Mer om ofullkomlighetens gåvor: den största utmaningen för de flesta av oss är att tro att vi är värda NU; precis i denna minut. Värde har inte några nödvändiga förutsättningar. Så många av oss har medvetet skapat/omedvetet tillåtit/ärvt en lång lista av förutsättningar för vårt värde: Jag kommer att bli värd när jag gått ner tio kilo. Jag kommer att bli värd när jag blir gravid [får barn]. Men vi är värda nu. Inte om. Inte när. Vi är värda kärlek och tillhörighet NU. Precis denna minut. Precis som vi är …

October 10, 2018 § 29 Comments

51Arl7+FnxL._SL500_

I kapitlet “Exploring the Power of Love, Belonging, and Being Enough” eller “Att utforska kraften i kärlek, tillhörighet och att vara tillräckligt” skriver Brown om kännetecken på dem hon intervjuat som kände tillhörighet var deras tro på sitt värde:

“Det är så enkelt och komplicerat som detta: om vi vill uppleva kärlek och tillhörighet fullt ut, måste vi tro att vi är VÄRDA kärlek och tillhörighet

När vi kan släppa det andra ska tänka [och tycka] och erkänna vår historia, får vi tillgång till vårt värde/vår värdighet – känslan att vi är tillräckligt precis som vi är och att vi är värda kärlek och tillhörighet.”

Istället för att …

“… ligga i [som en rem] för vårt värde genom att konstant prestera, göra perfekt, behaga och bevisa.”

Om x känner att hennes värde ligger i att människor hon lever med inte är missnöjda eller otillfredsställda, att henne berättigande ligger i att andra är nöjda, så kunde hennes partner också få ett påpekande att han kunde tänka på det? Försöka undvika att trigga det. Anstränga sig lite där! Eller hur? Lika mycket som x ska tänka på ditten och datten och uppmanas göra det!

Den största utmaningen för de flesta av oss är att tro att vi är värda NU; precis denna minut. Värde har inte några nödvändiga förutsättningar. Så många av oss har medvetet skapat/omedvetet tillåtit/ärvt en lång lista av förutsättningar för vårt värde:

  • Jag kommer att bli värd när jag gått ner tio kilo
  • Jag kommer att bli värd när jag blir gravid [får barn]
  • /…/”

Men vi är …

Värda nu. Inte om. Inte när. Vi är värda kärlek och tillhörighet NU. Precis denna minut. Precis som vi är.”

Vi behöver …

“… odla en bättre förståelse av kärlek och tillhörighet.”

FB_IMG_1539144942630

“‘Du behöver älska dig själv innan du kan älska nån annan’ är skitsnack.”

Stan Tatkin skriver:

“Du kan inte lära dig hur du ska vara en bra partner i en grotta. Du kan bara lära dig det genom övning. Du måste lära dig att misslyckas och lära igen.

Om du väntar till du ‘älskar dig själv’ innan du tillåter dig att bli förälskad, kommer du aldrig att känna dig beredd att starta en relation.

Ta en risk. Lär dig att älska dig själv medan du tillåter en annan att älska dig.”

Passar verkligen i denna bloggning om ofullkomlighetens gåvor.

Det där att lära sitt barn att det är värt bra behandling, att det inte accepterar dålig behandling. (Ja, vad är “självhävdelse”? Handlar den om att mangla över en annan? Trycka ner? Vara dum? Såra? INTE visa respekt?)

“Sanningen om förväntningar i relationer: nöj dig inte med att behandlas dåligt. Som far är bästa sättet att ge min dotter en buffert (från att hamna i en dålig relation i framtiden) att behandla henne med kärlek och respekt, så att hon förväntar sig att bli behandlad på samma sätt av sin partner. Ha höga förväntningar! Förvänta dig bra, respektfull behandling. Du förtjänar det. Det är inte orimligt eller för mycket begärt och det går att åstadkomma …”

Brown skriver vidare på s 25 att…

“… ‘passa in’ står i vägen för tillhörighet. Att ‘passa in’ är att uppskatta en situation och bli den du behöver vara för att bli accepterad.

Att tillhöra, å andra sidan, kräver inte av oss att ändra dem vi är; det kräver att vi ÄR dem vi är.”

Men ,,,

Att bli en ansvarsfull, snäll partner i en relation. Och lära sig att bete sig ansvarsfullt, moget och icke-misshandlande involverar inte att ge upp den du ‘verkligen’ är – såvida du inte försöker argumentera för att du ‘verkligen’ är en självisk, förringande, trakasserande person …” 

Advertisements

… kvinnan klandrar sig själv. Gång på gång säger kvinnor till mig, ‘Tja, jag låter honom komma undan med det,’ eller ‘Jag var dum att tolerera det.’ Hon har fåtts att känna att hon har gjort ett frivilligt val, så hon känner sig ansvarig för att ha orsakat sitt eget onda själv …

October 10, 2018 § Leave a comment

reflektioner och speglingar - Alice Miller II...

book-dailywsidom-why-216x300“Men jag låter honom göra det”:

“När människor föreställer sig en misshandlande och kontrollerande man, föreställer de sig honom skrikande, hotande eller attackerande med sina knytnävar. Dessa bilder fångar dock verkligen en aspekt av den erfarenhet en kvinna har som har en destruktiv partner, men på samma gång utelämnar den så mycket.

 I synnerhet missar den en av de mest försåtliga formerna av gift i relationer, vilken är när mannen obarmhärtigt – men inte nödvändigtvis högljutt – trakasserar, kritiserar, pressar och ger kvinnan dåligt samvete till hon ger med sig. 

Den här sortens skruvstädssätt, där han bara fortsätter effektivisera pressen till hon inte kan ta mer, är särskilt vanlig rörande sex, men den visar sig rörande andra saker också.  

Varför är denna press så förgiftad? En av nyckelorsakerna är att det slutar med att kvinnan klandrar sig själv. Gång på gång säger kvinnor till mig, ‘Tja, jag jag låter honom…

View original post 426 more words

Ofullkomlighetens gåvor: Ju starkare anknutna vi är med någon känslomässigt, desto större är den ömsesidiga styrkan.’ [Daniel Goleman]. Det är fantastiskt – dock kanske inte förvånande – att den anknytning som vi upplever i våra relationer påverkar hur vår hjärna utvecklas och fungerar./…/ … vi behöver också fundera på att släppa myten om självtillräcklighet. Ett av de största hindren för anknytning är betydelsen vi lägger i att ‘fixa det själva.’ På något sätt har vi satt likhetstecken mellan att lyckas och att inte behöva någon …

October 9, 2018 § 12 Comments

51Arl7+FnxL._SL500_

Brené Brown om anknytning i boken “The Gifts of Imperfection” eller “Ofullkomlighetens gåvor” s 20-21:

“‘Ju starkare ankntna vi är med någon känslomässigt, desto större är den ömsesidiga styrkan.’ [citat av Daniel Goleman]. Det är fantastiskt – dock kanske inte förvånande – att den anknytning som vi upplever i våra relationer påverkar hur vår hjärna utvecklas och fungerar./…/

… vi behöver också fundera på att släppa myten om självtillräcklighet. Ett av de största hindren för anknytning är betydelsen vi lägger i att ‘fixa det själva.’ På något sätt har vi satt likhetstecken mellan att lyckas och att inte behöva någon.”

Vi är oss själva nog i olika grad? Och för vissa känns det, tyvärr, kanske säkrast!?

“Det är som om vi har delat världen i ‘dem som erbjuder hjälp’ och ‘de som behöver hjälp.’ Sanningen är att vi är bådadera.”

Ja, och vi vet aldrig när vi verkligen behöver hjälp.

Brown skriver om “att ge och att ta emot.” Så borde det vara i relationer, i världen!? Vi ger OCH vi tar emot.

Inte förrän vi kan ta emot med ett öppet hjärta, kan vi inte verkligen ge med ett öppet hjärta. När vi knyter dömande till att ta emot hjälp [förakt för svaghet], så knyter vi dömande avsiktligt eller oavsiktligt till att ge hjälp.”

På s 21 skriver Brown om att ges, och ge sig själv, tillåtelse att “falla sönder och att vara ofullkomlig.” Hon menar att detta inte är lätt i dagens värld.

“Om anknytning är den enegri som strömmar mellan människor, måste vi komma ihåg att dessa strömmar måste gå i båda riktningar. /…/

Det är en väg av medvetenhet och val. Och, för att vara ärlig, det är lite mot-kultur. Villigheten att berätta våra historier, känna andras smärta, och förbli genuint anknutna i denna värld utan sammanhang är inte något vi kan göra halvhjärtat.”

Ja, här kommer detta med förakt för svaghet in. Harald Ofstads bok “Vårt förakt för svaghet” är mer aktuell än på ett långt tag.

Myten om självtillräcklighet: den tar sig diverse uttryck. Trump gör narr av de svaga, av svaghet. Men hur stark är han? Eller kanske väldigt svag innerst inne?

Insikten att vi behöver varandra, andra, kan göra många jättearga? De förnekar detta för sig själkva med ilska, kritik, att stöta bort, vända sig bort? Vi hjälper varandra och får hjälp, men det är farligt för många, i olika grad?

Givande och tagande förs för vissa upp på ett konto. Och det är noga att hålla räkning. Väldigt noga. Det handlar inte om att ge hjälp till den som behöver när den behöver? Varken på samhälls- eller individnivå längre? Men livet kanske inte är sånt så behoven över livet är lika! Livet går kanske inte att kontrollera så! Kanske får man nöja sig med att man gjort en fantastisk insats för en annan, kanske närstående, fast denna inte kunnat ge tillbaka kanske en bråkdel av det man gett? Och man KAN vara ytterst nöjd över detta tror jag!

Idag gäller yta, enorm “duktighet,” perfektion, prestationer och detta är oerhört viktigt, mer än nånsin (eller på väldigt länge?)? Den “starke” hyllas (hur mycket detta än är bara yta, kanske mer när det bara är yta?). Den “svaga” ses ner på och föraktas. Och många gör allt för att förneka kanske båda dessa sidor i sig själva?

Vem är egentligen stark och vem är svag?

Trump gör narr av “svaga” och vissa applåderar detta. Många tar, mognare, avstånd. Han härmar dem med det han säger, röst och gester. Sätter sig på höga hästar, men sitter han riktigt säkert där, trots alla sina materiella tillgångar? Han kanske könner detta innerst inne och det är aneldningen att han beter sig som en skit?

Det offentliga samtalet har ändrats bara på tio år. Se “Debatt: Det offentliga samtalet har gått sönder helt”:

“Hej, jag heter Lukas och jag är tydligen vänstervriden mansfeminist, unken kvinnohatare samt ond mediechef. För två veckor sedan sedan var jag bara KP-Lukas, chefredaktör på Kamratposten. Vad som hände? Jag fick vara med lite i den offentliga debatten.

Vi på KP släppte nyligen en läsarundersökning. En vanlig webbenkät med tio frågor. 1700 läsare var med och svarade. En av frågorna, den om vem man helst pratar med när man är ledsen, ställde vi för tio år sedan också. Den fickmycket uppmärksamhet då för att väldigt få barn hade pappa som förstahandsval och att väldigt många fler valde mamma.

Vi tog med den frågan igen, papporna kanske skulle få en högre procent nu. Vi hoppades kunna skicka ut en positiv nyhet. Men papporna fick underkänt på nytt, inte mycket hade hänt där på ett decennium.

Något annat hade däremot hänt: Det offentliga samtalet hade gått sönder helt./… /

Jag svarade glatt till en början, men efter bara några minuter var jag en äckligt omanlig mansfeminist som skulle hålla käften. Det var bara att backa långsamt ut från Twitter.

Statistik-fansen (9 av 10 är män) började höra av sig. Hur vågade vi publicera något som inte var statistiskt och vetenskapligt korrekt?

Jag svarade glatt att vi aldrig sagt att det var en vetenskaplig undersökning. De kunde kanske se det som att 1700 KP-läsare gav vuxna lite tips om saker att fundera på?

Det föll inte i god jord. Men jag lyckades i alla fall hålla mig från att skrika: KP ÄR INGET UNIVERSITET! ALLT BEHÖVER INTE VARA EN SIFO-UNDERSÖKNING, MAN KAN PRATA OM DET ÄNDÅ!”

Ja, man kan prata om det ändå! Eller? 😦 Kännetecknar alltför många utbyten i social media, kommentarsfält, Youtubekanaler, twitter etc. Och nyhetsrapportering också! 😦

 

… attack på den han/hon är, vilket är långt mer sårande än att adressera ett beteende eller ett val. För vår egen skull behöver vi förstå att det är farligt för våra relationer och vårt välmående att ha fastnat i att få den andra att skämmas och att klandra den andra – eller om Ofullkomlighetens gåvor …

October 8, 2018 § 7 Comments

51Arl7+FnxL._SL500_

På s19 “The Gifts of Imperfection” eller “Ofullkomlighetens gåvor” skriver Brené Brown om att..

“… attack på den han/hon är, vilket är långt mer sårande än att adressera ett beteende eller ett val.”

Dvs att inte attackera den andra personens personlighet!

Brown vidare:

“För vår egen skull behöver vi förstå att det är farligt för våra relationer och vårt välmående att ha fastnat i [smutsen av] att få den andra att skämmas och att klandra den andra eller att vara full av självrättfärdighetens ilska.

Det är också omöjligt att utöva medkänsla ur en position av bitterhet.

Om vi vill öva accepterande och medkänsla, behöver vi gränser och medkänsla.”

Och sanningen att säga, att säga att man behöver hävda sig själv, vad är det? Vad är det man egentligen säger? Hur kan det uppfattas att upprepat hävda att jag behöver hävda mig själv?

Som att den andra parten är så omöjlig och besvärlig att jag kraftfullt måste sätta emot? Försöker man säga att den andra inte får tycka, önska, föreslå? Vore det inte bättre att man själv säger vad man önskar, utan attacker?

(Och y verkar tycka att detta behövs jämt? Men jag tror det handlar om något annat… Det är hans universalrelationsredskap!? Inte så framgångsrikt  Snarare tvärtom. Fast att han inte lyckas med det har snarare blivit en bekräftelse på att det är synnerligen befogat!? Hans förväntningar blir självuppfyllande!? Och så försöker han mer med samma. ÄNNU aggressivare!

Men har det varit ett hjälpsamt, problemlösande, konstruktivt redskap? Och inte snarare ett i högsta grad destruktivt och inte rekationsbefrämjande och icke problemlösande redskap?

Och ÄR det verkligen befogat? Behöver han ta till såna kraftfulla medel mot x?

Finns det andra, och betydligt, bättre metoder och sätt att skapa en bra relation, där båda har ett ord med i laget, lika mycket?

Och är det verkligen självhävdelse han utövar och inte något annat? Som snarare påminner om misshandel? Vilken han rättfärdigar på diverse sätt? Bland annat med att trycka ner henne och eftersom hon har alla dessa fel, så har han rätt att bete sig som han gör. Inklusive måste hävda sig själv på det sätt han gör!?

Knappast rekationsbefrämjande. VILL han inte ha en bra relation??? Och hur får man en sån till stånd? Den enda man kan ta ansvar för är sig själv och sina egna bidrag, hur man själv heter, säger osv).

“Bara den enkla handlingen att inte längre klandra eller skamingjuta din partner leder troligen till en positiv förändring i relationen.

Jag brukade tro att om jag talade om för min fru vad som var fel med henne, skulle hennes svar bli ‘Ja, jag SER det nu! Tack för att du talar om vad som är fel i mitt sätt att vara.’

Till min förvåning hände detta aldrig. Till slut insåg jag att jag tog itu med saker på fel sätt.

Att klaga, klandra och göra skamsen var helt enkelt inte en effektiv strategi för att skapa mer kärlek och harmoni med min fru.

Så snart jag insåg detta började jag söka efter vad som verkligen skapar mer kärlek och harmoni. Lyckligtvis hjälpte åtskilliga fantastiska strategier mig – uppbackade av faktisk forskning – med vad som kunde funka.

Att klandra och ingjuta skam är som en cancer i en relation. Om detta tillåts leva och spridas kan hela relationen sakta vittra bort och dö.

Genom att fokusera på de tre idéerna som presenterats här kan ett helt nytt sätt, att handskas med de oundvikliga frustrationerna i ett partnerskap, födas … “

“Med kritik så ger du bränsle till attacken, det blir som en attack på den andra personen./…/

Det är inte konstruktivt.”

Budskapet blir precis som John Gottman säger i videon:

“För det du verkligen säger är att ‘Så vitt jag kan se så är jag näst intill perfekt, men du är defekt’.”

Se Självhävdelse och konflikter eller omsorg om både ens egna och den andras intressen – om de flesta av dina argument startar mjukt, är det mer sannolikt att din relation är stabil och lycklig…”

“De topp-7-sätten att reparera ditt äktenskap …”:

2. Redigera dig själv.

De lyckligaste paren undviker att säga varje kritisk tanke de har när de diskuterar känsliga ämnen och dehittar sätt att uttrycka sina behov och bekymmer respektfullt och utan att kritisera och klandra sin partner.”

Vi rekommenderar verkligen att ni har regler som funkar för er och ert äktenskap. Varje relation är olika. Det som är viktigast är hur ni pratar om saker. Kom ihåg ‘mjuk-start-formeln’: ‘Jag känner … om …, och jag behöver …’ Använd påståenden som startar med ‘Jag’ istället för med ‘Du’ …

September 27, 2018 § Leave a comment

MarriageMinuteLogo-013.png

Min man är spelare

Här är ytterligare ett bra läsarmejl.

Jag skulle uppskatta att höra era råd hur man kan handskas med en make som är spelare. Min man är mycket bättre än han var och mycket bättre än vissa, men ibland känner jag att spelen går före vår relation och vår tid och det sårar.

Fortnite skapade rubriker förra veckan efter att de omnämnts i mer än 200 skilsmässoförfaranden i Storbritannien.

Varje relation är olika, så vi har inte regler för videospelsanvändning. En del människor spelar spel för att varva ner och det är deras sak [deras sätt att göra detta?].

[Men] vi rekommenderar verkligen att ni upprättar regler som funkar för er och ert äktenskap.

Det som är viktigast är hur ni pratar om det. Kom ihåg ‘mjuk-start-formeln’: ‘Jag känner …, om …, och jag behöver …’ Använd påståenden som startar med ‘Jag’ istället för med ‘Du.’

Döm inte. Istället för att anklaga eller klandra, beskriv bara vad du ser och känner. Detta kommer att hjälpa till att förhindra din make från att känna sig attackerad eller att bli försvarsinställd. 

Återigen, det är viktigt att upprätta principer som känns rättvisa/hederliga för er båda – och att sen respektera dem

/…/

Relaterade bloggpostningar:

Sanningen om förväntningar i relationer: nöj dig inte med att behandlas dåligt. Som far är bästa sättet att ge min dotter en buffert (från att hamna i en dålig relation i framtiden) att behandla henne med kärlek och respekt, så att hon förväntar sig att bli behandlad på samma sätt av sin partner. Ha höga förväntningar! Förvänta dig bra, respektfull behandling. Du förtjänar det. Det är inte orimligt eller för mycket begärt och det går att åstadkomma …

September 25, 2018 § 34 Comments

I bloggningen “The Truth About Expectations in Relationships” eller “Sanningen om förväntningar” skriver John Gottman:

“Många parterapeuter talar om för par att de ska förvänta sig mindre. Argumenteringen går så här: om du gör dina förväntningar mindre så kommer du inte att bli besviken på din partner.

Detta råd [i tweeten ovan] är fel. Donald Baucom, psykologprofessor vid universitetet i North Carolina, har studerat äktenskapliga förväntningar i ett decennium. Han har funnit att människor får det de förväntar sig.

Människor med låga förväntningar tenderar att vara i relationer där de behandlas dåligt och människor med höga förväntningar tenderar att vara i relationer där de behandlas bra

Detta antyder att genom att ha höga mått, är det mycket mer sannolikt att du får den sorts relation som du vill, än om du tittar bort och låter saker glida. 

Den ’tillräckligt bra’ relationen.”

Är inte det motsatsen till Baucoms forskningsfynd rörande äktenskapliga förväntningar?

“Jag uppmuntrar par att sträva efter den ’tillräckligt goda’ relationen, vilket låter som att ställa in sig för mindre än det bästa. 

Låt mig förklara.

I en tillräckligt bra relation, har människor höga förväntningar på hur de behandlas. De förväntar sig att bli behandlade med snällhet, kärlek, tillgivenhet och respekt. De tolererar inte känslomässig eller fysisk misshandel. De förväntar sig att deras partner ska vara lojal

Detta betyder inte att de förväntar sig att deras relation ska vara fri från konflikter. Även lyckligt gifta par argumenterar. Konflikter är hälsosamma därför att [eller när] de leder till större förståelse.

Människor borde inte förvänta sig att lösa alla problem i sina relationer, heller. Mina kärlekslabbs-studier har visat att nästan 2/3 av relationskonflikterna är eviga. Som Dan Wile säger ‘När du väljer en långtidspartner /…/ kommer du oundvikligen att välja en särskild uppsättning olösbara problem.’

Vidare är det orealistiskt att förvänta sig att en relation ska hela barndomssår, eller att bli en väg till andlig upplysning eller självförverkligandeEli Finkel, psykologiprofessor vid Northwestern University, uppmuntrar par att ‘återkalibrera’ sina äktenskapliga förväntningar för dess existentiella behov.”

Men man ska ha höga förväntningar, fast ändå inte!? Nej …

“… nöj dig inte med att behandlas dåligt. Som far är bästa sättet att ge min dotter en buffert (från att hamna i en dålig relation i framtiden) att behandla henne med kärlek och respekt, så att hon förväntar sig att bli behandlad på samma sätt av sin partner.  

I vår empiristiskt baserade studie, det sunda relationshuset, beskriver vi vad par i en tillräckligt god relation gör och har

De är goda vänner. De har ett tillfredsställande sexliv. De litar på varandra och är helt hängivna/engagerade i varandra. De kan hantera konflikter konstruktivt. Vilket betyder att de kan nå ömsesidig förståelse och komma fram till kompromisser som fungerar. Och de kan reparera effektivt när de sårar varandra.

De hedrar varandras drömmar, även om de är annorlunda [än deras egna]. De skapar delade meningssystem med delade värderingar som: vad ett hem är, vad kärlek är och hur man ska fostra barnen.

Förvänta dig det. Du förtjänar det. Det är inte orimligt eller för mycket begärt och det går att åstadkomma.”

Efter att ha arbetat igenom de sju principerna, är det troligen väldigt klart att det inte finns något sånt som ‘konstruktiv kritik.’ All kritik är smärtsam. Till skillnad från klagomål – specifika önskemål om förändring – gör inte kritik ett äktenskap bättre. Den gör det oundvikligen sämre. Problemet är att vi tenderar att fokusera på det som saknas och inte se de fina kvaliteter som FINNS där …

September 23, 2018 § 14 Comments

Man bör undvika att använda du-budskap:

* för att undvika att den andra personen hamnar i försvarsinställning
* för att ta ansvar för sina egna känslor
* för att visa respekt

Chansen är också större att den andra lyssnar om jag undviker du-budskap. Och man visar med detta att man respekterar den andra, istället för att fördöma henne (dvs att ha en grundläggande positiv istället för negativ grundinställning eller att jobba på den förra om man tenderar att ha den andra). Konflikten är närmare en lösning om man lyckas undvika du-budskap.

reflektioner och speglingar - Alice Miller II...

7P-Book_1

s 282-284 i kapitel “Efterord: och vad händer nu?” i underkapitel “Förlåt dig själv”:

“Efter att ha arbetat igenom de sju principerna, är det troligen väldigt klart att det inte finns något sånt som ‘konstruktiv kritik.’ All kritik är smärtsam. Till skillnad från klagan/klagomål – specifika önskemål om förändring – gör inte kritik ett äktenskap bättre. Den gör det oundvikligen sämre. 

Vad gör en make kroniskt kritisk? Vi har upptäckt att det finns två källor. Den första är en känslomässigt icke mottaglig partner. Om Natalie fortsätter att klaga på Jonathan för att han lämnar sin handduk på badrumsgolvet och han bara ignorerar henne, kommer hon troligen så småningom att börja kritisera honom – och kalla honom en latmask, istället för att hövligt påminna honom om att hänga upp handduken. 

Denna förändring i Natalies angreppssätt är förståeligt, men det hjälper knappast hennes äktenskap eftersom hennes kritik kommer att göra Jonathan ännu…

View original post 928 more words