Om att bry sig om …

August 13, 2015 § 10 Comments

Good_Will_Hunting_theatrical_poster

Såg “Good Will Hunting” igårkväll. Om en ung man som strävade efter att hitta en perfekt partner och själv bli perfekt (mänskligt); få en perfekt relation. Av rädsla att bli övergiven gjorde han slut med sin flickvän.

Han var själv övergiven, ganska ordentligt, och jag undrar över vad han fått med sig tidigt i livet. Knappast “perfekta” föräldrar! *)

Tror mig uppleva något liknande: vår relation är inte perfekt anser min partner och när det kritiseras handlar det om mig: är det jag säger fel, hur jag svarar är fel, hur jag är är fel osv. Jag borde göra annorlunda. Nu kan jag inte låta bli att undra varför man stannar hos en sån person, som man så ofta vill förändra och göra om till någon annan? Begriper det inte. 😦

Trots detta klankande får jag inte vara osäker. Och (alltför) säker får jag heller inte vara. Vad återstår? Får jag alls finnas.

Som kvinna får man varken vara för säker (eller högljudd) och man får heller inte vara osäker (och säga “jag vet inte” i var och varannan mening, för att liksom släta över sitt tyckande). Får man ha starka åsikter? Lyssnas det på dessa? Bemöts de? Det man brukar kalla dubbelbestraffning.

“Att försätta någon i en situation där de nervärderas eller straffas oavsett vilket handlingsalternativ de väljer. Man blir maktlös – Damned if you do and damned if you don´t.”

På länkad sida kan man också läsa om fem bekräftartekniker:

  • Synliggörande
  • Respekterande
  • Informera
  • Dubbel belöning
  • Bekräfta rimliga normer

Låter som väldigt bra tekniker: visa omsorg, respekt aktning och bry sig om. Tekniker som får människor att växa och blomma – och troligen ge tillbaka!?

Fler härskartekniker från “Det osynliga våldet”:

Påförande av skam och skuld

Tex antyda att det någon utsätts för är deras eget fel. Ofta i kombination av förlöjligande och dubbel bestraffning. Den som skuldlägger vill säkert själv slippa ta ansvar. Används ofta mot personer som ställer krav och obekväma frågor. Ta stöd av någon du litar på för att analysera situationen. Konfrontera den som lagt på dig skuld och redogör för hur du ser på saken.

…och några till

Tolkningsföreträde

När någon tar sig rätten att avgöra vad som räknas som ovidkommande frågor, vad som är viktigt i sammanhanget. Resultatet blir att dialogen kvävs. Relatera till begrepp som öppenhet, högt i tak, lyhördhet, se till andras behov, ömsesidighet…

Och vidare:

Tillmötesgående motstånd

Mycket snack men… – Jag förstår vad du menar, det tål att tänkas på, det låter bra, jag ska tänka på saken – för att sen inte agera/återkomma i frågan.

Ospecificerad kritik

Att kritisera någon/något utan att svara på vad/hur/varför – Du har fel! – Varför? – Inser du inte det själv så är det lönlöst att försöka förklara/det borde du kunna lista ut själv..

Felfinnaren

Får andra att förlora balansen genom att ständigt påtala fel och brister och påpekar varje litet misstag denne gör, och förstorar upp dem. Att ständigt känna sig påpassad är nedbrytande, och att försöka vara perfekt är extremt energikrävande, för att inte glömma omöjligt./…/

Snabba beslut

Beslut stressas fram ibland med inslag av ‘dimridåer’, dvs att viktiga aspekter döljs i stor mängd förvirrande och/eller förvanskad information. Eller med hjälp av gammal hederlig försäljningstaktik, till exempel att man får ett antal förslag presenterade för sig och ska luras att tro att man måste välja ett av dem.”

I mitt jobb så är troligen också tro på en själv ganska viktigt för goda resultat. Som musiker. Tror man på sig själv presterar man betydligt bättre. Är man säker på sig själv så funkar det bättre.

Se vidare “Lär dig känna igen härskarteknik på jobbet.” 

Om filmen kan man läsa.

“Lambeau [Stellan Skarsgård, som spelar matematiklärare på universitet] calls on Dr. Sean Maguire ([Robin] Williams), his estranged—and much more grounded—college roommate, who now teaches psychology at Bunker Hill Community College.

Unlike the other therapists, Sean actually challenges Will’s [Will Hunting, den briljante unge mannen i filmen] weak defense mechanisms, and, after a few unproductive sessions, Will begins to open up.

Will is particularly struck by Sean’s story of how he met his wife by giving up his ticket to the historic sixth game of the 1975 World Series after falling in love at first sight.

Sean neither regrets his decision, nor does he regret the final years of his marriage when his wife was dying of cancer.

This encourages Will to build a relationship with Skylar [kvinnan Will inleder ett förhållande med], though he lies to her about his past and is reluctant to introduce her to his friends or show her his rundown neighborhood.

Will also challenges Sean to take an objective look at his own life, since Sean has been unable to move on from his wife’s death.”

Så inte bara Will öppnar upp, utan också hans terapeut.

Chafing under Lambeau’s high expectations, Will makes a mockery of job interviews that Lambeau arranges for him.

When Skylar asks Will to move to California with her, he panics and pushes her away, revealing that he is an orphan and that his foster father physically abused him.

Skylar tells Will that she loves him, but he denies loving her and then leaves. He next storms out on Lambeau, dismissing the mathematical research he has been doing.

Sean points out that Will is so adept at anticipating future failure in his interpersonal relationships that he deliberately sabotages them in order to avoid emotional pain.

When Will refuses to give an honest reply about what he wants to do with his life, Sean shows him the door. Will tells Chuckie he wants to be a laborer for the rest of his life;

Chuckie responds that it would be an insult to his friends for Will to waste his potential and that his fondest wish is that Will should leave to pursue something greater.

Will walks in on a heated argument between Sean and Lambeau over his future. Sean and Will share that they were both victims of child abuse.

Sean helps Will to see that he is a victim of his own inner demons and to accept that it is not his fault. Will decides to accept one of the job offers arranged by Lambeau.

Having helped Will overcome his problems, Sean reconciles with Lambeau and decides to take a sabbatical to travel the world.

When Will’s friends present him with a rebuilt Chevrolet Nova for his twenty-first birthday, he decides to pass on his job offers and drive to California to reunite with Skylar. Sometime later, Chuckie goes to Will’s house to pick him up, only to find that he is not there.

Sean comes out of his house and finds a letter from Will in his mailbox, which tells him he is going to see Skylar, much to his pleasure. In the final scene, Will drives away into the sunset.”

Advertisements

§ 10 Responses to Om att bry sig om …

  • k says:

    Om Matt Damon, som spelar Will i filmen och som skrivit storyn tillsammans med Ben Affleck.

    Är filmen delvis en skildring av honom själv?

    Ben Affleck, som spelar Chuckie i filmen och som skrev manus tillsammans med Damon, är visst barndomskompis med Damon.

  • k says:

    Hur kan man leva ihop med en som man irriterar sig på så ofta som sker i detta fall?

    Och om jag nu utstrålade osäkerhet: är det riktigt juste att klanka så på en? Eller är det så att jag är alltför säker? Jag behöver bli lite mindre säker? Inte tro för mycket om mig? Nej, är det det: jag tror för mycket om mig? Och det kan inte vara hälsosamt!???

    Nej, jag borde ta hand om och värna mig och mitt mycket, mycket mer? Andra får väl ta hand om sig och sitt! I all synnerhet om de är vuxna människor!

    Lite befriande: vilka skyldigheter har jag egentligen? Exakt lika många (eller få) och stora (eller små) som andra? Tar av mig lite ansvar??? Och då blir bördan på mina axlar mindre? Jag kan vara lite mer egoistisk och sätta mitt huvud högre?

    • k says:

      Hur kommunicerar vi med varandra egentligen?

      Jag berättade att jag hittat de kort jag trodde var förlorade från vår tripp norrut (och saknade) och lade till:

      “Minns du?”

      eller något liknande. S. förstod inte. Istället för att fråga började han kritisera mitt sätt att uttrycka mig.

      Vad gör detta hackande och kritiserande med mig började jag nu fundera. Och jag började fundera över hur folk kommunicerar med varandra i allmänhet. Håller kanske många på så här i större eller mindre grad?

      Och vad skapar det? Vad gör det för relationen, förutom för båda inblandade individerna? För större sammanhang? För ett helt klimat på en arbetsplats, i ett samhälle osv?

      Jag har fått boken “Empati – det som håller världen samman”. Kanske kan klargöra något av det jag skriver ovan? Och ge idéer om hur man kan hantera detta.

      Om denna bok kan man läsa:

      “Boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man kan förbättra kontakten med sig själva och med andra. Empati handlar om inlevelseförmåga, med allt vad det innebär, så som medkänsla, förståelse och samhörighet, det som binder ihop och håller samman den mänskliga gemenskapen.”

      • k says:

        Jag är ju redan inte världens mest störtsäkra, så jag behöver kanske inte höra nu och då att det jag säger och gör är fel och borde ändras… Det som klankas på är ju inte att jag skadar någon eller är dum! Att klanka på är kanske heller inte den bästa metoden för att få någon att ändra sig! Kärlek är kanske en bättre metod?

      • k says:

        Ja, som är citerat ovan angående felfinnande:

        “Felfinnaren

        Får andra att förlora balansen genom att ständigt påtala fel och brister och påpekar varje litet misstag denne gör, och förstorar upp dem.

        Att ständigt känna sig påpassad är nedbrytande, och att försöka vara perfekt är extremt energikrävande, för att inte glömma omöjligt.”

        Den energin kunde jag använda på något helt annat, that’s for sure!

      • k says:

        Jag tror också att det där med att vara/inte vara “perfekt” och behovet av något/någon “perfekt” handlar om tidiga relation. En viktig, nära person som inte var “perfekt” och en relation som inte var särskilt “perfekt”? Som saknade förmåga att ge det som barnet hade behövt? En person som själv krävde perfekthet från barnet? Men tyvärr tror jag inte några “perfekta” relationer eller människor existerar. Att det blir kollisioner och kommunikationsproblem är inte nödvändigtvis tecken på att relationen “inte är perfekt.” Barnet hade behövt en “perfekt” relation, men den vuxne behöver det inte alls på samma sätt, för som vuxen kan man i högre grad själv tillfredsställa sina egna behov. Eller borde kunna det?

  • k says:

    Jag tänker också vidare: hur kommunicerar vi på mitt jobb? På ett sånt sätt så att det verkligen sker ett utbyte? Att vi verkligen lyssnar och tar in det den andre säger?

    På möte igår tog en kollega upp ett problem hen hade. En annan kollega bara avfärdade det med att hen inte kände igen detta problem. Istället för att fråga och lyssna och försöka ta in.

    Nu blir det ett avklippande och den som klipper av kanske framstår som en som inte har problem? Den som blir avklippt kanske lätt skäms för att alls ha tagit upp ett problem. Allra helst när ingen annan tycks ha det?

    Känner sig kanske osedd och går kanske därifrån och skäms och tror det är något fel på den själv. Inte grogrund för att växa.

    Och det kan väl hända att problemet är “individrelaterat” eller om man kunde börja prata om det kanske fler har liknande eller motsvarande problem, som i bästa fall kanske skulle gå att lösa.

    Kunde kommunikationen bli sån så folk kan slappna av och bara vara – vilket jag tror skulle kunna vara en verklig grogrund för kreativitet och utveckling på både kort och lång sikt.

    Skulle detta gynna hela vår arbetsplats? Och kanske många andra arbetsplatser.

    Jag är oerhört trött på dem som måste hävda sig och pratar om sig och sitt ofta och framhåller sig och de sina och gör reklam för sig själva och de sina. Kanske i all synnerhet för att de inte är särdeles intresserade av andra.

    I krönikan “Överflödig selfiepinne på ett förbrukat jordklot” skriver Ulf Lundén:

    “Gatuförsäljarna i Rom springer omkring och kränger den nya flugan på turiststråken. Solglasögonen är passé. Det som är inne för dagen är selfiepinnar.

    De finns i olika versioner. Den sätts fast på den så kallade smarta telefonen. Med pinnen kan du ta stadiga självporträtt och gruppfoton. Häromdagen snackade jag med en gammal kompis. Han sade kort och lakoniskt:

    – Det sista jag skulle ta bild på är mig själv.

    Jag skrattade gott. Ju äldre man blir desto mer sällan vill man se sig själv. Spegeln utgör ett nödvändigt ont när skäggstubben skall trimmas.

    Och vilken härligt befriande kommentar i dessa tider av gränslös narcissism.

    Om vi inte besinnar oss har vi snart en ny folksjukdom i antångande – narcissistisk personlighetsstörning, en extrem känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, sjukligt behov av att befinna sig i centrum och fullständigt brist på empati./…/

    I torsdags, den 13 augusti, gjorde mänskligheten av med hela årets ekologiska budget. Här i Sverige lever vi som vi hade tillgång till snart fyra planeter.

    Nu lever vi på lånat kapital. Det har gått raskt utför. I mitten av 1970-talet levde människan globalt sett inom planetens gränser. I dag skulle det krävas minst 1,5 planeter för att återskapa resurserna som går åt till vårt nuvarande ekologiska fotavtryck.

    Orsakerna är flera som växande befolkning, fördubblade koldioxidutsläpp från fossila bränslen och ökad materiell konsumtion.

    Enligt forskarna i nätverket Global Footprint Network, som samarbetar med WWF, har den ekologiska skuldens dag flyttats från oktober till augusti på bara 15 år. Forskarna varnar för skenande klimatförändringar.

    Det är skrämmande läsning. För att nuvarande nivåer av koldioxidutsläpp skall sugas upp behövs det dubbelt så mycket skog jämfört med vad jorden har i dag.

    Samtidigt kräver människosläktet ständigt växande utrymme för att odla mat, producera material och bevara livsviktiga ekosystemtjänster som pollinering och vattenrening.

    Budskapet är lika enkelt som svårt att stoppa. Vi kan inte pumpa upp mer fossila bränslen. Vad gör den annars så stora gapande pöbeln på sociala medier när nyheter om klimathotet publiceras?

    Tja, som vanligt, orienterar sig främst med hjälp av känslor – inte fakta och förnuft. Det slutar förstås i förnekelse och kommer inte att väckas till liv förrän norra halvklotet står inför en ny kategori människor på flykt. Denna gång klimatflyktingar.”

    • k says:

      Är detta applicerbart på om man tar upp något som man har problem med i jobbet:

      “Tolkningsföreträde

      När någon tar sig rätten att avgöra vad som räknas som ovidkommande frågor, vad som är viktigt i sammanhanget. Resultatet blir att dialogen kvävs.

      Relatera till begrepp som öppenhet, högt i tak, lyhördhet, se till andras behov, ömsesidighet…”

      Ja, dialogen kvävs! Den person som reagerar så bidrar inte till ett gott kommunikationsklimat! Bidrar INTE till god dialog!

      Skulle kommunikation(sträningen) kunna utgå från:

      “Bekräftartekniker:

      *Synliggörande
      *Respekterande
      *Informera
      *Dubbel belöning
      *Bekräfta rimliga normer”

      Som skrivs om i ursprungspostningen? Att man lyssnar, frågar osv.

      Skulle jag kunna bidra till att inte vifta bort? Till att respektfullt bemöta? Till synliggörande? Inte osynliggörande eller påförande av skam och skuld?

      Skulle hela vår arbetsplats må gott av mer av detta? Ja, tveklöst! Det tror jag! Skulle göra att prestationerna förbättras, kanske avsevärt, och arbetsglädjen skulle öka, också kanske ganska avsevärt?

      Jag tror många skulle slå ifrån sig, förneka detta behov dock:

      “Vad? Nej, såna problem har vi inte!”

      Vilket är just det jag skrev om ovan och bekräftar kanske också känslan att detta är ett problem: att vifta bort, få den som för upp frågan att känna sig skamsen och dum?

      Stämmer det: att detta inte är något problem värt att ta upp? Jag undrar…

      • k says:

        Och om man då skulle påtala problemet; är risken att man får svaret:

        “Nej, JAG försöker inte ‘shame’!!!”

        Nej, INGEN kommer att bli “perfekt” och ingen relation kommer att bli “perfekt”! Är det nödvändigt? I vilken grad måste en relation vara perfekt? Varifrån kommer behovet av en “perfekt relation” – och partner? Men, jo, kan vi förbättra vårt kommunicerande och förbättra vår relation, om så är nödvändigt.

  • […] på föregående bloggpostning om empati och kommunikationsklimat i olika sammanhang, från det minsta till kanske det största, från relationen mellan två, via […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Om att bry sig om … at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: