Män (OCH kvinnor) som inte möter sin egen smärta är alltför ofta benägna att tillfoga andra smärta …

September 22, 2022 § 19 Comments

Terry Real skriver i boken “I Don’t Want to Talk About It,” som alltså kom för cirka tjugofem år sen:

“Män som inte möter sin egen smärta är alltför ofta benägna att tillfoga andra smärta.”

Kvinnor som utsatts för övergrepp och kanske rejäla trauman riktar detta vanligtvis mot sig själva och utövar vanligtvis inte fysiskt våld. Enstaka undantag finns dock och dessa kvinnor orsakar minst lika stor skada som när en pappa misshandlar sitt barn, kanske sin son.

“Terapeuter som arbetar med krigsveteraner har rapporterat att när en man har blivit utsatt för trauma bär han dubbel skada. Traumat självt är ofta hopblandat med soldatens känsla av att ha blivit ‘kastrerad/förvekligad.’ 

Att vara offer, överväldigad av smärta, är synonymt med att ha blivit omanliggjord. terapeuten måste handskas både med skadan och sen med de fortsatta komplikationerna av mannens ‘maskulinitetskris.’

Forskaren [f.d. professor i psykologi] David Lisak testade empiriskt relationen mellan de traditionella villkoren i maskulinitet och mäns reaktioner på trauma. 

Han samlade ett stickprov av omkring tvåhundrafemtio unga män som medgav en historia av fysiska eller sexuella övergrepp som barn och jämförde denna grupp med ett stickprov män, som matchade i ålder och socioekonomisk bakgrund , utan såna historier. 

Informationen han ställde samman ledde honom att som hypotes föreslå att, om det verkligen var sant att trauma kastade män in i kris rörande sin egen manlighet, då skulle den traumatiserade gruppen visa tecken på att ‘kompensera’ för sina hemliga tvivel om sig själva. 

Lisak gissade att den traumatiserade gruppen skulle lägga balsam på sina dolda osäkerheter med förhöjd trohet mot den traditionella mansrollen. 

De skulle vara mer stelt ‘manliga’ – mer konservativa, mer homofoba, mindre villiga att medge svaghet. 

Till hans förvåning fann Lisak att gruppen med misshandelshistorier visade sig vara betydligt mindre stelbent maskulina än kontrollgruppen med icke misshandlade män – något mindre ‘macho,’ mindre traditionella, mindre förnekande ‘feminina’ drag. 

I sökande efter en klarare förståelse av dessa oväntade fynd, började Lisak dela gruppen misshandlade män i ett antal variabler. 

Han delade gruppen i faktorer som ålder, ras, social status, vad sorts misshandel de lidit, och åldern när misshandeln skett. Inga av dessa faktorer producerade [dock] några betydande data.

Då delade han gruppen baserat på föremålens SJÄLVRAPPORTER RÖRANDE MISSHANDEL AV ANDRA.  

När Lisak applicerade denna variabel, delade sig kohorten som genom magik, i två. De misshandlade män som rapporterade att de vid en punkt i sina liv blivit förövare själva, kunde testas som ‘hypermaskulina,’ precis som Lisak antog att de skulle. 

Dessa kränkande män var djupt traditionella i sina jagidentiteter och synsätt, och starkt intoleranta mot avvikelse hos sig själva och andra. /…/

[De] ICKE misshandlande männen visade sig vara radikalt icketraditionella både i sätten de såg sig själva som i sina koncept om mansrollen – långt mer än kohorten ‘normala’ kontrollgrupper. 

Lisak drog slutsatsen från sina data att trauma hos män, även om den upplevdes i barndomen, utgör, som kliniker hade misstänkt, en ‘kris i maskuliniteten.’ Lisak fortsatte med att föreslå två distinkta möjliga utkomster från denna kris.

I en svarar offret på känslor av omanlighet genom att ‘överkompensera.’ genom att klamra sig fast ännu starkare vid traditionella villkor [att som man förkasta allt feminint, dvs alla slags ‘mjuka,’ dvs ‘feminina,’ känslor].

Såna män KAN, som forskningen föreslår, bli farliga.

Kopplingen av en pojkes olösta ont mixad med en vuxen mans makt producerar en ‘flyktig förening.’ 

I det andra utfallet i maskulinitetskrisen, ifrågasätter männen de traditionella villkoren i maskuliniteten själv, istället för att röra sig in i skamingjutande känslor av otillräcklighet. Istället för att höja bron, dirigerar de om floden. Från att ha funnit sig själva ‘omanliggjorda’ skriver dessa män om kriterierna för manlighet.” 

Och risken att de blir förövare själva minskar radikalt!?

“Som jag [dock] läser Lisaks forskning är att gruppen misshandlade och misshandlande män svarar på sitt trauma med en övervikt mot ‘identifiering med agressorn’.”

Dvs de svarar i högre grad med att bli våldsverkare själva, inte att ifrågasätta de normer de fostrats i.

“Om jag skulle arbeta med dem kliniskt skulle jag titta efter maskerad depression, frågor som ‘falskt befullmäktigande,’ och ett uttalat, relativt våldsamt, internt kärvt barn [barnet riktade vreden mot sig själv och dess ofullkomlighet snarare än mot förövaren och senare mot andra, men aldrig mot den ursprungliga förvaren]. /…/

Lisaks slutsats resonerar nära med min egen.

Eftersom växelverkan mellan skam och grandiositet/storslagenhet är den dynamik som länkar trauma, depression, och kön, måste en man som försöker upplösa antingen trauma eller depression konfrontera och omvandla arvet från maskuliniteten självt. 

Omvänt, en man som vägrar att omarbeta detta arv är benägen att iscensätta det. 

Våldet som misshandlade pojkar absorberar in i sina varelser fungerar som ett lagringsbatteri, laddat med föraktet och skamlösheten från pojkens misshandlare.

Det ‘hårda barnet’ [hårdgjorda] tar också in kraften i den allmänna hållningen [i samhället], förakt för det ‘feminina,’ en som är alltför otyglad i kulturen i stort.

Återigen i många kretsar, ja. En backlash där, ja, mot för för tjugofem år sen, när Terry Real skrev denna bok.

Den som misshandlar, förälder, av vilket kön det vara må, vuxna omkring ett barn och en ungdom, riskerar att släppa lös förövare, på andra, på samhället, på världen. Och såna exempel ser vi helt klart idag, bland annat i världsledare och hos personer som aspirerar på ledande positioner. Och tyvärr också i ökande grad bland kvinnor.

Men att man blivit misshandlad är ingen ursäkt för att bli förövare själv.

Samma-som-positionen eller att sätta hälsosamma gränser i intima relationer…

August 29, 2022 § 78 Comments

“Att ta samma-som-positionen: att sätta hälsosamma gränser i intima relationer”:

“Understött av den grundläggande forskningen i kommunikation och relationer har par- och familjeterapi spelat en betydande roll att etablera den relationella grunden för mental hälsa.”

Mental hälsa har med våra relationer att göra, hur bra eller dåliga de är.

“Som del i detta poängterande av relationer, har par- och familjeterapeuter fokuserat på etablerandet av hälsosamma-gränser-modellen som medel att vidmakthålla personligt och interpersonellt välmående.

Denna artikel diskuterar den modell för gränser som parterapeut Terry Real har utvecklat och hur den bidrar med användbara medel för att förstå och förbättra intima relationer.”

Att respektera den andras gränser lika mycket som ens egna. Och grunden för detta läggs tidigast i livet (det här att föra vidare mellan generationer). Och senare adderas upplevelser med andra människor och förhållanden utanför familjen, på gott och ont (se Rick och Forrest Hanson om “Att knyta an till de bästa delarna i dig, samt att ändra din relation till känslor av skam”, insikter om självet som kan ha gått förlorade på grund av de upplevelser vi haft tidigt i livet och senare).

Vad är gränser?

På den mest abstrakta systemnivån, är gränser helt enkelt de gränser som särskiljer varje system från dess omgivning.

Precis som huden tjänar som den fysiska gränsen som avgränsar individer från deras den omgivning, så fungerar individers unika identiteter som de psykologiska gränser som särskiljer dem från andra i deras omgivning på mänsklig nivå.”

Det här med respekt, genuin sån. Så gott man kan.

Att som mamma stå och gorma och skrika utanför sonens låsta dörr, och liksom inte ge sig, är verkligen att KLIVA ÖVER ALLA GRÄNSER. Och kommer aldrig att ge denna mamma det hon är ute efter, tvärtom!

Troligen iscensätter hon ganska exakt saker hon själv varit med om, men aldrig kunnat eller velat ta itu med?

Till allt detta kommer också som lök på laxen till saken att denna mamma, och pappan till denne son, såg till att mamman undersöktes av EN psykologisk “expert” då runt kanske 1970, och denne “expert” slog fast att det inte var något “fel” på mamman.

Och detta talade de dessutom om för sonen också! Vilket indikerade att problemet låg hos sonen!? Helt i linje med den tidens syn på vår medfödda ondska som måste hanteras.

En annan mamma fick råd av barnpsykolog i början av 1960-talet att värna sitt egna mot sitt barn, dvs sätta gräns mot barnet som hon borde sätta mot vuxna, “sätta gräns” mot barnets krav och behov. Barnet (en 9-åring) hade haft en panikångestattack och mamman skulle inte låta sig manipuleras eller styras av detta? Gud i himlen, så korkat! Tala om att ytterligare kanske bidra till otrygghet och fortsatta panikkänslor hos barnet!?

Lyckligtvis lyckades inte mamman följa psykologens råd fullt ut. 😦

“På en funktionell nivå tjänar dessa gränser som de medel med vilka människor differentierar sig själva i sina relationer med andra.”

Detta är jag och detta är du. Att varken projicera eller introjicera.

Reals modell för gränser.

Precis som ett bra staket tjänar som en barriär för att både rymma/hålla tillbaka det som är inuti och att skydda mot det som är utanför …”

Och har man inte fått göra det mot den gormande och skrikande mamman utanför ens låsta dörr och flera liknande händelser, vad slags förmåga till gränssättning utvecklar man då? Inte minst i förhållande till andra?

“… Real postulerar att hälsosamma psykologiska gränser gör det möjligt för partners i intima relationer att bättre behärska sina impulser och att bevara den grundläggande känslan av sig själva i sina interaktioner med varandra.” 

Och detta skulle den gormande mamman ha behövt lära sig för länge, länge sen?

“Tillbakahållandegränser hjälper partners att reglera den negativa reaktiviteten (vrede, förakt, rättfärdighet etc) som äventyrar deras närhet, och skyddande gränser hjälper partners att skydda sig själva från de negativa intrång (krav, repressalier, skamingjutande etc) som underminerar deras autonomi i relationen. 

Han hävdar att den tillbakahållande dimensionen i dessa gränser är nödvändiga krav för närhet därför att utan att utöva tyglande är partners i riskzonen för att pracka på sig själva och vara invaderande/inkräktande på varandra.”

Som den där helt oreglerade, skrikande mamman. Där fanns inget tillbakahållande? Inga gränser? Och vad iscensatte hon? Något hon själv upplevt, som vidarebefordrats från generation till generation i hennes italienska familj?

“På liknande sätt pläderar han för att den skyddande dimensionen i dessa gränser också är oundgängliga för autonomi därför att de tjänar som en funktionell barriär för att försäkra sig om att ens känsla av själv i kärnan förblir intakt.”

I bästa fall har man fått lära sig det i tillräcklig grad tidigt i livet och senare i det, medan andra (inte så få!?) måste erövra detta senare i livet, ibland med en väldig massa arbete och i värsta fall med diverse kostnader under vägen.

Och jag har rätt att sätta gräns och säga “NEJ!” fast jag inte är perfekt (Kristin Neff).

“Real föreslår vidare att SJÄLVKÄNSLA, en central komponent i psykologisk identitet, är en viktigare drivkraft i att bestämma graden med vilken partners sätter tillbakahållande och skyddande gränser.

Han definierar självkänsla som förmågan hos människor att se sitt inneboende självvärde trots ens skavanker och begränsningar.

Varken över- eller underdrivet. Varken grandiost eller skamfyllt (båda uttryck för FÖRAKT FÖR SVAGHET), dvs “Hur gränser och självkÄnsla påverkar våra relationer.” Både grandiositet (one-up) och skam (one-down) är uttryck för förakt för svaghet.

Nej, INGEN är perfekt och ingen kommer nånsin att bli det, det är vår mänskliga natur, men det är ingen ursäkt att vara extra svår (Stan Tatkin).

Självkänsla får man inte heller genom att sätta sig på en annan och ta ifrån en annan denna. Genom att tala om hur dålig den andra är får man inte bättre självkänsla själv, snarare tvärtom. Det man gör är troligen att projicera det man inte vill kännas vid hos en själv!?

“När partners äger denna kapacitet hävdar han att de förmår ta en samma-som-position [varken över eller under] med varandra, så att de kan hävda sig själva, och stå för sina grundläggande själv, medan de fortfarande behandlar sina partners som känslomässiga jämlikar.” 

x reagerade starkt på systerdottern som pratade om mosterns före detta unga kolleger som så energifyllda och idérika. x sa inget, men här kan man prata om grandiositet? Och toxisk individualism?

Och faktiskt bristande självkänsla eller kanske, bättre, bristande självinsikt. En som kommer med åren, kanske när denna självöverskattning och livet gett en några törnar? x känner som om denna attityd är ny jämfört när hon kom ut i arbetslivet.

“Han hävdar att partners som saknar denna förmåga inte bara är oförmögna att se sitt egna inneboende självvärde, utan de är också likaledes oförmögna att se detta i sina partners.”

Kan man se detta i andra sammanhang också: på arbetsplatser, i social media, i diverse sammanhang och sammanslutningar? Som t.ex. att, som sagt, sätta upp en fasad av väldig självsäkerhet? Vilken är en kompensation för bristen på sån? Tiden modererar detta, liksom de erfarenheter och kanske smällar man råkar ut för?

Detta tillhör ungdomen, eller? Real är dock kritiskt mot det han kallar toxisk individualism, som han menar präglar dagens kultur och klimat, “jag, jag, jag.” Det Steve Stosny kallar “vår tidsålder av berättigande.”

“Han pekar också på att dessa underskott typiskt åtföljs av rigida gränser som antingen är diffusa eller stängda så att deras självkänsla är föremål för självförstorande eller förminskande

Självförstorande exemplifieras av envis självcentrering där partners blåser upp sitt självvärde; förminskande karaktäriseras av envis självnedvärdering där partners släpper luften ur sitt självvärde.”

Och detta förakt för svaghet kan man se på arbetsplatser också: att se ner på de som inte är självsäkra och går fram som ångvältar, okänsligt? Det där att se ens inneboende värde och det goda i en själv, som Rick och Forrest Hanson pratar om.

“Dessa partners tenderar att vara för tjock- eller tunnhudade och att stelbent sätta sina gränser så att de är överdrivet känsliga eller okänsliga i sina interaktioner med varandra.”

Och upplever man nedvärdering (förakt för svaghet) både hemma och på arbetsplatsen kan de bli riktigt tufft.

“Enligt Real kan intima partners fungera optimalt när de äger TRYGG SJÄLVKÄNSLA och sätter fasta gränser

När partners fungerar med denna förmåga är de förmögna att sätta gränser så att de vidmakthåller både sitt självvärde och sin intimitet utan att offra det enda för det andra

När fungerandet blir skadat tenderar partners att vara osäkra/itrygga i sin självkänsla och de fungerar med antingen alltför diffusa [Real använder uttrycket porösa] eller stängda gränser. 

Beroende på deras särskilda gränsgestaltning behöver partners som försöker förbättra sin relation undersöka sina osäkerheter och de dysfunktionella medel med vilka de konsekvent tar en-upp- (självförstorande) och en-ner- (förminskad) positioner med varandra. 

Dessa osäkerheter är typiskt produkten av ett antal olösta psykologiska problem som blir förstärkta av det Real refererar till som ‘förluststrategier’ som håller partners i en-upp- och/eller en-ner-positioner med varandra.  

Real förespråkar att om intima partners ska kunna förbättra sina relationer, måste de handskas med de osäkra varseblivningar och rädslor som underminerar deras förmåga att lita på de säkra delarna i sig själva. 

I tillägg måste de avhålla sig från att engagera sig i förluststrategier som håller fast dem i de en-upp- och en-ner-positioner de ofta tar med varandra.

Diverse psykologiska former av mentalhälsobehandling kan tjäna som användbara medel för att bättre hantera rädslorna och försvaren som är relaterade till dess osäkerheter, men Real föreslår att att förstå och korrigera de förluststrategier som ökar dessa också kan vara ett effektivt medel för att röra sig framåt i intima relationer. 

Förluststrategier.

Real identifierar fem större förluststrategier i intima relationer:

(1) att behöva ha rätt

(2) att vara överdrivet kontrollerande

(3) att uttrycka ohämmade känslostämningar

(4) att reagera med vedergällning/hämnd

(5) att engagera sig i bortdragande

Förluststrategin att ha rätt inbegriper behovet att vara korrekt före behovet att bevara en intim relation. När detta angreppssätt tagits offras lösningar på problem i relationer för bevarandet av egobehoven hos partners. 

När hans/hennes gränser är mest rigida blir att ha rätt för dessa människor typiskt uttryckta med rättfärdig indignation. 

En nära relaterad misslyckandestrategi till att ha rätt är att vara överdrivet kontrollerande. När dessa partners är i kontrollmod försöker de förminska skiljaktigheten mellan vad de vill och vad de har genom att konstant försöka få deras andra partners att tänka och bete sig på ett sätt som är i linje med deras egna intressen, 

När deras gränser är som mest rigida försöker dessa människor övertala eller mobba sin väg genom relationer. I sina ansträngningar att ha rätt och utöva kontroll, kan partners också ta en en-upp- och/eller en-ner-position genom att uttrycka sina råaste och mest ohämmade frustrationer mot varandra. 

Dessa människor tenderar att se det ohämmade uttrycket för sina känslor – i synnerhet deras berättigade känslor – som en-oförytterlig rätt. I dess mest extrema uttryck tvingar dessa partners ofta sina egna känslomässiga reaktioner på sina partners utan hänsyn till deras känslor och känsligheter.

Ofta vänder sig partners till vedergällning och bortdragande efter att de första tre förluststrategierna inte fungerar. Båda dessa beteenden är vedergällningsförluststrategier vilka är två sidor av samma mynt.

Med vedergällning försäkrar sig partners om att deras besvikelse över varandra direkt hämnas på något sätt. Deras motto är ‘Om du slår mig så kommer jag slå tillbaka två gånger så mycket.’ 

Med bortdragande ger partners verkligen igen, men de gör det på ett indirekt och passivt-aggressivt sätt. Deras motto är ‘Om du sårar/skadar mig kommer jag att att frikoppla mig från dig.’

Intressant nog, precis som de andra förluststrategierna kan var och en av dessa förhållningssätt implementeras från antingen en-upp- eller en-ner-position. När deras gränser är särskilt rigida är en av de en-ner-strategier partners ofta tar är att hämnas från offerroll. Som Real oberverar ‘Närhelst du kränker från offerpositionen kan du hamna i att vara förövare som känner som att du är gjord till offer även när han attackerar.’

I fallet bortdragande implementeras denna ofta från en en-upp-position, där den bortdragna partnern tar hållningen som den överlägsna i relationen, medan beteendet har passiv-aggressiva drag. 

Vinnarstrategier.

Att stärka intima relationer handlar inte bara om att partners möter sina osäkerheter och avhåller sig från att engagera sig i förluststrategier för Real, det handlar också om att ersätta dessa förluststrategier med vinnande såna.

Han förespråkar följande fem strategier i detta avseende:

(1) att fokusera på önskningar

(2) att tala ut med snällhet/välvilja/godhet

(3) att svara med generositet

(4( bemyndiga din partner [istället för att ta makten ifrån denna] och

(5) att troget hålla fast vid relationen

De första två av dessa vinnarstrategier fokuserar på att intima partners får mer av det de vill och den andra koncentrerar sig på att vara mer mottaglig/lyhörd och givande med det partners behöver från varandra. 

Den sista vinnarstrategin inbegriper att partners aktivt arbetar på att berika sina intima relationer.”

Och jag tror det var Terry Real som i en video pratade om att för män är vrede och sex de tillåtna sakerna och att sex står för en mängd andra känslostämningar eller hur han uttryckte det. Tro det var i denna:

“Real betonar att de här fem strategierna är mest lyckosamma tillämpade när men försöker sig på dem från en trygg position med fasta gränser.

Att skifta från klagomål till önskningar är en av de mest grundläggande lösningsstrategier i Reals lyckosamma relationsmanual. 

Istället för att fokusera på det som går fel, åberopar denna strategi partners att koncentrera sig på vad de vill ska gå rätt. Medan det är frestande, att tillhandahålla/komma med kritik över det som går fel så kör denna kritik mer ofta än inte partners ner i en kritisera-försvara-cykel-interaktion som oundvikligen leder dem in i stopp i trafiken. 

Den allmänna förekomsten och gagnlösheten i detta dysfunktionella mönster är väldokumenterad av forskare som Gottman.

I tillägg, en nära allierad strategi till denna första är att höja rösten med snällhet/välvilja/godhet. Denna andra strategi inbegriper att partners klart gör sina behov kända på ett respektfullt sätt, ger konstruktiv feedback och reparerar när saker går fel och släpper utkomsten när den inte blir som man velat. 

Alla dessa beteenden kräver att partners är självhävdande, tålmodiga och förlåtande samtidigt som de tar en samma-som-position med varandra.”

Inte varken en-upp (överlägsen, grandios) eller en-ner (underlägsen, skamfylld). Och båda måste alltså göra detta för att resultatet ska bli riktigt bra.

” Att svara med generositet medför att partners försäkrar sig om att de hellre än friar än fäller varandra enligt Real. 

På beteendenivå betyder detta att partners engagerar sig i empatiskt lyssnande, gör varje ansträngning att se sanningen i det har hört och tar ansvar för vilken roll de kan ha spelat i att bidra till isärkoppling som äger rum i deras relation. 

En högst komplementerande aspekt av dessa ansträngningar är den vinnande strategin av bemyndigande av den andra partnern. Väsentligen består denna strategi av partners som är lyhörda för varandras försök till anknytning, samt tillhandahållandet av fortgående omsorg och uppskattning av varandra.”

Nej, partners borde inte se varandra som fiender eller vara fiender. y har projicerat detta på x, när han behandlat henne som om hon vore en motståndare!

“Implementeringen av de två sista strategierna markerar den främsta vikten av anknytning och de tillhandahåller kraftfulla hinder för att ta en en-upp- eller en-ner-position med varandra. 

Till slut, att vårda relationen är en allomfattande strategi som håller överlägsenheten i relationen i centrum. I denna strategi arbetar partners kontinuerligt på att tygla sina egoistiska behov att ha rätt över sina produktiva behov att vara tillsammans.

Genom att implementera denna strategi innebär det inte att de offrar sin autonomi för att vidmakthålla sin samhörighet; det är att de sätter sina gränser på ett sånt sätt att de kan samarbeta med varandra för att berika sin relation så att de båda får vad de behöver. 

Summering: 

Reals modell betonar den vitala vikten av att sätta hälsosamma gränser i intima relationer.”

Och att göra detta utan att skada den andra.

“Denna förmåga kräver att båda partners etablerar fasta gränser, som tjänar att tygla deras osäkra impulser och att skydda deras grundläggande känsla av självvärde.”

Men självvärde kan aldrig erhållas på bekostnad av en annan eller genom att ta till våld. Och hur mycket än den andra upplevs provocera så stärker man självvärdet om man avhåller sig från att hävda sin rätt med våld. Och stärker det allra mest avsevärt om man just lyckas tygla impulserna till våld när man upplever dessa som mest provocerande.

Och avsaknad av den grundläggande känslan av självvärde, av ens värde som mänsklig varelse, tar sig olika uttryck: maktdemonstrationer vanligtvis från män, undfallenhet vanligtvis från kvinnor. Fast undfallenhet också från män mot män i dominerande position också.

Och det här hierarkiska har verkligen skapat en massa elände och rena tragedier genom historien. Vi borde verkligen vara mer upplysta idag.

Real pratar en massa om patriarkatet och allt det negativa har inneburit inte bara för kvinnor utan också för män.

“Konsekventa misslyckanden att göra detta är typiskt resultat av diffusa och stängda gränser som leder partners att ta en en-upp- eller en-ner-position där de förstorar eller förminskar sig själva i relationen.

Därtill kommer att att adressera sina osäkerheter och genom att släppa ens förluststrategier och anta de vinnande, där partners kan etablera samma-som-positioner av känslomässig jämlikhet, något som möjliggör för dem att få till stånd en balans mellan autonomi och samhörighet i relationen.”

Fast det där med samhörighet kan vara ytterst skrämmande för dem med bland annat undvikande anknytning.

Och att hålla på och trycka ner den andra ett helt samliv kan inte vara ett bra sätt att använda sin energi och kraft. En kraft och energi som kunde användas på något annat, mer konstruktivt och produktivt. 😦

y tror att självhävdelse handlar om vem som har makt? Men är det inte j…igt konstigt att det handlar om makt-över i en parrelation? Han anser att han är dominerad och lösningen är att han istället dominerar? Måste nån dominera och ha makten? Kan inte båda ha makt, men inte nödvändigtvis makt-över?

y har troligen i väldigt liten grad fått lära sig att ömsesidig respekt och aktning är möjlig och önskvärd och ger mest välmående – samt leder till bättre produktivitet, bättre problemlösning, större effektivitet, mindre utmattning och trötthet osv?

Nu slösas en j…a massa energi på maktkamper.

Om Paul David.

Att knyta an till de bästa delarna i dig, samt att ändra din relation till känslor av skam …

August 15, 2022 § 41 Comments

“Rick Hanson: … men, oboy, vill du inte känna dig värdesatt? 

Världen är läskig, det är hårt/svårt, en massa människor är elaka, de är något slags skitstövlar, de värdesätter dig inte, de nedvärderar dig, hur fint är det inte då att värdesätta andra människor?

Forrest Hanson: Ja, och jag tror att det är precis ett sånt där fantastisk sätt att stötta människor att återknyta med de här bannlysta aspekterna av självet, därför att en stor del av tiden, det som händer, är att vi har dessa kvaliteter som verkligen ser bra ut i vuxenheten som väsentligen straffas ur oss i barndomen. 

Ett exempel på detta skulle kunna vara en verklig hög grad av känslomässig känslighet, vilken ser underbar ut hos en partner, men inte alltid belönas på lekplatsen med andra barn.”

I synnerhet inte hos pojkar? Och hos tjejer ser man ner på det, som tjejig svaghet? Man ska tuffa till sig, inte vara så känslig. Inte överkänslig. Fast att vara “känslig” ses också ner på hos vuxna.

“Så vi lär oss att kastrera/snöpa dessa impulser i oss själva så vi inte straffas när vi är barn, men lärdomen vi tog tillbaka med oss från då blir ofta problematisk här och nu.”

Både för oss själva, men också i våra relationer – och för andra.

“Så att återknyta till dessa aspekter som vuxen kan kännas farligt därför att vi lärde oss att bestraffning följer med denna del av oss själva och jag tror att ett underbart sätt att ta sig genom detta är att människor tar rollen att stötta oss i denna process genom att ägna sig åt den värdering som du pratar om, pappa.”

Ja, kanske värdesätta varandra och andra och oss själva mer än nedvärdera!?

Och det som var anpassning då, och “intelligent” som Alice Miller skrev; i detta fall att tuffa till sig och inte vara blödig eller överkänslig, och som gjorde att vi överlevde då, kan senare bli missanpassat. Dvs som i detta fall: att vara tuff och okänslig vilket gjorde att vi överlevde då, kan senare orsaka en massa problem på mikro- och makronivå.

Och här kommer jag att tänka på det med homeostas igen i “Att ändra din relation till skam,” framförallt det som står i de två sista paragraferna nedan:

48:00:Homeostasis is used in several different contexts in physiology and psychology, and generally refers to a state of ‘natural equilibrium’ where all systems are ‘at rest.’

But a key point is that ‘at rest’ doesn’t [nödvändigtvis] mean healthy. It’s common for our homeostatic base to be unhealthy or dysfunctional, but it’s what we’ve become used to.

For instance, if someone struggles with alcohol their social homeostasis could include having far too many drinks. This is their resting state in that environment, but it’s not necessarily a healthy one.

Disruptions to our homeostasis are generally experienced as stress. This is part of why problematic behaviors are often so hard to change; the body fights to maintain the resting state.

Just as each of us has a homeostatic base – a state of emotional or behavioral equilibrium that we become comfortable with over time – so to do the social groups that we’re a part of.

Social groups rely on complex structures of relationship and hierarchy that keep them relatively balanced and stable. Everyone knows their role and reads from the familiar “social script” that developed over time.

This is the group’s homeostatic base, and as long as each member of the group continues to behave as they have in the past the stability of the group is preserved.

When one member of the group begins to change in meaningful ways, when they become a little bigger, a little stronger, a little more themselves, it threatens the overall stability of the groups they belong to.

As that person refuses to read from the old social script, other people are thrust into new and unfamiliar roles. This ‘disrupts the homeostasis of the group,’ often leading to push-back from the other members as the group seeks to return to its familiar, comfortable homeostatic base.

Because they’re built from and rely upon our shared expectations of what each member will do, the groups we’re a part of are often very resistant to change.”

Apropå det där “att reagera,” riskera “vara känslig” och till och med “överkänslig”!?

Relationsrutnätet …

August 7, 2022 § 18 Comments

relationship grid b

Det hälsosamma är i mitten, men ingen är nånsin där hela tiden eller kanske nånsin ens exakt där, men man kan vara där mer eller mindre, ju mer desto bättre, först och främst för ens eget välbefinnande, men också för dem närmast.

Terry Real:

“Once you put your quadrant and, if your partner is willing, their quadrant on the table, it can be very useful to you.”

Ja, kan man prata om det vore det bästa, men en start är att vara medveten om var man själv befinner sig.

“Where you are, we’ll tell you where you need to go, where your partner may take some of the staying, some of the personalizing out of what you’re encountering with them.

‘Oh yeah, this is Bill. He’s just being triggered right now. He’s getting defensive and he’s going one-up into being right with me. I know this, okay, let me see what I can do’.”

Min “adaptive child” kan trigga andras “adaptive children” och vice versa. Vi påverkar varandra på diverse mer eller mindre dysfunktionella sätt!? Allra mest i de förhållanden som är viktigast för oss. Dvs allra mest i ett parförhållande, men också på arbetet osv.

Kan det vara befriande att tänka så? Och då blir lättare att “soar above” och tänka ut sätt att hantera “misattunements” på konstruktiva sätt? Kanske också att INTE gå i clinch med den andre?

Det jag först kan göra är att, som Terry Real säger; andas, kanske stänka kallt vatten i ansiktet, ta en promenad, gå in på en toalett och gråta?

It is not your obligation to get your partner to be sensible, to yank your partner out of his or her adaptive child into their wise adult self. It’s not your obligation.”

Nej, det är inte min förpliktelse att få den andre att vara mer förnuftig eller att dra/rycka den andre ur dennes “adaptive child” och in i dennes “kloka, vuxna jag.” Det är INTE min förpliktelse.

“Having said that, on a good day you might be able to help out. Meet your partners immoderateness [ormlighet] with moderately. Meet attack with vulnerability. Meet unhappiness with compassion.”

Kan dock vara väldigt svårt!? Allra helst om man har en historia av klander och attacker, missnöje och otillfredsställelse tidigare.

Och apropå missnöje och otillfredsställelse: är man vuxen har man ganska stort ansvar för att ta itu med detta, konstruktivt. Och i ens vuxna, kloka jag göra detta. INTE i ens “adaptive child.”

“We’ll be talking about all these skills in the next couple of modules.”

Nej precis, med detta sagt så kan jag “om jag har en god dag” hjälpa den andre. Annars kanske jag bara andas och stänker kallt vatten i ansiktet och tar en promenad!?

Det är inte min förpliktelse, i synnerhet om den andre är vuxen, men jag kan ta ansvar för MIN del i det hela och för mitt välbefinnande, även om det kanske kan vara svårt när jag blir rejält attackerad. 😦

Och det betyder inte att man måste sluta reagera över orättvisor eller måste finna sig i såna, utan kan innebära att man reagerar mot dem mer konstruktivt.

“So if your partner is in his or her adaptive child and you know, busy in whatever quadrant they’re in, you know what they’re gonna do. You know how they’re gonna be and there’s no reason for you to take it personally, use your boundary.

This is about them being caught in the adaptive child part of them. Operating within a particular  quadrant, doing exactly what somebody in that quadrant does, [is] very useful information.

And it’s useful to understand where you are.

You know, I’ve often said that when you’re in the walled off side, and you hang out there, you live there, the odds are you’re going to be a love avoidant. Somebody with an avoidant, dismissive attachment style.”

Dvs du hatar den andra som beter sig som en “jerk” …

“If you’re over here and your boundaryless, and you live in a boundaryless state, the odds are you’re gonna be loved dependent. You’re gonna have an anxious pursuant attachment style.”

Dvs du är väldigt angelägen om att bli omtyckt och accepterad och anstränger dig, ängsligt, att få detta tyckande-om och accepterande.

It helps to know where you are. It helps to know if you’re fueled by entitlement or fueled by desperation and a sense of deficiency [brist].”

Och, det slår mig, att man kan ha båda dessa tendenser, men olika med olika, samt vilken stil man antar har också med det aktuella förhållandet att göra. Är man trött, och varit med om en massa stressande saker, triggas dessa försvar mer och man är känsligare för detta!?

I x fall har det “walled off” och hatande anpassade barnet med hens p att göra? Det “kärleks- och acceptanssökande” anpassade barnet med hens m att göra?

Så man kan växla mellan olika kvadrater, men tendera att vara i ett par mer? Och allra bäst för välbefinnandet är ju om man befinner sig i närheten av mitten största delen av tiden och försöker orientera sig dit.

Och detta med ens “adaptive child”: Real påminner, liksom andra tror jag, att detta “anpassade barn” gjorde vad det kunde för att överleva och de är inte att förakta! Men detta som var adaptivt/anpassat då – och till och med “intelligent” enligt Alice Miller (se hennes bok “The Gifted Child”) – är maladaptivt/missanpassat nu.

Och detta är viktigt att påminna sig om!

Terry Real pratar om att ta detta anpassade barn i knäet och tala om för det att “Nu tar jag, den kloke vuxne, över!!! Du stannar här, bakom min rygg!.

Mer om intimitet, att bryta traumacykeln och hälsosam gränssättning…

July 28, 2022 § 16 Comments

Kristin Neff om att föra en kraft av omsorg till “en värld som slagit slint.”

“Nyheterna vi tar del av idag porträtterar en värld som är ur balans, på gränsen till att vara utom kontroll. Temperaturer har nått rekordbrytande höjder över hela globen medan klimatförändringar fortsätter. Krig rasar i Europa. Grundläggande rättigheter är omkastade i USA.

Hur kan vi bibehålla jämvikt ansikte mot ansikte med sån oordning? 

Genom att ta tillvara ‘omsorgskraft’ – en hälsosam balans mellan vild- och ömsint självmedkänsla – kan vi hitta stabilare fotfäste medan vi möter utmaningarna i vår värld.

Ömsint självmedkänsla är den accepterande, vårdande sidan i omsorg vilken tillhandahåller giltigförklarande, tröst/lättnad/ro och lindring när vi kämpar.

Vildsint självmedkänsla är den kraftfulla, handlingsorienterade sidan i omsorg som bidrar med fokus, motivation/drivkraft och skydd när vi kämpar. När vi kombinerar ömsint accepterande med vildsint handling, KAN VI FÖRSÖKA LÖSA VÄRLDENS PROBLEM UTAN ATT ADDERA TILL DEM.”

Men det är inte det vi vanligtvis ser på Internet t.ex. Där spelar vi ut, och spelas människor ut, mot varandra och man försöker vinna makt genom söndrande, polariserande och förenklande av budskap, som, för att nämna något i mängden; hårdare straff som lösning på alla problem med brott och våld.

“När dessa två energier [det vild- och ömsinta] är ur balans, blir svårigheter följden.

Om vi är alltför accepterande, utan tillräckligt med vildsint handling, kommer problem med klimatförändringar och auktoritarianism fortsätta växa ohämmat. 

Dock, om vi är alltför vildsinta, utan ömsint accepterande av oss själva och de mänskliga förhållandena, kan vi bli aggressiva och förvärra den politiska polariseringen och ‘andra-görandet’ som bidrar till konflikter i världen. För att hitta balans behöver vi hedra och bjuda in båda energier, att först uppstå, sen smältas ihop och integreras i oss.

När vi går till handling för att ändra skadliga situationer kan vi komma ihåg att de som orsakar situationer (tänk politiker, företagsledare) är mänskliga varelser som är värda medkänsla och hänsynstagande.”

Otroligt svårt, men kanske skulle vara desarmerande i många fall? Tillräckligt många? (vi har verkligen en hel del politiker, skribenter osv som uttrycker sig väldigt “oskickligt,” provocerande, söndrande osv).

“När vi accepterar misstagen och begränsningarna i det mänskliga samhället, kan vi också ta steg för att få till förändring (tänk energisparande, att rösta, att skriva debattartiklar, att prata med våra grannar på ett respektfullt men ändå modigt sätt). Vi kommer otvivelaktigt att hamna i obalans gång på gång, men vi kan vidta korrigerande steg för att återfå vårt center. Ursäkter kan vara nödvändiga längs vägen. Det är okej. 

Vi kan fråga enkla frågor som ‘Var i mitt liv behöver jag hitta mer mod att höja rösten, säga nej, gå till handling?’ och ‘Var i mitt liv behöver jag vara mer accepterande av mig själv och andra som mänskliga varelser, som gör det bästa vi kan i stunden?'”

Kommer här att tänka på Terry Reals bild, hur är det med detta på Internet?

adaptive child functional adult

“Genom att balansera energierna i vild- och ömsint självmedkänsla skapar vi med vårdande kraft det som behövs för att åstadkomma produktiv förändring i världen.

Som Martin Luther King Jr skrev:

Power without love is reckless and abusive, and love without power is sentimental and anemic. Power at its best is love implementing the demands of justice, and justice at its best is power correcting everything that stands against love’.”

Terry Real om gränser och grandiositet:

relationship grid b

Och Rick och Forrest Hanson om “Borderlinepersonlighetstendenser: reglering, omvårdnad, omtanke och medkänsla”:

Länkar:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Auktoritarianism

Intimitet, individualitet och att bryta traumacykeln med Terry Real, Rick och Forrest Hanson …

July 15, 2022 § 44 Comments

0:00: Introduktion

1:45: Terrys personliga transformation/omvandling

4:35 Att reglera upp till våra föräldrar

7:05: Det anpassade barnet kontra den kloke vuxne

14:25: Oss kontra förvillelsen om individualitet och patriarkatet

18:05: Att balansera acceptans och makt/agentskap

22:45: Upplyst självintresse och att arbeta med par

28:25: Tre faser för att få mer av det du vill i relationer utan en terapeut/handledare

32:35: Hur man kan stötta människor i synnerhet kvinnor – att handskas med orättvisa [män kan nog ha nytta av detta också, även för dem omkring sig, så de inte tar ut orättvisa på andra]

36:15: Könsbundna tendenser – att röra sig in i intimitet och ut ur patriarkatet [finns det inte många män för vilka detta skulle vara skönt!? Att slippa hålla på att leva upp till en roll som inte känns kanske varken äkta eller bra!?]

42:20: Skam och HÄLSOSAM SJÄLVKÄNSLA

48:40: Relationell positionsbestämning och relationell integritet

55:55: Att reparera tillit och grandiositet

1:01:00: Rekapitulation


Ur Forrests sammanfattning:

Terry Real, Rick och Forrest Hanson pratade om …

“… hur man övervinner myten om toxisk individualism, att bryta traumacykler och att uppleva verklig intimitet i våra relationer.”

De diskuterade om …

 “… hur man kan balansera acceptans och makt/agentskap, utveckla en hälsosam känsla av självkänsla, effektivt kommunicera det vi vill och uppleva vår makt genom samarbete snarare än dominans

Terry beskriver hur vi kan röra oss förbi förvillelser om toxisk individualism och patriarkat som plågar vår kultur, att röra oss från ‘jag kontra du’ till ‘Oss’.”

Tänker på det där med gränser, något Real pratar om på andra ställen, minns inte om han gör det i detta prat. Jo, kanske om “relationell integritet”! En viktig förutsättning, och en nödvändig grund, för genuin respekt och aktning mellan varandra.

x borde ha svävat ovanför på jobbet. Inte engagerat sig så mycket, kanske inte alls. Det handlade ju dock om vuxna människor med ansvar för sig själva där! Ja, det där med gränser och verklig, genuin respekt för integritet.

Det där med en hälsosam känsla av tillit, respekt och aktning, berättigad och fast, och hälsosam självkänsla.

“Denna mening från Terry har fastnat sen vår konversation: ‘Min far var en arg, deprimerad, våldsam man. Jag är son till en arg, deprimerad, våldsam man. Han var son till en arg, deprimerad, våldsam man. Jag har två barn och de säger inte så. Och det är en av de största bedrifterna i mitt liv’,”

Och sen kommer de in på olika definitioner av trauma.

“Den formella definitionen enligt psykologförbundet i USA är ‘ett känslomässigt svar på en hemsk händelse som en olycka, en våldtäkt eller naturlig katastrof.’ 

Människor som Peter Levine och Bessel van der Kolk tenderar att definiera trauma som konsekvenserna av gångna upplevelser i här och nu. i synnerhet med fokus på hur en händelse förändrar funktionerna i nervsystemet.”

“Terry hänvisar här till olika former av insnärjning som kan ske i dysfunktionella familjesystem”

Och som kan ske i andra sammanhang? Som arbetsplatser? När gränser är otydliga. När relationell integritet saknas.

“Konceptet insnärjning introducerades av familjeterapeuten Salvador Minuchin på 1970-talet, där det användes för att beskriva familjer där personliga och psykologiska gränser var suddiga.” 

Kan man hitta detta i andra sammanhang också? Är vissa mer känsliga för att känna in sånt inte riktigt sunt?

“Avsaknaden av differentiering mellan familjemedlemmar skapar en omgivning där barnet är oförmöget att utvecklas autonomt, vilket skapar en dysfunktionell omgivning och begränsar barnets förmåga att utveckla oberoende. 

Medan många familjer värderar närhet och intimitet, går insnärjning bortom detta.

Insnärjning inkluderar en mängd vanliga drag och inkluderar en förälder som försöker känna till och kontrollera alla sitt barns tankar och känslor, förlitande sig på barnet för känslomässigt stöd eller är fixerad på barnets lyckanden och misslyckanden som en grundläggande källa till dennes egen självidentitet.”

Ja, Alice Miller skriver om detta: om barnet som inte riktigt får ha ett eget jag, utan måste vara öppet som en bok eller hur hon nu uttrycker det.

“I särskilt toxiska omgivningar kan den extrema projektionen av den vuxnes känslostämningar på barnet göra att barnet hävdar att dessa projektioner är dess egna känslostämningar, vilket undergräver dess autentiska upplevelse.

Insnärjning i barndomen hindrar ofta människor från att utveckla en individualiserad känsla av själv, att engagera sig i kamratrelationer och att lära sig att självreglera känslostämningar.

Barn i insnärjda familjer kan också uppleva minskad stresstolerans och finna det svårt att hävda sig själva senare i livet,”

Både relationsterapeut Terry Real och psykolog Rick Hanson påpekar dock att de försvarsmekanismer man utvecklat var väldigt bra en gång i tiden och gjorde att man tagit sig dit där man är, men de blir ett problem för den vuxne.

Och Real säger i ett annat sammanhang att han inte tror på överreaktioner. Han menar att det inte finns några sådana. För reaktionerna HAR en bakgrund även om de inte handlar om nuet och det man har framför näsan. Dock har de triggats igång av något.

Toxisk individualism eller att ta sig bortom ‘du och jag,’ mot ‘oss,’ för att bygga mer älskande relationer …

July 2, 2022 § 40 Comments

toxisk individualism

Terapeut Terry Real i boken “Us” om vår individualistiska kultur och toxisk individualism. Han skriver om …

“… skiftet från individualistiskt till ‘relationellt tänkande’ och varför det är nödvändigt inte bara på individ- och utan också global nivå.

Han skriver vidare om …

“Vår individualistiska, linjära, Newtonska syn på världen som presenterar människan som stående ovan naturen och kapabel att manipulera den, till gagn för dess vilja.”

Tala om hybris!

Och menar att vi behöver något som korrigerar villfarelserna om herravälde, makt och dominans, enskilt och som människoart, och att vi borde ersätta den individualistiska synen (som genomsyrar hela västvärlden, inte minst i USA, men vi apar efter allt vi kan) med vetskapen att vi inte står utanför och ovanför naturen utan snarare lever inom dess delar, ekologisk ödmjukhet.

Vi behöver relationell medvetenhet.”

“Den enda sak i naturen som vi direkt kan kontrollera är oss själva – och det är när vi har en god dag.”

Han skriver om behovet av ett skifte från hybris till ödmjukhet” inte bara på parnivå, utan här och där: på arbetsplatser, i samhället, i världen. Ja, den där hybrisen ser vi överallt. I tvärsäkra kommentarer och påståenden på Internet (sarkastiskt!).

Hos världsledare (auktoritära ledare som poppat upp överallt), människor i positioner och utifrån sin auktoritet, riksdagsmän och partiledare här på twitter och politiska partier i social media osv som är URUSLA förebilder rörande detta.

“Den centrala lärosatsen i individualism är att självet är klart avgränsat från naturen – eller för att precisera människan [han skriver uttryckligen ‘man’ vilket jag tror han här menar är mannen] står över naturen.”

Och det attraherar inte konstigt nog många.

“… herravälde/dominans – den vilseledda förpliktelsen och berättigandet att kontrollera – är en central pelare i traditionell maskulinitet och i patriarkal kultur.”

Men männen själva förlorar ju stort på detta, inte minst i sina relationer med dem de lever med, maka och barn.

Och de måste spela något de kanske i grund och botten inte känner att de är; modiga karlakarlar. Och de osäkraste överkompenserar med att verkligen visa sig tuffa och gå ut och demonstrera på allsköns sätt hur tuffa de är.

Terry Real till Stan:

“Det du gör är att applicera den vetenskapliga metoden på din relation. Det funkar inte./…/ Även fast han är på randen till skilsmässa är Stan inte en dålig kille.

Det han argumenterade så lidelsefullt för, den punkt han blev så försvarsinställd över, var, faktiskt, riktig – i den linjära, individualistiska, Newtonska värld vi alla lever i.”

“… att skifta från en individualistisk, linjär värld till en relationell kan vara inget mindre än transformativ./… / När vi lär oss att tänka och agera relationellt växer vi, enkelt uttryckt, upp.”

Blir vi enkelt uttryckt vuxna. Icke toxiskt individualistiska. Det där med individualism

Som barn var vi tvungna att anpassa oss dvs adapt och dessa anpassningar var viktiga och smarta då (the gifted child), men kan ställa till det för oss och andra som vuxna. Och det här handlar inte om att vi smälter ihop kollektivt i ett gränslöst “vi” (hu så hemskt). Tvärtom.

Vi blir mer hälsosamt differentierade som Real skriver.

toxisk individualism 1

toxisk individualism 2

James Gilligan om att lösa den allvarligaste mental-hälso-aspekten för vår art: våld …

June 30, 2022 § 7 Comments

Väldigt intressant intervju med psykiater James Gilligan om våld och det allra värsta våldet och dess rötter. Några citat:

“At a more cognitive level, one major thing that we did in the jails of San Francisco when I worked there over a ten-year period was to focus on cognitive issues—namely what we call the Male Role Belief System, which we felt had underlain the violence these men had committed.

And by that we meant all of the assumptions they had been taught as to how you define masculinity and what you need to do in order to be a man, what you are entitled to do, what you are obligated to do, how should women treat you, how should you treat them, and on and on—the whole set of assumptions that almost all men in our society are raised with.

The assumption underlying this very skewed patriarchal, somewhat misogynistic view is that the social universe, that is, the whole population, is divided into the superior and the inferior. In that division, men are supposed to be in the superior part and women in the inferior part.

And, in fact, the really superior man has also got to be superior to other men. So they are also inferior.

This is a recipe for violence because most people don’t want to be cast into the role of the inferior.”

https://www.psychotherapy.net/interview/gilligan-violence#section-the-point-of-it-all

“The reason they were hypersensitive to being disrespected by others was because they were so lacking in self-respect, and that means lacking in the precondition that any of us need in a given day to be able to respect ourselves.

For example, everybody gets humiliated at one time or another, but most people never commit a serious act of violence in their lives. And I would say one reason for that is because most people have enough internal and external resources available to them that they can restore their self-esteem, even when they have felt humiliated. You have an education, you have some skills, knowledge that you can respect and that other people will respect.

The guys in the prison, almost all of them had none of those. They were often illiterate. They had often been unemployed, homeless. They have been abused and treated as worthless from the time they were born. I mean, their self-respect is zero.” 

Om om känslan att vara superior eller inferior, duktigare eller mindre duktig, kommande från en finare, bättre familj eller från ingenting och dessutom kanske bli dåligt behandlad hemma och senare mobbad i skolan, allt recept för katastrof.

Sen kan man undra över kulturen här och där och vad den gör med människor, även om den inte är den värsta.

Intervjuaren frågade om hur man kan förebygga våldshandlingar, och pratade om våld i barndomen: mobbning och kroppslig bestraffning. Jag vill tillägga att psykologisk misshandel också kan bidra till känslor av att vilja hämnas. Och allt sammantaget göra att man misshandlar eller begår ännu värre brott mot andra.

I inledningen av intervjun berättade Gilligan om vad som troligen fick honom att välja bana; hans far som var kirurg utsatte Gilligans två bröder för sån misshandel att Gilligan var rädd att han skulle döda bröderna.

“So without consciously intending this at all, I became interested in becoming a peacemaker and trying to figure out how to prevent violence—how to get it stopped, or how to prevent it from happening in the first place. I wouldn’t say that I consciously articulated that to myself at the time, and not until years and years later.”

Och på den tiden så såg man också blåmärkena på pojkarna där i den lilla staden i Nebraska där de växte upp. Sågs inte som konstigt eller avvikande. Ingen ingrep, för det var så man uppfostrade barn att bli “anständiga människor.” Gilligan var född 1935.

Men det han själv utsattes för var ingenting mot de interner han se kom att arbeta med hade varit utsatta för säger han, långt ifrån.

Och han säger också att när han blev psykiater var han inte ett dugg intresserad av att jobba med våldsamma patienter. Han ville arbeta med människor som var mer eller mindre som han själv, dvs jobba med “ordinära neuroser” som “vi alla har i en eller annan grad.”

Men när han gick sin specialistutbildning som läkare blev han så lite betald, vilket resulterade i att det var ett ständigt vändande på slantar för att försörja sin familj, fru och tre barn, så han accepterade ett jobb som psykiater i ett fängelse.

“Jag gick in i detta projekt utan höga förhoppningar.”

Men det han fann när han väl var där:

“… the most violent among them, and many of those who weren’t even at the highest level of violence, had been subjected to a level of child abuse that was beyond the scale of anything I had even thought of applying that term to.

As I said earlier, the most violent people were really the survivors of lethal violence, either of their own attempted murders at the hands of one of their parents, or the actual murders of close family members who were often killed by other family members right in front of their eyes.”

Denna hela intervju är verkligen värd att läsa.

Självhävdelse och kärv start och dess avsaknad av effektivitet …

June 24, 2022 § 10 Comments

https://youtu.be/dvouDH1wvKA

Självhävdelse som inte också respekterar den andras rättigheter tenderar att ge magra, om ens några bra resultat. Gottmans pratar om “harsh” och “soft start-ups.”

Harsh star-ups triggar snarare ett aggressivt svar tillbaka.

Självhävdelse är inte att vara aggressiv, dvs att trumfa igenom sitt utan hänsyn till den andra. Om man vill vårda relationen.

Se Kristin Neff om fierce self-compassion, video ovan med Tara Brach.

reflektioner och speglingar - Alice Miller II...

08673eaf1eebfeffee4c170bbf1e94ac (1)

Man behöver en hel palett av redskap i relationer, inte bara en standardmetod, som t.ex. självhävdelse. Och vanligtvis är det kvinnan som har anledning att använda denna metod, om nån bör använda den.

I wikipedia står som kritik av självhävdelse i min översättning:

“… medan ickesjälvhävdelse inbjuder till en viss slags problem, så skapar överdriven självhävdelse andra slags problem.”

Och vidare från wikipedia:

“Skild från respekt för rättigheterna hos den andra, kan så kallade självhävdelsetekniker bli psykologiska redskap som lätt kan missbrukas: linjen mellan upprepat utkrävande av sanktioner (‘bruten skiva’) kontra tvångsmässigt tjatande, känslomässig utpressning eller mobbning, kan bli fin och karikatyren av självhävdelseträning som ‘att träna sig att få sin vilja igenom … eller hur hur man blir lika aggressiv som den andra’ blev förevigad.”

För att använda självhävdelse på ett verkligt bra och givande sätt krävs enorm skicklighet. Det krävs väldig självkännedom. Det är ingen bra standardmetod. Utan…

View original post 176 more words

Grupputveckling och det med tänkesätt…

June 17, 2022 § 75 Comments

I grupputveckling betonade vissa inbördes hur otroligt mycket de uppskattade varandra, på ett sätt som kändes demonstrativt. Faktiskt mobbaraktigt!? Man gav inte alla i gruppen samma feedback. Och grupputvecklaren lät detta ske. Eller såg hon inte det?

Grupputvecklaren fick sen fortsätta med att föreläsa om mindset, något som ytterligare riskerade förstärka att eventuellt ifrågasättande av denna mobbning kunde avfärdas som den mobbades bristande tänkesätt.

Och ingen ser eller ifrågasätter!? Cheferna är omedvetna?

Jo, det finns mobbartendenser på denna arbetsplats. De härstammar från ganska långt tillbaka? Från en (kvinnlig) chef som fint, men inte omedvetet, exkluderade folk. Och som sen slätade över det. Som inte är den inkluderande personen.

Ja, grupputveckling låter fint, men den kan verkligen vara ett instrument för att förstärka mobbingtendenser. Vilket skedde här. 😦