Manligt-kvinnligt?

January 31, 2015 § 5 Comments

att-foda-ett-barnLäser Kristina Sandbergs “Att föda ett barn”. Om hyckleriet någon generation tillbaka när en kvinna blev med barn före äktenskapet…

Nu några andra reflektioner…

-Efter lunch skulle jag vilja låta maten sjunka en halvtimme eller så och sen ta en promenad. Har du lust att följa med? sa jag.

-Mja, jag vet inte…

-Nädå, du behöver inte! Jag kan gå själv.

När det väl var dags att gå ut, så verkade det som om han tänkte följa med, men frågade först var vi skulle gå.

-Var tycker du? replikerade jag. 

-Runt sjön!

-Okej, det låter bra!

Orolig att vi skulle ta en längre promenad. Vi går inte ut och går spontant. Går ut och ser varthän stegen bär. Det ska helst planeras i förväg.

-Kan vi gå förbi macken och köpa batterier? undrade jag på väg ut i hallen för att hämta täckbyxorna från hallhyllan.

Telefonsvararen har varit utan batterier ett långt tag och de batterier som fanns i den hade börjat läcka.

-FUCK!!!!!!!! hörde jag i köket.

Håhåjaja, då måste han börja leta i kökslådan om vi inte har batterier eller hur många vi har och hur många vi borde köpa.

Han kunde inte lugnt och sansat säga:

-Men vänta! Jag kan kolla i kökslådan, om det finns några där!

Jag väntade med mina täckbyxor i handen medan han rörde om i lådan. Det fanns bara två batterier och telefonsvararen behöver tre.

-Äsch, vi skippar det!!! sa jag. 

Så gjorde jag ansatser att dra på mig täckbyxorna.

-Ska vi gå redan? undrade han.

-Nejdå,det behöver vi inte! svarade jag och började bli arg och less. Det är en massa väntande här. 

Till saken hör att jag skulle ha köpt och betalat dessa batterier.

Mitt mod började sjunka, liksom min lust att gå ut.

-Vad är det? undrade han när vi så hade gått ut genom dörren. 

Jag hade absolut inte lust att starta någon som helst argumentering. Kände att en sån inte skulle leda till något. Hade ingen lust att le eller kvittra och när vi traskade där i snön runt sjön kände jag mer och mer att jag ville gå själv. Ville be honom dra dit pepparn växer.

Till slut blev det ju en batalj.

-Efter det där Fuck! så var det frid och fröjd för mig! No hard feelings!

eller hur han nu uttryckte det. Jag visste inte vad jag skulle säga. “För dig var allt okej, men för mig var det inte det! Jag hade svårt att le och låtsas som inget!”

-Du är trött nu!??? sa han.

Så vadå? Undra på att du (över)reagerar???

Jamen, då kunde han kanske tänka sig för litet? Och inte uttrycka sig så: FUCK!!!!!!!

Tänk så skönt, om det bara var att svära litet och så är allt bra! jag kanske ska testa det?

Denna behandling gör att jag känner som om jag är den mest svårsamarbetade, som om det inte går att prata med mig lugnt och sansat? Som om jag alltid måste få saker gjorda precis på mitt sätt. Som om jag inte är det minsta flexibel?

Jag funderade om han ser sin mamma och kanske också tidigare fru i mig. Projicerar de erfarenheter och upplevelser han haft med dem? Väntar sig att jag ska reagera som de reagerade? Och jag funderar också på vad han har lärt sig tidigt kanske om att avreagera sig? I sin akademiska övre medelklassfamilj, där han gjort en klassresa neråt och jag fortfarande hör till nån slags medelklass (kan känna igen mig i Kristina Sandbergs bok).

Vi är väldigt olika: jag är snabb och handlingskraftig, han seg på nästan alla sätt. 😦 I höst visade det sig att han har underproduktion i sköldkörteln och jag undrar hur det inverkar på segheten. Känner att det skulle finnas information för anhöriga och familj, så man vet hur man ska handskas med en person med dessa “problem”? Jag började undra om han hade en begynnande demens. Och så kanske är?

Börjar också få litet svårt för män på jobbet också. De slipper undan med sånt som vi kvinnor inte riktigt skulle slippa undan med känns det. Och vi lever inte på 30- eller 40-talet!

I torsdags, när jag hade ett möte tidigt på morgonen, och sen en timme att värma upp inför en konsert och sen var ansvarig för lunchkonsert och på eftermiddagen följde upp med ca 10 elever, så ramlade ett mejl ner i mejlboxen från manlig samarbetspartner som skrev:

“Hej!

Jag har glömt att skriva fika lista. Vad gör vi? Hinner du skriva en? Jag går nu, hinner inte. Shit.”
Och så underskrivet med namn. Jag spelar med den grupp som denne man leder och repetitionerna inleds med fika. I mitt tjänsteinnehåll står det INTE att jag är ledare för denna grupp. Det står bara att jag har ackompanjatlrstimmar och det är inte ens specificerat vilka jag ska kompa. Vi skulle repa dagen därpå, en fredag.
För ett drygt år sen fick jag ett väldigt otrevligt mejl från denne person; han var inte nöjd med mina insatser. Vi försökte reda ut detta tillsammans med vår chef, men jag tror inte vi gjorde det riktigt bra…
Till saken hör att jag på fredagar har fjorton elever mellan kl 8.20 och 15.30 och sen tar jag mig till ett annat ställe för rep med gruppen som behövde fika. En grupp med jättefina ungdomar, som jag verkligen gillar att spela med.
Mejlet jag fick gjorde mig oerhört arg!
Liten utgjutelse här… Tja, ganska lång! 😉
Advertisements

§ 5 Responses to Manligt-kvinnligt?

  • k says:

    Jag sa klart och tydligt och med verkligt eftertryck:

    “Jag vill INTE höra ‘FUCK’! igen!!!!”

    Jag går inte och svär tyst, men hörbart, nånsin, men tycker jag skulle kunna ha anledning till det. Vilket jag också sa. Men jag är inte perfekt!

    Jag har verkligen försökt att göra tillvaron så bra som möjligt för honom, försökt att inte pressa eller stressa: velat att vi ska kolla på intressanta saker, ge honom upplevelser som han kan vara glad över. Velat att han ska ha det bra! Och med glädje kunna visa vänner och syskon i USA att han har det ganska bra här. Får uppleva intressanta saker!

    Jag har verkligen ansträngt mig med det… Men jag påstår som sagt därmed inte att jag är perfekt.

    Jag står för allt, utom för hans bidrag till maten. Han nallar av de pengar han hade efter det hus han och hans förra fru sålde, för att bidra med 2 000 kr per månad för mat. Och sen går pengar till cigaretter. När jag såg kostnaden för ett paket samt kunde grovt uppskatta kostnaden utifrån den förbrukning som han verkar ha, så röker han upp det en flygbiljett tur och retur till USA skulle kosta (den biljett som jag köpte när vi var över för två år sen)! Han har också själv betalat tandläkaren och besök på vårdcentralen, med rätta, när han fortfarande har pengar! Det är allt! Och jag är ju inte högavlönad. Det var oroligt i början, hur vår ekonomi skulle bli… Press på mina axlar…

    Han har inga inkomster alls. Dvs det vi lever på är min lön och hans och mina sparpengar. Dock spar jag varje månad. Vi bor kompakt, i min lilla bostadsrätt. Inga lån. Då går det ju.

    Jag har tryckt på om att han borde fundera över vad han skulle vilja syssla med: kanske göra en lista och därefter gå till arbetsförmedlingen och diskutera med dem om vad man kan göra med dessa idéer. Kanske starta eget. Erbjuda tjänster där man inte behöver en välutrustad verkstad…

    Och sen kanske gå vidare till Skatteverket för att få hjälp där om hur man startar eget. Och vidare fundera hur man gör reklam för de tjänster man erbjuder. Men det är segt.

    Hade jag varit den som flyttat till honom hade jag försökt med detta för länge sen. Kanske t.o.m. innan jag flyttade.

    Nej, inte kul att vara beroende av en annan. Beroende både ekonomiskt och på andra sätt, men detta skulle ju kunna motverkas om han gjorde ansträngningar att hitta inkomster för sig själv!

    Och han skulle inte behöva tjäna mycket per månad för att vår kreditvärdighet skulle förbättras ganska ordentligt och vi skulle kunna köpa det boende som vi i dagsläget är mest intresserade av! 😦 Där jag verkligen skulle vilja bo, ha trädgård, kunna bjuda vänner och släkt från USA, samt härbärgera min stora familj alla på en gång, samt bjuda vänner och släkt här i Sverige. Vore jag yngre skulle jag vilja ha djur där! Islandshästar vore jättekul, men… Vi kommer aldrig att få ekonomi för DET!

  • k says:

    Och angående det där fikat; jag skrev kort tillbaka i mejl, att “Jag köper bröd, ost, smör och saft.” Och detta släpade jag till jobbet tillsammans med en tegelsten till ryggsäck. Dock fick jag skjuts till jobbet i min egen ägandes bil, som jag betalat helt själv och kontant på ett bräde! Och när jag haft mina alla elever traskade jag i snömodd och på fläckvis is till sista arbetsstället för dagen (där jag spelar med gruppen jättegulliga ungdomar). Det par som tar fika nästa fredag utsågs och min kollega (manliga) sa att han skulle fixa fikalista och på den står nu NN och NN först.

    Lunchkonserten var jag ansvarig för tillsammans med en annan kollega. Också manlig. Vi pratade i ett tidigt skede om att göra något ihop med elever, av vilket blev intet. Och jag kan säga att män inte ligger så där jättebra till just nu…

    Jag har mest lust att visa finger åt dem! FUCK you, ja! Fuck you, fuck you, fuck you!

    Åtskilliga årtionden tidigare tror jag att jag hade varit tio gånger mer undfallande! En ilska har byggts upp med åren och en större och större tuffhet! Jag är mer än lovligt less på både det ena och det andra!

  • k says:

    När något inte funkar, inte är till belåtenhet så blir X arg! Och svär eller sparkar i sängen! Som ett bortskämt barn upplever jag! Men jag tror inte han var bortskämd. I början hade jag jättesvårt för det! Som om det jag har att erbjuda inte var/är något värt! Trots att han själv inte kan bidra till något bättre och inte har varit riktigt villig att göra det än. Osäker över hur mycket han ska våga satsa!? Om något inte funkar försöker jag göra något åt det och gjorde jag när jag var hos honom… Känns som om jag stör honom då och då… Känns oerhört konstigt i mitt eget hem. Det som jag ensamt äger. Jag jobbar heltid… Han går hemma jämt – men sköter nu mesta matlagningen och diskandet i alla fall…

  • k says:

    De flesta initiativ kommer från mig… Och de faller inte alltid i god jord. Det vore oerhört trevligt om fler kom från honom. Att litet initiativ – och lust – kommer därifrån. Och ganska mycket kostar knappt ett öre att göra, så det behöver inte hänga på pengar…

    Allt kräver en massa förberedelser och förvarningar… 😦 Vi kan inte göra något spontant. Gå ut och gå omedelbart på ett infall. Passa på att gå ut när det är strålande solsken!

    När det kräver så mycket förberedelser så kommer vi inte ut i underbart, strålande soligt vinterväder på isen. “Alla” andra verkar dock vara ute där och njuter i fulla drag. Men vi sitter inomhus och det ska divideras om när vi ska åka. Följden är att när eller om vi kommer ut så är en annan så irriterad, så hälften av lusten har dött. 😦

    Och det med tid: jag säger “klockan då och då har jag konsert eller är vi bortbjudna” e.d. Men det räcker inte med det. Jag måste påminna: nu är det dags att dra iväg och då blir det ofta en irriterad reaktion. 😦

    Jag funderar ju “Är jag så otydlig????”

    Det är ganska tröttsamt och tråkigt att få de där reaktionerna… Och det går inte att prata om detta heller…

    Han går hemma hela dagarna, men på helgerna när jag äntligen är ledig är det trögt och krångligt och han är upptagen med ditten och datten på datorn, med sitt. Och, ja, bara för att han går hemma så ska väl den sammanboende ta hänsyn tillbaka och respektera det den icke arbetande gör också!

    Men hur är det: är det ömsesidig hänsyn och förståelse och omsorg?

    Och inget av detta går att prata om. Jag vet inte hur man ska föra fram det. Då börjar han försvara sig. Och så blir det ingen lösning. Han känner sig attackerad, men jag vet inte hur jag ska ta upp saker utan att det ska upplevas som en attack…

    Börjar försvara sig och lyssnar inte, men kräver att jag ska lyssna och absolut inte avbryta honom. Och jag får inte en enda syl i vädret. Lyckas jag så avbryter HAN mig eller hävdar att jag avbryter honom. Något som han avskyr som pesten! När jag påpekar det så finns det en ursäkt för detta; han behöver få ett förtydligande e.d., men om jag skulle påpeka något liknande så godtas inte samma skäl.

    Jag har också försökt påpeka att det är ganska stor obalans i pratandet. Nej, det håller han inte alls med om. Jag pratar minst lika mycket. Jag tycker fortfarande att det inte stämmer; att det är jag som tvingas lyssna och lyssna och inte får en syl i vädret. Till slut är jag så trött, så jag vet inte vad det hela startade i.

    Själv är jag en ivrig person, som går på ivrigt och inte bryr mig om jag i ett ivrigt samtal blir avbruten. Jag är mycket, mycket mindre känslig där känns det.

    Jag blir inte heller lika störd om folk pratar där jag jobbar eller om jag blir avbruten i något jag gör…

    Så det är på jobbet: någon kommer och frågar något och man får avbryta det man gör för att lyssna och kanske svara.

    Jag säger som sagt inte att jag är perfekt…

  • k says:

    En vän till oss som är 75-årsåldern nu och som bor i Kalifornien och har varit gift och har åtminstone en dotter, sa när vi var där för några år sen att han njuter i fulla drag av att bo själv och göra som han vill.

    “Ingen kvinna in i detta hus!!”

    Vanligtvis är det kvinnor som intar den attityden?

    “Nej! Ingen man in i detta hus igen!!!”

    Nej, det är verkligen inte bara att leva ihop. Men jag tror att det är mer ovanligt att män vill leva själva… Han tillhör dock ett av undantagen?

    Ja, det är väl känt att när kvinnan kommer hem så ökar hennes stressnivå. På jobbet sjunker den och för män är det tvärtom. Kvinnan har fortfarande större krav på sig hemma? Och – HON ska vara den superflexibla!???

    Kanske håller detta sakta på att ändras i de yngre generationerna? Och män adopterar kvinnliga problem? Men då kanske det äntligen kan bli en lösning på dem? Å andra sidan!

    Just för att t.ex. kvinnor har dominerat sjukskrivningsstatistiken gör att de frågor som rör denna har blivit ganska styvmoderligt behandlade i politik, samhälle och arbetsliv skulle jag kraftigt vilja hävda.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Manligt-kvinnligt? at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: