I dess fyra teman, är hälsosamma och gynnsamma sätt att söka uppnå dina mål och passioner. Att gilla är i sig själv en fråga om att njuta av saker. Att vilja ha är här att på ett problematiskt sätt vara driven, ihärdig eller krävande, “jag måste ha det” …

August 8, 2020 § 4 Comments

_20200730_210114

Rick Hanson om “att gilla” och “att vilja ha”:

“Detta tema kommer att täcka tre ämnen. Ett, jag vill lägga grunden för pelaren motivation helt och hållet, genom att prata om resurser/tillgångar för att reglera tillfredsställelse.

För det andra, jag kommer att komma in på att gilla utan att vilja ha, ibland beskrivet som himmelriket, metaforiskt talat.

Och jag vill också utforska ‘automatiskt vill ha’ med dig, den slags automatiska tendens i oss – till en del beroende på evolutionen – som driver oss mot att titta efter nånting nytt att vilja ha, även när vi redan känner oss helt tillfredsställda.

Låt oss börja.

Denna pelare handlar helt och hållet om resurser för att reglera behovet av tillfredsställelse, som vi alla har. /…/ … att bygga inre styrkor för regleringsaspekten av välmående applicerad på ditt grundbehov av tillfredsställelse

[Hanson utgår från tre grundbehov: trygghet (safety), tillfredsställelse (satisfaction) och anknytning (connection)]. 

Kanske kunde jag lägga fram det enklare. Vad denna pelare handlar om, i dess fyra teman, är hälsosamma och gynnsamma sätt att söka uppnå dina mål och passioner./…/

Att gilla är i sig själv en fråga om att njuta av saker. /…/

Att vilja ha är här att på ett problematiskt sätt vara driven, ihärdig eller krävande. /…/ jag måste ha det.”

Ska fortsätta skriva i kommentarer nedan.

En annan kostnad av rädsla – irrationell, överdriven rädsla – är att vi överflödas av falskt alarm, så att vi missar att se den verkliga tigern, de verkliga hoten. Och ytterligare en annan kostnad av onödig rädsla är att vi tenderar att överreagera. När vi överreagerar blir vi ett hot mot andra, som ofta överreagerar själva i sätt som bevisar för oss, bekräftar våra värsta rädslor att ’Ja, de var ett hot,’ och ’Jag skulle ha varit helt försvarsinställd eller aggressiv när jag handskades med dem.’ När de kanske inte var ett sådant stort hot trots allt. Och vi har en roll i att de blev hotande för oss, därför att de kände sig hotade själva …

August 7, 2020 § Leave a comment

trygghet

Bra illustration ovan på detta med rädsla och känsla av bristande trygghet.

Funderingar apropå fenomen vi ser idag. Rick Hanson i video om Papperstigerparanoia:

“… ibland blir människor som drivs av rädsla aggressiva. Jag tror att bakom en massa aggressivitet finns, djupt nere, en viss mängd ängslan och rädsla.

Och då kan människor vara/bli aggressiva och de kan även avfyra förebyggande attacker, mellanmänskliga för att inte tala om mellan länder.”

“Varför är vi rädda? /… /… rädsla är normal. Inget att skämmas över. Och då kommer frågan: vilken roll spelar rädsla i våra liv?”

“I evolutionstermer tror jag det är bra att tänka tillbaka på varför vi är såna rädda små djur?

Under den 600 miljoner år långa utvecklingen av nervsystemet, om du tänker på det, så dog våra våra förfäder, våra far- och morföräldrar vanligtvis [också av olyckor och sjukdomar, vill jag tillägga] av att bli ätna av ett annat djur. /… /

… en person eller ett djur kunde göra två sorters misstag. En typ är att tro att det är en tiger i buskarna som håller på att ta dig, eller hur. Men där finns egentligen ingen tiger.

Den andra sortens misstag, typ två, är att tro att allt är okej. Kusten är klar. Att känna sig toppen. Men, faktiskt, det finns verkligen en tiger i buskarna som är på väg att hoppa på dig. Ingen vill bli påhoppad av en tiger.

Så vad är kostnaderna av det första misstaget? Onödig ängslan. Du känner dig inte bra, ungefär så.

Vilka är kostnaderna för det andra misstaget, att inte inse att nånting håller på att kasta sig över en? Inga mer misstag nånsin.

Så vi utvecklade en stark tendens, en stark inklination, mot att göra det första misstaget hundratals, ja tusentals gånger, för att undvika att göra det andra misstaget ens en gång.

Uppenbarligen finns det undantag på detta. Människor som underskattar sannolikheten av att bli ätna av den där tigern. /… /

Men i det stora hela tror jag att det finns en massa bevis – och du kan titta på ditt eget liv och fråga dig själv vad som är sant – vi tenderar att fela åt försiktighetssidan. /… /

Med detta sagt, på grund av denna papperstigerparanoia, gör vi rutinmässigt tre sorters kognitiva fel. Vi tenderar i allmänhet att rutinmässigt överuppskatta hot, underskatta resurser/tillgångar och underskatta möjligheter.” 

Här kommer tillit in känns det. Hur är det i samhället idag, t.ex med jag, jag, jag och fokusering på mig?

Och John Gottman så bra om tillit och jämlikhet här:

Och hur är det med trygghet, genuin sån, i oss själva, i relationer, i samhället, i förhållanden, så inte rädsla och aggression frodas?

Rädsla och aggression cirkulerar verkligen nu i samhället.

”Sen, naturligtvis, har vi ekonomin, om du lever i en ekonomi där det finns få trygghetsnät, och det kanske är svårt att få arbete, och om du förlorar ditt jobb så du inte har tillgång till bra sjukvård [vi är inte där än].

Okej, kommer du, låt säga, att tendera att vara mer ängslig, än någon som lever i en ekonomi som är mer blomstrande och i vilken det finns mer av trygghets/skyddsnät.

Politik. Lagar och regler, mer eller mindre ofullkomliga som de kan vara? Finns det mer eller mindre civilt samhälle där du lever? Eller befinner du dig i en väldigt skrämmande situation, där du inte är så väl skyddad?

Och sen, naturligtvis, kultur. En del kulturer tenderar att vara mer tillitsbaserade. Medan andra kulturer tenderar att vara mer hotfokuserade. Så dessa är de varierande individuella faktorer som läggs ovanpå våra biologiska naturtillgångar. /…/

Också, onödig rädsla får oss att överinvestera i hotskydd. På en personlig nivå, att överinvestera i att bygga upp barriärer [mentala, men också verkliga murar] mellan oss och andra.”

Vi har vänner som bor i gated community i Indianapolis i USA. Och vänner som bor i trailers i New Mexico.

”På en grannskapsnivå, kanske vi överinvesterar i stängsel, och taggtråd, och vem vet vad.

Liksom på en nationell nivå, uppenbarligen. Det är möjligt att överinvestera i militära styrkor som, uppenbarligen tar pengar från det som kunde användas för andra syften.

En annan kostnad av rädsla – irrationell, överdriven rädsla – är att vi överflödas av falskt alarm. /…/ … så att vi missar att se den verkliga tigern, de verkliga hoten. /…/

Och ytterligare en annan kostnad av onödig rädsla är att vi tenderar att överreagera. När vi överreagerar blir vi ett hot mot andra, som ofta överreagerar själva i sätt som bevisar för oss, bekräftar våra värsta rädslor att ’Ja, de var ett hot,’ och ’Jag skulle ha varit helt försvarsinställd eller aggressiv när jag handskades med dem.’ När de kanske inte var ett sådant stort hot trots allt. Och vi har en roll i att de blev hotande för oss, därför att de kände sig hotade själva.”

Ett annat problem i allt detta är att vi kan bli överförsiktiga också. Suck!

Det är okej precis nu …

July 30, 2020 § 24 Comments

FB_IMG_1596137182495

Ricks reflektion: Det är okej precis nu.

För att hålla våra förfäder vid liv utvecklade hjärnan starka tendenser mot rädsla, inklusive ett pågående inre sipprande av obehag. Detta gör att du fortsätter skanna världen för tecken på problem.

Denna bakgrund av uppmärksamhet är så automatisk att du glömmer att den är där. Försök att vandra genom ett rum du vet är tryggt utan ett uns vaksamhet: det är verkligen svårt och omöjligt för många.

Detta bristtillstånd är ett bra sätt att göra att apan tittar efter nånting att kasta sig över. Men det är ett kasst sätt att leva. Det nöter ner välmående och föder ängslan och depression. 

Än värre, det är baserat på en lögn.

Mumlandet av rädsla säger dig: dåliga saker händer, tänk aldrig att du är helt okej, sänk inte garden.

Men ta en titt på precis nu. Du är troligen okej: ingen attackerar dig, det existerar ingen kris. I denna stund: Är du i det stora hela okej? Slår hjärtat? Funkar sinnet? Svaret är nästan alltid ja.

I dagligt liv är det möjligt att nå denna känsla av okejhet även medan du får saker gjorda. Du igonerar inte verkliga hot eller saker, eller låtsas att allt är perfekt. Det är det inte [och kommer aldrig att bli]. Men mitt i allting kan du vanligtvis se att du faktiskt är okej precis i denna stund.”

“Att känna sig tryggare.

Att känna dig så trygg som du skäligen kan är verkligen användbart: det minskar stressande ängslan, förebygger onda cirklar av konflikter med andra och stöttar dig i att drömma större drömmar.

FB_IMG_1595606138162

Kärlek i den djupa delen av hjärnan – att älska bra, balansera autonomi och anknytning …

July 21, 2020 § 37 Comments

Steve Stosny skriver i “Love in the Profound Part of the Brain – To love well, balance autonomy and connection”:

“Om din kärleksrelation fortsätter att försämras vad du än gör, försöker du troligen älska i fel del av hjärnan. /…/

Hög känslomässig reaktivitet är kännetecknet på denna typ av konflikter. Detta är när negativa känslor i en av er triggar kaos och nedstängning i den andra. Den mest intensiva reaktiviteten drivs av hormoner, vilket är anledningen att vi fightas hätskare när vi är unga och drar oss tillbaka i kalla dödlägen när vi åldras. 

Ursprunget till konflikten går tillbaka till småbarnsåldern, med uppkomsten av en motsägelse i mänsklig natur – den stora mänskliga motsägelsen – våra rivaliserande drifter för autonomi (att bestämma oss för vår egna tankar, känslor och beteenden) och anknytning – att förlita sig på kärlek och stöd av betydelsefulla andra, som har samma motsägelsefulla drifter. Autonomi-anknytning-kampen är den som gör småbarn oemotståndliga och så svåra att handskas med.

Den stora mänskliga motsägelsen återuppstår i intima relationer och vi tenderar att hantera de konflikter som den orsakar på samma sätt som när vi var småbarn, med klander, förnekande, undvikande, att sura och temperamentsutbrott. 

Vi fastnar i småbarnshjärnan – det limbiska alarmsystemet, vilket är nästan fullt utvecklat på en strukturell nivå vid runt treårsåldern. I småbarnshjärnan kan negativa känslostämningar bara ljuda alarm – nånting dåligt händer! Alla tankar förstärker alarmet och allt beteende reagerar på den upplevda fasan av denna. 

Förmågan att fastställa (bestämma hur dåligt det verkligen är), förbättra och reparera kräver dominans av vuxenhjärnan – prefrontal cortex, vilken inte är fullt utvecklad förrän i mitten till sena tjugoårsåldern.

I vuxenhjärnan kan du se båda perspektiv på samma gång. Du kan känna din partners sårade känslor lika väl som dina egna och inse att du djupt bryr dig om den person som just nu trycker upp dig mot väggen.  

I denna avancerade del av din hjärna har du chansen att arbeta fram vad som är bäst för er båda och för att nå det ni båda vill – en känsla av ömsesidigt bry sig om.  

Småbarn har behov, vuxna önskningar.

I småbarnskärlek ser alla negativa känslostämningar ut att komma från ‘känslomässiga behov,’ vilka din partner vägrar att tillfredsställa. Önskan att älska degraderas i ‘Få mina behov mötta,’ vilket för en lika behövande betyder: ‘Jag måste ge upp den jag är för att tillfredsställa dig.’ 

När kärlek och önskningar förväxlas med känslomässigt behov agerar partners så småningom ut den gamla Bob Dylan-sången ‘Jag gav dig mitt hjärta, men du ville ha min själ.’

Själen i kärlek, som en kraftfull känsla av själv, växer starkare med önskningar och svagare med uppfattade behov. Önskningar motiverar givande; uppfattade behov motiverar krav. Vad är mer sannolikt lyckosamt i kärlek?

Småbarnskärlek oscillerar mellan autonomi och anknytning – förråder självet för relationen och vice versa. 

Vuxenkärlek balanserar motstridande drifter mellan autonomi och anknytning – självet växer med relationen.   

Småbarn i kärlek kräver; vuxna i kärlek förhandlar. 

Småbarn i kärlek kan inte se varandras perspektiv; vuxna använder sitt binokulära seende/att se med båda ögonen för att se bådas perspektiv samtidigt. 

Småbarnskärlek är intolerant för olikheter; vuxna i kärlek uppskattar och respekterar olikheter. 

Småbarn i kärlek är hämndlystna; vuxna i kärlek är medkännande

Småbarnskärlek visar splittring (du är bara bra eller bara dålig); vuxna i kärlek inser: Jag älskar dig när jag känner mig dålig eller bra, när du känner dig dålig eller bra, när jag inte gillar ditt beteende och när du inte gillar mitt beteende. 

För småbarn i kärlek är negativa känslostämningar larmsignaler; vuxna i kärlek ser negativa känslostämningar som motivation att förbättra, knyta an eller skydda. 

Balansera motstridiga drifter

När interaktioner med din partner börjar bli stressiga, skifta över till vuxenhjärnan – fokusera på hur du kan förbättra, uppskatta, knyta an eller skydda. Sträva efter binokulärt seende – förmågan att se din partners perspektiv vid sidan om dina egna. Uppehåll dig inte vi alarmsignaler – hur dåligt du kan komma att känna och vem som ska klandras – tänk på hur du kan göra det bättre. 

Slutligen, vuxna-i-kärlek balanserar de motstridande drifterna att vara autonoma och anknutna genom att agera på sina djupaste värderingar mer än sina känslor. Detta håller dem fokuserade på det som är viktigast för och om dem.

De kanske kommer att känna för att sura eller zooma ut eller komma bort från en upprörd partner eller att hämnas, men deras önskan att förbättra, uppskatta, skydda och knyta an är viktigare än att ge efter för dessa tillfälliga känslor.   

Om du agerar på dina värderingar, kommer dina känslor så småningom att följa efter medan du känner dig mer äkta. Men att agera på dina känslor kommer vanligtvis att göra att du våldför dig på dina djupaste värderingar (till exempel att såra den person som du älskar), vilket kommer att få dig att känna dig skyldig, känna skam och känna dig dum.

Vi måste vara i vuxenhjärnan för att agera på djupare värderingar. Det är inte alltid lätt, men belöningen innebär att bli den person och partner du helst vill vara – självförsörjande/självständig, dock omtänksam, pålitlig och med förmågan att lita på älskade.

Vuxna i kärlek förstår att deras enda chans att få en partner som de helst vill ha, är att vara den partner de mest vill vara.” 

Och det följande passade så bra som kommentar på det ovan“Your Deepest Fulfillment Is Connected with the Well-Being of Others”:

“Bodhisattva is the Sanskrit word for a being who is devoted to awakening and to acting for the benefit of all that lives. The way of the bodhisattva is one of the most radical and powerful of all Buddhist forms of practice.

It is radical because it states that the deep fulfillment of happiness comes from serving the welfare of others as well as ourself. Our highest happiness is connected with the wellbeing of others.

The bodhisattva’s path is a striking contrast with the excessive individualism of our culture. Every wisdom tradition tells us that human meaning and happiness cannot be found in isolation but comes about through generosity, love, and understanding.

The bodhisattva, knowing this, appears in a thousand forms, from scientist, to teacher, activist or nurse, from a caring grandmother to an engaged global citizen. Meditators often recite the bodhisattva vows when they sit, offering the benefit of their practice for the sake of others: ‘Sentient beings are numberless; I vow to bring liberation to us all.’

Like the ancient Hippocratic oath, the vow to serve the sick taken by every physician, the bodhisattva vows to serve the welfare of all. In a more poetic fashion, the Dalai Lama regularly recites bodhisattva vows based on the words of the beloved sixth-century sage Shantideva:

  • May I be a guard for those who need protection
  • A guide for those on the path
  • A boat, a raft, a bridge for those who wish to cross the flood
  • May I be a lamp in the darkness
  • A resting place for the weary
  • A healing medicine for all who are sick
  • A vase of plenty, a tree of miracles
  • And for the boundless multitudes of living beings
  • May I bring sustenance and awakening
  • Enduring like the earth and sky
  • Until all beings are freed from sorrow
  • And all are awakened.

Psychologically this is an astonishing thing to say. Does this mean that I am personally going to save seven billion humans and trillions of other beings? How can I do so? When we think about it from our limited sense of self, it is impossible. But when we understand that it is a deep intention of the heart, we can begin to fulfill it. To take such a vow is to set a direction, a sacred purpose, a statement of wisdom, an offering, a blessing. “We are not separate, we are interdependent,” declared the Buddha. Without understanding this, we are split between caring for ourselves or caring for the troubles of the world. When the world is seen with the eyes of a bodhisattva, there is no I and other—there is just us.

Poet Diane Ackerman has created a modern version of the bodhisattva vow with these lines in her poem, ‘School Prayer’:

  • I swear I will not dishonor
  • my soul with hatred,
  • but offer myself humbly
  • as a guardian of nature,
  • as a healer of misery,
  • as a messenger of wonder,
  • as an architect of peace.

You can create your own Bodhisattva vow. Sit quietly for a time. Let your body and mind be at rest. Then, ask your heart, ‘If I were to make a vow, to set the compass of my heart, to give voice to my highest intention, what would it be?’ 

And then listen for an answer. It need not be a poem. It might be as simple as ‘I vow to protect those in danger’ or ‘I vow to be kind.’ Your heart will instruct you.

As you quiet your mind and steady your heart, you can set your deepest intention. It will help you be strong for the long haul.

Then get up and joyfully plant seeds for a more compassionate future. Educate yourself about social justice. Stand up against racism and hatred.

Give voice, time, energy, care to alleviate suffering and tend our collective well being. Your freedom empowers you to contribute to the world. And your love will show you the way to do so.” – Jack Kornfield

Vilken känslostämning är den skadligaste i relationer …

July 14, 2020 § 21 Comments

20191208_194213

“Ingen är perfekt, men det är ingen ursäkt att vara extra svår – Stan Tatkin”

“Vilken känslostämning är den skadligaste i relationer?”:

“När Stacey [tänkt patient/klient] satt i mitt terapirum och berättade sin historia, liknade den många andra jag hade hört.  Hon kom till terapi på grund av ökande antal konflikter med sin make.

Hon är förbryllad över hur till och med de minsta meningsskiljaktigheterna verkar eskalera i större argumenteringar. 

Om hon frågar honom en resonabel fråga, blir han trätgirig, far impulsivt ut mot henne: ‘Du är alltid så negativ och kritisk.’ Om hon påstår ett faktum som han inte håller med om, anklagar han henne för att hitta på lögner.  

Deras senaste argumentering började när hon frågade om han hade betalat en räkning och han blev ursinnig och sa att han hade betalat den. Senare erfor hon att han inte hade betalat räkningen, men han vägrade att be om ursäkt för lögnen, den följande argumenteringen eller sin överdrivna ilska. 

Justins berättelser ändrar sig så ofta att Stacey har blivit orolig att hon ‘håller på att förlora vettet’ eller har dåligt minne, hjälpt av faktumet att Justin anklagar henne för dessa brister. Han insisterar på att hon ska glömma hans misstag, men tar upprepat upp hennes misstag under argumenteringar.”

Projicerar sitt egna på henne.

“Hon drar sig för att konfrontera honom, för att hon har lärt sig att hennes utmaningar leder till eskalerande argumentering utan någon upplösning.  Hon är alltid den som kompromissar.”

Han skulle förmodligen hävda motsatsen; att det är han som ständigt kompromissar och backar och är dörrmatta och sköter allt paddlande och anstränger sig för relationen.

“Jag frågar om han kan be om ursäkt eller medge fel. ‘Åh, aldrig,’ säger hon. ‘Han är väldigt envis. Det är alltid mitt fel. Jag kallar honom ‘Rättfärdigande-Justin.’

Trots deras finansiella trygghet och lyckliga barn, är han arg, glädjelös och ser bister ut mesta tiden.”

Ständigt missnöjd och otillfredsställd (för att förekomma besvikelse, eller?). Liten förmåga att uppskatta, värdesätta, vara glad, vilket ju påverkar hans humör, men ju egentligen är hans egna ansvar?

“Stacey rapporterar höga nivåer av ängslan, med rädsla för Justins oförutsägbara reaktioner.”

Vredesutbrott för allt, minsta lilla. Ständig spänning och tassande på tå.

“De hade försökt parterapi för några år sen, men det hade inte särskilt stor effekt. Deras terapeut sa åt dem att ha fler dejtar och att vara snällare mot varandra.

Dessa förändringar bestod inte. 

Justin vägrade gå i terapi igen, hävdande att Stacey behövde hjälp därför att hon var ‘galen.’ Hon undrade om detta var fallet.*” 

*Om Stosny i Wikipedia:

“Stosny argumenterar att rådgivning, psykoterapi, vredeshanterings- och misshandelsbehandling ofta gör relationer sämre, därför att de, bland många saker, så får terapeuten kvinnan att känna sig skamsen för sina naturliga (om än irrationella) känslor av skuld; därför att terapin är för långsam, kräver en massa veckovisa entimmessessioner; därför att terapeuterna i sina ansträngningar att bygga arbetsallianser med ovilliga manliga klienter, förstärker de att mannen har mestadels rätt och kvinnan mestadels fel.”

Terapeuter späder på kvinnans tendens till själv-klandrande och tendenser att ta ansvar för allt och alla. Både i parterapi och enskild, “traditionell” psykoterapi, frågar t.ex.:

“Är du avundsjuk [på terapeutens partner/fru, framgångsrik kollega osv]?”

Men gör det icke medkännande, så att eventuella såna tendenser och självklander/kritik snarare förstärks än löses upp. Och verkligen kan bli ett ännu mer accentuerat problem? Något annat än Kristin Neffs “common humanity” och koncept “självmedkänsla”:

” Instead of mercilessly judging and criticizing yourself for various inadequacies or shortcomings, self-compassion means you are kind and understanding when confronted with personal failings – after all, who ever said you were supposed to be perfect?”  

Paul Gilbert jobbar också med detta och klienter som har självkritik som blir självdestruktiv.

Se vidare “… öppenhet för känslomässig intimitet är ett tecken på en hälsosam, anknuten relation. De som saknar självaccepterande är i en försvagad position när det handlar om att etablera hälsosamma unioner.  Men det finns hopp. Genom att utveckla självaccepterande, kan partners lära sig att tolerera skam, kan då bli mer känslomässigt intelligenta och intonade, kan arbeta på att reparera ohälsosamma relationsmönster och kan förbättra sin förmåga att inrymma varandras behov.  Tryggt självaccepterande är viktigt för att verkligen ha hälsosamma relationer med andra. Utan självaccepterande är du upptagen med att skamma dig själv och, därför, är du rädd för ogillande från andra …,” som egentligen är inledningen till postningen ovan.

… öppenhet för känslomässig intimitet är ett tecken på en hälsosam, anknuten relation. De som saknar självaccepterande är i en försvagad position när det handlar om att etablera hälsosamma unioner.  Men det finns hopp. Genom att utveckla självaccepterande, kan partners lära sig att tolerera skam, kan då bli mer känslomässigt intelligenta och intonade, kan arbeta på att reparera ohälsosamma relationsmönster och kan förbättra sin förmåga att inrymma varandras behov.  Tryggt självaccepterande är viktigt för att verkligen ha hälsosamma relationer med andra. Utan självaccepterande är du upptagen med att skamma dig själv och, därför, är du rädd för ogillande från andra …

July 8, 2020 § 12 Comments

_20191208_194213

“Ingen är perfekt, men det är ingen ursäkt för att vara extra svår – Stan Tatkin”

Men bristen på självaccepterande kan ta sig olika uttryck och variera i grad. En del förnekar denna både inför världen och sig själv, andra är mer medvetna om hur självkritiska och “känsliga” de är.

Harper West:

En psykoterapeuts syn på det

Justin har svårigheter att ta kritik, misslyckande eller bortstötning, …

[alla har det, men man kan hantera dessa utan att det går ut över andra och en själv och man kan ha det i olika grad, beroende på upplevelser tidigt som senare förstärkts eller modererats].

… nästan säkert härstammande från känslor av otillräcklighet eller lågt självvärde. Han har troligen höga nivåer av självkritik eller avsaknad av självacceptans. Människor som dömer sig själva hårt har ofta svårt att höra nån ytterligare kritik från andra. 

[Men dessa svårigheter att ta kritik kan ta sig olika uttryck]. 

Justins oförmåga att hantera skam får honom att fara ut mot Stacey även över mindre problem. Han har svårt att medge att han har fel eller att kompromissa.

Jag kallar dessa andra-klandrar-beteenden, därför att människor med denna tendens ofta skiftar klandret till sin partner. Detta skyddar dem från den genanta upplevelsen av att medge att de hade fel eller att acceptera ansvar.

Det kan vara svårt att känna igen det låga självvärdet hos andra-klandrare därför att de kan använda en aggressiv, dominant personlighet för att få känslomässigt skydd av självet. De medger sällan känslor av otillräcklighet därför att detta skulle signalera sårbarhet.

Andra-klandrare är grundorsaken till de flesta relationssvårigheter, inklusive högkonfliktäktenskap och -familjerelationer, familjevåld, misshandel från föräldrar, kriminellt beteende, drogmissbruk och mer.

I allmänhet tror inte andra-klandrare att de måste spela efter samma samhälleliga eller relationsmässiga normer som andra, vilket kan vara väldigt desorienterande för deras partners.

[Partnern borde be om ursäkt, borde svara sig och så osv osv osv, men andra-klandraren beter sig inte efter de normer han lägger på sin partner. Är själv näst intill perfekt?].

Det är visst och sant att andra-klandrare i viss grad är hjälpta av de undfallande/hänsynsfulla beteendena hos individer som använder sig av två andra typer av skamhanteringsstrategier: självklandrande och skamundvikande. 

Andra-klandrare söker instinktivt upp dem som är villiga att bli kontrollerade, manipulerade eller trakasserade/terroriserade. Detta riggar relationer med icke självhävdande partners som inte kommer att utmana dem, korrigera dem eller klandra dem [de två senare stämmer särskilt väl här].

Många självklandrare är villiga att initialt delta i denna dans därför att det matchar deras självförebrående tankar och konfliktundvikande beteende. De är nöjda med att avväpna sin dominerande partner genom att axla klandret [de tror att de är värda att höra detta och att att klandret är riktigt och förtjänt]. 

Men många människor tröttnar så småningom på att vara offer för sina partners avsaknad av ansvarsskyldighet och kan börja fightas tillbaka. Men om en eller båda partners är ovilliga att kompromissa eller backa, leder det till ett mönster av eskalerande argumentering och käbbel. 

Så småningom kan den partner som är mer konfliktovillig, eller är villig att låta sig nöjas med att få fred, att komma att dra sig tillbaka i ett försök att minska argumenterandet. Men så småningom kan denna helt enkelt ‘checka ut’ från relationen med känslomässig distans. 

Olyckligtvis kan de individuella självskyddarstartegier som fungerade i barndomen inte lova gott för vuxenrelationer. 

Trots deras förgiftade sätt kommer andra-klandrare sällan till terapi på grund av deras aversion för den nesliga upplevelsen av självmedvetnhet och ansvarskyldighet. Men de är rätt ofta ämnet för andras terapi. 

Många självklandrare kommer till terapi för att lära sig hur de ska handskas med andra-klandraren i sina liv. Andra-klandrare sår kritik och förlöjligande/hån, manipulerar och dominerar [men kan hävda, och troligen också tro, att det är de som får utstå kritik, är manipulerade och dominerade]. och saknar ansvarskyldighet, vilket leder till förgiftade relationer. 

Självklandrare kanske inte är medvetna om detta ohälsosamma relationsmönster därför att det är allt de känner till. Så det kan vara väldigt befullmäktigande för självklandrare att bli undervisade om beteendemönstren hos andra-klandrare som dominerar dem, i synnerhet att kunna notera hur andra-klandrare hanterar konflikter genom att komma med ursäkter, undvika ansvarskyldighet och vägrar att ha fel. 

Hur påverkar andra-klandrare relationer?

Andra-klandrare:

  • är ‘på sin vakt’ med förhöjda nivåer av rädsla eller ‘flykt-och-kamp-‘responser, vilka leder till reaktiv, impulsiv vrede.
  • förlitar sig mindre på ‘vårda-och-hjälpa’-responser, vilkjet gör dem mindre benägna att vara empatiska, hjälpa andra eller ens vara medvetna om andras behov [kanske lägger sina egna behov i den andra? Och kan bli arg av den anledningen, för de tolkar in ett behov som den andra inte har, och som andra-klandraren inte vill eller kan fylla? Eller kanske kanske anser att hen borde få fyllt istället? Att den andra är egoistisk?].
  • kan vara ‘misstänksam’ angående andras kommentarer, och föreställa sig gliringar och kritik.
  • kämpar med att känna och uttrycka pro-sociala känslostämningar, såna som empati och snällhet [rädd att bli utnyttjad?].
  • kämpar med att tona in och svara på sin partners känslostämningar. 
  • tenderar att komma med ursäkter, klandra andra och vägra att be om ursäkt eller ‘reparera,’ vilket blockerar känslomässig anknytning till deras partner och leder till förlust av tillit. 

Andra-klandring är en lång serie av lögner inför en själv och andra. Vilken relation kan tåla/uthärda sveket från kroniskt bedrägeri? 

Skam kan orsaka en långsam död i relationer, därför att den i allmänhet leder till avsaknad av öppenhet, sårbarhet och närhet. Denna känslomässiga distans leder till avsaknad av anknytning som gör att luften gå ur äktenskapet. Utan autentiska känslomässiga upplevelser som knyter samman paret, driver de isär både fysiskt och psykologiskt. 

Rädslan för att vara otillräcklig förvärrar vår naturliga rädsla för känslomässig sårbarhet – en rädsla att bli dömd och funnen ovärdig

[Men detta kan ta sig olika uttryck, beroende på om man är en själc- eller andra-klandrare]

Följande är ett typiskt scenario på denna missade anknytning. Makan kanske gör en framställning: ‘När du sitter vid din dator en massa, saknar jag dig och vill tillbringa tid med dig.’

Mannen kanske svarar: ‘Okej, du sitter med din telefon en massa.’ För att han är alltför känslig för kritik, är han ofömögen att höra hennes önskan om anknytning. Han hör bara kritiken.

Detta leder till eskalerande fighter som drivs av skam och ringa känslomässiga förmågor. Parterna missar det känslomässigt betydelsefulla budskapet, vilket är ‘Jag vill tillbringa tid med dig.’

Som kontrast, öppenhet för känslomässig intimitet är ett tecken på en hälsosam, anknuten relation. De som saknar självaccepterande är i en försvagad position när det handlar om att etablera hälsosamma unioner. 

Men det finns hopp. Genom att utveckla självaccepterande, kan partners lära sig att tolerera skam, kan då bli mer känslomässigt intelligenta och intonade, kan arbeta på att reparera ohälsosamma relationsmönster och kan förbättra sin förmåga att inrymma varandras behov. 

Tryggt självaccepterande är viktigt för att verkligen ha hälsosamma relationer med andra. Utan självaccepterande är du upptagen med att skamma dig själv och, därför, är du rädd för ogillande från andra.

Den känslomässiga världen kan bli skrämmande och relationer se farliga ut. En hälsosam relation med dig själv är en förutsättning för en hälsosam relation med en partner. 

För en som inte är självaccepterande är målet att förmå en partner att lita på, respektera och älska dem. De tror att detta kommer att leverera en känsla av att tillhöra och av kärlek sån som de saknar.

Jag skulle argumentera för att du verkligen borde fokusera på att göra dig själv tillförlitlig, respektabel och älskansvärd. Arbeta på dig själv.

Du kan inte tvinga din partner att älska eller respektera dig.

Du kan bara vara ditt bästa jag genom att bli självmedveten och självaccepterande. Det som händer efter det är utanför din kontroll.

Albert Camus skrev i ‘The Fall,’ en bok om skuld och dömande i en tidsålder när Gud och förlåtelse blivit undanstoppad. Camus förgrundsgestalt, ‘den sakkunigt botfärdige/ångerfulle’ Jean Baptiste Clamence, bekänner att

‘ju mer jag anklagar mig själv, desto större rätt har jag att döma dig – ännu bättre, jag provocerar dig att döma dig själv.’.”

 

I svar på det obehagliga, som tenderar att trigga vårt behov av trygghet; tenderar känslan av saker som behagliga att aktivera vårt behov av tillfredsställelse. Så vi riktar här in oss på kloka responser …

July 7, 2020 § 14 Comments

_20191208_194213

“Ingen är perfekt, men det är ingen ursökt för att vara extra svår – Stan Tatkin”

Ur Rick Hanson-intervju med Sharon Salzberg:

RH tar upp om “kloka responser/svar” på saker som är obehagliga/oangenäma, dvs saker som vi alla stöter på, större eller mindre oangenäma eller angenäma. Och de startar sitt prat med att prata om rädsla. Och Hanson undrar om Salzberg i grunden är den lugna person hon förefaller vara eller om det är något hon jobbat sig till, med sin meditation sen hon som ung reste till Indien.

Salzberg säger att hon nog är en lugn person till sin natur, men har varit väldigt rädd. Trots denna rädsla har hon gjort saker som hon själv är förvånad över när hon tänker på det. Som resan till Indien för att lära sig meditation när hon bara var 18 år, dock tillsammans med andra.

Hon var konstant rädd där för allt möjligt, men hon kunde åka dit och stanna där.

RH:

“I svar på det obehagliga, som tenderar att trigga vårt behov av trygghet; hanterad genom att undvika skada, tenderar känslan av saker som behagliga att aktivera vårt behov av tillfredsställelse; hanterad genom att närma sig belöningar.

Och känslan av att saker är innerliga/uppriktiga, vilken tenderar att aktivera vårt anknytningssystem, vårt behov av anknytning; vilket hanteras genom att knyta an till andra, brett definierat. /…/

När saker blir neutrala börjar människor ofta söka efter nånting obehagligt som de inte har noterat eller nånting behagligt eller innerligt/uppriktigt för ett ersätta det som är neutralt därför att det [neutrala] är uttråkande eller nånting sånt. /…/

/…/ vi riktar här in oss på kloka responser.”

Våra responser på det ovan kan vara mer eller mindre destruktiva eller konstruktiva. Behoven av trygghet, tillfredsställelse och anknytning kan leda till destruktiva handlingar liksom konstruktiva, beroende på våra tidiga upplevelser och hur vi fått hjöälp att hantera dem eller som vuxna lärt oss hantera dem, för vår egen och alla andras skull.

Ja, hur vi reagerar och hanterar saker har stor betydelse, i stort och smått, för relationer, för oss själva, för samhället, för världen. Att nå självinsikt är därför viktig, men ofta inte en lätt väg. Saker triggas igång.

Hanson identifierar fyra viktigare, i hans sätt att se, överordnande aspekter av välmående:, nämligen

  1. “Att erkänna/se [vilket kan vara tufft, kanske väldigt tufft och kräva hjälp av proffs, som varsamt kan lotsa oss vidare].
  2. Att förse sig själv med resurser [det som är rättmätigt och icke destruktivt eller självdestruktivt].
  3. Att lära sig att reglera sina känslostämningar [inte kontrollera eller döva ner, utan mer vuxet hantera saker].
  4. Att relatera [till andra, till naturen, till allt omkring oss].” 

Vi kommer dock aldrig att bli fullkomliga, men vi kan lära oss att korrigera oss, reparera, och bli allt bättre på att undvika att skada oss själva eller andra eller samhället eller naturen eller världen.

Steven Stosny använder begreppen småbarns- och vuxenhjärnan. Och pratar om att följa sina grundvärderingar eller “core values.”

Det handlar inte om att man inte kan bli arg, utan man kan vara arg på ett annat, icke destruktivt sätt. Se också Kristin Neff om yin- och yang-självmedkänsla.

Att stå upp för själv genom att “vända om” det hela på något sätt och skydda sig själv genom att själv skada, är det bra eller ens okej? Är det det självhävdelse är? Att bli skadad eller själv skada för att “skydda sig själv”?

RH:

“Snarare än reaktivt sinnestillstånd eller röd zon-svar på saker som är oangenäma; karaktäriserat av att vara fångad eller kidnappad av rädsla, eller vrede, eller hjälplöshet.”

De diskuterar att man kan reagera på såna saker, som rädsla, vrede och hjälplöshet, på olika sätt.

RH:

“… låt oss tala om kostnaden av reaktiva sinnestillstånd, röd zon-svar/responser, på saker som är hotande, eller obehagliga, eller otrevliga/obehagliga för oss. Vi gillar dem inte.

Vad ser du för kostnader av att reagera på saker som är obehagliga på ett sätt som är känslomässigt kidnappat eller oklokt?

SS:

“Nåväl, det finns många.

Först av allt, när vi finner att något är obehagligt, har jag sett – och jag vet att du också har det – att det inte är upplevelsen som nödvändigtvis i sig är obehaglig.

En del saker är [förstås] på ett sätt för oss: som rädsla, att stöta i en tå, ha en svår skada.

Men ibland handlar det verkligen om en tolkning. Jag fick ordet under en lektion. Jag är helt förberedd. Jag kan svara på frågan, men det är en otäck upplevelse i alla fall.

Eller jag blir prisad [så det kan alltså också handla om verkligt positiva saker]. Någon prisade mig offentligt. Jag skulle hellre gå tillbaka till sängen och dra filten över huvudet. Så där finns detta, vilket jag tycker är en intressant nivå också.” 

RH:

Med andra ord, det är inte i sin natur obehagligt, men vi ramar in det på det sättet. Eller så baseras denna reaktion på ett vanemönster, baserad på vår historia, som att detta borde vara obehagligt.

Eller vi upplever det på det sättet, men en annan person skulle inte nödvändigtvis uppleva det som obehagligt.

Det är ganska radikalt, det du säger här.”

Ja, vi kan tolka saker på olika sätt beroende på vår historia och så länge detta inte skadar nån borde det inte orsaka fördömanden, dvs förakt för svaghet:

“Vad är det för en konstig reaktion? Vad är det för farligt med det?”

Men som Salzberg säger senare; vi kommer alltid att stöta på människor reagerar med förakt och på andra nedgraderande sätt mot oss, men vi kan lära oss att hantera det på sätt som är bättre. Vi kanske blir arga och ledsna, men vi kan lära oss att återhämta oss snabbare. Till gagn för oss själva och alla andra runt omkring oss.

Hanson påpekar dock att de flesta reaktioner vi får är positiva, samt att människor ofta är så upptagna av sig själva att de inte alls tänker på oss och vårt beteende så som vi tror.

Stosny argumenterar för att parterapi, psykoterapi, vredeshantering och misshandelsbehandling ofta gör relationer sämre därför att, bland andra saker, gör terapeuten så att den skadade kvinnan känner sig skamsen och skyldig över sina naturliga (om än irrationella) känslor av skuld och därför att terapeuter, i sina ansträngningar att bygga arbetsallianser med motvilliga manliga klienter, förstärker att mannen mestadels har haft rätt och frun mestadels fel …  

June 25, 2020 § 32 Comments

“Sebastian Walldén om psykiska misshandeln – ‘Skönare med en rak höger’”:

“‘Idol’-vinnaren Sebastian Walldén utsattes för psykisk misshandel under ett tidigare förhållande. /…/

– Jag levde i en relation där det var mycket psykisk misshandel. /…/ … han var väldigt manipulativ och efteråt mådde jag väldigt dåligt på grund av relationen /…/

Förhållandet varade i drygt ett år och det tog slut innan han hoppade in i programmet.

– Jag tror att alla mår olika, men min största rädsla var att jag hela tiden gjorde mig till. Man dansade på äggskal konstant, man vågade inte säga saker då det kunde bli fel och hela dagen kunde sabbas om man sa något fel. Det var inte hälsosamt. Jag mådde psykiskt dåligt efteråt, säger han.

‘Jag levde ihop med en kille som var otroligt elak’

I podcasten ‘Välkommen ut’ berättar artisten om den tuffa tiden och hur han hanterade det.

– Jag levde ihop med en kille som var otroligt elak. Supermanipulativ. Det bröts bara ihop helt. Alla de här mobborden och alla mina känslor i kroppen som har varit att man känner sig mobbad som jag byggt upp som ett pussel. Det bara blev bara en massa pusselbitar när jag träffade honom. /…/ 

Efter han tog sig ur förhållandet har Sebastian Walldén tillbringat många timmar hos terapeuten och har fått kämpat med den psykiska rehabiliteringen.

– Oftast när man lever med en sån person så är första halvåret väldigt mycket kärlek och man blir nästan överöst av det. Man mår skitbra och känner sig uppskattad, man tror att det är den personen man ska spendera resten av livet med. /…/

Hur mår du i dag?

– Nu mår jag jättebra. Han har ju försökt att ta sig in i mitt liv igen, men inte lyckats. Han är ute ur mitt liv och jag har jättegoa vänner som har stöttat mig genom hela den här resan. Utan dem hade jag inte klarat det alls, då kanske jag fortfarande hade mått ganska dåligt. Jag är tacksam över hur jag mår i dag. Nu har jag hittat den här killen med drömmar igen och jag tog ju hem hela ‘Idol’. Någonting positivt kom ut ur det här jävla förhållandet i alla fall.”

x har upplevt något liknande – och upplever fortfarande: en som tar ut sina egna känslor av otillräcklighet, förmodligen, på henne – och hade börjat bryta ner henne totalt. Hon hade börjat se negativt på allt och speglade det på allt och alla.

Det har varit ett dagligt lågfrekvent hackande. I början åkte hon ofta till jobbet med tårarna rinnande nästan. Jätteledsen. Det var fel på allt för y och det är fortfarande mycket han är missnöjd och otillfredsställd med! Saker som han egentligen skulle kunna ta itu med själv. Han är ju vuxen sen flera decennier. Han skulle kunna tillfredsställa sina egna behov i hög grad.

Vad kan man kräva av andra? Hyfsat beteende? Respekt och aktning? Vilka behov kan man som vuxen kräva att andra ska fylla? Om man är frisk och klarar att göra saker själv.

Det som gjorde det så extra ont var att hon verkligen ansträngde sig för att han skulle ha det så bra som möjligt. Och, ja, hon gjorde det helt altruistiskt! Dvs utan förväntan att få tack för det. Och inte för att kunna använda det som något slags vapen och börja kräva saker.

Och hon gjorde detta, och är sån, tror jag, utan att hon för den skull är fullkomlig, perfekt eller en ängel. Man kan visa sån väldig omsorg och bry sig om och ändå vara imperfekt. För ingen människa är fullkomlig eller perfekt. Vi är människor helt enkelt, med allt vad det innebär.

Man kan vara väldigt bra och enormt omtänksam UTAN att vara “perfekt.”

Tänker på det som står om den amerikanske terapeuten Steven Stosny i wikipedia:

Stosny argues that marriage counseling, psychotherapy, anger management, and abuser treatment often makes relationships worse because, among other things, [1] the therapists make hurt women feel ashamed of their natural (albeit irrational) feelings of guilt; [2] because the therapy is too slow-acting, requiring a great many weekly one-hour sessions; [3] and because in their efforts to build working alliances with reluctant male clients, counselors reinforce that the husband has been mostly right and the wife mostly wrong.

Stosny argues, ‘Abuser groups fail because they focus on negative attitudes, rather than the core hurts that cause them’.”

Så, förhoppningsvis oavsiktligt, så bidrar terapeuten till att ytterligare trycka ner kvinnan i den sortens terapi. Och ingen blir ju vinnare i detta. Alla förlorare.

Och det är inte otänkbart att detta sprider sig som ringarna på vattnet runt omkring dessa två som är i terapi och deras terapeut?

Att känna sig brydd om IV …

June 24, 2020 § 2 Comments

1280px-Schimpanse,_Pan_troglodytes_3

Apropå det med bryende-om-kommittén började jag leta citat av Brené Brown och fann nedanstående:

“Vi är alla ofullkomliga varelser, som tar ofullkomliga beslut, med icke perfekt information, under icke perfekta omständigheter i en vild och ofullkomlig värld.”

Nedanstående taget härifrån.

Gåvan att släppa alla våra önskningar om perfektion. 

Vilken gåva det vore om vi kunde släppa alla våra önskningar om perfektion. Och jag pratar inte bara om en del av våra önskningar om perfektion – jag menar alla.

Önskan att se perfekt ut; att ha perfekta betyg/resultat/prestationer; att vara sedd som perfekt av andra; att ha perfekta svar på frågor; att vara den perfekta modern/fadern/makan/syskonet: att ha de perfekta förhållandena; att leva det perfekta livet … 

Varför? Därför att varenda en av dessa önskningar skapar lidande. 

De skapar ouppnåeliga, orealistiska mål som leder till konstant besvikelse, självdömande och mindre accepterande av dig själv och andra. Och i den här världen – i denna verklighet – finns inget sånt som perfekt. 

Perfektion är den standard som kommer att göra dig galen i dess jagande. Att försöka se perfekt ut är den standard som tar positiva intentioner från att vara konstruktiva till att vara extrema och destruktiva. ‘Hälsosamt ätande’ eskalerar i extrem diet och/eller att fasta. 

Att ‘träna/work-out’ vänds i extremt, tvångsmässigt och/eller överdrivet tränande. Att få en snabb estetisk åtgärd gjord eskalerar i mer intensiv plastikkirurgi. Därtill kommer att av att försöka producera perfekta resultat så kommer du inte att leva upp till förväntningarna varje gång – såvida inte, naturligtvis, du bara kan producera resultat på områden som aldrig utmanar dig och är väl inom ditt kunskapsområde.

Sätt igång, svara 2+2 resten av ditt liv. Det kommer att jag ge dig ett perfekt svep av resultat. Men om du vill växa, då är att vara ofullkomlig en förutsätting – trots allt, du kan inte utveckla eller växa det som redan är perfekt

Och så länge som du fungerar under detta tänkesätt att du måste vara perfekt, varför skulle du då vilja stiga in i ett domän som är utanför ditt kunskapsområde och riskera att inte vara perfekt?   

Hur går det med att vilja vara sedd av andra som perfekt? Att vilja bli sedd som perfekt av andra betyder att du måste agera perfekt på ett sätt som är i linje med varje varseblivning av perfektion hos dem och att aldrig göra ett misstag i denna agerandeprocess.

Och det är inte bara en bortkastad ansträngning (av uppenbara anledningar) utan det kan verkligen vara irriterande också.”

Brené Brown fortsätter:

“Varför säger jag detta? Därför att om du verkligen tänker efter, hur knyter vi egentligen an som mänskliga varelser? Är det genom att vara den perfekta personen? Tänk på dina bästa vänner. Är de perfekta? Eller är de perfekt ofullkomliga?

Vi knyter an genom våra sårbarheter. Det är exakt det som gör oss ofullkomliga som för oss till våra djupaste anknytningar

Dina bästa vänner är de som har visat dig sina största svagheter, sina djupaste misslyckanden, sina största skavanker, sina mest personliga sårbarheter och jag är säker på att dina bästa vänner är de enda som vet dessa saker om dig också

Människor som försöker att vara perfekta är irriterande därför att de stänger dörren till den exakta del som låter dig in – för att knyta an och verkligen lära känna dem – när ironiskt nog, de troligtvis försöker sätta upp en perfekt ‘front’ så att andra människor kan tänkas ‘gilla’ dem tillräckligt för att vilja knyta an och verkligen lära känna dem.” 

Rick Hanson skriver att detta troligen är grundlagt allra tidigast i livet och sen förstärkt eller modifierat genom de upplevelser man haft senare. Så man “rår inte för” detta, men man kan som vuxen göra något åt det. Den neuropsykologiska forskningen t.ex. har gått framåt enormt verkar det.

“Hur är det med att vilja bli den perfekta modern/fadern/makan/syskonet? Eller att vilja ha perfekta förhållanden och det perfekta livet? Ja, lycka till med det. Vi är alla ofullkomliga varelser, som fattar icke perfekta beslut, med icke perfekt information, under icke perfekta omständigheter, i en vilt ofullkomlig värld.  

Jag antar att det är ett sätt att framställa det, eller hur? Förhoppningsvis ser du nu, vid det här laget hur att vilja ha någon strimla av detta att vara perfekt är självdestruktivt och bortkastat. Så, hur ska vi då agera? Vilket angreppssätt skulle vara bättre? … Varför inte försöka anta tänkesättet att vara perfekt icke perfekt?”

Fast detta kan vara ganska svårt. Vi kan behöva hjälp med detta.

“Försök vara vilt äkta i din mest sanna form och inte be om ursäkt för att du omfattar varje fel/skavanker för vad de är – det unika som gör dig till den du är, du! … Den person som inte skulle vara den hon/han är utan denna exakta unikheter som kommer samman i dig. Så hur skulle du försöka se ut? Skavank-ig.”

Men det betyder ju inte att man inte försöker korrigera saker i sig själv.

“Hur borde du försöka prestera? Det absolut bästa du kan göra det är utan förväntningar i sinnet och redo att återhämta dig efter misstag. Hur skulle du svara på frågor? Ärligt och/eller redo att medge din okunnighet. Hur skulle du leva ditt liv? Med plåster till hands, en massa material att läsa och människor som du kan vara sårbar med.

Detta kommer inte bara att vara mer konstruktivt och användbart, utan det kommer att leda till mer äkthet och anknytning och mindre ängslan och stress. Och det är nånting som jag tror kan hjälpa oss alla.”

Rick Hanson skriver på s 126-127 i boken “Resilient”:

  • “Människor utvecklades att vara beroende av varandra. När andra är pålitligt hjälpsamma och bryende-sig-om, framförallt när vi är unga, utvecklar vi en känsla av säkerhet/trygghet och inre stabilitet. Men om andra är distanserade elkler förkastande, känner vi oss osäkra och blir mindre förmögna till återhämtning.”
  • Det spelar ingen roll vad som hände dig i det gångna, du kan bli mer trygg inuti dig själv. För att åstadkomma detta, titta efter möjligheter att känna dig brydd-om och ta in dessa upplevelser i digsjälv; utveckla en ‘sammanhängande berättelse’ om din barndom och var pålitligt empatisk och bryende-dig-om mot andra.
  • När vi upplever svåra saker, adderar vi ofta en andra våg av reaktioner till den initiala smärtan eller upprördheten. Dessa andra pilar skapar så mycket av vårt lidande, i synnerhet i relationer. Försök att vara mindfulk/medveten om dem, fri/lösgör dig från dem och sluta ge dem bränsle.”

Och i pelaren “Tillit” om att känna sig bra över sig själv:’

“Och sen, tänk på deras värderande som en gåva. Lika mycket som du vill erbjuda denna gåva, därför att den finns i ditt hjärta, vill du ta emot den därför att du vill att saker ska vara bra med dessa andra människor.

På samma sätt är deras värderande av dig en vacker gåva. Och det vore oförskämt/ohyfsat och taktlöst/hänsynslöst/ofinkänsligt att inte acceptera den. Att inte öppna din hand [och ta emot den]. Det är dennas gåva. Det är som att ta emot vilken gåva som helst. Kanske är den inte inslagen exakt på det sätt som du skulle vilja att den var eller så har du redan den sortens slips, okej

Men det är dennas gåva till dig och det är verkligen viktigt att ta in den. Om vi blockerar flödet av bidrag till oss själva ställer det sig alltid i vägen för att låta andra människor komma med sina bidrag, vilket inte är bra för dem och. på cirkulära sätt, inte bra för hela vida världen.” 

Tänker på givandets glädje, att försöka göra det så bra som möjligt för en annan, vara omtänksam på diverse sätt. Att altruism i sig kan vara djupt tillfredsställande bara i sig och inte behöver tacksamhet tillbaka. Men när man istället blir konstant klandrad, kritiserad, korrigerad osv, då känns det minst sagt “inte så bra.”

Och kommer också att tänka på Steven Stosnys blogg “Vrede i berättigandets tidsålder.” Om man känner väldigt mycket att man har rätt till ditten och datten är risken stor att man inte uppskattar de olika sorters gåvor man får av andra?

Och man riskerar att konstant vara missnöjd och otillfredsställd. Fast som vuxen har man en massa makt när det gäller egen tillfredsställelse och nöjdhet i motsats till när man var barn.

Nu är vi som mänskliga varelser ofullkomliga, så vi kommer att reagera på en massa sätt, negativt, positivt, vara avundsjuka, arga också, men vi kan hantera detta bättre och bättre, så vi inte skadar varken andra eller oss själva.

“Hälsosamma narcissistiska tillgångar/hälsosam narcissistisk tillförsel”:

  • “När våra primat-, hominid– och mänskliga förfäder blev mer sociala, blev det i ökande grad viktigt för individer att legitimt värdera andra – och att känna sig legitimt värderade själva [och bli värderade av andra].
  • Detta värderande är ‘hälsosam narcissistisk tillförsel.’
  • Vi behöver leverera denna till andra – om inte känner de orättvisa, litar inte på oss och kommer inte att investera i oss.
  • Blockeringar rörande detta värderande inkluderar okunskap, knusslighet/snålhet och rädslor för beroende.” 

Det blir svårt, förvirrande när den altruistiskt givande, omtänksamma blir klandrad, kritiserad, korrigerad osv.

För, jo, jag tror att omsorg, medkänsla, altruism i sig kan skapa tillfredsställelse som i sig är belöning nog för att utföra dessa handlingar. En glädje att kunna ge, Givandets glädje. Där man inte behöver ha uttalad tacksamhet.

Och det handlar kanske om att både ge och kunna ta emot? Detta att ta emot och uppskatta är ganska främmande för y? Finns kanske inte i hans sinnevärld knappt alls?

Och det här med att kunna ge kanske inte heller är klart kopplat till att värdera sig själv? Att hitta en hälsosam balans?

Rick Hanson skriver:

“Hur känns det att värdera nån? 

  • Är ditt värderande verkligt?
  • Är det verkligt även om andra inte är perfekta?” 

Och vidare:

Att värdera är en aspekt av att bry sig om.

Vad är att värdera?

  • Att uppskatta, tacka, vara tacksam för.
  • Att respektera, beundra, se upp till.
  • Att prisa, erkänna/se, ge komplimanger.
  • Att vilja ha, inkludera, söka.
  • Att skydda, stå upp för, alliera sig med, vara lojal mot.
  • Att gilla, bry sig om, älska.
  • Att omhulda/troget hålla fast vid, betyda något för, vara speciell för.”

Allt detta handlar om förmåga till medkänsla, att bry sig om, ja. Och är sånt vi “normalt” värderar hos andra – och oss själva. Men kanske inte ser? Ännu mindre hos oss själva än hos andra? Eller så överskattar vissa sina egna bidrag?

“Vilka värderar du?

  • Lärare
  • Hjälpare
  • Vänner, människor du gillar
  • Familjen
  • Barn
  • Främlingar på gatan
  • Alla levande varelser”

Hälsosamt värderande, hälsosam ånger, inte ohälsosam. Men vi kan successivt göra något åt detta. Dock kommer ingen av oss att bli perfekt eller fullkomlig, men det är så det är att vara människa. Det ursäktar dock inte dåligt beteende.

RICKS REFLEKTION: ÖVERLÄMNA DIG TILL DET GODA.

Vi är alla i varje stund/moment konstruerade av krafter och faktorer – både interna/inre och externa/yttre – som flyter genom oss. Vi har inget annat val än att levas av dess strömningar, ständigt överlämna oss åt dem.”

Vi känner det vi känner, men vi behöver inte agera på detta.

“Men vi kan välja att överlämna oss åt de goda. 

Med ‘goda’ menar jag dem som leder till lycka och vinster för dig och andra. Att överlämna sig till det goda betyder att slappna av in i, vara buren och ledd av saker som ditt eget goda hjärta, impulsen att ta den goda vägen, kärlek, medkänsla, vitalitet, mod, längtan efter rättvisa och visdomen och stödet från [och för] goda vänner.

Då blir ditt livs vågor enklare, lyckligare och mer hälsosamma/välgörande.”

Att känna sig brydd om III …

June 24, 2020 § Leave a comment

1280px-Schimpanse,_Pan_troglodytes_3

“Då kommer frågan, okej, vad har detta att göra med hur var och en av oss växte upp? Och det tar oss till det som kallas anknytningteorin. Idén här är att barn, framförallt ju yngre de är, har behov inte bara av mat och vatten och syre; utan de har behov av det som man skulle kalla tillgång till relationer, social tillgång eller relationella upplevelser. 

Upplevelser av att känna att de betyder något för andra, att andra är engagerade i deras vård. De behöver upplevelser av att känna sig att stå i samklang med, vara förstådda. Att deras rop på, deras gråt, landar i ett mottagligt öra.

De behöver känna att deras vårdgivare – vare sig det är deras mor, eller deras far, eller kanske andra i följet/gemenskapen, eller äldre syskon – är känslomässigt tillgängliga för dem. 

Och när dessa andra förstår behoven hos barnet, att de i regel vill svara. Och att de verkligen svarar och gör detta skickligt. Dessa behov ör väldigt, väldigt djupa hos oss och det är verkligen viktigt att uppskatta/förstå deras extraordinära kraft/makt.”

Han utgår ifrån fem olika sorters bry-sig-om:

“Att känna sig:

    1. Inkluderad [inte exkluderad/utesluten]
    2. Sedd [inte osedd, osynlig]
    3.  Uppskattad [inte noterad, inte uppskattad]
    4. Omtyckt/gillad [icke omtyckt/icke gillad]
    5. Älskad [oälskad].” 

Hanson säger vidare:

“Min egen bakgrund, jag fick nästan en masters i utvecklingspsykologi och min avhandling var på 15 månaders barn. Jag tittade en massa på 0- till 3-årsperioden och det finns en massa underbart material där som har väldigt personlika innebörder som du kan finna intressant om du inte redan utforskat detta.

Okej, för att fortsätta här. Naturligtvis, dessa behov vilka är allmänna i varje normalt barn; dessa behov varierar, naturligtvis, i enlighet med temperament. En del små barn är mer orienterade kring sociala upplevelser än andra.

En del är, i ett väldigt normalt avseende, mer behövande än andra. Så anpassningen mellan behoven hos det lilla barnet och omgivningen är en viktig fråga.

Om ett barn har låga behov av relationell tillförsel och omgivningen är bra nog, okej. Men om barnet har stora behov av sociala tillgångar kan samma omgivning faktiskt inte vara god nog. “

Funderade på det om altruism och om inte Paul Gilbert skrivit om det. Hittade två referenser ang detta. s 39  i kapitlet “Anknytning och vikten av tillgivenhet”:

“… medkänsla är rotad i de utvecklade och socialt formade motiv och karaktärer som underbygger altruism och omsorgsgivande. Gilbert föreslog att två källor av altruism (med de motiverande och bearbetande systemen) understödjer medkänsla: en är närståendealtruism och anknytningssystem av omsorg, den andra är baserad på ömsesidig altruism och önskningar om moraliska och rättvisa/schyssta sociala relationer./…/

När vi tar ett evolutionärt angreppssätt, är ett av de mest centrala kvaliteterna hos däggdjur, det som står ut över såna som sex, att slåss och statussökande, den enorma beydelsen av att bry sig om. 

Vi vet nu att utvecklingen av omsorg/bry-sig-om kom med djupgående förändringar i det centrala och perifera nervsystemet – en större anpassning som innebar reglering av kamp och flykt till att möjliggöra närhet och för fysisk närhet att ha ‘lugnande förmågor.’

 Till exempel så utvecklades endorfiner och hormonet oxytocin för att reglera hotbearbetning (att hämma kamp/flykt) och främja socialt intresse och bry sig om.

Porges beskrev i detalj hur evolutionen av den myelinerade vagus nerven (till hjärtat) har stöttat mellanmänskliga närmandebeteenden som möjliggör sociala anknytningar, omsorg och att dela. Den myelinerade vagusnerven utvecklades med anknytning och förmågan hos spädbarn att bli lugnade av omsorgsbeteende hos föräldrar [eller andra vårdnadsgivare].”

Så att bry sig om, vara altruistisk var oerhört viktiga egenskaper hos våra förfäder. Viktiga för överlevnad. Vi behövde varandra.

Och dessa egenskaper finns kvar hos oss – och är minst lika viktiga idag. Viktiga inte bara för vår överlevnad, utan också för vårt välmående. Vi mår helt enkelt bra av att bry oss om och mindre bra när vi inte gör det.

Att inte må bra ingår dock också i det att vara människa.

Parterapeuten Stan Tatkin säger det så bra:

“Ingen är perfekt, men det är ingen ursäkt för att vara extra svår.”

Ämnen i pelaren tillit

  • “Att förstå våra naturliga behov, som en djupt social art, av att bli sedd, förstådd, erkänd, inkluderad, värderad och andra hälsosamma ‘narcissistisk tillgångar.’
  • Att se effekterna av att möta dessa behov i barndomen: trygg anknytning, återhämtningsförmåga, självreglering, optimism, självvärde och utforskande.
  • Att se effekterna av att inte möta dessa behov i barndomen: otrygg anknytning, reaktivitet, dålig självkontroll, pessimism, otillräcklighet och bortdragande. 
  • Att förstå effekterna av att möta dessa behov i vuxenlivet – och att inte möta dem. 
  • Den toxiska kraften i skam. 
  • Distinktionen mellan ‘person’ och ‘ego.’ Varför personer behöver och förtjänar att vara skyddade, lyckliga och älskade. 
  • Sätt att internalisera upplevelser av känna sig brydda om: känna sig inkluderade, sedda, uppskattade, gillade/omtyckta och älskade. Hur man gör detta utan att föda egot. Varför det att bry sig om sig själv som person faktiskt minskar känslan av ego. 
  • Att lära sig att lugna, föda och uppmuntra sig själv. 
  • Hur man kan utveckla inre allierade. 
  • Att handskas med den inre kritikern. Hälsosam ånger. Att släppa skam och känslor av otillräcklighet fria. 
  • Att verkligen se dig själv. Att veta att du är en god person. 
  • Hur mindfulness och HEAL stöttar varandra. 
  • Att hitta den bästa punkten att ta emot välgörande upplevelser medan man släpper dem. Varför odlande gradvis löser upp längtan/krävande.” 

Rick Hanson i “Överlämna dig till gott”:

“I varje stund /…/

… [är vi] resultatet av flerfaldiga saker som flyter genom oss [krafter och faktorer, yttre och inre. Vi har inget val rörande att leva genom dessa strömmar och ständigt överlämna oss åt dem].

Detta faktum är fantastiskt, men det är styrkt av modern fysik och djup ekologi. Vi kan bli larvigt-kosmiska angående det (har jag själv blivit – inte bara som omogen collegestudent!), men innebörderna är väldigt jordnära. /…/                      

… vi kan välja att överlämna oss åt det goda. 

Med ‘goda’ menar jag det som leder till lycka och vinster för dig och andra; ‘dåligt’ betyder motsatsen (naturligtvis så är ärlighet om vad som faktiskt visar sig vara verkligt gott viktigt; historien visar många varnande berättelser om människor som överlämnat sig till saker de trodde var goda – t.ex. Nazism – som inte var det).”

Och vad överlämnar vi oss till idag? Vad stöttar vi? Hur? Hur kommer historiens dom att vara? Över våra handlingar i stort (i världen) och smått (i det lilla, hemma, på arbetsplatsen). Vad bidrog vi till? Kan vi känna stolthet över det? Terapeuten Steven Stosny skriver och pratar också om detta: vilket arv/legat vill du lämna efter dig? Framförallt till de allra närmaste.

“Att överlämna sig till gott betyder att slappna av in i, öppna sig för, vara burna och vägledda av saker som: ditt naturligt goda hjärta [vägleds vi av det?], impulsen att ta allfarvägen, kärlek, medkänsla, livskraft, mod, längtan efter rättvisa och visdomen och stödet från goda vänner.

Då blir ditt livs våg enklare, lyckligare och mer välgörande, 

Hur?

Det finns två steg: att veta vad det ‘goda’ är för dig och sen att överlämna dig till detta. /…/

Om det är lämpligt, öppna dig för råd från andra (t.ex. förälder, vän, terapeut, I Ching, bön), men låt ingen tvinga sin syn på dig.

Din lista kan inkludera: självomvårdnad, fredligheten/friden i naturen, mer självuttryck, en långt uppskjuten dröm, måttfullhet, ditt temperaments behov, inre styrka, viss hälsopraktik, den enkla sanningen att ett särskilt jobb/karriär/särskild relation inte är bra för dig, eller visdomen hos din kropp som vet när den är full och inte behöver mer föda nu [bokstavligt och bildligt?].”  

Rick Hanson skriver:

För vad det är värt: dessa ‘goda saker/godheter’ har varit viktiga för mig personligen att hänge mig åt på senaste tiden… självlugnande… kärleken och lojaliteten hos vänner… en underliggande djupt fredlig/fridfull känsla av vara inget utom en stående våg och det är okej.

Ja,som den där ankan på havet?

“Nästa, det andra steget: ta en av de goda strömmarna du identifierat och öppna för denna i ditt sinne och din kropp. Att slappna av, ta in, överlämna dig åt den … notera hur den känns. 

Försök att hitta njutning, lätthet och välbefinnande/tröst i denna strömning. Notera varje ovillighet/motvilja att bli buren av denna kraft för det goda i ditt liv och se sen om du kan låta ovilligheten passera förbi. 

Föreställ dig att låta det goda leva i dig …  hur skulle det vara? Vad skulle förändra/ ändras till det bättre – för dig, och för andra? 

Låt inflytandet av dessa positiva förändringar landa i ditt sinne; låt dig själv känna belöningen från dem; låt dig själv bli mer motiverad att luta dig mot dem.

Sen, nästa minut, timme eller dag, fokusera på denna goda sak och överlämna dig åt den. I själva verket kommer ‘viljestyrka’ att omdefinieras som givande: som att överlämna sig till det bästa i dig och runt dig. 

Låt det goda vara din styrande princip, din polstjärna/ledstjärna. Låt den vara det som får dig ur sängen på morgonen, fyller dig, andas dig, besjälar dig. Njut av nöjdheten, befrielse och känslan av integritet som växer i ditt hjärta genom att leva från och som detta goda. 

Låt dig själv veta att du vet vad som är gott. Känns att du tar mer och mer ställning för detta goda. Känn att du själv blir detta goda.

Som du önskar, upprepa denna process med andra goda saker.”

Ur “Give over to good” av Rick Hanson. Sista delen i denna artikel. Se de första delarna ovan.

Ricks reflektion: känn dig hel.

När jag ser tillbaka på misstag jag gjort – som att dumpa min vrede på nån, när jag tappat modet att göra nånting, gjort antaganden, inte talat från mitt hjärta – i alla dessa fall hade nånting i mig tagit över.

Du vet vad jag menar. De delar av oss som har en ofullständig syn, som drivs av en strävan/ett sikte, som klampar ner på andra delar, som gnäller kritiskt eller håller fast vid bitterher mot andra. 

Största delen – den stora förlusten – är naturligtvis beslutsfattaren och pådrivaren – en del kallar den den egocentrerade delen i nervkretsarna i prefrontal cortex. Denna del är bestämd för felsteg, driver saker från toppen till botten, ignorerar signaler från botten till toppen, att man är på väg att bli allt tröttare, för irritation, utbränning och problem med andra. 

Denna boss kan göra en skamsen, förneka och trycka ner andra delar av dig, framförallt dem som är mjukare, mer sårbara och senare. 

Om du praktiserar att vidga ditt uppmärksamhetsfält att inkludera mer av hela dig, utnyttjar detta nätverk som är specialiserat på holistisk bearbetning, att se saker som ett helt. Genom att göra detta upprepat när du har en stund av tystnad, kommer du att stärka nervnätverken som stöttar att känna dig hel, så att du kan vidmakthålla denna känsla av helhet även när du blir jättearg.  

När du öppnar för helheten i din upplevelse, har du mer information och kan fatta bättre beslut. Du varseblir mer fullt, ser den större bilden, sätter saker i perspektiv. Du tar in din kropp, ditt hjärta. Du är mindre fixerad eller knuten till dina synsätt. Du inser de goda sakerna i och runt dig som du avskärmat dig ifrån. Du känner dig mer stöttad, mer skyddad.

Du känner dig hemma i dig själv.”

Ja, detta skulle vi nog behöva många? 😦