honom “rätt” att skilja sig. Något han inte kunde från sin mamma, men nu som vuxen man har han den makten.

    Kan det ligga något i denna amatöranalys?

    Lite för trött och stressad för att hitta ord… 😦

    • k says:

      Min gamla mamma sa att i en hennes pensionärstidning “Veteranen” skrev de nyligen om att det blir allt vanligare med familjerådgivning för äldre par, par som nått pensionsåldern. Kanske skulle försöka hitta länk till denna artikel!

      • k says:

        Och detta med rökandet: om jag inte håller mig på mattan, inte ställer upp på de krav eller behov han vill ha fyllda då går han ut och röker. Men vadå, mina krav och behov? Har jag uttryckt undrar jag nu? Hur? Men han är så upptagen av sig och sitt och visar inte så mycket intresse, frågar inte… Förvrängd rädsla att tränga sig på; något som jag tror också kommer från familjen…

        Mina ögon vill falla ihop av trötthet och maktlöshet!

        Eller så hotar han med att flytta tillbaka.

        I Veteranen hittade jag detta:

        “Min man har livet igenom haft stora problem med alkohol. Det har alltid känts som om han valt spriten framför familjen.

        Nu känner jag att jag inte orkar fortsätta leva med honom. Men samtidigt förgås jag av skuldkänslor vid tanken på att lämna honom, särskilt nu när han inte jobbar längre och inte har någon annan vid sin sida. Han är beroende av mig.

        Men mina känslor för honom har tagit slut för länge sedan. Mest har jag kämpat för att hålla fasaden uppe inför både barn, barnbarn och vänner. Nu närmar jag mig 67 och vill kunna njuta av livet på mina egna villkor. Men han vill absolut inte skilja sig. Då tar han hellre livet av sig. De senaste två-tre åren har varit extra svåra eftersom han inte går ut längre utan bara sitter hemma, dricker och tittar på film. Hur gör gör jag för att reda ut den här härvan av motstridiga känslor, att vilja lämna men hållas kvar av skuldkänslor?

        Jag är van att ta ansvar och fick ta hand om mina yngre syskon, det tror jag bidrar till såväl min starka ansvarskänsla som till mina skuldkänslor. Jag har alltid tagit hand om andra, inklusive min man. Hur ska jag tänka för att bli av med skuldkänslorna och få kraft att bryta upp?”

        Se vidare “Experten” i “Veteranen.”

        Hur egoistisk är han? Vadå, bry sig om ömsesidigt och vara mån om den andra? Både sig själv och den andra – OCH det gemensamma livet!

      • k says:

        Och varje gång han går ut och röker så känns det ganska HEMSKT! Jag blir både väldigt arg och ledsen! Över denna självdestruktivitet, förvrängd demonstration av makt:

        “Nu har jag makt och du kan inte hindra mig! Jag gör vad jag själv vill!”

        Och det är som ett sätt att straffa en. Vad tyckte han själv om att hans f.d. fru drack så att hon slutligen låg helt redlös?

        Naturligtvis gör han som han själv vill… 😦

        Frihet är väldigt viktigt. Tror oberoende också är det, men han har gjort sig beroende av mig och fortsätter vara beroende och blir han sjuk kommer han definitivt, om inte förr så senare, bli beroende.

        Och precis som när han var beroende av sin mamma då, är han nu beroende (har försatt sig i den positionen och har faktiskt gjort ganska lite för att ta sig ur den!), och den ilska han nog inte kunde visa då kan han visa nu. Då måste han finna sig i både det ena och det andra troligen, men idag som vuxen man vill han finna sig i väldigt lite!?

        Men de här demonstrationerna, av att han nu minsann har makt och gör som han vill, slår tillbaka både på honom, den han lever med och den relation, de relationer han är i. Allra mest mot den som står honom närmast. Och gör den väldigt svår.

        Vadå, ha kul ihop? Njuta av livet? Ha idéer om livet att sträva mot? Ha mål och planer och försöka förverkliga dem?

        Rökningen skadar både hälsan och kostar också pengar. Jag gjorde ett snabbt överslag över kostnaderna och på ett år kostar cigaretterna lika mycket som en flygbiljett till USA skulle kosta.

        Jag har också försökt underhålla kontakterna med hans familj och vänner i USA; skickat presenter och kort. Presenter till hans lilla barnbarn och hens familj. Försökt att pusha att pappan ska ta kontakt med sin son och inte bara vänta på att sonen ska ta kontakt, vilket inte händer. 😦

        Det är så trist alltihop! 😦

    • k says:

      Det uttryck hans första fru * använde nu när hon svarade honom på en kommentar i socialt forum var att hon bröt upp p.g.a. hans disgruntleness, vilket betyder missnöje eller otillfredsställelse! Så den fanns där redan då, för nästan 40 år sen. En liten tröst i allt!

      Tror att detta missnöje och denna otillfredsställelse handlar om honom själv!? Kanske gör den något lättare att uthärda, men det är jättetråkigt om det är så! Gnällandet och missnöjet och otillfredsställelsen kommer kanske mest från honom? Och det kolliderar med mitt behov av att ge honom något som är så bra som jag nånsin kan, dvs göra honom nöjd och glad och lycklig och tillfredsställd? Och detta kanske har med MITT förflutna att göra? Vilken är mitt ansvar när det gäller en annan vuxen människa? Och vad är dennes eget ansvar? Något att fundera på?

      * Denna kvinna har jag träffat och hon var lite snorkig, snobbig. Landskapsarkitekt, men kommer från farmarfamilj, som sambon säger. Farmarflicka.

      Hans andra fru gillar jag mycket mer. Man kan säga att vi är goda vänner.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Ojämlika villkor … at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: