Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället?

August 27, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I introduktionen till “Real Boys” skriver William Pollack att han i sin bok vill…

“…diskutera hur och varför samhället placerar pojkar i en ‘könstvångströja.’ Utan att vara medveten om att så sker, så bedömer samhället pojkars beteende utifrån omoderna idéer om maskulinitet och vad som behövs för att bli [vara] man.”

Ja, jag tror att vi fortfarande gör detta, mer eller mindre medvetet och i olika grad! Även fast vi är aldrig så upplysta. Funderar över en svåger och hans interaktion med tre äldre bröder. De har inga modererande systrar. Själv har jag två bröder och tre systrar.

“Dessa modeller (av vilka många kan dateras tillbaka till artonhundratalet) har helt enkelt ingen relevans/tillämplighet i dagens värld.

Dock, om pojkar inte anpassar sig till dessa idéer, har samhället sätt att få dem att skämmas till lydnad under dem.

Genom att sätta en pojke i denna könstvångströja, begränsar samhället hans känslomässiga räckvidd och hans förmåga att tänka och bete sig så fritt och öppet som han skulle kunna, för att lyckas i den evigt föränderliga värld i vilken vi lever./…/

Problemet är inte att vi introducerar pojkar in i världen – det är vad föräldrar ska göra – utan det är hur vi gör det. Vi förväntar oss att de ska kliva ut ur familjen alltför abrupt [=frigöra sig för fort och tidigt! Pollack skriver också om detta], med alltför lite möjlighet att uttrycka sina känslor och ofta utan några valmöjligheter att gå tillbaka eller ändra kurs.”

Vi sparkar iväg dem för tidigt. De ska vara tuffa och frimodiga och icke klängiga eller beroende eller osäkra! Då blir många föräldrar oroliga, på sätt som de inte blir för sina döttrar när de visar samma beteende. Undrar om inte vi lärare reagerar likadant, liksom de flesta andra vuxna i samhället? Tyvärr – och helt i onödan!

“Jag tror att pojkar, skamsna för sin sårbarhet, maskerar sina känslor och slutligen sina verkliga själv. Denna onödiga bortkoppling – från familj och sen från självet – gör att många pojkar känner sig ensamma, hjälplösa och rädda.” 

Och så skulle det absolut inte behöva vara! De borde ha rätt att känna det de känner och få uttrycka dessa känslor, utan att anses vara icke manliga ett enda dugg!

“Och ändock lämnar samhällets förhärskande myter om pojkar inget rum för såna känslor och så känner pojken att han inte håller måttet.”

😦 Något han inte borde känna anser Pollack! Och detta budskap försöker han förmedla genom hela boken och i en mängd andra böcker han medverkat i tillsammans med andra psykologer m.fl., bland andra Ronald Levant. Den senare pratar rentav om “rekonstruktion av manligheten”!

“Han [pojken] har inga sätt att tala om de misslyckanden han ser; han skäms, men kan inte tala om skammen heller.”

Tiger av skam. Och därmed får han heller ingen chans att inse att han inte har något att skämmas över, att han duger precis som han är. Han duger och är värd att älskas villkorslöst!

“Med tiden går hans känslighet under jord, utan att han ens tänker på det, ända till han förlorar kontakten med sig själv [men detta märker han inte]. Och så har pojken blivit ‘gjord hård,’ precis så som samhället anser att han bör vara.”

Med allt vad detta innebär för honom själv och alla dem han har relationer med. Både mannen (men inte alltid medvetet) och inte minst hans närmaste, arbetsplatser och samhället i stort får ta konsekvenserna. Alla förlorar vi på det, och inte minst männen och pojkarna själva. Vi (inte minst män själva) bestjäl dem på förmågan att leva ett gott och rikt liv, med tillgång till hela paletten av känslor.

Ja, och hur många män känner inte obehag när deras kvinnliga partners börjar prata känslor?😦

Jag gillar verkligen det Pollack och Levant skriver! Väldigt viktigt och borde spridas! Alla som verkar i denna anda betyder oerhört mycket för hela vår värld!

Masken – den känslomässiga försvarsmekanism som pojkar använder för att dölja sin skam…

August 23, 2016 § Leave a comment

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

William Pollack skriver på s 238 om masken – den känslomässiga försvarsmekanism som pojkar använder för att dölja sin skam:

“Det jag fann är att, fastän pojkar i min grupp fungerade rätt bra på utsidan, så visade många av dem det vi kallar ‘falskt positiv’ respons. 

En ‘falskt positiv’ respons är en där barnet tror att han svarar på en fråga på ett sätt som visar gott självförtroende, men hans svar visar [i själva verket] att de genuina känslorna är annorlunda.”

De fynd Pollack gjort…

“…föreslår att när pojkar rör sig genom puberteten blir de mer och mer benägna att förvränga den omfattning i vilken de känner sig verkligt säkra på sin maskulinitet. 

Med andra ord, när de rör sig genom puberteten, så känner de ett ökande behov att säga att de anpassat sig till samhällets ideal av ‘maskulint’ självförtroende (fastän de på insidan inte känner sig ett dugg säkra)./…/

Notleman fann att pojkar konsekvent klassificerade sig själv som  mer kompetenta /…/ än de skattades av sina lärare.”

De boostar sig själva mer än de har skäl – och skulle behöva. De borde få känna att de duger precis som de är och är älskansvärda precis som de är!

“Hans fynd, liksom mina egna, gör gällande att pojkar tar sin tillflykt till övermod för att skyla över skammen de skulle känna om de faktiskt visade farhågorna att de inte hålla måttet [de låtsas vara något de inte har täckning för, inte själva egentligen tror på och tror att de måste göra så😦 ].

Hellre än att inse och uttrycka sina känslor av osäkerhet, så låtsas pojkar att allt är frid och fröjd. Denna fasad kan lura många vuxna samt pojkarna själva – åtminstone för ett tag.

Dessa studier framkastar också att ju längre pojkar befinner sig därute i samhället – med andra ord, ju mer de påverkas av samhällets ambivalenta känslor om könsroller och maskulinitet – desto mer känner de att de måste dölja sin förvirring, genom att inbilla sig att de känner sig bra när de inte gör det och genom att låtsas att allt är ‘fint,’ när det kanske inte är ‘fint.’ 

När åren går kan masken för många pojkar bli snävare och snävare.

Så, när det kanske inte alltid är så lätt att upptäcka, lider pojkar i puberteten, precis som flickor i puberteten, av en kris rörande självkänsla, som allvarligt hotar deras förmåga att lära sig, att prestera och känna sig lyckade.”

Man sätter upp en fasad, eller mask, och spelar en roll man tror man ska spela, istället för att vara sitt äkta jag och känna att man duger precis som man är.😦

Ingen man är en ö helt för sig själv…

August 22, 2016 § 1 Comment

a

‘No Man is an Island’

No man is an island entire of itself; every man 
is a piece of the continent, a part of the main; 
if a clod be washed away by the sea, Europe 
is the less, as well as if a promontory were, as 
well as any manner of thy friends or of thine 
own were; any man's death diminishes me, 
because I am involved in mankind. 
And therefore never send to know for whom 
the bell tolls; it tolls for thee. 
MEDITATION XVII
Devotions upon Emergent Occasions
John Donne

På s 33 och framåt i “A New Psychology of Men” skriver William Pollack i kapitel 2 att redan för några hundra år sen fanns det en existentiell bön om…

“…en balans mellan en investering i självet och anknytning med eller förpliktelser mot andra – en balans mellan känslan av ett jag och ett vi – förebådande våra dagars, könsbaserade kämpande rörande autonomi [självständighet], anknytning och intimitet.

Fastän många män, precis som kvinnor, känslomässigt har accepterat nödvändigheten av ett sorts känslomässigt beroende i livet, upplevs den djupaste personliga meningen av deras beroendebehov ofta som en skrämmande styggelse för män.

John Donne gav råd i sitt poem ‘No Man Is an Island.’ [se ovan] /…/

Dock fortsätter de flesta moderna män att känslomässigt fungera mer som Robert Frosts granne i dikten ‘Mending Wall’,  som kände att ‘bra stängsel gör goda grannar’.”

Dvs de sätter upp murar omkring sig, mot andra och annat.

“Mending Wall

Robert Frost, 18741963

Something there is that doesn’t love a wall,
That sends the frozen-ground-swell under it,
And spills the upper boulders in the sun;
And makes gaps even two can pass abreast.
The work of hunters is another thing:
I have come after them and made repair
Where they have left not one stone on a stone,
But they would have the rabbit out of hiding,
To please the yelping dogs.  The gaps I mean,
No one has seen them made or heard them made,
But at spring mending-time we find them there.
I let my neighbor know beyond the hill;
And on a day we meet to walk the line
And set the wall between us once again.
We keep the wall between us as we go.
To each the boulders that have fallen to each.
And some are loaves and some so nearly balls
We have to use a spell to make them balance:
‘Stay where you are until our backs are turned!'
We wear our fingers rough with handling them.
Oh, just another kind of outdoor game,
One on a side.  It comes to little more:
There where it is we do not need the wall:
He is all pine and I am apple orchard.
My apple trees will never get across
And eat the cones under his pines, I tell him.
He only says, ‘Good fences make good neighbors.'
Spring is the mischief in me, and I wonder
If I could put a notion in his head:
'Why do they make good neighbors?  Isn’t it
Where there are cows?  But here there are no cows.
Before I built a wall I’d ask to know
What I was walling in or walling out,
And to whom I was like to give offense.
Something there is that doesn’t love a wall,
That wants it down.'  I could say ‘Elves’ to him,
But it’s not elves exactly, and I’d rather
He said it for himself.  I see him there
Bringing a stone grasped firmly by the top
In each hand, like an old-stone savage armed.
He moves in darkness as it seems to me,
Not of woods only and the shade of trees.
He will not go behind his father’s saying,
And he likes having thought of it so well
He says again, ‘Good fences make good neighbors.'ån 

“Män avskiljer sig ofta från sina egna känslotillstånd, avvärjer ledsnad och depression liksom intima känslomässiga relationer – i synnerhet med kvinnor – på sätt som får deras partners att känna åtskillig smärta och bestörtning och, vill jag påstå, gör detta på sätt som ofta tenderar att skada och förvirra männen själva.”

För det är så de är uppfostrade i olika grad, vare sig de vill eller inte. De begriper inte vad de åstadkommer eller varför den andra parten reagerar.

“Frost påstår vidare ‘Innan jag byggde en mur skulle jag vilja fråga vad det innebär att mura in eller mura ut.’

Detta är verkligen en slående och viktig fråga som vi måste ta i beaktande för att förstå varför män så ofta finner sig sökande efter en sorts ädel isolering, hyllande idoler som besitter känslomässigt lugn behärskning/stoicism – medan de [samtidigt] fortsätter längta efter anknytning och intim tillfredsställelse.”

Att vara både stark och svag. Utan tillräckligt mycket tillgång till sina känslor och en viss mängd självkännedom är det svårt att skapa en nära relation. En ömsesidig relation. Och tyvärr är män ofta missgynnade i detta avseende, beroende på hur vi uppfostrar pojkar och inte minst hur vi uppfostrade dem förr. Förhoppningsvis har detta blivit bättre, men jag tror vi fortfarande lider av detta och kunde ge våra små pojkar ännu bättre förutsättningar för ett gott liv, liksom också för de flickor som senare bildar familj med dessa pojkar när de väl blir vuxna.

Inte minst för mäns liv; att ha ett gott liv och goda relationer och styrkan att välja det liv som man själv vill leva, även om det inte passar in i den traditionella normen.

Rekonstruktion av maskuliniteten…

August 15, 2016 § 2 Comments

RLevantLg2

Ronald Levant om rekonstruktion av maskuliniteten, s 233-234 i “A New Psychology of Men”:

“Vi behöver uttrycka vår uppskattning över de karaktärsdrag [som män behöver behålla] så att män kan återfå något av den förlorade självkänsla och stolthet som är förknippad med att vara man.

Sen är det de andra dragen, de delar av den traditionella manliga koden som är föråldrade och dysfunktionella: en relativ oförmåga att uppleva känslomässig empati, svårigheter att kunna identifiera och uttrycka sina egna känslomässiga tillstånd, en tendens att vända vrede till raseri, något som resulterar i våld, en tendens att uppleva sexualitet som separerad från relationer, svårigheter med känslomässig närhet och svårigheter att bli fulla partners med sina fruar, när det handlar om att upprätthålla ett hem och uppfostra barn.

Dessa drag är också resultat av den manliga könsrollssocialisationsprocessen. Att korrigera dem kräver nya förmågor och att göra ett känsloarbete.”

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

August 12, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

s 46-47 i boken “Real Boys’ Voices” skriver William Pollack:

“När pojkar blir hårda blir de villiga att uthärda känslomässig och fysisk smärta – till och med med risk för sina liv – om det betyder att de vinner gillande av sina kamrater. 

Pojkar kan bli så genomgående hårda att de bokstavligen bedövar sig själva mot den smärta som de måste stå pall för.

Och för att de lämnas oövervakade vid en lägre ålder än flickor och vanligtvis avskräcks från att vara upptagna med hjälpsökande beteende [de ska vara starka och tuffa] vid den tidpunkt då de är som mest sårbara eller behövande, så lär sig pojkar att hålla tyst trots sitt lidande.”

Så väldigt sorgligt!

“Studier visar t.ex. att fastän de, vid den tidpunkt de når högstadiet, så har en av tio blivit sparkad i skrevet och fastän 25 procent av dessa pojkar blivit skadade i området runt skrevet, så talar en majoritet av dem inte om detta för en vuxen.

25 procent visar tecken på depression och 12 procent visar posttraumatiska stressyndrom. Och i en studie som flottan nyligen på order genomförde, för att förstå historien om sexuella övergrepp i barndomen hos de kvinnliga rekryterna, gjorde forskarna den oväntade upptäckten att så många som 39 procent av de manliga rekryterna hade upplevt någon form av fysisk misshandel (förutom aga) av föräldrarna innan de nådde 18-årsåldern.

Medan denna statistik är upprörande i sig själv, så är det som är särskilt slående det att om flottan inte hade beslutat om denna studie, hade denna misshandel av föräldrar mot sina söner aldrig blivit avslöjad.

När pojkar väl förhärdats kan de ofta dölja sin smärta så mästerligt att vi, som samhälle, blir ytterst oförmögna att se denna.

‘Det är verkligen hårt att vara kille,’ förklarade 15-årige Calvin Branford nyligen för mig, ‘därför att du inte förväntas prata om hur du känner. Det finns ingen du kan lita på. Med flickor förväntar sig alla att de ska börja prata med någon. När du är kille är du inte riktigt tillåten att göra det. Jag antar att det är ganska svårt att vara kille därför att det är så många saker en normal person troligen skulle göra, medan du inte förväntas göra det.”

Så himla sorgligt!

Och så ägnar sig de här pojkarna och senare männen åt riskbeteende, trots (eller kanske tack vare) att de vet att det kan allvarligt skada dem!😦 Som missbruka droger, där en ganska hemsk sjukdom kan blir resultat (som t.ex. KOL).😦

Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning …

August 11, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!'”

Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression…

August 11, 2016 § 1 Comment

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Män uttrycker en mängd känslor som vrede och aggression. Deras repertoar av uttryck är mer begränsad än kvinnors menar Levant. Och det orsakar problem för både män och kvinnor, i synnerhet i relationer dem emellan, men inte minst för männen själva och deras liv och välbefinnande och lycka.

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Levant menar att män har formats av de mansnormer som rått och fortfarande råder, där de måst begrava en mängd känslor och behov tidigt och fortsatt under uppväxten.

Och många män har följaktligen är mer begränsat ordförråd för att uttrycka känslor än kvinnor, så undra på språkförbistring och att män tar till mer våld än kvinnor. Män blir sämre på att lösa konflikter.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.