Den sunda relationen…

August 18, 2017 § 2 Comments

08673eaf1eebfeffee4c170bbf1e94ac (1)

Nedanstående taget härifrån.

Skapa kärlekskartor: Hur väl känner du din partners inre psykologiska värld, hans eller hennes historia, bekymmer, stress, lycka och hopp?

Vara genuint intresserad av den andra – och andra.

Dela tillgivenhet/ömhet och beundran: motgiftet mot förakt, denna nivå fokuserar på mängden tillgivenhet/ömhet och respekt i relationen (för att stärka ömhet/tillgivenhet och beundran, uttryckandet av uppskattning och respekt). 

Inte attackera och hamna i en relation där det handlar om att hävda sig själv. Att vara i en relation där det handlar om att ständigt hävda sig och bevaka sin position är nedbrytande! Och det är ju som om man inte litar på sin partner! Inte tror att hon bryr sig eller vill en väl och vill utnyttja och suga ut en!?

Vända sig mot istället för bort: klarlägg dina behov, var medveten om försök till anknytning och besvara (vänd dig mot) detta. De små sakerna i vardagslivet är faktiskt byggstenarna i relationer. 

Att man är snäll och försöker säga vad man vill och inte bara väntar på att den andra ska tala om vad som ska göras, för att sen anklaga den förra för att vara dominant.

Det positiva perspektivet: närvaron av positiva närmanden till problemlösning och att fokusera på lyckosamhet i reparationsförsök. 

Fokusera på och försöka se det positiva i den andra, i det gemensamma livet, i gemensamma aktiviteter. Istället för att fokusera på allt som kan “go wrong,” fokusera på att försöka få saker att “go right” istället.

Hantera konflikt: vi säger ‘hantera’ konflikt snarare är ‘lösa’ konflikt, därför att relationskonflikter är naturliga och och har funktionella, positiva aspekter. Att förstå att det finns avgörande skillnad i handskandet av återkommande och lösbara problem.

Skaffa en bättre konfliktlösning, som inte handlar om attack och självhävdelse, utan respekt och tro att den andra vill ens bästa. Inte tro att den andra har en dålig avsikt och vill djävlas.

Gör så att drömmar blir verklighet: Skapa en atmosfär som uppmuntrar varje person att tala uppriktigt/ärligt om hans eller hennes förhoppningar, värderingar, övertygelser och önskningar/längtan. 

Skapa delad mening: förstå visioner, berättelser, myter och metaforer som är viktiga i er relation. 

Tillit: detta är det tillstånd som inträffar när en person vet att hans eller hennes partner agerar och tänker på ett sätt som maximerar den personens bästa intressen och förmåner, inte bara partnerns egna intressen och förmåner. Med andra ord betyder detta ‘min partner står bakom min rygg och finns där för mig.’ 

Förpliktelse: detta betyder att tro (och agera utifrån denna tro) att din relation med denna person helt och hållet är en livslånga resa, i nöd och lust (vilket betyder att om det blir sämre kommer ni båda att arbeta på att förbättra den). Det betyder att troget hålla fast vid din partners positiva kvaliteter och vårda tacksamhet, genom att gynnsamt jämföra partnern med verkliga eller tänkta andra, hellre än göra ner partnern genom att förstora negativa egenskaper eller föda förbittring genom att negativt jämföra henne/honom med verkliga eller tänkta andra

Det behöver inte handla om jämförelse nödvändigtvis, utan att du inte kritiserar och klagar på den andra dagligdags. Och det blir inte bättre om du försöker rättfärdiga din kritik med att hävda att en tusenhövdad skara skulle hålla med dig om din kritik och din negativa syn på din partner! Inte snällt! Och är det varken relevant eller kanske ens riktigt sant. Ingen människa eller relation är perfekt, vilket inte betyder att den andra partnern är en djävul heller.

Gottmans jobbar för att:

  • Öka respekt, tillgivenhet och närhet.

    Och det åstadkoms inte med att kritisera ens partner och peka på dennas negativa egenskaper och negligera det som är bra och kanske älskansvärt.

  • Nå en vändpunkt och lösa upp konflikt när paret känner att de fastnat.

  • Skapa större förståelse mellan parterna. 

  • Hålla konfliktdiskussioner lugna

    Ja, försöka avhålla sig från att låta irriterad och aggressiv, inte attackera den andra, något som riskerar att trappa upp konflikten istället för att lösa/upplösa den.

Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap eller “hans konstanta klagande…

August 17, 2017 § 11 Comments

var en omogen copingstil. Den förenade honom inte med andra människor och den avhöll andra från att förena sig med honom; de såg inte hans underliggande lidande och blev bara arga över hans uppenbara manipulationer.”

säger George Vaillant i videon ovan angående en av männen i den så kallade Grantstudien. Mannen Vaillant pratade om blev helt ensam och isolerad, men han lyckades vända denna attityd under sin levnadsbana radikalt.

Ja, den som får uppleva detta år efter år [klagande, anklagande och missnöje], i en samborelation till exempel, blir inte bara arg, utan ledsen, sårad – och oändligt trött. Är det verkligen det man vill att den man förmodat älskar ska känna sig?

Trött så ini norden därför att hon måste trycka ner de känslor hon har på detta klagande och gnällande och all otillfredsställelse och kritik inte minst av henne och hennes person och personlighet. Och blir också nedtryckt av negativismen. Inte minst därför att den klagande inte försöker ett dugg att aktivt göra något åt det som han klagar över.

Vadå, snällhet och generositet? 😦 Och vadå, tillgiven respekt?

De män som hade en mamma som brydde sig mindre om sin son hade en tendens att utveckla demens senare i livet.

Om “the Love Lab”: se “Emotionally Intelligent Husbands are Key to a Lasting Marriage” eller “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap”: 

“In a long-term study of 130 newlywed couples, Dr. John Gottman discovered that men who allow their wives to influence them have happier marriages and are less likely to divorce.”

Eller:

“I en långsiktig studie av 130 nygifta par, upptäckte John Gottman att män som tillåter sina fruar att påverka dem har lyckligare äktenskap och det är mindre sannolikt att de skiljer sig.”

Dvs mannen och hans attityd har stor betydelse.

This critical skill is not limited to heterosexual couples. It’s essential in same-sex relationships as well, but the research shows that gay and lesbian couples are notably better at it than straight couples. See The 12 Year Study for more on this.”

Om John Gottman. Värt att notera: Gottman var gift två gånger innan han gifte sig för en tredje gång med en kvinna som han sen fortsatt leva med över trettio år.

Det finns ingen katharsis-/renandeeffekt för vrede och förbittring [att uttrycka vrede och förbittring mot varandra, övningar som användes i början av Gottmans karriär eller innan den].

De som var mästare på relationer var snälla/milda mot varandra.”

Efter en sån övning (att uttrycka sin förbittring mot varandra) var kontrahenterna mer förbittrade mot varandra än innan istället för att förbittringen löstes upp, säger Gottmann.

I katastrofrelationerna skannade man för partnerns misstag, som förklaring till varför man var så irriterad på sin partner/…/… de tittade på sin partner för att se vad som hen gjorde fel, [ironiskt: och] för att kunna ‘hjälpa’ sin partner att bli en bättre människa och därmed bli lyckligare.”

Förment hjälpsamt. Och samtidigt förväntade de kritiska sig, eller rentav krävde, av partnern att den skulle vara tacksam för kritiska påpekanden (se videon!) ovanpå allt annat. Knappast en lyckosam metod!

“Men i mästarrelationerna tittade man efter det som gick rätt och man uppskattade det och byggde en kultur i relationen av uppskattning och respekt och ömhet/tillgivenhet. /…/

Och att ändra denna tankevana, från att söka efter det som kan gå fel [go wrong], inte bara i parrelationer, utan också som i föräldrabarnrelationer, där föräldern försöker peka på det barnet gör rätt, istället för det det gör fel, är den kritiska punkten [för lyckosam relation].”

Och här handlar det mycket om allt som kan “go wrong,” en attityd hon inte riktigt kan förstå. 😦 En attityd som gör henne så enormt trött.


Få den andra att växa istället för att bli mindre och mindre och kanske bli helt osynlig.

Hur man får ett bra liv – det är kvaliteten på dina nära relationer som betyder något…

August 16, 2017 § 7 Comments

Se videon ovan med svensk textning här.

Om Grantstudien eller se artikeln “This 75-Year Harvard Study Found the 1 Secret to Leading a Fulfilling Life – Here’s some wisdom gleaned from one of the longest longitudinal studies ever conducted” eller “Denna Harvardstudie som pågått i 75 år fann hemlighet nummer 1 angående hur man lever ett meningsfullt liv – här är en del av den visdom som samlats från en av de längst pågående studier som nånsin gjorts”:

“… den största oberoende variabeln för lycka och känsla av meningsfullhet i livet är i grund och botten kärlek. 

Mer exakt demonstrerar [Grant-]studien att det att ha någon att lita på hjälper ditt nervsystem att slappna av, hjälper din hjärna att förbli frisk längre och reducerar dessutom både den känslomässiga och fysiska smärtan.

Data är så tydliga, att det är mer sannolikt att de som känner sig ensamma får se sin fysiska hälsa bli sämre tidigare, samt dö yngre.

‘Det handlar inte bara om antalet vänner som du har och det handlar inte om huruvida du befinner dig i en engagerad relation eller inte,’ säger [Robert] Waldinger*. ‘Det är kvaliteten på dina nära relationer som betyder något.’ 

Vad detta betyder är detta: det spelar ingen roll om du har en massa vänner och är ute varje helg eller om du är i en ‘perfekt’ romantisk relation (som om dessa existerar).

Det handlar om kvaliteten på dessa relationer – hur mycket sårbarhet och djup som existerar i dessa; hur trygg ni känner er att dela med varandra [hur du känner och tänker osv, i betydelsen om du kan och vågar visa din sårbarhet]; den omfattning med vilken du kan slappna av och bli sedd för den du verkligen är och verkligen se den andra.”

Och detta går att lära sig, men ofta behöver man hjälp med det av proffs eller man klarar det kanske helt själv om man verkligen vill och anstränger sig.

“Enligt George Vaillant, Harvardpsykiatrikern som ledde studien från 1972 till 2004, finns det två grundläggande element i detta: ‘En är kärlek. Den andra är att hitta ett sätt att handskas med livet där man inte stöter bort kärlek.'”

Och det handlar inte bara om romantisk kärlek, utan kärlek till familjemedlemmar, kanske vänner osv.

“Alltså, om du har hittat kärlek (låt oss säga i form av en relation) men du genomgår ett trauma, som att förlora ditt jobb, förlora en förälder eller förlora ett barn, och du inte tar itu med detta trauma, kan det sluta med att du ‘handskas med det’ på ett sätt som stöter bort kärlek. 

Detta är en väldigt bra påminnelse att prioritera inte bara anknytning, utan din egen förmåga att processa känslor och stress. Om du kämpar, skaffa dig en bra terapeut. Gå med i en supportgrupp. Investera i en workshop. Skaffa dig en sorgterapeut.

Ta personlig växt på allvar så att du är förmögen till anknytning.”

Detta går alltså att lära sig. Vi föddes inte med avsaknad av dessa förmågor, men under livets gång har vi lärt oss att ignorera hur vi känner i olika grad och så är risken att vi tar ut det på andra istället.

Ja, och “Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…”

Uppdatering på eftermiddagen:

Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…

August 13, 2017 § 13 Comments

angry-white-men

Kimmel s 195:

“Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska. Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.

Ansträngningar att reducera vreden, skruva ner volymen, kommer i alla former och storlekar. /…/

Det är inspirerande när män inser att de här arga männen inte bara finns ‘därute.’

Ta till exempel Dan. En morgon tittade han sig i spegeln och sa till sig själv, ‘Jag är hustrumisshandlare.’ Det var inte exakt de ord han hade förväntat sig att höra sig själva säga. Han var trots allt präst och var inte en arg eller våldsam snubbe – förutom med sin fru.

Jovisst, de brukade gräla och vid vissa tillfällen blev det fysiskt, ‘bara knuffa och skuffa.’ Men för sju år sen slog han henne. Hårt. Nästa morgon när han vaknade och såg sig själv i spegeln bad han. Intensivt. När det inte hjälpte insåg han att han behövde hjälp.

En annan snubbe, Steve, berättade för mig att han hade varit omgiven av våld hela sitt liv [ingen ursäkt, men en förklaring]. Han hade blivit misshandlad som barn och blev psykologiskt och fysiskt misshandlande i varje relation som han varit.

En dag insåg denna älskvärda femtiofyraårige professor ‘Antingen måste jag ändra sättet jag beter mig på eller så kommer jag att bli en olycklig och ensam gammal man.’

Dan och Steve och tusentals män som dem, slutade att slå sina fruar och partners. Hur? De gjorde något verkligt revolutionärt. De ringde ett telefonsamtal. De fick hjälp. De slutade. ‘Män som misshandlar kan sluta.’ säger Steven Botkin, grundare av Mäns resurscenter i västra Massachusetts,* som har grupper för misshandlare./…/

Dan behövde konfrontera sin känsla att han hade rätt att bestämma över sin fru, även om han behövde använda våld för att åstadkomma det. ‘Det låter så lustigt, att det kommer från en präst,’ sa han, ‘men jag trodde det var min ‘gudagivna rätt’. Jag menar, det står där i bibeln. Kapitel och vers.

Så om jag sa något så hade jag rätt och Beth hade ingen rätt att inte samtycka. Bevare mig väl, jag hade utvecklat en så förvriden syn på vad Guds kärlek för människan verkligen betydde.’

Dan hamnade i en grupp som gjorde honom förmögen att återknyta till sina grundläggande andliga värderingar, inte bara att konfrontera sin känsla att våld var ‘ett rimligt svar på en orimlig situation,’ utan också påminner honom om de kristna värden som han hade förlorat ur sikte.

Det är mer än att fråga, ‘Vad skulle Jesus göra?’ säger han nu, ett decennium efter programmet.

‘Det handlar om att bära vittne om den destruktiva makten hos mäns våld mot kvinnor som sliter sönder familjer och terroriserar Guds barn.’

Steve måste också konfrontera sin känsla av berättigande. ‘När det är allt du vet när du växer upp, kommer du att anta att det är normalt, rationellt. Hur kan du vara man och inte stå upp för dig själv? Jag menar, i synnerhet om det är med den kvinna jag älskar. Jag behövde göra upp med den djupa sexism jag kände, att på något sätt hennes tankar och känslor helt enkelt inte var jämlika, jag vet inte, mina kosmiska värderingar.’

Omgift sen fjorton år är Steve ibland volontär i ett program för misshandlande män.

‘Det är inte bara mitt sätt att ge tillbaka till det program som utmanade mig. Det handlar också om att jag är trovärdig för dessa killar. Jag var som dem och jag vet hur känslan är hos män som använder våld. Att skapa medvetenhet över mäns våld mot kvinnor – särskilt mot de kvinnor de säger sig älska – är en världsomspännande fråga. Det är en av få platser där män aktivt utmanar andra män, avlegitimerar detta sårade berättigande, tar udden av denna vrede och försäkrar att det inte uttrycks på kvinnors kroppar.'”

s 198:

“Varje dag som vi misslyckas med att förstå kopplingarna mellan mäns idéer om vad det betyder att vara man och denna känsla av sårat berättigande – rättfärdigandet för användandet av våld för att återupprätta vår manlighet och legitimiteten att låta andra betala för vår olycklighet – är ytterligare en dag då vardags-Sodinis ger sig ut på på sina blodtörstiga stigar.” 

*se “Gå samman för jämlikhet.”

Varför kvinnor (och andra svaga grupper) som måltavlor?

August 13, 2017 § 3 Comments

angry-white-men

Michael Kimmel s 186-187 i “Arga, vita män” kapitlet “Varför kvinnor?”:

“… män initierar våld när de känner förlust av makt.”

Något kvinnor inte gör.

s 181:

“Han har rätt, han är rättfärdigad.

[anser de misshandlande männen skriver Kimmel. Men är den andra parten rättfärdigad till sina känslor och reaktioner? Denna verkar inte existera i sinnevärlden! Och ovanpå allt annat har han rätt att uttrycka dem i våld och misshandel: om så ‘bara’ psykiskt/känslomässigt?].”

Ja, män agerar aggressivt utan provokation – och de anser sig vara berättigade att reagera. Kvinnor måste provoceras innan de reagerar aggressivt. Både män och kvinnor har aggressiva impulser, men de förra kontrollerar dem, de senare i lägre grad, för män har “rätt” att reagera (både i deras ögon samt i många kvinnors ögon). Och det är offrets fel att de reagerar. Det är bara det att de riktar aggressionen mot dem som är svagare, vilket vi ska se nedan.

s 186:

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor [över något som hon också uttryckte, dvs hon uttryckte starka åsikter?] och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i ballarna! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar [HAN måste försvara sig mot HENNE], ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

Han mår ju i grund och botten inte bra (men tar inte itu med det) och får andra, svagare och mindre och äldre, att må dåligt. Förmodligen gör inte DETTA honom gladare heller.

Han pratar och pratar och pratar, så hon inte får en syl i vädret! För att hon INTE ska få en syl i vädret? Som ett förvrängt sätt att hävda sin rätt och makt (måste han hävda denna mot henne? Trött så in i baljan)? Tålmodigt ska hon bara sitta där och lyssna! Får helst inte stå och lyssna. Om hon då säger något blir han rosenrasande. Att hon avbryter är ett tecken på brist på respekt, en nedvärdering av honom. Men vänta nu, hur beter han sig? Visar han respekt mot henne? Lyssnar han respektfullt? Låter han henne tala?

Sen klagar HAN att HON är långrandig och inte kommer till poängen! 😉 Och detta ger honom rätten att avbryta! Han vet ju vad hon ska säga. Att HON vet vad HAN ska säga innebär inte någon rätt för henne att säga något. Hon ska bara lyssna. Det behöver inte han, anser han?

Enligt den äldre, manliga familjeterapeuten så var/är hennes oerfarenhet anledning till deras problem?

Så om man drar ut detta med brist på erfarenhet till sin spets: den rättfärdigar våld mot den oerfarna? Oerfarna barn har man också rätt att bruka våld mot? Eller NÄR går gränsen för när man får bruka våld?

Dessutom ansåg en annan (kvinnlig?) familjeterapeut för nästan 30 år sen att han skulle vara betjänt av att träna självhävdelse (mot svagare? Mot partnern? Eller?).

Kimmel s 179-180:

“Varför är kvinnor måltavlor? Trots allt så förödmjukar våra (manliga) chefer och kolleger oss mycket oftare än kvinnor gör. Men vi slår inte dessa eller sticker dem inte med nån slags kontorsprodukt. Vi skjuter inte på dem med häftpistol eller spikpistol. (naturligtvis finns det många fall av sånt arbetsplatsvåld).”

Kimmel frågar hur man kan förklara de primära måltavlor män har för misshandel och våld, som t.ex. mot kvinnor eller i allmänhet, om det enbart handlar om testosteron som rusar genom genom deras system?

s 181:

“Testosteron är inte det som orsakar aggression; det förstorar den aggression som redan finns där.”

Ja, och varför är män så arga?

Kimmel skriver på s 185 om…

“…upplevelsen av rätten till makt.”

Han ifrågasätter att de anser att de BORDE ha makt. Att de ensidigt anser det. Tillerkänner inte kvinnan samma makt, varken mer eller mindre. Och ifrågasätter var de riktar denna vrede, för en förmodligen riktig, verklig känsla av brist på makt. Jo, den finns nog där!

Vidare på s 185:

“De [han har räknat upp en massa grupper som mansrättsgrupper i tepartyrörelsen till vita suprematister osv] har alla olika monster; en skurk som är annorlunda än de är och som grundligt gjort det omöjligt för dem – liberala demokrater, feminister och deras advokatlakejer, den internationella judiska bankkonspirationen.”

De riktar inte vreden mot dem de verkligen borde rikta den mot. Hittar en massa andra syndabockar, istället för att ta itu med det som är fel och avreagerar sig mot de förra och anser det rätt och berättigat. Går ihop med andra om det, t.ex. med kvinnor osv.

“Har inte jag det bra, så ska inte du ha det heller!”

Destruktivt. Vadå, bry sig om? Vara omtänksam, snäll? Genuint. Om inte, försöka jobba på det, vid behov med “proffs”!

Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!

August 12, 2017 § Leave a comment

angry-white-men

Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:

“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.

Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”

s 174:

“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.

Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”

Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?

Forts. s 174:

“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först. 

Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/

Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”

Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?

Forts. s 175:

“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/

Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.

Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”

Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.

Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.

Vidare s 175:

Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här]. 

‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”

Om R. Emerson och Russel Dobach.

s 176:

“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.

Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män. 

(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)

Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003). 

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?

Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?

Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments

angry-white-men.jpg

s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”
**)

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II
Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III
This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV
The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V
Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”