Mer om den annalkande stormen: män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor vanligtvis måste provoceras för att blir arga och agera aggressivt…

February 19, 2017 § 2 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Levant skriver i kapitlet “Den annalkande stormen” s 82 att det är mer sannolikt att män blir arga UTAN att de blivit provocerade, än att kvinnor blir det. Se tidigare bloggning om detta.

Kvinnor måste vanligtvis provoceras. De blir inte arga utan anledning, vanligtvis.

Levant refererar till forskning av Frodi, Macauley och Thome vilka fann att när kvinnor blev provocerade så kunde de bli både verbalt och fysiskt aggressiva. Dvs aggressiva beteenden kan även kvinnor visa, men de kommer inte ur det blå. Det krävs att de blir provocerade och kanske rejält provocerade och provocerade under lång tid? 😦

Levant s 83 (min översättning från engelskan):

“Tydligen är det inte bortom kvinnors makt a bete sig aggressivt – såsom det borde vara om aggressivitet var rent biologiskt betingat. Så varför blir de inte aggressiva?

Frodis, Maccauleys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, samt deras empati med föremålet, dem från att ge utlopp för ilskan från [de] aggressiva impulser [som de också kan ha]./…/

Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva och andra om de agerade på sina aggressiva impulser.

Och vad lär sig män? Att inte känna empati med en motståndare eller fiende [samt kan tendera att se andra, inte minst den som står närmast, som motståndare eller fiende?], ‘that’s for sure’, och sannerligen inte att känna sig skyldiga, ängsliga, eller känna så många andra känslor.”

Skyldiga? Icke sa Nicke, de har rätt att bli arga! Men ger de andra samma rätt? Inte minst kvinnor den rätten?

Dessa tendenser skiftar också i män. Vissa har mer, andra mindre. Att kvinnor tar efter detta är inte ofrånkomligt och inte bra tycker jag! Både män och kvinnor, hela samhället, hela världen, enskilda familjer, skulle tjäna på att både män och kvinnor är i så stor kontakt med sitt känsloliv som möjligt. Inte mindre! 

“Män lär sig att bli tuffa, okänsliga, självhävdande, aggressiva. Från barndom och fortsatt så lär de sig att det är genom att slåss, vinna, dominera och trakassera/terrorisera som de får respekt och bifall från andra män.”

Och det drabbar dem själva också! De blir okänsliga för sina egna behov och känslor. Sånt som behövs i mellanmänskliga kontakter, samt inte minst för att skydda sig själva på adekvata sätt och mot det som förtjänar att skyddas mot. Med resultat att de blir handikappade i många sociala relationer, inte minst med kvinnor och egna barn. Männen förlorar alltså på detta. Kanske enormt mycket i många fall?

En ytterligare följd av allt detta är att män tenderar att i högre grad ägna sig åt självdestruktivt beteende, som att röka och missbruka alkohol och droger. För att döva sig? Och på konstgjord väg förhöja livskänslan?

Mer om den gyllene regeln eller är det TVUNGET att säga vad man tycker om allt?

February 7, 2017 § 14 Comments

fb_img_1486663363597Tänk om hon skulle ta upp saker på samma sätt som han, som detta med hur de ska lösa logistiken den här veckan, genom att starta med något i stil med:

“Jag är rädd att ta upp detta, för jag tror att det kommer att bli en massa tjafs runt det…”

Och vidare:

“För att jag riskerar att få en tjugo minuters föreläsning!”

😦 Han kritiserar henne och talar om för henne vad hon ska tycka eller inte tycka, hur hon ska säga saker osv. Märker han själv hur han håller på? Själv är han väldigt rädd för det minsta som kan andas kritik mot honom själv. 😦

Hur är det egentligen med den gyllene regeln?

“Frihet”…

February 5, 2017 § Leave a comment

Han kritiserar hur hon uttrycker sig, men är själv oerhört känslig för minsta antydan till kritik.

“Frihet”, vadå?

Att leva ihop kräver anpassning och viss smidighet? Han lever med en som har spelandet som yrke. Han spelar också.

Om man blir störd av den andres spelande så kanske man borde flytta på sig, om man kan!? Om man har en dator som man lätt kan bära med sig, ta den och flytta på sig, om man vill syssla med den t.ex. Ett stort, tungt instrument kan vara omöjligt att flytta! 😦 Om hon kunde skulle hon det och gärna ta det till en annan byggnad, om det hade varit möjligt!

Hon är så trött av allt detta, så ögonen vill bara fall ihop titt som tätt! Av att anpassa sig och ta emot irritation, kritik osv.

Man kan flytta sig till ett rum på andra våningen i huset och stänga dörrar emellan t.ex.

Hon har aldrig klagat på hans spelande, vilket kanske beror på att hon förstår behovet av att öva!

Han återkommer också till att han “…behöver veta vad som är ‘going on’!”

Hon blir helt blank! Vadå ‘going on’? Hon vet inte vad som är ‘going on’! Har ingen aning vad som är ‘going on’! För hon har inte tänkt ut något och har heller ingen hemlig plan för vad de ska göra, ofta inte heller vad hon ska eller vill göra när hon är ledig och slipper ett schema att följa. Det är himla skönt att ta dagen som den kommer när man kan. Hennes jobbliv är annars så inrutat.

Hon har ingen hemlig agenda eller plan, som hon tänker tvinga honom att följa. Hon har försökt fråga vad han för planer, men vet han vad han vill göra? Har han egentligen knappt nånsin några planer? Saknar i stora stycken initiativförmåga!? “Hur kunde han vara egen företagare?” kan hon inte låta bli att undra.

Hon frågade om han funderat på investeringar de pratat om tidigare i huset, samt om han funderat (och räknat på sina pengar) om de skulle kunna hjälpa till rejält med resa för hans son med familj från “over there”! De har också anmält sig att dra in fiber i huset, något som också kommer att kosta en hel del.

DÅ säger han att gårdspumpen betett sig märkligt. Som om den inte “tar” ibland. Kan den behöva repareras i bästa fall bara?

“Tala om om du märker något konstigt!”

sa han till henne.

Ja, det får han väl säga, om han inte kräver omedelbar rapport av henne!

Han “får” tala om för henne, men hon får inte tala om för honom. Han får be/uppmana henne, men hon får inte göra detsamma med honom. Han har så mycket om sig och gör så mycket, men HON har inget för sig och knappt nånting för sig!? 😦

Och så blev han irriterad på att hon inte fortsatte något hon börjat säga för att hon blev distraherad av något och inte fortsatte.

“Tänk på att inte göra det!”

sa han!!!

Samma dag gjorde han exakt samma som hon och hon stod där och väntade på att han skulle avsluta det han börjat säga! Hon fick god lust att säga något, men avhöll sig. 😦

När de är ute och reser eller är ett längre tag i museum, på Kungliga slottet, på hotellrum på nöjesresa med hennes bröder osv så är han irriterad. Hon har inte förstått, utan blivit både ledsen och arg att han ständigt förstör allt som var tänkt skulle bli trevligt och roligt.

Nu undrar hon om det handlar om behovet att få sig ett bloss? Ett ständigt planerande när han ska få nästa “shot”? Hans koncentration är på rökandet? Och detta överskuggar ALLT annat? Han har ännu inte lärt sig hennes rutiner efter att de levt ihop i nästan 5 år. Hennes gamla mamma har bättre koll!

Och det här med spelande och övande: hur funkar det för två som har det som yrke och som lever ihop? och som vill och behöver öva? De får leva med att “störa” och bli “störda”!? Och de kan i majoriteten av fallen göra detta? Är vana att sitta i övningsrum som sällan stänger ut alla ljud från angränsande rum? Och de vet och respekterar den andras behov av att spela?

Let the Sunshine…

February 2, 2017 § Leave a comment


Hur skulle han reagera om hon sa:

“Jag skulle vilja prata om detta, men jag tror att du kommer att reagera känslomässigt… (så jag bryr mig inte om att prata om det).”

Ganska sårande mot henne och den hon är och det hon gjort! Hon förtjänar det inte? Hur skulle han känna och reagera om han blev behandlad så, ja? Skulle han inte bli ledsen, sårad och t.o.m. arg?

Sannolikheten att man därmed gör den andra parten öppen för prat minskar. Och är det det som han vill åstadkomma? En omöjlig partner, är det det han vill ha, så han kan klaga på henne? Eller förstör han det som är bra och fint? Något självdestruktivt?

Vad tjänar man på att trycka ner sin partner? Att göra den man lever med konstant ledsen, vad vinner man på det? Att konstant kritisera och irritera sig på…

Ja, man borde vara rädd om varandra! Och försöka uttrycka sig på ett sånt sätt som inte missgynnar kommunikation.

Och vem är det som reagerar känslomässigt? T.ex. blir arg!

“Oppressorn” säger:

“Se mig inte som en fiende!”

Vem behandlar vem som fiende? Men det är inte medvetet, eller?

När hon ringer så låter han som om:

“Varför ringer du?”

Som om det är för att kontrollera honom, inte av omsorg och för att hon bryr sig…

Han kan också fråga:

“Varför säger du detta?”

Hon blir helt stum.

“Ingen aning. Bara för att småprata!”

Hon blir ledsen och arg.

Men säger hon inget så blir han arg över det. 😦

“Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig,”

Skrev hans första fru i kommentar, arg? De skilde sig för kanske 40 år sen. Redan då var det så här!?

“Jag tror att han är rädd för att bli avvisad (och därför kontaktar han inte sin son)!”

trodde hans äldsta syster. Ja, är det så? Han stöter bort folk innan han själv blir bortstött, inklusive dem som borde stå honom närmast? Och de som bryr sig kan bli ganska förvirrade:

“Bryr han sig inte om mig?”

Sorgligt – och tragiskt? 😦

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking’ meddelande!” eller har du tänk på att om du säger så så kan folk bli ledsna? Har du tänkt på att det du säger kan vara sårande? Hur reagerar du om nån säger så till dig? Om nån hackar och klagar, på dig och väldigt mycket annat…

January 29, 2017 § 7 Comments

“Jag blir väldigt ledsen när jag så gott som dagligdags verkar irritera och när jag också i negativa termer får höra hur jag är, och väldigt ledsen att jag mest verkar orsaka daglig irritation och missnöje. När jag sen dessutom sällan eller aldrig får höra att jag är bra eller gör något bra, är snäll och omtänksam (kan inte påminna mig att jag hört något sånt, men jag kan ju ha glömt). Dvs det negativa balanseras knappt alls av något positivt! Är jag i sån avsaknad av något positivt eller som är värt att tycka om? Vilket naturligtvis kan vara fallet!

Har ingen aning hur jag ska förhålla mig, blir både arg och ledsen – och förmodligen ganska negativ.

Att ofta få höra hur jag är riskerar också att underminera den eventuella självkänsla jag har. Och gör mig snarare mindre positivt stämd till den som kritiserar, vilket spiller av sig på annat. Färgar ens upplevelse av saker. Blir svårare att njuta och ha kul och glädjas fritt och med fullt hjärta.

När jag nu var på promenad slog det mig: “Jag UNDRAR vad Y anser att han behöver (och som han inte får)?”

JAG behöver återhämtning när jag är hemma och ledig, inte vara ständigt beredd på att hamna i en position där jag måste försvara mig och hur jag är. Eller bli kritiserad och irriterad på. Jag behöver positiv energi för att orka med mitt liv, på jobbet, privat, när jag är ledig, om vi är ute och reser, när vi har bjudit hem folk, när vi ska göra något, när vi ska åka och handla eller what ever.”

Han sa, ursinnig:

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking message’!!!”

Han kom och skällde och skrek och ryckte tidning ur händerna på henne och slängde iväg den.

Står reaktionerna i proportion till hur hon är? Finns det rim och reson i dem? Vad ska hon svara? Hur hon än svarar så svarar hon förmodligen fel. Svarar hon emot eller håller med så är inget av det bra! Hur förväntas hon reagera? Börja gråta? Känns det tryggt om hon börjar skälla tillbaka?

Hon funderar om reaktionerna kommer på faktum att föremålet för skällandet är människa? Föremålet för utbrottet är faktiskt en levande människa, som känner, har känslor? Och som inte är en kall, död docka? Och det är svårt att tåla?

Och vore hon en kall, död docka så skulle DET också orsaka vredesutbrott?

Så helst skulle den andra parten bli osynlig, gå upp i rök, försvinna från jordens rund?

Ja, han blir ju arg på föremål och företeelser också, dvs det är inte bara människor som orsakar den. Som om alla dessa fenomen är där för att djävlas? Eller han behöver något att avreagera sig på?

Han klagar, kritiserar och är irriterad på en massa. Det gör henne ledsen, hon dras med i nedstämdhet – och hon blir arg!

Och så anklagar han henne för känslomässig misshandel… 😦 Vem är det som låter sitt dåliga humör, missnöje och ilska gå ut?

Han signalerar:

“Du duger inte! Du är fel, inte god nog!”

ÄR det verkligen det han vill att hon ska förstå?

Att “framställa” sig som så god…

January 24, 2017 § 3 Comments

“Du försöker framställa dig som så god!”

sa han. Vad skulle han svara om nån sa något liknande till honom? Vad skulle hon svara på det? Och hur ska hon då “framställa” sig? Som en riktig skit, eller vad?

Vadå om hon blir ledsen eller om det är sårande att han säger så? Men det är vad hon är värd att få höra om sig själv?

Är inte detta att vara dum, nästan lite elak? Kunde det räknas in under känslomässig misshandel? Kan det vara ett tecken på att det tenderar finnas känslomässig misshandel i den här relationen?

“Hur tror du att det känns att få höra något sånt? Är det vad du anser att jag är värd? Hur ska jag ‘framställa’ mig som istället? Hur skulle du reagera om du fick höra något liknande om dig? Vad gör detta för min självkänsla? Behöver den få sig en knäck?”

Var det så här han uppfostrades att kommunicera*? Med viss möda kan hon ifrågasätta detta. Vad säger det?

*Kan man skylla sitt dåliga beteende mot oskyldiga på andra? “You Would Do The Same Thing If An Old Witch Had Your Father’s Soul Trapped In A Lantern” Would you? Should you? Arg

Hjärnan funkar bättre…

January 9, 2017 § Leave a comment

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna

…av fysisk aktivitet. Ens problemlösningsförmåga blir bättre, dvs man blir mindre stressad av saker och följaktligen mindre arg. Man får lättare att koncentrera sig, blir alltså mindre lätt störd. Och eftersom man är mindre stressad så förstår man bättre.

Hela hjärnan funkar bättre. Och om man inte rört på sig särskilt mycket hittills på ett långt tag, så är målet att så småningom få upp pulsen till ca 150 slag/minut. Kondition är nämligen ett strå vassare än styrka när det gäller att få hjärnan att funka bra.

Har man dessutom ord för känslor så mår man själv-  och omgivningen bättre. Man blir mer inkännande, medkännande och empatisk. Och mindre frustrerad, för man kan uttrycka sig bättre.

Det stämmer nog att har man inte fått känna med sig själv, utan måst stänga av känslor, så har man svårare att känna med andra. Troligen bidrar detta också till stress och vredesutbrott, ilska och irritation och ett ojämnt humör, vilket påverkar omgivningen och därmed också en själv. Och den lätt arga utsätts för än mer stress därför att omgivningen reagerar (med rätta!). Det blir en ond cirkel.

Jo, göra upp med socialisering som inverkar negativt på ens liv och på dem man lever med (vilket gäller både män och kvinnor, dock tenderar kvinnor att i högre grad söka hjälp) finns det all anledning till. Underlättar troligen också ett på alla sätt sundare liv och gör troligen ens liv mycket bättre.

Fysisk inaktivitet och rökning är troligen ingen hälsokur för hjärnan och dess funktion eller för psykiskt välbefinnande i det långa loppet. 😦