Mer om kommunikation – och sund självhävdelse …
August 16, 2015 § 9 Comments
Stand firm when you need to.
Fortsättning på föregående bloggpostning om empati och kommunikationsklimat i olika sammanhang, från det minsta till kanske det största, från relationen mellan två, via det på en arbetsplats till hela samhället och världen.
Började fundera över detta med “assertiveness” eller “självhävdande” och sökte på detta. Gjorde en snabb översättning från artikel på wikipedia (och denna översättning inkluderar kanske min egen tolkning; det var inte helt lätt att översätta korrekt. Jag var osäker på hur jag skulle översätta vissa begrepp. Så med den brasklappen…):
”Självhävdelse är den egenskap där man är säker i sig själv och har tillit till sig själv utan att vara aggressiv. I psykologin och psykiatrin är det en förmåga som man kan lära sig och ett sätt att kommunicera. /…/
… en form av beteende som karaktäriseras av tillitsfullt/säkert deklarerande eller bestämt påstående utan att behöva komma med bevis; fastställande personens rätt eller sätt att se utan att vare sig aggressivt hota den andres rättigheter (genom att anta en position av dominans) eller undergivet tillåta en annan att ignorera eller förneka ens rättigheter eller sätt att se.”
Men om man inte har den självsäkerheten: behöver nån alls ta hänsyn till detta?
Vidare:
”Under andra hälften av 1900-talet pekades självhävdelse av många experter på personlighetsutveckling, av beteendeterapeuter och kognitiva beteendeterapeuter ut som en förmåga som kan läras ut .
Självhävdelse kopplas ofta till självförtroende.”
Finns det miljöer som är bättre eller sämre vad gäller att få människor att blomma ut och verkligen respektera varandra och kommunicera och där olikheter verkligen tillåts? Där självförtroende kan växa? Äkta självförtroende växa?
Hur samarbetar man? Där alla ses, där alla informeras (där informationen är god och öppen), där rimliga normer blir bekräftade? Där dialog inte kvävs (där man lyssnar på varandra och inte bara klipper av och säger att ”Vad? Detta problem har inte jag!” Betyder detta att det inte finns och inte bör beaktas?), där ingen luras att tro att man MÅSTE välja mellan två inte särskilt bra saker osv?
Har precis läst Astrid Lindgrens dagböcker från andra världskriget. De visar på “bristande” kommunikation (och vad barnslig “självhävdelse”) kan leda till?
Alice Miller skrev om Hitler och den troliga orsaken till att han blev den han blev och hur det var möjligt att han lyckades förleda en hel nation (det tyska folket och också individer i andra länder, vilket Lindgrens krigsdagböcker också ger vid handen). Se Miller i essän “Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation?”
När jag letade vidare hittade jag detta om “Assertiveness Traing” på American Management Associations web (finns tydligen behov av detta med självhävdelse både här och där, även i ett land där man tror att alla är tuffa och går runt och hävdar sig själva hela tiden 😉 ):
”När nyheter om dålig ekonomi skapar kaos och osäkerhet på arbetsplatser är det viktigare än nånsin att veta hur man ska hävda sig effektivt.
I detta seminarium kommer du att få kraftfulla verktyg för att förbättra dina förmågor att hävda dig själv, vilka kan hjälpa dig att handskas med konflikter på alla nivåer i organisationen [man behöver också utveckla förmågan att inse när det är konstruktivt att hävda sig och ifrågasätta eller peka på saker som man reagerar emot och när det snarare vore destruktivt].
Du får upptäcka nya tekniker hur du kan bli en självhävdande kommunikatör, få sätt att handskas med att ta emot och ge feedback och lyfta upp arbetsplatsens oskrivna lagar när professionalism och självhävdelse krävs [hur man bemöter varandra och de ‘avnämare’ man har t.ex.].
Du kommer att få fastställa/identifiera de områden där du har dina styrkor och där du har vuxit när det gäller denna viktiga förmåga och förstå hur sociala stilar påverkar självhävdande beteenden och du kommer att få glädje av att lära dig hur man löser konflikter.
Totalt sett kommer du [förhoppningsvis] att förbättra dina förmågor att hävda dig [vid behov och också reagera om nån annan blir avklippt när den tar upp ett problem eller uttrycker en åsikt], så att du kan utnyttja dessa förmågor direkt i jobbet [om det har utsikt att leda till något konstruktivt, annars bör man nog lägga ner hela projektet. Medvetenhet om att det finns problem tror jag trots allt kan vara viktig, om inte annat så för ens egna känslor av mer eller mindre diffust obehag].”
Hittade också detta “Assertiveness – Working WITH People, Not Against Them”:
“Is the boss who places a pile of work on an employee’s desk the afternoon before that employee goes on vacation being assertive? Or, is the employee who is about to go on vacation being assertive when she tells the boss that the work will be done upon her return?
It’s not always easy to identify truly assertive behavior. This is because there is a fine line between assertiveness and aggression. Some definitions are helpful when trying to separate the two:
Assertiveness is based on balance. It requires being forthright about your wants and needs while still considering the rights, needs, and wants of others. When you are assertive, you ask for what you want but you don’t necessarily get it.
Aggressive behavior is based on winning. It requires that you do what is in your own best interest without regard for the rights, needs, feelings or desires of others. When you are aggressive, you take what you want regardless, and you don’t usually ask.
So, that boss was being aggressive. Yes, he had work that needed to be done. However, by dumping it on his employee at such an inappropriate time, he showed a total lack of regard for the needs and feeling of his employee.
The employee on the other hand, demonstrated assertive behavior when she informed her boss that the work would be done, but it would be done after she returned from vacation. She asserted her rights while recognizing her boss’ need to get the job done.
Being assertive is not necessarily easy, but it is a skill that can be learned. Developing your assertiveness starts with a good understanding of who you are and a belief in the value you bring. When you have that, you have the basis of self-confidence.
Assertiveness helps to build on that self-confidence and provides many other benefits for improving your relationships at work and in other areas of your life as well./…/
When you act assertively you act fairly and with empathy. The power you use comes from your self-assurance and not from intimidation or bullying. When you treat others with such fairness and respect, you get that same treatment in return. You are well liked and people see you as a leader and someone they want to work with.”
Behöver man vara omtyckt alltid eller av alla, heller?
Miljön kanske också måste vara sån att man lyssnar på varandra och inte bara klipper av:
“Det problemet har jag aldrig mött!”
“Det problemet har inte jag!”
“Det var dumt tänkt/sagt! [det behöver vi inte befatta oss med]”
Få den som tar upp något att känna sig dum kanske. Är miljön sån kanske folk undviker att ta upp saker…
Jag tycker det är ganska tröttsamt med självhävdelse omkring mig; som handlar om att framhålla sig själv och de sina, där man inte är särskilt intresserad av andra och inte riktigt ser andra. Eller kanske bara vissa!
Hur går det för dem som visar civilkurage och säger ifrån? Kurage kommer från franskans cœur, vilket betyder hjärta. Ja, hur är det med civilkuraget? Och är ensam stark?
Ulf Lundén skriver i recensionen “Bryt tystnaden på arbetsplatsen” om boken “Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, del tre”:
Man kan bland annat också läsa:
Här andra Röster om Slutsnackat.”
Enskilda individer och kollektiv borde inte vara motsatser, borde kunna existera samtidigt. Behöver inte vara motsättningar…
Jag fortsätter läsa “Empati – det som håller världen samman” och det väcker en massa tankar. Bl.a. slog det mig apropå något som stod i början av boken: självutveckling är på modet (eller hur de uttryckte det?). Och jag tänkte:
Och så spårade jag in på delvis annat (eller inte?):
Bidrar detta med individuell lön till känslor att vi inte gör tillräckligt? Inte duger? Måste bli bättre?
Kanske inget fel i sig, men har detta alltid en positiv inverkan? På oss eller i slutänden det vi gör?
Men de får väl skylla sig själva kvinnorna, om de gör mer än de måste!?
Och apropå det med av klippa av:
Kollega ang. att annan kollega har oerhört svårt att sova natten före en mötesdag:
Ett välkommet avbrott och andrum. Ja, okej! Det sas dock på ett väldigt avfärdande sätt!
Att den kollega som har svårt att sova jobbat betydligt längre på denna arbetsplats och i detta jobb kan nog ha viss betydelse?
Jag reagerade dock för mig själv. Sa inget.
Handlar det om att “shame” den som har ett problem? Och de som hörde detta och också tycker mötena är en plåga kanske tiger och tror att det är något fel på dem.
Den som ifrågasätter blir sanningssägaren som “alla” tar avstånd för? Ingen skulle erkänna att de också känner liknande saker?
Kan det vara en bidragande orsak till att mötena känns så OERHÖRT plågsamma? Att denna person sover så dåligt, för hen får väldigt lite bekräftelse på att hen inte är helt ensam i denna känsla?
Var reaktionen från kollegan särskilt empatisk eller respektfull för en kollegas känsla? I all synnerhet som denna person tydligen upplever mötena som SÅ meningslösa och plågsamma?
Naturligtvis kanske den sistnämnda kunde försöka inta en annan attityd (koppla bort hela mötet och bara sitta av det, eller något, vilket jag också tror hen försöker, men ändå inte lyckas).
Jag undrar om detta är ett symptom på ett kommunikationsproblem som hela arbetsplatsen lider av!? Något som skulle behöva komma upp på bordet? Synliggöras? Och därmed bli möjligt att åtgärda!
Men jag tror att folk i gemen förnekar att det existerar några stora problem.
Så, vem har rätt och vem har fel?
Majoriteten har rätt?
Och som ytterligare “lök på laxen” ställdes ytterligare krav ovanpå alla andra som gradvis lagts på oss under ett stort antal år. Och inte minst erbjöd det ingen lösning på det som troligen är problemen.
En föreläsare anlitades ang värdskap. Nu skulle vi lära oss att le och bli välkomnande “värdar”! 😦 Blaha, blaha!
Identifikation (eller undersökning) av hur vi fungerade och vilket klimat vi verkar i och åtgärdande av DET hade kanske varit betydligt effektivare och kanske i hög grad kostnadsbesparande? Vad kostade föreläsaren? Och vilka blir kostnaderna för det som inte åtgärdats, men som kanske HADE kunnat åtgärdas?
Något som hade gjort fler glada – och därmed naturligt leende!?
Jag tänker på det Malin Ullgren skrev ang Barbara Ehrenreichs bok “Gilla läget”:
Och det kanske inte bara är “att välja glädje”!
Precis: en maktdemonstration var det!
Precis: bara ditt eget fel! Och visst: som vuxen har vi ett ansvar för oss själva, men det finns saker som vi inte rår på! Och ensam är inte alltid stark! Strukturer kan vara såna att vi inte rår på dem själva, ensamma.
Och också; att känna sig som ett offer är förbjudet, även om vi faktiskt skulle råka vara offer!
Och boken “Att välja glädje” är också en bok som “anbefallts”…
Ehrenreich påpekar också att i positiv-tänkande-kulturen-USA förskrivs mest antidepressiv medicin per capita än i något annat land, vilket kanske förefaller paradoxalt? Men om man inte lyckas vara så där positiv jämt kanske man snarare blir ännu mer deprimerad?
Om ens ifrågasättande lyssnas på kanske man blir mindre kritisk? Om man inte får vara “kritisk” kanske man har anledning att vara kritisk?
Och hur mycket energi går åt att skärskåda sig själv?
Chefer som har favoriter och/eller lyfter fram någon speciell riskerar skapa onödiga samarbetsproblem. Och kom att tänka på Unni Drugge som skrev så bra i bloggpostningen “Mer avund åt folket”:
Så bra sagt! Och detta används för att prata bort att man är orättvis, av den som är orättvis!
Ja, vill man skapa ett gott klimat (i familjen, på arbetsplatsen, i samhället) så försöker man behandla alla juste och favoriserar inte någon! Verkligen juste! Detta gynnar troligen hela arbetsplatsen, samhället och viljan att samarbete! Gynnar bry-sig-om!
Barnläkaren Lars H. Gustafsson i boken “Lotsa barn” (s. 86) om:
Och här “6 steg för att du ska hinna vara lärare”:
Från “Decision latitude, job demands, and employee well-being”:
[…] “You need to practice self-assertion,” […]
Reblogged this on reflektioner och speglingar – Alice Miller II… and commented:
Detta skulle jag vilja översätta mer om. Nästan tre år efter denna postning.
Hur tar man upp saker, hur man bemöter saker. Annat jag också skulle vilja översätta. Om skillnaden mellan att lösa eller hantera konflikter. John Gottman menar att det borde handla om det senare. I parrelationer, men kanske också i en massa andra sammanhang, på olika nivåer!? Och precis som i parrelationer så finns det lös- och olösbara problem i andra sammanhang också!?