Manligt-kvinnligt?

January 31, 2015 § 5 Comments

att-foda-ett-barnLäser Kristina Sandbergs “Att föda ett barn”. Om hyckleriet någon generation tillbaka när en kvinna blev med barn före äktenskapet…

Nu några andra reflektioner…

-Efter lunch skulle jag vilja låta maten sjunka en halvtimme eller så och sen ta en promenad. Har du lust att följa med? sa jag.

-Mja, jag vet inte…

-Nädå, du behöver inte! Jag kan gå själv.

När det väl var dags att gå ut, så verkade det som om han tänkte följa med, men frågade först var vi skulle gå.

-Var tycker du? replikerade jag. 

-Runt sjön!

-Okej, det låter bra!

Orolig att vi skulle ta en längre promenad. Vi går inte ut och går spontant. Går ut och ser varthän stegen bär. Det ska helst planeras i förväg.

-Kan vi gå förbi macken och köpa batterier? undrade jag på väg ut i hallen för att hämta täckbyxorna från hallhyllan.

Telefonsvararen har varit utan batterier ett långt tag och de batterier som fanns i den hade börjat läcka.

-FUCK!!!!!!!! hörde jag i köket.

Håhåjaja, då måste han börja leta i kökslådan om vi inte har batterier eller hur många vi har och hur många vi borde köpa.

Han kunde inte lugnt och sansat säga:

-Men vänta! Jag kan kolla i kökslådan, om det finns några där!

Jag väntade med mina täckbyxor i handen medan han rörde om i lådan. Det fanns bara två batterier och telefonsvararen behöver tre.

-Äsch, vi skippar det!!! sa jag. 

Så gjorde jag ansatser att dra på mig täckbyxorna.

-Ska vi gå redan? undrade han.

-Nejdå,det behöver vi inte! svarade jag och började bli arg och less. Det är en massa väntande här. 

Till saken hör att jag skulle ha köpt och betalat dessa batterier.

Mitt mod började sjunka, liksom min lust att gå ut.

-Vad är det? undrade han när vi så hade gått ut genom dörren. 

Jag hade absolut inte lust att starta någon som helst argumentering. Kände att en sån inte skulle leda till något. Hade ingen lust att le eller kvittra och när vi traskade där i snön runt sjön kände jag mer och mer att jag ville gå själv. Ville be honom dra dit pepparn växer.

Till slut blev det ju en batalj.

-Efter det där Fuck! så var det frid och fröjd för mig! No hard feelings!

eller hur han nu uttryckte det. Jag visste inte vad jag skulle säga. “För dig var allt okej, men för mig var det inte det! Jag hade svårt att le och låtsas som inget!”

-Du är trött nu!??? sa han.

Så vadå? Undra på att du (över)reagerar???

Jamen, då kunde han kanske tänka sig för litet? Och inte uttrycka sig så: FUCK!!!!!!!

Tänk så skönt, om det bara var att svära litet och så är allt bra! jag kanske ska testa det?

Denna behandling gör att jag känner som om jag är den mest svårsamarbetade, som om det inte går att prata med mig lugnt och sansat? Som om jag alltid måste få saker gjorda precis på mitt sätt. Som om jag inte är det minsta flexibel?

Jag funderade om han ser sin mamma och kanske också tidigare fru i mig. Projicerar de erfarenheter och upplevelser han haft med dem? Väntar sig att jag ska reagera som de reagerade? Och jag funderar också på vad han har lärt sig tidigt kanske om att avreagera sig? I sin akademiska övre medelklassfamilj, där han gjort en klassresa neråt och jag fortfarande hör till nån slags medelklass (kan känna igen mig i Kristina Sandbergs bok).

Vi är väldigt olika: jag är snabb och handlingskraftig, han seg på nästan alla sätt. 😦 I höst visade det sig att han har underproduktion i sköldkörteln och jag undrar hur det inverkar på segheten. Känner att det skulle finnas information för anhöriga och familj, så man vet hur man ska handskas med en person med dessa “problem”? Jag började undra om han hade en begynnande demens. Och så kanske är?

Börjar också få litet svårt för män på jobbet också. De slipper undan med sånt som vi kvinnor inte riktigt skulle slippa undan med känns det. Och vi lever inte på 30- eller 40-talet!

I torsdags, när jag hade ett möte tidigt på morgonen, och sen en timme att värma upp inför en konsert och sen var ansvarig för lunchkonsert och på eftermiddagen följde upp med ca 10 elever, så ramlade ett mejl ner i mejlboxen från manlig samarbetspartner som skrev:

“Hej!

Jag har glömt att skriva fika lista. Vad gör vi? Hinner du skriva en? Jag går nu, hinner inte. Shit.”
Och så underskrivet med namn. Jag spelar med den grupp som denne man leder och repetitionerna inleds med fika. I mitt tjänsteinnehåll står det INTE att jag är ledare för denna grupp. Det står bara att jag har ackompanjatlrstimmar och det är inte ens specificerat vilka jag ska kompa. Vi skulle repa dagen därpå, en fredag.
För ett drygt år sen fick jag ett väldigt otrevligt mejl från denne person; han var inte nöjd med mina insatser. Vi försökte reda ut detta tillsammans med vår chef, men jag tror inte vi gjorde det riktigt bra…
Till saken hör att jag på fredagar har fjorton elever mellan kl 8.20 och 15.30 och sen tar jag mig till ett annat ställe för rep med gruppen som behövde fika. En grupp med jättefina ungdomar, som jag verkligen gillar att spela med.
Mejlet jag fick gjorde mig oerhört arg!
Liten utgjutelse här… Tja, ganska lång! 😉
Advertisements

Where Am I?

You are currently viewing the archives for January, 2015 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....