Gyllene regeln…

September 21, 2016 § Leave a comment

is-1

Han har nämnt “the golden rule” eller “den gyllene regeln” flera gånger. Det finns anledning att undra hur han skulle reagera om hon behandlade honom som han behandlar henne? Följer han verkligen den gyllene regeln?

Ledsen, arg och stressad.

is

Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

September 11, 2016 § 8 Comments

a

I kapitlet “Mot omdaning av maskuliniteten” skriver Ronald Levant på s 237:

“Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser: 1) män utvecklar en form av empati som jag kallar ‘handlingsempati’; 2) män blir främlingar för sina egna känsloliv; 3) män avreagerar sina sårbara känslor genom att kanalisera dessa i vrede (‘the male emotional funnel system‘  [ungefär ‘mannens kanaliseringssystem’]- Long, 1987*); och 4) män kanaliserar sina vårdande känslor genom sexualitet.”

Dvs Levant pratar om fyra större följder av hur pojkar uppfostras, vilka blir negativa faktorer i relationer, kärlek, familjebildning, samhälle och slutligen för hälsan för den enskilde mannen.😦

När jag sökte på “The male emotional funnel system” kom bland annat dessa videor upp som förslag. Se nedan.

*) Se D. Long: “Att arbeta med män som slår.” Men alla män slår inte, de använder andra former av misshandel (omedvetet och medvetet). I mitt fall har jag en man som fick höra för nästan trettio år sen att han nog skulle tjäna på “assertiveness training.” Känns som om han tagit fasta på detta. Som om en parrelation är eller borde vara en maktkamp och inte en relation där man samverkar och båda bidrar?😦 

Levant skriver mycket om alexitymi, dvs avsaknad av känslospråk, och män och dess konsekvenser, både för männen själva, men inte minst för dem de lever med. Han fortsätter på s 238-239 att skriva följande:

“En av de längst räckande konsekvenserna av manlig rollsocialisation är den stora omfattningen bland män av, åtminstone, en mild form av alexitymi – oförmågan att identifiera och beskriva känslor i ord

Ordet alexitymi har en rad latinska rötter: a – ‘utan’, lexi – ‘ord’ och thymia – ‘känslor’. 

Alexitymi är ett tillstånd som ursprungligen noterades hos patienter som diagnostiserats med psykosomatiska problem, posttraumatisk stress eller kemiskt beroende [droger, alkohol, tobak]. 

Dessa patienter visade en samling symtom, vilka inkluderade svårigheter att identifiera och beskriva sina känslor, en konkret och realitetsbaserad kognitiv stil [de försöker lösa saker med intellekt och logik, men inte alltid så logiskt] samt utarmad föreställningsförmåga [oförmåga att riktigt leva sig in]. 

Baserat på kliniska observationer, anser jag att en mild form av alexitymi är vitt spridd bland vuxna män och denna är resultatet av manliga känslomässiga socialisationsproblem, problem som kräver att pojkar begränsar uttryckandet av sina sårbara och vårdande känslor och att uppmuntrar dem att bli känslomässigt stoiska. 

Pojkar var inte bara uppmuntrade att lära sig att inte identifiera och uttrycka dessa känslor, utan tillspetsat, de tillsades uttryckligen att inte göra det. De kan ha fått höra att ‘pojkar gråter inte.’ I sportutövning fick de höra ‘no pain, no gain’ och blev förmanade att lära sig ‘play with the pain.’

De behandlades så att de skämdes för sin rädsla. Såna uppmaningar tränade dem att bli onåbara för sina känslor, särskilt dem i det sårbara spektret.”

Och därmed också okänsliga för människor omkring dem, inte minst dem närmast: partner och barn, med allt vad detta innebär för dem själva och dem de lever med.

“Resultatet av av denna socialisationsprövning är att män ofta är genuint omedvetna om sina känslor. I avsaknad av denna känslomässiga medvetenhet, tenderar de att förlita sig på sin kognitiva förmåga och försöker att logiskt komma fram till hur de borde känna. 

De kan inte göra det som sker så automatiskt för de flesta kvinnor – helt enkelt att inombords känna känslor och låta den verbala beskrivningen komma upp i medvetandet. 

I faderskapsprojektet och i min kliniska praktik utvecklade jag ett angreppssätt, där jag lärde män förmågan att bli känslomässigt självmedvetna, för att hjälpa dem att övervinna sin alexitymi [se tidigare postningar under kategorin om Levant].

Män som har en icke erkänd känsla [för hur de reagerar, även om det inte sker medvetet] upplever ofta det kroppsliga uttrycket av dess fysiologiska komponent: hopsnörd hals, sammandragningar i bröstet, sammandragningar i magen, myrkryp i benen, stelhet i ansiktet, svårigheter att koncentrera sig och gnisslande av tänder. 

Jag har funnit att män tenderar att svara på dessa icke erkända känslor på ett av fyra karaktäristiska sätt: 1) distraherande, ett kognitivt skifte som fungerar som en sorts avstängningsknapp, vilken tillåter män att koppla bort det kroppsliga obehaget av den icke erkända känslan, 2) ‘gummibandssyndromet’ i vilken den icke erkända känslan byggs på och byggs på till den resulterar i en explosion av vrede, 3) ‘tennsoldat’-sättet vilken kräver att man låser in den icke erkända känslan hårdare än ett trumskinn så att mannen inte längre känner nånting; eller 4) den ‘osorterade [???] budbäraren’ i vilken den icke erkända känslan sipprar ut genom mannens icke verbala beteende.”

Jo, och då kan det bli som “Ensam Mamma Röker” skriver i “om KÄRLEKSKNEGET version 2, utvecklad, omarbetad, explosive, heartbreaking. (Utdrag ur ev kommande bok)” (problem i relationer och det sociala livet):

“Ändå vet alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du tar upp saker som ni behöver prata om i er relation. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet eller är ”lite trött”. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du går hem när han vill gå hem. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i. Det är kärlek. Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.”

Kan inte låta bli att skratta igenkännande när jag läser följande:

“I kärleksrelationen är kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få förhållandet att fungera. Hon sätter sig aktivt in i hans huve, tolkar, försöker förstå och rodda ihop. Hon blir ett slags emotional-manager för noll kronor. För att inte tala om kneget när paret har gemensamma barn. Många är de syskonskaror som växt upp med mamma och ‘pappa’ som fungerar som nån förvuxen variant på storebror med privilegier (‘barnasinnet kvar’). Hur många är inte de faderskap byggda på att han ‘hjälper till (jättemycket) hemma’ eller ‘passar’ sina barn (jätteofta)?

Maktkampen och lagspelaren
Ni vet när man träffar en (tjej)polare och frågar: ‘Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?’

Så svarar de 99% av gångerna typ: ‘Jomen, det har blitt bättre’. Förstår ni? Istället för att det är bra, så har det ‘blivit bättre’.”

Eller “Det är lugnare nu”!

“Sorgligt alltså. Det där bättre-blivandet kan förstås som tecken på en maktkamp. Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera använder kalendern hon köpt till honom och planerar sin tid så att de kan ses ibland, utan att hon behöver ställa in saker. Eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen. Han kanske har förstått sambandet mellan hennes ansträngningar och det faktum att han tillslut gick till vårdcentralen eller att de har hemförsäkring. Det kan verka enkelt, men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för och väntar på att han ska börja bry sig om saker. Att han ska bli en jävla lagspelare.”

Ja, han ser det som en maktkamp!

Ja, det är hennes känslor som är problemet och det är hon som sätter igång bråk. Hon tappar hakan och undrar om han inte hör hur han låter:

“Men hur säger man till någon att: ‘jag vill att du ska vilja göra det här för mig eller för oss?’. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig.

Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten. För hon älskar honom verkligen, och han är ju faktiskt inte elak. Men att vara nice, är inte detsamma som att inte vara medvetet onice. Att vara den enda som tar upp saker som behöver pratas om i relationen gör att hon blir den som bråkar. När det hon ville var att vårda deras intimacy så uppfattas hon som en jävla bråkstake. För honom blir upplevelsen att det hennes känslor som är problemet. Det faktum att flickvännen är ‘sur’ (ledsen) är det jobbiga, inte det som orsakat hennes feelings. Om hon då bara kunde tänka sig att lägga ner det, så skulle de inte ha några problem. Varför måste hon leta fel hela tiden liksom?”
Läs vidare i länken!

Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

September 4, 2016 § Leave a comment

a

Ronald Levant skriver om könsrollssocialisation s 235-236:

“För att få en idé om hur socialisation som har könsursprung fungerar, tänk tillbaka på hur det var i din egen barndom. Pojkar lekte med mekaniska objekt, såna som bilar och lastbilar eller med väldigt aggressiva ‘dockor’, såna som militära figurer eller superhjältar och började utveckla handlingsorienterade attityder, medan flickor lekte med dockor och dockhus och började utveckla omvårdande attityder.

Denna könsåtskillnad fortsatte genom barndomen. Pojkar tilläts att klättra i träd, ströva genom skogen i små koppel och komma hem täckta från huvud till tår med lera, aktiviteter som flickor vanligtvis inte tilläts.

Å andra sidan bads pojkar vanligtvis inte att se efter sina yngre syskon, inte heller uppmuntrades de att erbjuda barnpassningsservice eller att delta [aktivt] i hemkunskapslektioner. 

Medan flickor besökte sjukhem med sina flickscoutsgrupper, så huttrade pojkar i skogarna, gnidande pinnar mot varandra för att starta eldar.

På en mer grundläggande nivå var den nuvarande generationen män som pojkar tränade till förmågor som instrumentalt problemlösande, teamwork, risktagande, att behålla lugnet vid fara samt självhävdelse, maskulin handlingsskicklighet som fortfarande är värdefull.

Å andra sidan fick pojkar inte lära sig vissa känslomässiga förmågor, vilka mer var flickors område: förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt.”

De negativa följderna av traditionell maskulinitet på fysisk hälsa …

September 4, 2016 § 1 Comment

a

I kapitlet “The Gender Role Strain Paradigm” skriven av Joseph H. Pleck kan man läsa på s 18:

“Forskning på de negativa följderna av traditionell maskulinitet blir alltmer kända på hälsoområdet. 

Till exempel har Helgeson (1990) *dokumenterat att bland män med kranskärlssjukdom förutspår Bem Sex Role Inventory Scale typ A-beteende, dåliga hälsovanor, försämrat socialt nätverk och samlade prognoser antyder [också] risk för svårare hjärtinfarkter.

En annan studie nyligen rapporterar att vid besök hos doktorer så är män passivare än kvinnor och lider som följd av detta av sämre hälsa. 

I en analys av 296 besök, som spelats in, av patienter med allvarliga sjukdomar, gav män mindre information och frågade färre frågor; under 15-minuters besök så frågade kvinnor i genomsnitt sex frågor medan män inte frågade några!

Dock, män som träffar kvinnliga doktorer gav två gånger så mycket information som de som träffade manliga doktorer samt rapporterade färre funktionsmönster. 

Rapporten i pressen drar slutsatsen att ‘”riktiga” män är urusla patienter, i synnerhet när deras doktorer också är män (citat av Winslow, 1990).’ **”

Denna bok är skriven i mitten av 1990-talet, så dessa mönster har förhoppningsvis blivit mindre uttalade, men jag tror att män som är fäder till dagens fäder fortfarande lider av detta; de ställer färre frågor och ger mindre information, förstår inte vikten av detta, än vad kvinnor i samma ålderskategori och yngre gör.😦 Och det gör att de förras hälsa är sämre, vilket visar sig när de når medelålder och övre medelålder, samt inte minst ålderdom.

*) “Helgeson, V.S.: The role of mascunlinity in a prognostic predictor of heart attack severity (1990)”

**) “Winslow, R (1993, July 9). Male patients suffer for being taciturn” eller “Manliga patienter lider av att vara fåordiga.”

Att övervinna känslomässig domning…

September 3, 2016 § Leave a comment

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

Ja, att kunna prata om det man känner eller bara vara medveten om sina känslor och reaktioner, både för kvinna och man, är en enorm tillgång och gör att man kan hantera saker mycket, mycket bättre.

Förståendet av sig själv och den andre ska ju inte ligga bara på ena parten. Bör inte ligga på ena parten enbart. Och båda parter har lika mycket ansvar för relationen. Den borde också bygga på givande och tagande, jämlikhet och samverkan.

Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället?

August 27, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I introduktionen till “Real Boys” skriver William Pollack att han i sin bok vill…

“…diskutera hur och varför samhället placerar pojkar i en ‘könstvångströja.’ Utan att vara medveten om att så sker, så bedömer samhället pojkars beteende utifrån omoderna idéer om maskulinitet och vad som behövs för att bli [vara] man.”

Ja, jag tror att vi fortfarande gör detta, mer eller mindre medvetet och i olika grad! Även fast vi är aldrig så upplysta. Funderar över en svåger och hans interaktion med tre äldre bröder. De har inga modererande systrar. Själv har jag två bröder och tre systrar.

“Dessa modeller (av vilka många kan dateras tillbaka till artonhundratalet) har helt enkelt ingen relevans/tillämplighet i dagens värld.

Dock, om pojkar inte anpassar sig till dessa idéer, har samhället sätt att få dem att skämmas till lydnad under dem.

Genom att sätta en pojke i denna könstvångströja, begränsar samhället hans känslomässiga räckvidd och hans förmåga att tänka och bete sig så fritt och öppet som han skulle kunna, för att lyckas i den evigt föränderliga värld i vilken vi lever./…/

Problemet är inte att vi introducerar pojkar in i världen – det är vad föräldrar ska göra – utan det är hur vi gör det. Vi förväntar oss att de ska kliva ut ur familjen alltför abrupt [=frigöra sig för fort och tidigt! Pollack skriver också om detta], med alltför lite möjlighet att uttrycka sina känslor och ofta utan några valmöjligheter att gå tillbaka eller ändra kurs.”

Vi sparkar iväg dem för tidigt. De ska vara tuffa och frimodiga och icke klängiga eller beroende eller osäkra! Då blir många föräldrar oroliga, på sätt som de inte blir för sina döttrar när de visar samma beteende. Undrar om inte vi lärare reagerar likadant, liksom de flesta andra vuxna i samhället? Tyvärr – och helt i onödan!

“Jag tror att pojkar, skamsna för sin sårbarhet, maskerar sina känslor och slutligen sina verkliga själv. Denna onödiga bortkoppling – från familj och sen från självet – gör att många pojkar känner sig ensamma, hjälplösa och rädda.” 

Och så skulle det absolut inte behöva vara! De borde ha rätt att känna det de känner och få uttrycka dessa känslor, utan att anses vara icke manliga ett enda dugg!

“Och ändock lämnar samhällets förhärskande myter om pojkar inget rum för såna känslor och så känner pojken att han inte håller måttet.”

😦 Något han inte borde känna anser Pollack! Och detta budskap försöker han förmedla genom hela boken och i en mängd andra böcker han medverkat i tillsammans med andra psykologer m.fl., bland andra Ronald Levant. Den senare pratar rentav om “rekonstruktion av manligheten”!

“Han [pojken] har inga sätt att tala om de misslyckanden han ser; han skäms, men kan inte tala om skammen heller.”

Tiger av skam. Och därmed får han heller ingen chans att inse att han inte har något att skämmas över, att han duger precis som han är. Han duger och är värd att älskas villkorslöst!

“Med tiden går hans känslighet under jord, utan att han ens tänker på det, ända till han förlorar kontakten med sig själv [men detta märker han inte]. Och så har pojken blivit ‘gjord hård,’ precis så som samhället anser att han bör vara.”

Med allt vad detta innebär för honom själv och alla dem han har relationer med. Både mannen (men inte alltid medvetet) och inte minst hans närmaste, arbetsplatser och samhället i stort får ta konsekvenserna. Alla förlorar vi på det, och inte minst männen och pojkarna själva. Vi (inte minst män själva) bestjäl dem på förmågan att leva ett gott och rikt liv, med tillgång till hela paletten av känslor.

Ja, och hur många män känner inte obehag när deras kvinnliga partners börjar prata känslor?😦

Jag gillar verkligen det Pollack och Levant skriver! Väldigt viktigt och borde spridas! Alla som verkar i denna anda betyder oerhört mycket för hela vår värld!

Masken – den känslomässiga försvarsmekanism som pojkar använder för att dölja sin skam…

August 23, 2016 § Leave a comment

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

William Pollack skriver på s 238 om masken – den känslomässiga försvarsmekanism som pojkar använder för att dölja sin skam:

“Det jag fann är att, fastän pojkar i min grupp fungerade rätt bra på utsidan, så visade många av dem det vi kallar ‘falskt positiv’ respons. 

En ‘falskt positiv’ respons är en där barnet tror att han svarar på en fråga på ett sätt som visar gott självförtroende, men hans svar visar [i själva verket] att de genuina känslorna är annorlunda.”

De fynd Pollack gjort…

“…föreslår att när pojkar rör sig genom puberteten blir de mer och mer benägna att förvränga den omfattning i vilken de känner sig verkligt säkra på sin maskulinitet. 

Med andra ord, när de rör sig genom puberteten, så känner de ett ökande behov att säga att de anpassat sig till samhällets ideal av ‘maskulint’ självförtroende (fastän de på insidan inte känner sig ett dugg säkra)./…/

Notleman fann att pojkar konsekvent klassificerade sig själv som  mer kompetenta /…/ än de skattades av sina lärare.”

De boostar sig själva mer än de har skäl – och skulle behöva. De borde få känna att de duger precis som de är och är älskansvärda precis som de är!

“Hans fynd, liksom mina egna, gör gällande att pojkar tar sin tillflykt till övermod för att skyla över skammen de skulle känna om de faktiskt visade farhågorna att de inte hålla måttet [de låtsas vara något de inte har täckning för, inte själva egentligen tror på och tror att de måste göra så😦 ].

Hellre än att inse och uttrycka sina känslor av osäkerhet, så låtsas pojkar att allt är frid och fröjd. Denna fasad kan lura många vuxna samt pojkarna själva – åtminstone för ett tag.

Dessa studier framkastar också att ju längre pojkar befinner sig därute i samhället – med andra ord, ju mer de påverkas av samhällets ambivalenta känslor om könsroller och maskulinitet – desto mer känner de att de måste dölja sin förvirring, genom att inbilla sig att de känner sig bra när de inte gör det och genom att låtsas att allt är ‘fint,’ när det kanske inte är ‘fint.’ 

När åren går kan masken för många pojkar bli snävare och snävare.

Så, när det kanske inte alltid är så lätt att upptäcka, lider pojkar i puberteten, precis som flickor i puberteten, av en kris rörande självkänsla, som allvarligt hotar deras förmåga att lära sig, att prestera och känna sig lyckade.”

Man sätter upp en fasad, eller mask, och spelar en roll man tror man ska spela, istället för att vara sitt äkta jag och känna att man duger precis som man är.😦